samhällsfrågor

Språkvajbar.

13 september, 2026 7 kommentarer

När jag var tonåring träffade jag då och då folk som slängde sig med amerikanska ord och uttryck, som pratade svengelska och som ibland verkade ha ”glömt” sin svenska. Jag tyckte det var otroligt löjligt och muttrade gärna lite inom mig själv över detta. Inte kunde man väl glömma sitt modersmål och svenska var svenska medan engelska var engelska.

Runt samma tid kunde vi också se denna intervju med Dolph Lundgren. Alltså, jag tänkte att killen måste vara riktigt blåst… Men det visade sig handla om något annat. Dolph är nämligen civilingenjör inom kemiteknik. Han var den första på sin gymnasieskola i Kramfors som gick ut med maxbetyg (5,0 på den tiden), har pluggat på KTH i Stockholm, University of Sydney och fick dessutom ett Fulbright-stipendium till Massachussets Institute of Technology i USA (inte fy skam). När han gick på MIT började dock hans skådiskarriär komma igång och han gick väl i karaktär så till den milda grad att svenskan fick ta plats i baksätet. Blåst är han iallafall inte. Han hade helt enkelt gått in i karaktär med hull och hår, så till den grad att modersmålet hade fått ta stryk.

Tiden gick och jag bodde ett år, två år och fyra år till i landet på andra sidan pölen. Jag började inse att modersmålet påverkas på olika sätt när ett annat språk tar plats i ens liv. Jag blev själv en sådan där löjlig person som slänger sig med svengelska uttryck och våra tre barn som bodde i USA som tonåringar gick tydligt miste om en del av sin svenska som de nu som vuxna försöker ta igen (mest påhejade av sin käre far). Det visar sig vara ganska svårt då denna generation överlag tagit till sig engelska som ett alternativt modersmål mer än som ett andraspråk vilket märks på språkbruket rent allmänt.

På högskolor och universitet i Sverige har engelska tagit allt större plats sedan slutet på 1900-talet. Denna kartläggning från 2010 gissar jag redan är inaktuell, men jag hade ändå velat läsa den. Sedan har vi engelskan som förstaval hos autister. Hör du svenska barn och ungdomar prata engelska med varandra är sannolikheten ganska hög att de hade fått en Asperger-diagnos ”förr i tiden” (tänk på mitt inlägg om diagnoser häromdagen). Varför de väljer att tala engelska forskas det nu på. Det verkar inte som att forskningsstudien är avslutad än, men några av de teorier som finns till varför dessa personer väljer engelska framför svenska är följande:

Som autist har man ofta problem med sociala interaktioner, att umgås via en skärm kan kännas betydligt bekvämare. De forum där man hittar sina vänner är ofta på engelska, den information man tar del av är på engelska. Man tillbringar ofta väldigt mycket tid i den engelsktalande skärmvärlden och man blir sålunda duktig pga exponering.
Särintresse. Många autister ”snöar in” på intresseområden och engelska kan bli ett sådant.
Det kan kännas skönt att distansera sig till sina känslor, engelskan blir en sköld som gör det lättare att tala om sådant som annars känns jobbigt.

Hur som helst. Svenskan kanske inte är under attack, men något håller på att hända. Jag tycker det är viktigt att värna om vårt språk, något som Sara Lövestam tog upp i SvD:s Språkspalten för några år sedan. Jag ska göra vad jag kan för att inte fortsätta svänga mig med svengelska och borde kanske därför ändra titeln på det här inlägget till ”Språkvibbar” eller ”Språkkänslor”. Som Sara skrev är det bara vi svenskar som kan värna om vårt språk och som behöver ta ansvar för att det fortsätter finnas och fortsätter utvecklas.

Ditten och Datten

Valet 2026.

11 september, 2026 10 kommentarer

Livet består av en hel radda beslut, ickebeslut och att hamna i vägen för andras beslut. Jag tänker på den där hemska nollningsresan som Handels-ettorna råkade ut för härom veckan. Över 100 matförgiftade personer. Var det någon som inte hade tvättat händerna? Hade räkor stått framme i rumstemperatur? Hade man i ivern att inte slänga mat lagt fram gammal mat i buffén? ”Haha, det var nog KTH:arna som gjorde något”, sa maken, men vi kom överens om att det skulle vara ett alltför stort och hemskt upptåg för att kategoriseras som skämt. Alla dessa beslut som tas, överilat eller med beräkning. Jag tänker på alla som sätter sig trötta, fulla eller drogpåverkade i fordon och förorsakar hemska olyckor. Jag tänker på mobbing som får pågå i år efter år, både bland barn och vuxna. Jag tänker på dåliga beslut som fattas av girighet. Jag tänker på dåliga beslut som fattas av godhetskomplex. Jag tänker på digitaliseringen av skolan, på 2015, på ruttna, privata vårdalternativ, EU… Jag tänker på ryggdunk mellan lokalpolitiker av alla de färger.

I onsdags var jag och förtidsröstade. Jag kände mest för att bara lägga ner min röst och protestera på det viset, men istället valde jag tre olika partier i de olika valen. Jag förstår att jag inte kan gå tillbaka i tiden och önska att det var som 1991 då jag fick rösta första gången. Då gick jag i mina föräldrars fotspår, väl grundade i det landsbygdsparti som var småföretagarnas stöttepelare (C, om du inte redan hade räknat ut det) och kände mig nöjd med min insats. Sedan dess har det blivit nio val till. Jag visar ett mönster av att inte vara trogen något parti. Helst vill jag inte rösta alls, för jag är så förgrymmad på hur politiker beter sig åt alla håll och kanter. Jag säger som jag sa till barnen då de var små: ”om du fokuserade på hur du ska kunna göra så bra som möjligt istället för att hacka på din syster/bror så skulle livet bli mycket bättre”. Eller vad sägs om Lukasevangeliets toppenord i kapitel 6: ”Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta bort flisan ur din broders öga.” När det nu ser ut som det gör försökte jag istället i vanlig ordning att läsa på ordentligt för att rösta som det ser ut i partiprogrammen. Jag är inte nöjd, men nu har jag iallafall gjort min medborgerliga plikt. Jag önskar att jag inte hade låtit så ironisk då jag nu säger ”lycka till”…

Funderingar

Tankar runt somliga diagnoser.

6 september, 2026 14 kommentarer

Nu är jag sen på bollen, men jag vill ändå skriva lite tankar som snurrat runt sedan jag tittade på Carina Bergfeldts dokumentärserie Alla mina bokstäver på SVT. (Hahaha, jag letade efter första, bästa bild på bokstäver om du nu undrar över det enda fotot i detta inlägg.) Precis då den kommit ut ringde lillastesyster psykologen och sa ”du måste titta på den”. Sagt och gjort. Lite här och där lyssnade jag på de tre ganska korta avsnitten och har nu låtit dem marinera lite. Jag förstår att serien har fått mycket kärlek, men också mycket och ganska hård kritik. Min släkting psykologen bytte yrkesbana för några år sedan, inte minst efter att ha jobbat med diagnosutredningar och fått alltför många klienter som ringde och grät då de inte fått den diagnos de förväntat sig och ville ha. ”Jag förstår inte”, sa han. ”Det är väl BRA att du inte har någon diagnos?” (En diagnos innebär en bekräftelse på att man har en sjukdom ELLER en funktionsnedsättning ELLER ett syndrom ELLER att man har ett gäng symtom som ställer till det på något vis.)

Programserien följer några olika kvinnor som fått en ADHD-diagnos. Två av dem är mycket framgångsrika, en sitter i fängelse (delvis förklarat av att hon fått en ADHD-diagnos). Carina själv får både med sig ADHD och en annan bokstavskombination efter att ha betalat 30 000 för en privat utredning (sorry om du inte redan med namnet på titeln förstår att det är där det slutar) och tårar faller. Äntligen förstår hon sig själv! Äntligen finns det en förklaring till varför hon är hon. Äntligen slipper hon känna sig som en dålig förälder. Äntligen kan hon medicinera bort att hon funkar som sig själv, eller att hon inte funkar. Jag vet, jag raljerar. Samtidigt vill jag vara mycket tydlig med att Carina kanske inte alls varit så framgångsrik som hon är idag om hon inte varit hon och funkat som hon gör. Hon vill tydligt bli bekräftad i att det är ADHD:ns fel att hon upplever stora svårigheter i föräldraskapet och verkar bli besviken på att höra att kvinnan i fängelse säger att hon är en jättebra mamma just pga ADHD och att föräldraskapet gett henne de rutiner hon mår så bra av.

Nu har det gått en lång tid sedan jag var verksam i grundskolan, men jag har med stort intresse fortsatt att ta del av verkligheten våra barn möter i skolvärlden. När jag kom ut från lärarhögskolan 1992 fick psykologer inte sätta både autism- och ADHD-diagnoser på samma individer. NPF-diagnoser har ökat markant sedan dess. Det är svårt att hitta exakta siffror eftersom man inte får föra register över detta, men exempelvis autismdiagnoser har ökat med över 800% de senaste 25 åren. Betyder det att det är en massa fler barn som föds med autism eller ADHD/ADD? Nej, sägs det. Diagnoskriterierna har däremot förändrats. Det är inte bara ett barn som lever sitt liv inombords som anses vara autistiskt idag. Man befinner sig på ett spektrum och ska uppfylla ett visst antal kriterier på en lista och problemen ska ha varit långvariga och varaktiga för att få en diagnos. (Grovt förklarat.)

Vad säger forskningen, vilken nytta ger en diagnos egentligen? Att vi nu ”vet” varför ett barn har problem i skolan borde väl hjälpa skolpersonalen att äntligen ge rätt förutsättningar för inlärning, men så ser tyvärr inte verkligheten ut. Den största vinsten verkar vara att det är skönt med bekräftelse på varför det inte funkar för både den diagnostiserade, föräldrarna och andra som har att göra med den diagnostiserade, men livet fortsätter vara svårt och många gånger kan åtgärdsprogram bara bli till något som bara låter fint på papper. Skolmiljön är för alltför många helt enkelt inte hälsosam. Den studie som alldeles nyss kom ut och visar på hur många NPF-elever som inte klarar skolan, trots alla dessa diagnoser, visar på att problemet kanske inte ligger hos barnen utan på att skolan inte är någon hälsosam miljö för väldigt många. Samma gäller väl egentligen vuxna också. Själva samhället är på så många olika sätt väldigt människo-ovänligt. De mest anpassningsbara lyckas ändå inrätta sig i de förutsättningar som erbjuds, men många får svårigheter av olika slag. I arbetslivet. Socialt. Mentalt. Att väldigt många kändisar är publika med sina diagnoser idag sägs ha tagit bort mycket av stigmat runt NPF, men det verkar inte göra livet lättare rent praktiskt. Jag anser för övrigt att det är rena dumheterna att ett barn bara ska få den hjälp det behöver om det finns en diagnos.

Vi har olika personligheter och sätt att funka, det går helt enkelt inte att trycka in alla i samma form hur mycket vi än önskar att det skulle gå. Samtidigt ställs allt på ända om vi verkligen blir fullt ut accepterande för att ”folk är som de är” genom deras diagnoser. ”Lathet” är inte en brist i karaktären, utan beror på ADD. Betyder det att någon som bevisligen har en dåligt fungerande startmotor och mest sitter och spelar dataspel ska få göra det? En autistisk person är väldigt svartvit och anser ofta sin logik vara den enda rätta, så hen har svårt att förstå andras perspektiv. Betyder det att den personen aldrig ska behöva anpassa sig, lära sig förstå att alla inte tänker som man själv utan att det nödvändigtvis är fel eller att en autist som utför terroristhandlingar inte behöver få straff? Med ADHD tappar man ofta bort saker. Ska man med en ADHD-diagnos slippa betala straffavgift om man tappat bort alla sina nycklar då man byter lägenhet?

Tillbaka till Alla mina bokstäver. Jag kan tycka att det är otroligt självutlämnande att utföra diagnostiserande samtal inför kameror, och som ansvarig psykolog hade jag blånekat (jag är dock varken psykolog eller ansvarig), men to each their own. Mina tankar runt diagnoser har dock inte förändrats efter denna serie. Jag förstår att diagnoserna fyller en viktig funktion för många, men samtidigt tänker jag att det är tragiskt att vi lever i ett samhälle som är en teoretisk konstruktion och så enormt människofientligt med all kunskap som finns. Att vi (i stora delar av västvärlden) anser att allt ska accepteras samtidigt som ”allt” inte alls innebär allt utan sådant som vissa grupper av människor har fått bestämma (beroende på vilken kontext du befinner dig i). Någon med en diagnos i Sverige hade kanske ansetts vara utan funktionsnedsättning på en annan plats. Eller kunde ha suttit inspärrad på institution för hundra år sedan. Jaja, men nu spinner tankarna iväg på något helt annat.

Ps: Diagnostemat fortsätter på SVT. Jag har inte sett den nya serien Diagnoser med Mia Skäringer som tog sig an huvudrollen i denna dramaserie ”på stående fot”. Hon fick ADHD-diagnos som vuxen och har gått ut med att hon blivit utbränd av att ”spela normal”.

Funderingar

Nedslag i fastan.

12 mars, 2026 12 kommentarer

Imorse vaknade jag hemma i min egen säng för första gången på nästan en vecka. Jag har sovit gott både i hotellsäng och på äldsta dotterns soffa, men det är något särskilt med min egen säng. Egentligen börjar den ha sett sina bästa dagar, men den är fortfarande den skönaste jag har haft. Även telefonbatteriet har gett upp, hjälpsamt såhär då jag försöker mig på en telefonfasta. Ska ärligen säga att det gått mycket bättre här hemma med den saken, på resande fot kan jag inte lägga ifrån mig luren. Däremot kan jag lämna rapport om vad som hände på tågen både på väg upp och hem igen och hur det kommer sig att jag anser att jag valde ett mycket bra projekt för min fasta.

I det senaste inlägget berättade jag att jag satt vid en plats där jag inte kunde använda min laddare, så då vågade jag inte använda telefonen för att ha nog med kräm för att kunna visa biljett och ev behöva ringa något samtal. (Jag vet, jag borde ha skaffat en bärbar dosa, men jag gav bort den jag hade och det har aldrig blivit av att skaffa en ny.) Jag bloggade en kortis och sedan fortsatte jag roa mig utan telefonen. Det funkade utmärkt och var faktiskt riktigt skönt.

På väg hem hade maken gett mig en lista med utmaningar att utföra (t ex ”låna något av en medpassagerare”, ”vik och testa ett pappersflygplan”). Jag hade fått uppmaningen att ha två A4-papper tillgängliga. Några av utmaningarna behövde jag ha telefonen till, det fick vara så. Roligt var det hur som helst. Inte minst då jag satt och vek det där flygplanet och min granne satt och hade telefonmöte och inte kunde sluta att titta på vad jag höll på med. Hahaha! Jag hade också reagerat om en 55-åring vek pappersflygplan utan att ha något barn i sällskap. Jag hade också med mig en pocket som jag köpte på bokrean som jag besökte med sonen i Solna. Cal Newport har jag hört intervjuas i diverse poddar, men det är något annat att läsa hans tankar om ”Deep work”. Underrubriken ”hur du finner fokus och djupjobbar i en distraherande värld – strategier för kontroll, mindre stress och digital minimalism” förklarar väl vad boken handlar om. Du förstår kanske också vad det är som lockar mig med Newports tankar.

Jag har förstått att det som påverkar mig själv personligen mest negativt just nu är glappet mellan den tid jag har tillgänglig och hur jag använder den. Därav önskan om en mindre närvarande telefon nu under fastan, men också önskan att läsa mer. Jag hade SÅ svårt att koncentrera mig på boken då jag satt där på tåget. Boken är intressant, men inte på det viset som får mig att drunkna i en text. Sätet var okej bekvämt, men jag satt inte i en tyst kupé och det pågick samtal runt omkring. Alla var hänsynsfulla, oavsett om de jobbade eller pratade med grannen i sätet bredvid, men det gjorde ju ingen skillnad för min koncentration. Jag tvingade mig att sitta kvar i det obekväma och kom en bit till slut. (Uppdraget från maken var utfört vid det laget.) Hade jag trott att jag som läst så mycket sedan jag var fem år skulle hamna här?! Sannerligen inte!!! Det är skillnad på att läsa på datorn, vilket jag ofta gör, och att läsa en bok. Det störda fokuset känns inte jobbigt på samma sätt vid datorn, men jag fattar ju att det bara är en skenkänsla. Där har jag annat tillgängligt hela tiden om det skulle vara så och jag är inte riktigt medveten om att jag gör en massa annat emellan styckena/sidorna/rapporterna.

Det är ingen hemlighet att jag är precis lika ofullkomlig som mina medmänniskor och att jag funkar på ungefär samma sätt, åtminstone rent generellt. Medvetenheten jag har om detta känns vanligtvis mycket hjälpsam och gör att jag är mycket ”snällare” mot både mig själv och andra än jag var som yngre. Det gör det inte lättare att acceptera att jag har blivit så dålig på att läsa. Å andra sidan har jag äntligen börjat göra något åt det. Det handlar inte längre bara om en känsla, utan är påtagligt och något som jag jobbar med i vardagen.

I en konversation jag hade under dagarna jag var bortrest (det har blivit många fina sådana, både med små och stora) blev jag påmind om argumentet att det inte nödvändigtvis är problematiskt att vi googlar allt, det är snarare en naturlig följd av hur samhället och våra omständigheter har utvecklats. MEN! För mig är det otroligt problematiskt att människor slutar ha information i huvudet. Det ger helt andra förutsättningar för mer komplexa analyser att kunna hämta information från flera olika bibliotek i sin egen skalle än om man bara tar fram en textmängd som kanske inte ens skrivits av en människa. Nej, jag tror faktiskt att människan rent allmänt har blivit både dummare och mindre resilient sedan internet gjorde entré i våra liv. Jaja, det finns massor av härligt som kommit också så klart. Jag älskar allt som bloggvärlden har gett och ger mig t ex, jag älskar att jag kan ha videosamtal med barnbarnen varje dag, jag älskar att jag kan hitta recept jag inte har i mina kokböcker och annat som är både viktigare och mindre viktigt. Faktum kvarstår. I en värld där det inte handlar om hur man lär sig saker utan om hur man hämtar fram information ges inte samma utrymme för hjärnutveckling. Apropå att googla, här har du information om demens. I det sista stycket står det: ”Högre utbildningsnivå minskar demensrisken. Forskning visar att ju fler års utbildning en person har, desto lägre är risken att drabbas av Alzheimers sjukdom.” Där tror jag till etthundra procent att det handlar om att man gympar sin hjärna när man lär sig nya saker och är intresserad och nyfiken. Det är därför man också tipsas om att hålla på med korsord, lyssna på ny musik, läsa böcker i olika genrer osv. Man blir helt enkelt dummare än nödvändigt av att bara använda andras kunskap.

Sådär, där fick du lite nedslag i de tankar som vuxit fram både innan och under telefonfastan. Jag fortsätter fram till påsk och vet att jag är på rätt väg. Inte är det lätt, varken att vara konsekvent eller att göra det jag föresatt mig, men jag ger inte upp för det.

Funderingar

Den smarta telefonens vara eller icke vara.

30 december, 2025 4 kommentarer

En av mina systrar funderar på att skaffa en o-smart telefon och lägga den smarta i en låda hemma. Jag har haft samma tankar själv, men orkar inte gå vidare med dem. När syrran fick frågan varför hon vill göra det skrev hon en hel lista med anledningar. Jag tycker att den är väl värd att dela och har frågat henne om lov. Hon sa ja, så varsågod:

Äga min tid. Tänk bara varje gång man går in på telefonen för att “kolla nåt” och blir fast.
Att jag säljer min data till företag som vill sälja saker till mig, som ska göra mig mer lycklig/snygg etc.
Vara mer närvarande i alla sammanhang – njuta av och se naturen och människorna runt omkring.
Vara en mer närvarande förälder.
Minska behovet av att fotografera så mycket, inte behöva känna att varje stund måste fångas med telefonen annars går den mig förbi.
Frigöra tid för mina egna tankar.
Ett aktivt motstånd mot hur samhället har blivit – visa att det går. Göra motstånd mot att något som ska få oss att “connecta” tar oss ifrån varandra ännu mera. Tänker på den där gången jag var påväg ill jobbet och ALLA på bussen satt o stirrade ner i sin skärm. Dessa ljusa skärmar som lyste upp hela den mörka bussen. Det var så sorgligt.
Att kunna stå för det jag vet och känner på mig – hur och att telefonerna påverkar oss människor väldigt negativt ur många aspekter. Psykiskt sköra drabbas värst- förstärker depressivitet och passivitet etc, vidmakthåller ångestproblematik mha distraktion. Majoriteten av alla som söker mig som psykolog har en sak gemensamt- ett överskott av distraktionsbeteendet så som telefonanvändning.
Jag ringer folk mycket mindre än förr – knappt alls.
Jag känner en ständig stress över att vara tillgänglig vilket gör att jag skrollar bort tid istället för att svara på meddelanden som sedan genererar fler meddelanden vilket jag inte har tid att följa upp.
Vill välja vilken media jag konsumerar – vilka klipp, “Inspiration” etc. Kan fastna så länge på olika människors liv på Facebook och så har jag ägnat 15 min åt att läsa på om/uppdatera mig om dem istället för att ringa en vän.
Inte googla allting, tänka och fundera själv, kolla upp sådant senare jag faktiskt fortfarande undrar om.
Vill inte att appar styr mitt liv – att en app ska förklara hur mitt barn ska sova, hur ofta jag ska amma, vilken graviditetsvecka jag är i, hur många steg jag har tagit.
Låta min kropp känna saker själv – och fråga andra äldre och/ eller visare människor om råd istället för appar.
Hur ska jag kunna förklara för mina barn att något inte är bra – som jag själv gör för mycket av?
Utmana mig själv att bryta vanor och beroenden.
Vill inte vara en produkt av mitt anpassade flöde/filterbubbla.
Börja använda kontanter istället för att hela samhället har blivit kort/ swishifierat. Supporta ställen som tar kontanter.
Gå på toa utan att sitta med telefonen.
Inte fly ifrån känslor/tankar/mig själv utan möta och gå in i det.
Läsa mera böcker!
Göra saker utan att bli avbruten av mig själv hela tiden.
Telefonen förstör uppmärksamhetsspannet. Fundera på när du senast såg en film utan att kolla din telefon nån gång.

Den här listan får mig verkligen att tänka till och har fått mig att de senaste veckorna hantera min telefon på ett nytt sätt. Den känns inte längre som en snuttefilt, utan som en väldigt påträngande individ som jag egentligen inte vill behöva ha att göra med. Jag tror inte att jag kommer att göra slag i saken och skaffa en o-smart telefon, men nog har min systers ord fått mig att börja förändra mitt förhållande till telefonen. Kanske kan jag få in lite mer frrröjd i livet genom att byta bort telefontid mot något annat?

Gratisbild från Pixabay.

Funderingar

Naturen är inte farlig och nej, ADHD är inte svaret på alla dina problem.

14 december, 2025 6 kommentarer

”Naturen är för många en källa till välmående. Men forskning visar att det finns allt fler människor som är rädda för naturen eller till och med hatar naturkontakt. Fenomenet, kallat biofobi, uppmärksammas nu i en studie från Lunds universitet.”

Alltså, jag följer en sida som publicerar sammanfattning av olika studier. Det senaste utskicket fick mig att sucka djupt. Detta var bara en av studierna som presenterades. Människor växer alltså upp i urbana miljöer och det mest naturliga börjar upplevas som hotande och äckligt. Farligt, rentav. Detta som är källan till allt, själva livet. Tragiskt.

”Barn som ägnar mycket tid åt sociala medier får gradvis något sämre koncentrationsförmåga. Det visar en omfattande studie där forskare har följt över 8 000 barn från cirka 10 till 14 års ålder.”

Men är det verkligen så att mänskligheten blir dummare? Det verkar inte bättre. Nästa studie gjorde mig inte gladare. VEM hade förresten inte kunnat räkna ut detta utan att göra en studie? Nej, det är fallen av ADHD som har ökat, alla snabba klipp har ingenting att göra med detta. (OBS! Ironi! Citat från experter om och om igen.) Jag har så starkt känt detta i mig själv, HATAR verkligen reels och kommer ju inte undan på Facebook längre.

Igår sa lillastesyster att hon allvarligt funderar på att lägga bort smarta telefonen. För mig är det en väldigt lockande tanke, men hur sjutton klarar man sitt liv utan en? Eller kanske ha en smart telefon vid datorn till Bank-ID och liknande, men bara ha med sig en enkel version i vardagen? Jag vill inte ägas av algoritmer, hatar att inte känna mig kapabel nog att avvärja dragningskraften från telefonen. Gillar att kunna lyssna på poddar och musik, men MÅSTE jag verkligen? Hur skulle mitt liv på riktigt se ut om jag hoppade bak till min omgivning ca 1995? Ursäkta denna minst sagt negativa söndagsreflektion. Nu ska jag skaka av mig detta och njuta av att inte längre ha huvudvärk. Glad tredje advent!

Funderingar

Om jag hade pengar…

2 december, 2025 14 kommentarer

… vad hade jag gjort då? Eller, pengar har jag ju, jag menar mer ”fri tillgång”. Hade jag konsumerat på ett annat sätt än jag gör idag? Jag vet att jag har skrivit om det förut, men känslan av hur jag påverkas av ”marknadskrafter” har slagit mig ovanligt ofta på sistone. Jag har fixat julklappar och födelsedagspresenter på second hand, har tillverkat en del själv, har funderat på vad som ger störst glädje eller gör mest nytta, men samtidigt har mejlkorgen fullkomligt översvämmats av Black Friday-erbjudanden, Black Week, Singles Day, Cyber Monday och nu är det dags för adventskalendrar med ”fantastiska erbjudanden”… Det är ingen hejd på allt som dessa olika företag vill sälja till mig, allt under premissen att de gör mig en tjänst. Det skulle vara min förlust om jag missade. Bara några timmar kvar, snart kommer alla julklappar att gå till fullpris och jag kommer att stå som förlorare!

Jag förstår verkligen att det sparar pengar för många om de kan utnyttja de erbjudanden jag skriver om här och ändå hade tänkt köpa precis dessa saker. Det går ändå inte att låta bli att undra över hur många som köper på krita, tar snabblån och delar upp betalningarna via Klarna. Hur många köper med stress och tvång som drivande faktor? Hur många drivs så hårt av gåvogivandet eller habegäret att de hamnar i skuld som sedan eskalerar? Nej, det känns inte bra. Och jag tycker verkligen illa om när jag ”går på” påtryckningarna, när jag känner hur reklamen tar tag i mitt medvetande, när jag känner hur påverkad jag blir av att känna mig pressad. När jag känner att det kanske är mitt ansvar att butiker blir kvar i stan, för om inte jag handlar kanske inte andra heller handlar och då har de inte råd att bedriva verksamhet. Ja, du hör ju. Hur medveten jag nu än är om mina tankar och hur insatt jag än är i psykologin bakom marknadsföring så kan jag inte ställa mig vid sidan om det som händer. Jag är ju lika mycket en del i det här samhället som alla andra och jag vill inte ställa mig vid sidan om, flytta ut i skogen eller alienera mig genom att skära av alla digitala källor. MEN, det är dags för en ny omgång av-prenumeration från olika medlemsklubbar. Är det något jag verkligen behöver kommer jag att ta reda på var jag kan hitta det. Och om jag går miste om bonuscheckar på 25 kronor så vinner jag nog på att inte köpa grejerna som samlade ihop de där kronorna.

/Hälsningar Konsumtions-Grinchen

Trettio Tacksamma Dagar

9 november 2025.

9 november, 2025 1 kommentar

Att navigera i en värld som är full av orättvisa, olika styrkor och svagheter, tur och otur, entreprenörskap och depression, krig och svält, skönhetsoperationer och fuldiskriminering, 15 minutes of fame och Nobelpristagare och allt vad det är – alltså, det är inte många av oss som sammanfattar livet som ”lätt”. Vissa personlighetstyper verkar glida fram på en räkmacka medan majonnäsen gör att svårigheter rinner av dem utan att lämna särskilt stora avtryck, andra verkar ha allt men tycker ändå synd om sig själva. Jag har intresserat mig mycket för sociala medier och vad det gör med en att spegla sig själv i så många fler personers godtyckliga omdömen. Från att mest beröras av grannar, klasskamrater och kändisar i glossiga tidskrifter kom alla så nära. Vi sjuttiotalister var åtminstone vad som väl mest kan kallas unga vuxna då forum och diskussionsgrupper blev en grej. Facebook, Instagram och allt det andra kom så småningom och med dessa fenomen förändrades spelplanen för människor.

Efter att ha vuxit upp med Jantelagen som genomsyrade i princip allt, åtminstone i mitt liv, blev det helt plötsligt kutym att skryta också här i Sverige. Inte rätt ut såklart. På engelska finns det pricksäkra uttrycket humble bragging, alltså att presentera skryt förklätt i ödmjukhet. Titta på LinkedIn t ex. Nog har svenskar blivit mer ”amerikanska”, i den amerikanska kulturen är skryt helt enkelt en naturlig del av livet. Ens CV börjar fyllas på av föräldrar i bebisåldern och detta CV ska sedan presenteras i arbetslivet som en garant för att man är driftig, klok, smart, engagerad och allt annat positivt som tänkas kan. Människor deltar ofta i frivilligarbete, men hur många som gör det utan att först tänka tanken att det skulle se bra ut på resumén vet jag inte.

Med tanke på hur sociala medier bidrar så negativt till främst unga kvinnors självkänsla känner jag att det är på sin plats att fundera kring hur vi bör förhålla oss både till vår egen spegelbild och andras kurerade liv, inte bara det digitala. Skryter vi? Skryter andra? Ligger andras skryt i vår egen tolkning? Jag fick ganska tidigt i mitt ”trettio dagar”-projekt kommentarer om att det är outhärdligt att sitta och titta på andras tacksamhet om det rör något man själv vill ha eller uppnå. Någons ”jag är tacksam för min familj” kanske då tolkas som ”varför har alla andra så perfekta familjer medan min pappa är en idiot, min mamma helt sjuk i huvudet och mina syskon helt känslomässigt inkompetenta”. ”Wow, jag kan inte fatta det! Äntligen har XYZ hänt!” kan bli till ”undrar hur många hon har behövt ligga med för att få detta att hända”. ”Vårt lilla barnbarn är här” tolkas om till ”vänta du bara till denna unge förstör ditt perfekta lilla liv, jag ska sitta här med popcornen och vänta”. ”Tjugo kilo minus, tjugo år efter bröllopsdagen och klänningen sitter fortfarande som den ska” omvandlas till ”fuskis, varför talar du inte bara om att du har opererat dig, alla vet det ju”. Allt detta medan kommentaren som skrivs är ”underbart”, ”grattis”, ”wow” eller något annat ”härligt”.

Idag omfamnar jag den digitala verklighet vi befinner oss i. Jag tackar för erfarenheterna som den har gett mig personligen och för allt positivt som internet och sociala medier har bidragit till, det finns massor. Men idag tackar jag också för kommentarer som rättmätigt har ödmjukat mig. Jag är tacksam för ärlighet och sårbarhet, jag tackar för att jag har fått göra fel många gånger och vet att det kommer att bli många fler felsteg innan jag tar mitt sista andetag. Jag är tacksam när jag kan glädjas med andra istället för att hacka på mig själv för att jag själv inte har tillgång till vad-det-nu-är. Jag är tacksam för att mänskligheten ständigt befinner sig i utveckling och har precis som Laleh den starka övertygelsen om att ”det kommer bli bra”.

Funderingar

Vad skulle du göra om du lade undan telefonen?

20 september, 2025 4 kommentarer

Näe, den här veckan har jag blivit sittande vid telefonen vid alldeles för många tillfällen och gjort absolut ingenting annat än att förlora värdefull tid. Jag har googlat efter information och hamnat någon helt annanstans, jag har hamnat i möbelrenoveringsreels, jag har läst Substack-texter som mest handlat om att om jag bara betalar mer så kommer jag att få tillgång till ALLT och… Jag GILLAR DET INTE! Jag lade ner Instagram pga scrolltummen som ryckte i tid och otid, men fortfarande läser jag DM. Om någon skickar har jag lovat mig själv att jag inte ska scrolla vidare, men OM det händer så måste jag dela något jag också. Det är lätt att konstatera att det hänt alldeles för ofta den senaste tiden. Jag ogillar verkligen starkt att inte äga min egen tid. Då menar jag specifikt att hamna i en sits där jag påverkas precis så som det är tänkt. Jag dras in, kan inte ta mig loss. Alltså, det kan jag väl egentligen, men det är så svårt!

I veckan gick Hemslöjd, en tidning jag älskar, ut med en prenumerationskampanj. Jag gick medvetet på den. Vi har haft ett Disney+-abonnemang som varken jag eller maken utnyttjat på länge. 99 kr/månad kan man byta ut mot en Hemslöjdsprenumeration, eller två faktiskt. Jag sade helt enkelt upp Disney och beställde en ettårsprenumeration av tidningen. Jag uppskattar formatet, vet att jag utnyttjar en faktisk tidning mer än att ha PDF-versionen (som annars är lite billigare), och gillar att stötta hantverkare runt hela vårt avlånga land. Vad var det nu jag gick på? Jo, denna formulering:

Dansa tango, prata franska eller svarva en skål. Vad skulle du göra om du la undan telefonen? Hemslöjds nya nummer handlar om allt du kan göra Istället för att skrolla.
Hemslöjd

Igår kväll var jag och hjälpte vänner i nöd tillsammans med flera av deras vänner. Det var ingen ”hemsk” nöd, men den här sorten där tre vuxna inte skulle hinna allt som måste göras på två dagar pga omständigheter som inte har kunnat styras i en flytt av företagslokal. Jag älskar känslan av att vara fler som hjälps åt. Vi hade alla talat om när vi kunde komma och de ansvariga hade skrivit ”instruktioner” på post-it-lappar som vi kunde välja. Mycket effektivt. Imorgon får jag med maken i några timmar då det förhoppningsvis är dags att runda av det hela. Vi kom jättelångt igår kväll och andra ska jobba hela dagen idag. Hade jag varit hemma hade jag säkert tänkt ”skönt med fredagkväll”, men sanna mina ord – sannolikheten för att MINST en timme hade försvunnit till helt meningslöst scrollande istället för att jag hade lagt den tiden på meningsfulla aktiviteter som vi har mängder av här hemma är stor.

Vad är det för värld vi hamnat i där vi böjer våra nackar för våra dumma telefoner, precis som att det skulle vara mer intelligent än att böja dem för tyranner av andra slag?! Nej, jag är så trött på detta! Jag är samtidigt inte redo att släppa den smarta telefonen riktigt än. Jag har stängt av notiser från Meddelande eller Messenger och har bara ett svagt surrande om någon ringer. Det gör att jag nu är en sådan jobbig person som sällan svarar i telefon eller meddelanden på studs. Jag har lite dåligt samvete för det, men jobbar på att släppa det. För vem har sagt att vi måste vara tillgängliga 24/7, eller ens att det skulle vara något bra?

Jaja, där fick du en skopa av min frustration. Nu ska jag och maken beta av en lista lång som Rapunzels hår och jag ska påminna mig själv om att man bara kan ta en sak i taget. Må denna lördag, eller dagen då du läser detta, bli helt fantastisk och helt utan scrollande som du inte kan styra.

Ditten och Datten

Sådant jag inte riktigt förstår.

15 september, 2025 14 kommentarer

make up-modet som kallas ”glow”, men ser ut som att man har problem med överproduktion i talgkörtlarna
sko-modet som klämmer in fötterna och ger hallux valgus och nageltrång
kläd-modet som utgår från ett size zero-ideal
inrednings-modet med soffor som man inte kan sitta skönt i eller komma upp ur utan lyftkran
livsstils-modet med beröringsskräck, där interaktion sker via individers smarta telefoner istället för mellan själva individerna
mat-modet som utgår från ingredienser som rest runt halva jordgloben (men vad skulle man ge småbarn i mellanmål om bananer inte fanns?)
hållbarhets-modet utan konsekvenstänk (vindkraft, elbilar, batterier…)
hälso-modet som kräver injektioner, syntetiska droger och träning på gym
föräldra-modet som kräver appar för snart sagt allt som rör barnens ve och väl
sociala medier-modet som leder till att man anpassar de viktigaste stunderna i livet för kontonas publik istället för nära och kära

Det är inte alltid lätt att vara tant, men jag kämpar vidare!

1 2 3 … 6 Nästa →