Igår läste jag detta inlägg hos UnderbaraClara. ”Nöj dig med ett medelmåttigt liv.”
För att bli lyckligare tror jag att man – när livet är någorlunda i ordning – ska försöka vända blicken utåt. Vem behöver min hjälp? Var kan mina händer komma till användning? I vilket sammanhang behövs min tid och mitt engagemang?
Clara Lidström
Ni vet den där klyschiga liknelsen med att själv ta på sig syrgasmasken innan man hjälper någon annan? Den är sann. Men idag är det mer som att man tar på sig syrgasmasken, speglar sig, justerar banden, applicerar mascara, dekorerar syrgasmasken med klistermärken och charms och stolt tar selfies. Så att man aldrig hinner hjälpa någon annan.
Det förra förespråkar jag sedan lång tid tillbaka, det senare skrattade jag högt åt. När jag hade skrattat klart funderade jag vidare under mindre muntra former. Hur kommer det sig att vi kommit till en punkt där allt ska optimeras? (Jag skrev om somlig ”maxxing” då jag hade läst Sara Rönnes inlägg här.) Vad är det i vårt sjuka samhälle som gör att det är så många som mår dåligt och/eller har fullt upp med sitt att de inte orkar engagera sig i något eller någon annan? Är det t ex konstigt att det inte föds några (överdrift) barn när det pratas om barn som kvinnofälla, när så få på riktigt delar föräldraansvaret med en annan individ, när fokus på livet är pensionen (som alla inte kommer till) och när vi ska behöva bära hela världens elände på våra axlar? Att man som tonåring mår dåligt ingår i själva paketet. Vi kan inte medicinera bort att det är en orienteringsfas där man ska upptäcka vem man är då man står på egna ben och hur man vill leva sitt liv. Men hur ska man kunna välja rätt om det finns sjuttioåtta olika gymnasielinjer att välja mellan och miljoner influensers som alla förespråkar olika fokus på hur man får ett maxxat liv? Hur ska man lära sig att det ligger ett värde i att hjälpa andra om man ägnar det mesta av sin vakna tid utanför skolan över en telefon eller framför en datorskärm? Vi lever ständigt under en yxa, just nu representerad av AI och experter som låter oss veta att mänskligheten har max tio år kvar innan AI tar död på oss. Hur ska vi uppbåda lust att göra annat än att ligga kvar i sängen med täcket över huvudet?
Vi ska inte tro annat än att vi har hamnat på den plats vi är, under precis dessa omständigheter, pga en lång radda beslut. I just Sverige var det väl Alva och Gunnar Myrdals idéer på trettiotalet som varit mest lyckosamt implementerade. Hur skulle man få fler bidragande till den svenska samhällsekonomin? Så här tänkte de:
- Öka barnafödandet: De ville göra det ekonomiskt och socialt lättare för familjer att skaffa barn.
- Bygga ut välfärden: Staten skulle ta större ansvar för människors trygghet, bland annat genom ekonomiskt stöd till barnfamiljer.
- Förbättra bostäderna: Familjer skulle få tillgång till bättre och rymligare bostäder.
- Förbättra barnomsorgen: De ville utveckla barnomsorg och förskolor så att fler föräldrar kunde arbeta och bidra till det allmänna.
- Öka jämställdheten (och på så vis få ut också kvinnorna i arbetslivet): Kvinnor skulle kunna kombinera arbete och familjeliv i stället för att behöva välja mellan dem.
- Minska klasskillnaderna: Barns möjligheter i livet skulle inte vara lika beroende av föräldrarnas ekonomi.
- Använda politiska reformer: Staten skulle aktivt förändra samhället genom socialpolitik.
- Tvångssteriliseringar och rashygien: Myrdalparet förespråkade sterilisering av människor som de ansåg olämpliga att bli föräldrar. (Detta låg förvisso i linje med dåtidens rashygieniska idéer.) Sverige hade steriliseringslagar från 1930-talet till 1976, och många människor utsattes för tvång eller påtryckningar att steriliseras. (Bl a min farmor som utmattad med fem små barn uppmanades till sterilisering. Hon tackade nej och fick senare två barn till.)
Myrdalarna skulle vara nöjda med att se att alla deras mål har uppnåtts! När det gäller exempelvis barnomsorgen har samhället lyckats mycket bra gällande att lära föräldrar att deras kompetens inte räcker, utan att det är mycket bättre för barnen att ha utbildade pedagoger i sina liv. Nu kommer jag att raljera lite, men detta ämne brinner jag för och blev själv utsatt för sååå många påtryckningar av andra kvinnor då jag valde att vara hemma med våra barn i 6,5 år (äldsta var 6,5, yngsta var precis fyllda två år då tjejerna började hos dagmamma) på raken. Kvinnofällan! Pensionen?! Baaarnens socialisering? Jag kunde inte ens komma med motiveringen att jag och min man hade koll på pensionen, att jag är utbildad pedagog och att vi inte satt inlåsta i vårt hus utan umgicks med andra människor under denna tid.
Följande gäller för 1-3-åringar i Sverige idag:
Skolverket rekommenderar grupper på 6-12 barn för 1-3-åringar. Medel i Sverige är 12,9, alltså snarare 13 barn. 18% av alla dessa grupper är på 16 barn eller fler. Medeltalet är 5,1 barn per vuxen heltidsanställd. Men barn är inte jämt fördelade över en vuxens heltidsanställning, utan barn som kommer tidigt och går hem sent har större chans att få egentid med en vuxen. Typiskt antal vuxna i en grupp är 2-3, men det finns inget lagligt krav på hur personaltätheten ska vara. 80% av de kommunala förskolorna i Stockholm har större grupper än Skolverket rekommenderar och gällande kompetensen (att det är så bra för barnen att personalen utgörs av utbildade pedagoger) har 44% förskollärarlegitimation eller avslutad gymnasial utbildning för arbete med barn.
Hur ser barns behov ut i denna ålder? De behöver inte någon som aktiverar dem, utan ska snarare lära sig att reglera sina känslor och bli mötta under trygga former. De vuxna behöver vara närvarande, uppmärksamma och tillgängliga. Jag tänker att dessa behov blir svårare att tillmötesgå ju fler barn som varje vuxen är ansvarig för. Men för samhället är det garanterat bättre att 10 föräldrar med en 1-3-åring var delar upp sig så att två föräldrar tar hand om alla barnen och de andra jobbar med något annat, iallafall om man räknar skatteintäkter som det enda värdet.
Jag tror att vi har bundit ris för våra egna ryggar på så många vis genom beslut som tagits under årens gång. Vi har förlorat förmågan att se hur människan funkar och fokuserat helt på hur hon BORDE funka. Och hur människor i allmänhet BORDE tänka. Och hur människor BORDE agera. Visst är det intressant att försöka skaka runt sina tankar ordentligt för att släppa sina övertygelser om så bara för en stund? Jag fortsätter lobba för att folk borde stötta varandra mellan generationer, i grannskap och på olika ställen där det finns plats för människor som annars hade varit ensamma. Idag är dock fokus mest på att vi vuxna ska bidra till skatteintäkterna på heltid (som någon bestämt ska vara 40 timmar, men lägg också till transporttid och övertid), övrig tid ska vi uppnå ideal som presenteras på sociala medier och sedan finns det kanske inte så mycket ork till det andra? Skulle vi kunna leva på ett annat sätt? Hälsningar Tant Präktig.
16 kommentarer
Hej Monnah! Oj, det var ett långt inlägg att läsa så här en fredagseftermiddag efter en jobbvecka!! Men många kloka tankar! Vi har nog kommit ganska långt från det som egentligen betyder mest i livet… tid för varandra, gemenskap och att få vara behövd. Tänk om vi kunde värdera det lite högre än prestation och effektivitet.
Trevlig helg och KRAM till dig! Anna
Ja, det var kanske inte ett inlägg att lägga upp sådär lite härligt till helgen?! Men det var det som låg främst, så så fick det bli.
Jag håller med dig, våra liv har blivit omskapade. Så måste det till viss del vara eftersom samhället genomgått så otroligt stora förändringar. Problemet är bara att människorna inte har gjort det. Vi har fortfarande samma behov, samma slags känslor… Jag tänker att vi har blivit som snubbarna i Hunger Games – helt frånkopplade verkligheten! Nu skulle de till och med live-sända en arkebusering från USA. Jag trodde jag skulle slå avigt då jag hörde det. Har vi hamnat i en dålig SciFi-film?! Kram och detsamma önskar jag dig.
Kloka ord. Jag tänker ofta att vi skulle kunna leva på ett annat sätt. Framför allt stötta varandra mellan generationer och i byar. Speciellt nyblivna mammor behöver känna denna trygghet och att ha tid för sina barn.
Trevlig helg.
Jag håller med om allt du skriver där! Vi har verkligen förlorat den där tillhörigheten. ”Pink Room” förslår liksom inte, inte heller alla dessa föräldraforum som snarare verkar trigga ångest än ge trygghet. Detsamma önskar jag dig, Nilla!
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men jag vill ändå reagera. Jag håller med om problembeskrivningen, men jag har svårt att skylla utvecklingen på paret Myrdals sociala ingenjörskonst. Det skulle vara intressant att göra en jämförelse med Tyskland där det är vanligt att mammor stannar hemma länge. Den första neonskylt jag lade märke till på vägen in i Hamburg var för en arbetsförmedling som var specialiserad på mammor som skulle återgå till arbetsmarknaden. Är civilsamhället starkare där? Det kanske det är; jag vet inte. Det är trist att folk såg sig manade att döma ert val av barnomsorg. Nu har de flesta människor har inte de förutsättningar ni hade (flera barn, pedagogmamma, de ekonomiska konsekvenserna genomtänkta), och det måste finnas samhällsstöd om det ska finnas valfrihet för alla.
Men det är ju viktigt att ha en pågående diskussion om hur vi får det samhälle vi vill, och inte bara om de politiska vägarna dit.
Vid skolstarten var det en artikel i min skånska hembygdstidning om en flicka med autism som kommunen inte beviljade individuell skoltaxi. Det hon behövde hjälp med var att byta buss och inte tappa bort sig på väg in i skolan. I ett samhälle med mer flexibilitet i hur man löser problem hade det kunnat lösas med att någon tog ansvar för att hjälpa henne i den vanliga kollektivtrafiken. Men den sortens lösningar brukar bara komma i samhällen där det inte finns något alternativ, och det är inte heller en sorts samhälle jag vill ha.
Tack för dina tankar och reflektioner! Vi kan tänka olika om Myrdals, de har blivit ”untouchable” här. Jag menar inte att deras tankar i sig var dåliga, men när man börjar att rota i en ände kommer det att leda både till förväntade utfall och resultat som man varken önskat eller vill ha. Deras mål var att se till att människor skulle få det bättre och att de människor som fanns tillgängliga i samhällsapparaten skulle vara av rätt sort. Välnärda, starka och definitivt inte psykiskt sjuka eller från somliga slags folk.
Jag håller med om att det är viktigt att vi diskuterar om hur samhället ska se ut, men också att vi är öppna för att beröra sådant som kan vara obekvämt att diskutera. På det viset är verkligen politik ett trubbigt medel, man måste hela tiden vara V eller S eller SD eller KD eller vad det nu är, men man tycker kanske helt olika än partiets hela program (för mig är det till exempel så). Pragmatism borde vara inbjuden till bordet i alla politiska diskussioner.
Åh, mitt hjärta blöder för flickan! Hoppas att det har löst sig på något vis.
Ja, politik är ju inte hela vägen till det samhället heller, inte om man tycker att valfrihet är en viktig del av det önskvärda samhället. Vi hade ett snack (tyvärr bara det, inte en långtgående diskussion med handlingsplan, fast det skulle ha behövts) om hur vi får engagemang från doktoranderna i annat än deras egen forskning. Det går inte bara att acceptera att den här generationen är så egofixerad, det måste göras tydligare för dem att på en arbetsplats finns det många gemensamma verksamheter och förmåner som kommer alla till glädje men som också behöver skötas av alla. Det är ju samma i samhället. Jag tror jättemycket på tidsbanker och tjänstebytesverksamheter men sådana är tydligen väldigt svåra att få genomslag för.
Jag tänker också på att vi behöver ha ett pågående samtal om hur man lever i en digital värld som så att säga hela tiden vill äta upp en.
Och det här:
https://annannan.wordpress.com/2024/01/28/chico-och-alla-vi/
Så är det. Och för både mig och de flesta andra jag känner så föredrar vi ett lite ofullkomligt Sverige (eller Portugal?) framför Nordkorea.
Det är så intressant att höra dina tankar om hur det är på er arbetsplats och hur den yngre generationen fastnar i sina egna huvuden på något vis. Till viss del är det ju naturligt, med mognad kommer vissa insikter. MEN, ju färre som engagerar sig från tidig ålder och lärs upp i olika sportklubbar, kyrkor, organisationer, desto färre fattar att ”någon”, den där som alltid fixar (gärna ”någon annan”) ibland måste vara en själv. När min brorson gifte sig förra året kom han fram till mig och min syster, hans fastrar. Han uttryckte stor tacksamhet för alla festligheter vi styrt upp i storfamiljen genom åren nu när han hade insett vilket ENORMT arbete som låg bakom hans eget bröllop och hur mycket vi hade hjälpt till även där. ”Här har jag gått omkring och tänkt att det var ju en kul fest och sedan gått därifrån utan att fatta att det var ni som VAR festen.”
I den digitala världen finns det oändligt med grejer att göra varje dygn, sova är inte en av dem. Just nu sitter jag ju och skriver och tycker det är jätteroligt OCH har tiden, men efter det här ska jag lägga mig i soffan och läsa och filosofera över alla diskussioner vi hade hemma hos våra fritänkande kompisar idag. Tack för dina tankar, Annannan. Jag uppskattar dina inlägg.
Intressant och tänkvärd läsning! Det är synd att vi är så snara till att döma och komma med åsikter när ingen bett om dem – tänker på det du skrev om att så många hade synpynkter på att du var hemma med dina barn när de var små. Det var väl bra att ni hade möjlighet att göra det ni tänkte var bäst för era barn. Våra döttrar gick på dagis tre dagar i som det hette då, tre dagar i veckan – på ett familjekooperativ i en villa tre kvarter från där vi bor. Det krävde ett större föräldraengagemang än ett kommunalt dagis, men gjorde samtidigt att vi lärde känna många familjer i närområdet vilket var bra då vi var ganska nyinflyttade. Vi kunde alltså välja en tillvaro för våra barn som passade oss. Den möjligheten önskar jag alla.
Tack för dina tankar, Ewa! Jag tror att de flesta kom med sina pekpinnar av godhet och omtanke, men andra var avundsjuka på vårt val att leva och kunde inte låta bli att trycka in ett finger i ögat. Dessutom är detta den slags feminism som utgår från att ett barn per automatik innebär ofrihet. Den är inte min favorit om man säger så. Jag gillar familjekooperativ, inte minst för det som du berättar om – man lär känna hela familjerna, inte bara barnen. Man blir lite varandras by. Fint!
Ett så viktigt och tänkvärt inlägg. Jag ser problemen också, jag gillar verkligen hur du ifrågasätter! Svar och lösningar har jag inte, men är ändå glad att du skriver om det här, lyfter det, så vill säga det! Kram
Tack Anna! Det är så mycket vi varken kan svara på eller hitta vägar ut från, men om vi inte diskuterar det kan det inte bli någon förändring. Kram.
Ja inte undra på att det föds färre barn. Jag vet inte hur mycket otrohet jag sett, både i verkliga livet och på nätet där var och varannan man som sökte sällskap redan hade en relation.
Sedan, enligt min erfarenhet och vad jag hört av andra, är det lätt att bli bekväm med att bo ensam. Och då är det en lång väg till att vilja mötas av sambo och barn efter jobbet. Jag får nästan panik bara av tanken att låta någon sova över hos mig.
Och så har vi ju valmöjligheterna. Vad hade jag som barnfri kvinna gjort för 100 år sedan? Jag hade knappast kunnat resa runt i världen, på sin höjd ta mig till Göteborg.
Slutligen, det är väl lätt att romantisera tider man aldrig upplevt men borde folk inte känt mer framtidshopp förr? Industriell revolution, sedan kom förvisso två världskrig och depression men ändå välfärd efter, saker som förändrades till det bättre och en känsla av att det hemska skulle ta slut.
Men vad pekar på att samhället ska bli bättre? Att hyran inte ska ta en stor del av lönen, att matpriserna ska sänkas, att dom som är för sjuka för att jobba ska få leva ett bra liv?
Det blev en mörk kommentar detta, i klass med höstrusket utanför mitt fönster. Jag får nog muntra upp mig med regn-låtarna du tipsade om och avsluta med ”Singing in the rain”.
Intressant med din tanke att det är män som är otrogna. Statistiken säger att nuförtiden är kvinnor lika otrogna, inte minst kvinnor i ”tredje åldern” som till och med är mer otrohetsbenägna än lika gamla män. Men visst är det tråkigt att det inte kan erbjudas trygghet i en relation.
Jag förstår att det är svårt att vänja sig vid att alltid ha någon annan om man länge har bott själv. Kanske därför så många är särbor? Men det är kanske inte lika gångbart om man ska ha barn tillsammans.
Nej, du har rätt i att det är mycket lättare att uppleva världen idag, något som definitivt gäller både män och kvinnor. Det är ett ganska nytt påfund att ta sig utanför sin lilla bubbla.
Det där med att känna meningslöshet och hur det påverkar ens olust att satsa på familj verkar vara väldigt sant. Förr i tiden fanns det en annan mening med lidandet, det verkar inte accepteras på samma sätt idag. Det känns upplyst att ha dessa åsikter, men det bidrar till en sämre livskvalitet dessvärre… Kanada tror jag är det land som dragit detta till sin spets. Det var sagt att människor med mental ohälsa skulle vara berättigade dödshjälp (Kanada har redan en hög procent invånare som utnyttjar aktiv dödshjälp), men det tror jag de har lagt på hyllan lite. För mig låter detta helt absurt. Hur många är det inte som lider av psykisk ohälsa någon gång under livet?! ”Livet känns hemskt, jag vill dö.” Några månader senare känns det inte så längre, men med möjligheten till aktiv dödshjälp skulle många kanske inte ens få uppleva lättnaden för att det hade varit för sent. Onekligen deppigt.
Hoppas att musiken kunde lätta upp sinnelaget lite, det var inte meningen att sänka någon! Singing in the rain är underbar…
Jag är medveten om att kvinnor är mer otrohetsbenägna, men jag utgick från min erfarenhet och där är det männen som varit otrogna i min bekantskapskrets, och så märker jag ju inte om kvinnor registrerat sig och söker sällskap trots att dom är i en relation eftersom jag inte har någon anledning att titta på deras profiler.
Dödshjälp är en svår fråga, speciellt när det gäller psykisk ohälsa. För hur och när vet man att den är obotlig? Är det efter 20 års terapi, mediciner, försök till rutiner?
Eller ska man sätta en tidsgräns? Har du stått ut i x antal år så får du dö, fast du kanske skulle kunna må bra efter ytterligare några år. Vilka symptom ska vara illa nog?
Men att erbjuda dödshjälp för att någon mår dåligt är galet. För den absoluta majoriteten vänder det ju. Och det måste ges möjlighet, hjälp och tid för den vändningen.
Även om jag är missnöjd med hur vissa saker i världen(och det gråa vädret) utvecklats finns det mycket att känna glädje och tacksamhet över. Man får skapa sin bubbla med rätt umgänge, drömmar, skratt och lite trallvänlig musik.
När det gäller det med otrohet är min teori att kvinnor talar om sina mäns otrohet, men inte om sin egen medan män inte talar, punkt. Att man i en stadig relation skriver upp sig för medveten otrohet känns väldigt 1700-tal med en fru och en frilla. För mig känns det verkligen MÄRKLIGT.
Precis så som du resonerar runt dödshjälp för psykisk ohälsa tänker jag. Livet är ju ett härke, det ingår i paketet. MEN det är också alldeles underbart emellanåt. Och alldeles precis lagom uthärdligt.
Din bubbla låter härlig! Och man får hålla sitt mentala paraply över sig när vädret sprider det där grå som kryper in under skinnet tills dagarna med härlig, blå himmel kommer. Tack för dina tankar!