Jag vet inte riktigt vad som hände, men september har redan gått över halvtid och det har inte blivit något särskilt skapande alls under dessa dagar. Det är som det är. Nu var jag dock sugen på att uppdatera ljusgrenen i köket som haft klena batterier och dessutom varit utan dekorationer över hela sommaren. På gårdagens promenad plockade jag därför med mig ett gäng löv, strök till dem mellan bakplåtspapper och behandlade dem sedan med antingen lite Mod Podge (det är egentligen decoupagelack) eller bladguld från Søstrene Grene. Det var nästan så att jag kände mig fumlig i pysslandet, så länge sedan var det jag gjorde något riktigt superpyssligt.
Det glittrar lite finare i löven i mörker, men lite såhär ser det ut.
Den uppmärksamme ser att jag valde batterier i orange istället för i blått, allt för att komma åt känslan av höst. Nu ska jag även hänga upp dotterns fina tranmobil i höstfärger och byta lite kuddar i soffan så det inte bara blir skifte utomhus. En av de saker jag tog med mig från åren i USA är att låta inredningen återspegla tiden på året. Det behövs inga storslagna grejer, utan byte av ljusstakar och kuddöverdrag räcker långt. Här hemma får ljusgrenen också ofta agera ”årstidsmarkör”, åtminstone från nu och fram till påsk. Under sommaren brukar det inte hänga så mycket här. Mamma bytte ofta gardiner, men våra vita linnegardiner hänger uppe året runt, förutom då de tvättas. Jag undrar förresten vilken skillnad det är i hemmiljö mellan hem som har självgående dammsugare (hade inte funkat här) och hem där någon person dammsuger… Den funderingen tar jag med mig till en annan dag.
Det har gått mot höst nu i flera veckor. Först var det mentalt, 1 september anses ändå vara den officiella inledningen på hösten. Jag läste om tjejnyår, det var visst någon bloggargrej som spridit sig för att ”tjejer” gillar mys mer än någon annan. Med tanke på att vi fick tidernas brittsommar kändes det dock lite konstigt att prata om höst. I onsdags fick vi så ett rejält regnväder. Närmare femton millimeter regn och kylig luft som krävde tjocktröja då jag gick ut på min morgonrunda. Då har det väl ändå blivit höst? Träden börjar trots allt skifta färg och alla turister har dragit sig hemåt. Sommarstugorna står tomma, de vanliga hundflanörerna har återtagit de ryggsäcksklädda ”vandrarnas” plats.
Folk har stått i linne och t-shirt i tvärdrag i Fredrikskyrkan under körhelgen, det är väl den ackumulerade sommarvärmen i stenväggarna som ännu strålar ut. Men här hemma är det höstljus som morgonen möter mig med. Det är höstfärger som det nu decimerade urvalet blommor i buketterna bjuder på. Det är sval höstluft som gör att jag inte längre kan ställa upp dörrarna i köket och verandan det första jag gör då jag stiger upp. Det är höstkänslan som gör att jag väljer andra skor än sandaler då jag ska iväg någonstans. Jag kan åka iväg ett par dagar utan att trädgården havererar (det har den ändå redan gjort). Vi äter gott av allt vi har i trädgårdslandet. Klienterna har börjat höra av sig för att ordna upp sina liv efter sommaren. Kören är igång. Jag har fått vänja mig vid att fira äldsta dotterns födelsedag vid lämpligt tillfälle närmast den 14/9 då hon fyller år. Varenda helg fram till första advent är uppbokad. Så nog är det höst. Och det gläder mig. Jag njuter av att inte längre behöva svettas så förbålt, gillar att kunna klä mig i lager på lager och jag älskar färgerna, luften och förekomsten av årstiderna som ju inte alls kan tas för givna. Så nästa gång du irriterar dig på att sommaren är över och att den oändligt långa väntan på vår nu är inledd kan du tänka på att vi är några stycken som faktiskt gillar annat än sommar.
Igår kväll började det regna och det ska regna hela dagen enligt prognosen. Dagen började dock precis som resten av september med härligt brittsommarväder och en fläkt som passade perfekt till resetvätten. Eftersom vi hade varit borta ett bra tag fanns det mycket att ta itu med här hemma, så det var bara att beta av listan och ta en grej i taget. Min snälle lillebror hade varit här med åkgräsklipparen och gjort så fint. (Han får en slant för detta, jag vill inte att någon ska tro att jag bara utnyttjar hans tjänster.) Päronen hade hunnit mogna bara på de här dagarna och jag funderade på hur många burkar inlagda päron man behöver om man helst inte vill äta så mycket socker… Jag skulle hinna jobb-jobba också. Ett kärt besvär då jag verkligen älskar mitt arbete! Hösten är en tid för självrannsakan och jag brukar ha fler klienter än vanligt i september och oktober. Det känns fint att få vara med på deras livsstigar.
Trädgården glödde verkligen på min trädgårdsrunda! Ringblommor, solrosor och pumpor gav anledning att återigen känna tacksamhet för detta lilla paradis. Stockholm i all ära, det var underbart att hänga med vår lilla familj, men trädgården är inte dum alltså.
Eftersom mjöldaggen hade tagit pumpornas blad bestämde jag mig för att plocka in alla pumpor i växthuset i väntan på det stora regnet. Spaghettipumpa är gott och det är väl tur det med tanke på hur stor skörden blev. Minipumporna blev det dock inte mycket bevänt med, vi fick fyra, och de vita vinterpumporna blev pyttesmå. Tom Ford levererade i vanlig ordning, så nu ska syskonbarnen få varsin pumpis som höstdekoration. Jag fortsätter att sätta pumpafröer och slåss med sniglarna, för pumpor gör mig osedvanligt glad! I år körde jag mest på dekorationstema, men nästa år blir det kanske lite mer matpumpor igen. Det är roligt med variation.
Ska se om jag kan leta upp lite nya recept till spaghettisarna. Ja, det var ju det där med variation.
Det är kul att jämföra odlingsdagboken år för år, särskilt gällande sådant som alltid återkommer. Detta foto hamnade där som dokumentation. Förra året såg det ut såhär:
Ett lite annorlunda sortiment och inte alls lika stor skörd. Nu blev jag pepp på att söka igenom en frökatalog för att planera för nästa års skottkärrebild! Hehe. Nej då, jag låter nuet spela huvudrollen ett tag till. Det är viktigt att vila lite också efter trädgårdssäsongen. Vissa håller på året runt, men jag behöver återhämtningen för att känna mig inspirerad och drömmig lagom till att det är dags att beställa halvaprisetfröer på Blomsterlandet nästa år. Tills dess ska jag njuta av det som jorden gav i år, och vänta in det som fortfarande växer.
Sedan vår förstfödde fyllde ett år har vi haft som tradition att ”avsluta sommaren” med hans kalas innan vi åkt hem till Stockholm eller USA. Den unge herrn fyllde igår 28 och även om sommaren på inget vis är över gav det ändå den känslan. Idag åkte yngsta dottern upp till Stockholm och hennes fästman åkte hem till Danmark. På tisdag förmiddag åker resten av sällskapen och efter det träder vi in i sensommarfasen som innebär träffar med familj och vänner, en del uppstarter inför höstterminen och större fokus på jobbet. Maken har jobbat helt hemifrån i några veckor, men nu drar hans pendling igång igen. Helgerna är redan i det närmaste fulltecknade fram till början av oktober. I början av november blir det bröllop, sedan Thanksgiving, advent, Lucia och jul. Är det konstigt att jag sitter lite på spänn precis som då man tuffat upp till högsta höjden på bergochdalbanan, precis innan det är dags att åka ner med full fart och känna det härligt läskiga pirret i magen? Det här blir bra. Allt är bra! Det har till och med regnat rejält idag så jag slapp vattna, trots att väderappen inte hade skvallrat om det på förhand. Bättre slut på den här veckan hade jag inte kunnat tänka mig, men bättre blir det! Ikväll ska vi nämligen kolla på Mamma Mia 2 och käka popcorn. Då ska jag dra upp volymen och gråta i kudden, tacka för musiken och skicka en tacksam tanke till alla som gör mitt liv så fint. Tjingeling!
Vi bor nära vattnet, bara några minuters promenad. För att ta sig till Östersjön och den fria sikten ut behöver jag ta en femkilometersrunda. Egentligen längtade jag ut dit, men bestämde mig för att ”bara” ta mig bort från bebyggelsen och möta vattnet där det åtminstone är lite friare. Den senaste tiden har annat än promenader inte prioriterats, men oj, så skönt det var! Jag lyckades till och med pricka in gårdagens enda fem minuter med solsken. Bonus av bästa slaget under den här tiden, inte sant? Jag tröttnar aldrig, aldrig på den här utsikten och älskar att vägen leder till något spännande bortom kröken.
Väl ute vid vattnet satte jag mig en stund vid fiskeklubbens badtunna för att inte bli blöt om baken. Det blåste inte särskilt mycket, men tillräckligt för att jag skulle få min dos och känna huvudet rensas lite. Mycket rör sig där inne nu. Ibland händer det mycket i livet, andra gånger får man vara glad för att det åtminstone finns styrfart. Det är som det är, liksom. Det som tynger mig just nu rör andras liv, personer som jag bryr mig om, som jag älskar, som jag vill underlätta för. I de flesta fall går inte det, de får kämpa på så gott de kan på egen hand. Hur som helst kändes det skönt att hålla en stilla bön i hjärtat för att allt detta tunga ska lätta förr än senare. Jag påmindes om hur det är med livsutmaningar. En dag känns de oöverstigliga, men en dag längre fram upptäcker man plötsligt att man kan andas igen, kanske till och med har lite fin utsikt att njuta av.
Halvdöd, men där finns fortfarande livskraft! Hopp! Vila!
Väl hemma var det dags att ta hand om alla de där amaryllislökarna som hade fått stå med rötterna i ljummet vatten i ett dygn. Tänker på att de inte kommer att hinna upp till jul, jag var lite sen i år också. Fast å andra sidan dröjde några av lökarna hela nio månader med sin blomning, hur skulle jag ha kunnat förutse det? Nej, det här får helt enkelt vara ett projekt för spänningens skull! Amaryllisar som ska blomma och förgylla vår adventstid och jul behöver köpas färdigdrivna precis som vanligt. Mest spännande ska det bli att se om några av amaryllisbebisarna tar sig. Frågan är nu hur jag ska få upp storleken på lökarna under nästa översomring? Att ge dem blodmjöl verkar inte ha hjälpt särskilt mycket, men kanske har jag fel? Som sagt. Spännande.
Det ser inte mycket ut för världen, men pumpalatte med vispgrädde är orimligt gott. Jag gjorde varsin sådan här kvällsdrink till mig och maken och vi kunde konstatera att detta kan kallas livsnjutning. Samtidigt med njutningen jobbade jag på ännu ett julklappsprojekt. Det blir lite trist här i bloggen då jag inte kan lägga upp bilder, men jag har kul i alla fall.
I år är första året sedan 2017 som jag inte fått introducera vår svenska allhelgonahelg till utländska, tonåriga studenter. Vi har ingen helårs- eller halvårsplacerad student från Explorius här i Karlskrona 2023/2024, men väntar en tjej från Nya Zeeland som kommer till Kallinge på sitt sommarlov (sena november till tidiga februari). Hur som helst har jag verkligen tyckt om att gå en runda på de upplysta kyrkogårdarna med de här ungdomarna. Somliga har tyckt att det har varit lite läskigt, en del har över huvud taget inte brytt sig (tonåringar…) och åter andra har tagit till sig det fina.
Istället för att göra allhelgona till ett inlärningstillfälle hade jag i år istället möjlighet att uppleva den här stunden med min syster och delar av hennes familj. Lite extra fint och jättemysigt.
Här på Sturkö ligger många släktingar begravda eftersom min mormor kom härifrån. Den senaste begravningen av en släkting var mammas syssling. ”De går en efter en”, sa min morbror i USA då jag berättade för honom. Och så är det med livet. Döden kommer som ett oundvikligt avbrott av allt det där levande vare sig det kommer förr eller senare. Jag tror ju inte att mina kära befinner sig på kyrkogården, men jag gillar att gå dit för att tänka lite extra på dem och deras livsverk.
Hela helgen har kyrkan hållit öppet för besökare. Jag älskar att gå och tända ljus till minnet av olika släktingar och vänner, det är inget nytt. En av kyrkvärdarna berättade att han uppskattade att få känna alla känslor som uttrycks i kyrkorummet den här helgen. Somliga kommer in för en gratis kopp kaffe, lite muffins och sällskap, en del tänder liksom jag ljus, andra är i djup sorg och sitter en stund i kyrkbänken och gråter.
Båten i minneslunden är alltid lika vacker under den här tiden då den är full av tända ljus. På många av kyrkogårdens stenar står ”fiskaren” även om fiskerinäringen tagit många steg tillbaka under min livstid. Båtar är dock fortfarande en viktig del av många öbors liv och därmed blir symbolismen att ta båten bort från livet väldigt fin tycker jag.
Min syster hade gjort en fantastisk bas till pumpalatte, typ min favvo-favoritdryck sedan USA-tiden. Så gott och så kärleksfullt att tänka på mig och ta med en så fin fikapresent. Jag längtar redan till ikväll då jag kommer hem från Fredrikskyrkans minneskonsert och får ta en kopp för att processa dagen. Just denna konsert tillhör också mina favoriter. Jag älskar musiken vi framför, texterna som läses, ljusen som tänds för de som fått avsluta sin livsgärning i år. Har du något förhållande till allhelgonahelgen, eller går den dig obemärkt förbi?
Jag fortsätter pyssla även när jag varken har egna eller lånade barn här hemma. Planen var att låna hem brorsbarnen på deras lov, men nu blev det inte så eftersom jag blev sjuk. Pyssla kunde jag göra ändå. Planen var något mer avancerad, men nu fick det bli såhär. Jag hade plockat in lönnlöv att torka, men när de hade gjort det hade de nästan knutit ihop sig som en hand. Därför bestämde jag mig för att stryka nya löv mellan bakplåtspapper när jag precis hade plockat in dem för att få dem platta. Det funkade utmärkt. Efter strykningen knöt jag bara fast vit björntråd nära änden på skaftet och gjorde en ögla att hänga upp lövet i. Snabbt, lätt och ganska effektfullt.
Jag är säker på att man skulle kunna spreja bladen med genomskinligt lack eller liknande för att göra dem ännu stadigare, men det här duger bra för att representera tiden fram till första advent då glaskulorna åker upp i grenen. Denna ljusgren har inte riktigt blivit min favorit, den saknar något i sitt uttryck, men trots det gör den mig glad varje dag. Tycker det är jättekul att vår inredning också följer årstidernas skiftningar. ”Riktiga” bloggare talar om novent, men det tänker jag mest handlar om en hets att kunna visa upp sin inredning först av alla. Kanske har jag fel, vad vet jag? Här hemma är det iallafall Halloween fram tills första november, sedan blir det höst och tacksägelsetema. Första advent åker mer ljus, blomster och pynt fram. Hurra! Fast nu ska jag först njuta av detta.
Just nu blir det inte så mycket tid över till bloggen. Själva livet har full fart, helt enkelt. Mina skrivstunder om morgnarna under november ägnas mest åt Trettio tacksamma dagar, projektet som lever upp i november varje år. Så kul att det är fler som får hjälp av medveten tacksamhet.
Igår bjöd ön på underbar höstsol och tungt regn i en ganska lagom mix. Trädgården ser ut som hej kom och hjälp mig efter stormen som härjade då vi var i Stockholm. Utemöblerna hade inte hunnit bäras in än (jag gillar att sitta ute länge och hade velat dra ut på att ha dem kvar i trädgården, sista dagen innan avfärd fanns det allt för mycket att hinna med för att denna uppgift skulle prioriteras) och vinden lyckades även dra ner de sista äpplena och päronen. Jag hade bett om att få låna syskonbarn eftersom de har lov, men fick dra tillbaka erbjudandet då jag vaknade och kände mig riktigt skruttig. Måndagen fick helt enkelt ägnas en hel del åt vila. Jag hade bara ett samtal inplanerat, något som kändes alldeles lagom. Förutom det blev det fokus på tvätt, översättningsjobb och ett gäng ”ta hand om”-ärenden.
Det var skönt att komma ut en stund i solskenet. Träden blir mer och mer avklädda, men på uppfarten dröjer sig de varmgula färgerna kvar och gör mig glad! Jag tänker använda lönnlöven i trädgårdslandet. Perfekt mullbas.
Jag ser fram emot en riktig storstädning här ute, men behöver uppbåda lite mer energi och passande tid. Det ser ut att bli en regnig vecka. Bra och nödvändigt, får passa in uppehållen. Har amaryllisar som redan skulle ha varit satta i kruka, vitlök och tulpanlökarna från Lidl som ska ner i jorden och en massa rensning att göra. Denna planttant har dock lite svårt att uppbåda rätt slags entusiasm för de här uppgifterna just nu. Det har varit en intensiv odlarsäsong, något som har varit härligt, kul och givande, men man kan inte jämt vara på topp. Några grejer är absolut nödvändiga att fixa. Maken ska snickra en ny dörr till stenladan och jag är ansvarig för alla krukor/hinkar som ska tömmas på jord och diskas ur. Har både testat att göra det i slutet och i början av säsongen. Slutet vinner alla gånger! Det är nämligen urtrist att börja odlarsäsongen med att ta hand om förra årets skit. Hejapepp till mig själv från mig själv, alltså.
Jag är glad att jag tog mig för att rensa alla pelargoner på missfärgade blad, blommor och knoppar. Alla har stått i verandan medan vi varit bortresta, så de hade hunnit torka ut rätt bra. Nu kunde jag ge alla plantor en liten skvätt vatten. Kyla och rotblöta är ingen bra kombination för pellisar. De gillar att leva lite på gränsen såhär på vintern, åtminstone om man ställer dem svalt som jag brukar göra. Vi kör köket i Bredavik i år igen och hoppas på att vintern inte blir allt för kall. Rören mår förresten inte heller bra om de fryser, så jag tror nog att det ska gå bra.
Lilla årstidsbordet i vardagsrummet har uppenbarligen ett Halloweenhöstigt tema, men annars vet jag inte vad jag ska säga. Inredningsbloggare hade nog haft ett och annat att tycka. För mycket. Stilkrockar. Konstigt. Men jag trivs med det här. Jag njuter av att nostalgiskt drömma om när barnen var mindre, om Orem och att bo i USA under denna konstiga helg, om traditioner, om mys, om hemtrevlighet. Jag är ju ingen inredningsbloggare, utan en människa som råkar gilla att ha det mysigt hemma. Många gånger stämmer det överens om vad jag tycker är fint, men ibland gör det inte riktigt det. Och det är okej det också. För övrigt är högtider, helgdagar och traditioner verkligen roligare med barn. Jag är tacksam över att jag får låna hem sådana lite då och då!
