höst – Sida 3

Inte sommar, inte höst.

31 augusti, 2025 12 kommentarer

Luften är tung, varm och fuktig. Den tystar de ljud som vi har runt omkring. Duvorna kuttrar på som vanligt, men det låter lite som att de satt sitt huvud i en låda. Jag påminns om hetta och hög luftfuktighet i Philadelphia, går omkring lite kallsvettig hela tiden. Njuter av att se trädgården blomma upp lite efter den senaste tidens små och större regn och tänker att i år ska jag minsann hänga med och förbereda trädgårdslandet innan det är dags att lägga ner odlandet. Kålfjärilens larver pressas mellan fingrarna, vad annat kan jag göra? De äter och äter och äter och varje gång jag tror att jag tagit dem alla kommer det nya. Grannfrun går förbi då vi ska natta fjäderfäna med en sax i handen. ”Jag har klippt 120 stycken nu på en liten stund.” Vi kämpar båda på, med och mot naturen.

Efter en lång dag i skytteltrafik mellan ladan och huset är nu ännu mer städat och organiserat. Färdigt? Nej. Njet. Nope. Men vi har två bord med stolar ställda som att det skulle kunna sätta sig folk där, mammas kusins gungstol står på plats bredvid bokhyllan och KP:s svärfasters Amerikakoffert. Två nya sopsäckar och mycket mer skräp till tisdagens utflykt till soptippen, tre flyttkartonger och två kassar redo för någon av Second Hand-butikerna. Det har tagits beslut om sådant som kaaanske skulle få stanna, allt har fått avslag. 500-bitarspussel från våra amerikanska hemtrakter kanske moster och morbror vill låna? De gillar pussel. En del pyssel får brorsbarnen, de andra brorsbarnen får några bokserier. Det här rensandet har nästan fått ett eget driv, det blir lättare och lättare att ta beslut om vad som är rimligt att spara och vad som verkligen är bra att ha. Under tiden som jag fokuserar på festsalen gör maken klar skohyllan till äldsta dottern som var förra årets födelsedagspresent. Ja, löftet om en alltså. Nu står den klar, två veckor innan själva födelsedagen, och fin är den. Långt mer avancerad än vad jag hade tänkt mig. Han har blivit finsnickare, maken! Fixat vackra kanter med överhandsfräs och allt möjligt.

Jag får slita mig för att ta hand om lite annat också. Byttan på verandatrappan får lite nya inneboende. Jag har satt den mjöldaggsdrabbade klövern och kärleksörten i varsin kruka bakom huset. Går det att komma igen efter ett sådant anfall? Kanske, om de överlever vintern. Efter att ha tömt ut en del av jorden hittar dessa kompisar sin plats. Jag tycker de är fina mot huset, den röda färgen på verandan som aldrig blev övermålad som tänkt denna sommar. Jaja, men nu blev det så.

Jag klipper överblommade dahlior och fixar en ny bukett att sätta i vardagsrummet. Så vackra färger! Jordärtskockornas gula solar får också vara med. Mässingsfatet från Röda korset har inget passande ljus, men det ska jag fixa. Det ska få lysa här om kvällarna. Liljeholmens altarljus passar hit. Barockkonsten faller mig i smaken, även om detta fat/ljusstake verkar vara från 1943. Mässing är min metall. Det tillhör åldern, då jag var yngre skulle allt gå i silvriga toner.

Maken lovar överraskning och när jag tittar ut blir jag så glad, så glad! Jag ääälskar att bada, men vi har varken badkar eller bubbelpool här hemma. Nu har han fyllt lilla Tittis badpool med varmt vatten (tills varmvattenberedaren sa vänta-nu-lite, jag-hinner-inte-med) och hängt ut mysbelysning i form av fotogenlampa och värmeljus. Vilken överraskning efter denna svettiga dag! Vi får en skön stund där ute. Stjärnorna döljs bakom de låga molnen, men jag vet ju precis hur de ser ut. Inget spektakulärt, inget pengalyxigt, men en bättre lördag har jag ändå svårt att tänka mig.

Funderingar

Den känslan.

28 augusti, 2025 6 kommentarer

Jag vaknar och sträcker på mig. Kollar på klockan. 6.17. Två minuter tidigare än de senaste dagarna. Hur kan kroppen fungera med så stor precision? Jag har ingen tid att passa så här tidigt, så det finns ingen inneboende stress. Detta är bara min naturliga rytm. Jag mår inte bra av att vara vaken till efter midnatt, men hade jag varit det hade jag fortfarande vaknat samma tid. Ja, åtminstone brukar det vara så.

Det är inte konstigt att jag funderar mer över mina vanor vid den här tiden på året. För en gammal lärare blir det kanske lätt så. Mitten av augusti är årets andra nyår, helt enkelt. Som du kanske förstår om du brukar läsa här så har också allt sorterande påmint om tid som varit och därmed tid som kommer. Kalendern bjuder på ny frisyr idag och AW med vänner imorgon (en ny konstellation med en återinflyttad gammal vän och hennes bekantskapskrets som utgångspunkt). Kören har dragit igång och jag har även uppdaterat dess historik som jag är ansvarig för. Efter sortering och alfabetisering av allt jag sjungit med Fredrikskyrkans motettkör som sedan blivit Fredrikskyrkans kammarkör kan jag konstatera att det är många noter som gjort korta besök och andra favoriter som blivit ”våra”. Vi har en Allhelgonakonsert, adventskonserter och delar av Bachs juloratorium att ta oss an i höst. Årets Allhelgonakonsert ser på ett ungefär ut såhär:

Denna konsert brukar vara fullsatt, en stund att få begråta alla man saknar och allt elände i världen. Bättre att koncentrera det till en stund än att ständigt gå omkring och känna sig tyngd tänker jag. Jag älskar dessa konserter som är en blandning av musik och ord, efteråt brukar jag känna mig alldeles mjuk i kanterna. Många har uttryckt att det varit läkande att vara där och då, få känna sig igenom både det vackra och det svåra.

Resten av hösten innehåller födelsedagsfiranden, hönsvakteri, en runda till Gotland, konserter, sommarstugestängning, häng med vänner och lite annat smått och gott. Jag ser fram emot nya, fina jobbsamtal och fortsatt utveckling för mig själv. Jag har spanat in lite kurser på Coursera, men är också intresserad av att skaffa kompetens som EMDR-terapeut. (Det får kanske bli lite längre fram. Jag har gått på kurs hos Jeanette Niehof förut och har stort förtroende för henne.)

Annars njuter jag väldeliga av att kunna gå igen utan att ha så ont! Om jag nu får det som jag vill kommer tacksamhet för en fungerande kropp att få ta större plats under hösten. Samtidigt vet jag att det är så lätt att ha detta som ambition, men att glömskan är stor och att det också ska vara så. Fokus på stunden är ändå inte dumt. Och nu är luften varm och fuktig. Sommaren och hösten möts kanske precis här och nu, alldeles utanför mitt öppna fönster. Torsdagen den 28 augusti klockan 8.35. Den känslan tar jag med mig nu när själva livet utanför mitt skrivande tar vid.

Kreativitet

Ge mig en höstdag.

28 oktober, 2024 4 kommentarer

Ge mig en höstdag
Ge mig färgerna, ge mig det strilande regnet och doften av förmultelse
Ge mig barndomens födelsedagspirr och kärleken till de varma stunderna vid brasan
Ge mig mörkret, sömnigheten och bokhögarna som kanske får betas av
Ge mig lager på lager, vardagar och drömmar om solen
Ge mig vinden som skakar ner de sista löven och ugglan som skriker i skogen
Ge mig nostalgi, saknad och glittrande kyrkogårdar

Och när det regnat klart, ge mig regnbågen och hoppet om att den långa vilan leder till nytt liv, större mod och styrka att börja om

Ditten och Datten

Att våga släppa taget och tro på att livet kommer tillbaka.

22 oktober, 2024 2 kommentarer

Den här tiden på året bjuder på utmaningar för många i detta land som allmänt verkar funka bättre det ena halvåret än det andra. Då talar jag alltså inte om det nuvarande, utan om det som var och det som kommer. Årstider finns inte överallt, men där de ger sig tillkänna beter de sig på ett sätt som kanske inte nödvändigtvis känns igen av personerna som får uppleva dem. ”Kulturella skillnader”, eller vad man nu ska kalla det. Jag har upplevt höst där jag suttit och skrivit brev i solstol ena dagen och nästa blivit varnad att akta mig för mud slides, under några höstar har jag äntligen kunnat andats ut efter 35° och 100% luftfuktighet under allt för många dagar, andra gånger har jag upplevt frost på morgonen för att sedan försöka ta in makalöst vackra och glödande färger från ett öppet bilfönster på eftermiddagen och så har jag fått njuta av väldigt många helt vanliga, svenska höstar som jag själv njutit av i fulla muggar medan folk runt omkring mig ofta koncentrerat sig på de kommande deppmånaderna mer än något annat.

Att ta emot hösten med öppna armar känns kanske inte helt intuitivt. Hur ska man kunna njuta när man vet att träden snart står nakna och spretande, att solen knappt kommer att hinna gå upp innan den går ner igen och att energin som var så lätt att komma åt i maj plötsligt är inlåst på något ställe utan åtkomst? Jag kan inte tala om för någon annan hur de ska göra, men nog tror jag på att detta är tiden då man gott kan vara lite extra snäll både mot sig själv och andra. Acceptera att sömnen behöver ta större plats under dygnet, ge dig själv gåvan att röra på kroppen på ett sätt eller annat och tända ljus och mysa med andra miserabla medmänniskor. Löven kommer att falla av, allt kommer att kännas mörkt och dött, energinivåerna kommer att sjunka och vardagen kommer sällan att bjuda på grillfester eller bad i skogsbryn. Det är okej. Var redan nu redo på att acceptera detta faktum och ladda med alternativa aktiviteter. (Jag vet att dessa förslag inte funkar för alla, men för de flesta borde de vara helt okej.) Kolla upp öppettider på badhus med tillgång till bastu, kolla vilka vänner som kan tänka sig att följa med ut i skogen och grilla korv om vädret tillåter, införskaffa ordentliga regnkläder så du kan komma ut även om det regnar, satsa på att återupptäcka biblioteket, bädda om mer ofta så sängen känns fräsch och inbjudande, skriv riktiga brev och skicka till vänner, börja släktforska, sortera och rensa i ditt digitala bildbibliotek, pyssla, baka, sov middag, ring till dina gamla släktingar, städa garderoben, spela brädspel, börja handarbeta… Och vad du än gör, ta inte lätt på det där med valet mellan att sova och scrolla. Sover man inte tillräckligt mår man inte bra.

Ditten och Datten

Stanna upp och ta ett extra andetag.

17 oktober, 2024 2 kommentarer

Igår kväll kom jag hem till en näst intill full måne och ett så härligt sken runt omkring den. Det gick naturligtvis inte att fånga hur vackert det var, men jag hann både njuta och klicka innan jag kånkade in allt från bilen. Molnen på himlen var extra vackra, ljuset var intensivt, kontrasterna mellan månljuset och vår halvdöda fläder var extra fängslande. Halloween är bara några veckor bort. Idag åker därför Halloweengrejerna fram, precis som alltid vid den här tiden på året. Spökena ska upp i ljusgrenen och vår fula Hobby Lobby-uggla ska upp på lilla årstidsbordet i vardagsrummet. Jag ogillar fortfarande Halloween, men har så många härliga minnen knutna till denna tid på året från USA. Därför fortsätter jag ihärdigt att göra det jag kan för att minnas och påminnas. Nu är allhelgonahelgen både vackrare och den som ligger mitt hjärta närmast, men de två kan samexistera och gör det också naturligt med tanke på varför vi firar dessa högtider.

Soluppgången var inte dum den heller. Tack för rött glas, varma solstrålar och ett kök där lukten av död gnagare inte längre är det första man kommer att tänka på då man öppnar ytterdörren. Jag är tacksam för vårt trygga hem och att detta är den plats där jag mår som allra bäst.

Ditten och Datten

Lördag i trädgården

13 oktober, 2024 4 kommentarer

Jag tänkte att jag var sen med höstens trädgårdsfix, men så var det inte alls. Det visade sig när jag tittade i odlingskalendern att jag var nästan på pricken i synk med förra året. Jag tog hand om upptagning av dahlior, rensning av päronträd (både de kvarvarande frukterna på träden och städningen av de som låg under träden) och storrensning i ettårsrabatten (där jag hoppas kunna få igång en perennrabatt i rött, orange och gult till nästa år). Maken klippte gräset för sista gången den här säsongen, tog in trädgårdsmöbler, klippte täckning till några av lådorna i trädgårdslandet och biade för att se till att alla bisamhällena står redo för vintervilan. Bra samarbete.

Hårt arbete kräver uppmuntran, så jag fixade en tallrik ost och päron. Vår Vajlan gissar att detta är ett Greve Moltke-träd. Hur som helst ger det varje år fin skörd utan en massa sjukdomar eller angrepp. Den här kombinationen av skalade, klyftade, krispiga päron och bitar av lagrad cheddar köpt för att stötta en driftig gymnasiekille blev helt perfekt.

Det här var omgång ett av två skördade från tomatkuvösen. Och vilken skörd vi fått! Vilken skillnad det blev att ge plantorna skydd från regn och vind och dessutom ge dem ett varmare mikroklimat. Jag hoppas på ett upprepande nästa år! Vet redan att några av sorterna inte får chans igen, medan några andra ska få ta mer utrymme.

Framåt eftermiddagen kom ett gäng fina brorsbarn hit. En skjutsade de andra, en fick plugga lite matte med maken och två tog jag med mig till Vajlan tillsammans med årets sista dahliabukett och en påse päron (därav gissningen på vilken sort det är). I vanlig ordning blev vi bortskämda. Vi gjorde rebusar, åt glass och choklad och skrattade. Barnen avslutade med skönsång (efter min önskan) och sedan åkte vi vidare till affären för att preppa för kvällens aktiviteter.

Här hemma tror vi på barnarbete, alltså av det slaget att alla får vara med och hjälpa till. Det bygger självförtroende och ger kunskap som är ovärderlig i vardagslivet. Vi förberedde tillsammans lyxmåltiden kycklingbiffar med klyftpotatis, gräddsås och tomatsallad och brorsonen blandade till en perfekt dippsås till filmkvällschipsen. Vi hann med några omgångar Uno också. Jag vann inte en enda gång, men roligt hade vi!

Kvällen avslutades med Insidan ut 2 (jag älskar både ettan och tvåan som på ett så fint sätt introducerar människans känsloliv och hur vi funkar), brorsdottern undrade varför jag grät (hej, känslosamma faster) och vände sedan ut och in på sig själv på diverse olika sätt medan hon fortsatte titta. Hennes storebror gosade in sig hos mig under filten fram tills filmen slutade lyckligt och vi kunde göra oss iordning för kvällen. Vilken lyckad dag! Så mysigt med två nedbäddade små snusande själar i soffan utanför sovrumsdörren. Jag älskar verkligen att hänga med barn och är tacksam att jag får låna några ibland. Tänker på hur vår äldsta dotter en gång sa att jag var så mycket strängare mot mina egna barn än andras och det har jag funderat mycket över. Tänker att det har att göra med att långtidsperspektivet kräver mer disciplin än ”tant-kan-skämma-bort-hur-mycket-hon-vill”-perspektivet. Med det kan jag tillägga att jag med all säkerhet upplevs som en lite sträng moster/faster också. Barnarbete och sånt, du vet. Som när jag sa till en annan liten brorson att han kunde duka bordet när han var klar med att skala morötter. ”Nej tack”, sa han och gick ut ur köket. Jag lät hälsa att det inte var ett alternativ, utan att vi skulle hjälpas åt tills alla var färdiga. Hihi, kommer fortfarande ihåg hans blick, men han kom tillbaka och gjorde klart utan att klaga. En storasyster och gammal lärare är helt enkelt rätt svårt att köra över.

Ditten och Datten

Lyckan kommer, lyckan går.

11 oktober, 2024 2 kommentarer

I denna stund skiner solen från en ljusblå himmel där små, lätta moln glider förbi i rask takt. Det var visst både norrsken och stormbyar inatt. Norrskenet såg jag ingenting av, men vinden rörde sig runt huset så det skallrade i skorstenen och ven någon annanstans. Eller kanske på samma ställe. Nu har vinden lagt sig lite och jag längtar tills det är dags för lunchpromenad. Både jag och maken sitter på ovanvåningen i våra arbetsrum. Tack och lov att den döda gnagaren någonstans under huset eller i någon vägg bara sprider sin kväljande doft på nedervåningen. Jag tycker att det redan är lite bättre än då vi kom hem från Stockholm i måndags, så jag har hopp om att slippa de kväljande dunsterna om några veckor. Livet på landet… Nog för att råttor är vanligt förekommande i städerna, men de brukar inte springa in i lägenheter och dö precis.

Hösten bjuder på det bästa och det värsta. Själv har jag stor fördragsamhet med både mörker, regn och blåst. Jag gillar det till och med, åtminstone i någorlunda lagom stora doser. Runt omkring mig börjar den ena efter den andra dock att flagga för jobbiga känslor. Trötthet. Hopplöshet. Energibrist. Tristess. Något slags rädsla för det långa mörker som vi obönhörligen är på väg in i. Min syster och hennes man är i Spanien i några veckor både för jobb och semester. Syrran passade då på att besöka en gammal klasskompis som sålt sitt företag och har slutat jobba. Halva året i Sverige, halva i Spanien, 50 år gammal. Specifikt det extra ljuset tror jag hade kunnat vara fördelaktigt för många svenskar. Tyvärr är det inte möjligt för de flesta av oss med ett sådant upplägg. Då gillar jag skylten jag fick av svärmor för ett gäng år sedan. ”Gör mer av det som gör dig lycklig.” De flesta av oss mår bra av att rannsaka oss själva och då och då fundera över vad som egentligen hjälper upp vårt välbefinnande.

Själv lyfter jag av mina körövningar. Gemenskapen, musiken, att jobba tillsammans för att nå ett mål, ansträngningarna att göra lite bättre, harmonierna, det vackra kyrkorummet. Jag påminner mig själv om att inte ta det för givet att jag får vara med och vara en del av detta. Just på torsdagar brukar jag också passa på att träffa en vän innan repetitionen då jag ändå är i stan. Igår blev det träff med min bästis från grundskolan, hon som jag känt sedan fem års ålder och som ”kan mig”. Långvariga vänskapsrelationer är ovärderliga! Samtalen tar vid sedan man pratades vid senast och ämnena att diskutera tar aldrig slut. Träffas vi om en vecka eller två år igen? Spelar ingen roll. Vänskapen sitter där den gör.

Sedan har vi gåvor. Jag älskar att ge presenter och är bättre på det i perioder. Det handlar inte om att behöva köpa dyra grejer, det har jag ändå ingen möjlighet till. Det är själva tanken på att hitta något som jag hoppas mottagaren ska bli glad för. Här hemma på golvet ligger ettårspresenterna till lilla barnbarnet. Hon kommer med all sannolikhet att gilla papper och band bättre än gåvorna, men föräldrarna blir kanske glada. När yngsta dotterns bröllop är över ska jag se om jag inte kan komma igång med ett projekt som har just med gåvor och vänner att göra, men det blir som sagt ett senare projekt. Nu ska jag först prata med en medmänniska som har det tufft och sedan blir det en tur i naturreservatet i solen. Att lyckan kommer och lyckan går vet vi ju alla, så det gäller att ligga steget före och fylla på när chansen finns. Och det finns det ju!

Planttant

De söta fästingbärarna och trädgårdströttheten.

9 oktober, 2024 2 kommentarer

Nu har vi rådjur här i trädgården igen mest varje dag. De äter och äter och äter, även sådant som jag önskar de lät bli, och hoppar över stenmurarna till och från grannarna på båda sidor. Jag har inte köpt en enda tulpanlök, struntar i att komplettera utanför de som redan ligger i jorden i Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam innanför viltstängslet. Efter den här sommaren är jag trött på naturen, både den tuktade och den vilda. På rådjur, grävlingar, svampar, larver, rötter, flygfän och annat som väl mest gjort det de ska göra. Planttanten har tagit långsemester och stängt av telefonen. Trädgården ska vara rolig och jag får nog vänta några månader innan det blir så igen. Jag har dock ett gäng uppgifter som inte kan vänta. Vi är mitt inne i ett rejält regnväder, så jag väntar tills på fredag med att dra upp dahliorna och ta hand om pelargonerna. De sista tomaterna ska plockas in för att kunna eftermogna och alla tomathinkar ska tömmas och diskas. Växthuset ska tvättas invändigt, men det gör jag först i vår. Det känns skönt att kunna skjuta upp en del grejer. Det finns ju sådant som är njutbart också! I vaserna står fortfarande vackra blommor och det ger verkligen livskvalitet. Det går nog inte en dag utan att jag använder någon gröda som vuxit här hemma. Det är nu jag ska njuta av allt arbete som lagts ner, så lite träligt är det att jag mest känner mig blah gällande allt som har med trädgård att göra. Jaja, det kommer bättre dagar. Nu har jag gnällt färdigt, så hej och tack för att du lyssnade!

Ditten och Datten

Ett glödande Finspång.

8 oktober, 2024 2 kommentarer

Har du varit i Finspång någon gång? Det hade inte jag förrän igår. Nu ska jag ärligen erkänna att jag inte åkte hit av egen vilja, utan för att jag följde med som sällskap. Dagen blev dock utmärkt trevlig. Jag hade som uppgift att underhålla mig själv i några timmar. Centrum var inte mycket att hojta över, men biblioteket var ljust, inbjudande och välförsett. Dessutom var vädret pangfint. Solen lyste på de sprakande höstfärgerna och jag tänkte att bättre kunde det inte bli.

I Finspång ligger ett vackert litet slott som Louis De Geer d y lätt bygga mellan 1668 och 1685. Det har kompletterats av flyglar och ett orangeri genom åren och här är fortfarande full aktivitet! I slottet har man kontor och i flyglarna finns bl a restaurang.

Slottsparken har varit vacker sedan 1700-talet och är numera öppen året runt för alla som behöver hämta kraft här. Kontrasterna är stora mellan ett centrum som är ett lika otroligt fult ”Domus-centrum” i betong som så många andra svenska städer bjuder på och den samtidigt mjuka och strama parken.

I orangeriet kan man hitta Sveriges äldsta vinstock. Jag stod länge och beundrade både den och alla de välväxta pelargonerna utifrån.

På baksidan av orangeriet går det fortfarande att urskilja ett par imponerande konstverk, även om tiden gjort sitt och därmed blekt dem.

Min gissning är att Trygg-Hansa ville göra sin räddningsstation lite mer ”tidsenlig” genom att åtminstone bjuda räddningsstationen på ortens gamla stavning.

Jag stod länge och njöt av naturens eget, levande konstverk i vattnet vid en av de små broarna som går på flera ställen i parken. Tankarna gick till kott-race i våryra vattendrag och tider då livet per automatik var långt mindre stresspåverkat än idag.

Det sista jag tog kort på var det fina trädslottet i parken! Kul idé. Härligt att hitta inspiration på oväntade ställen.

Ditten och Datten

Dahliabomb, äppelmos och Jesus.

1 oktober, 2024 2 kommentarer

Idag har jag plockat in ett stort fång dahlior som delats upp på ett gäng vaser. Jag brukar alltid hinna tänka ”det här är nog sista buketten” flera gånger varje höst, men vet att detta inte var en av de gångerna. Längre upp i landet har nattfrosten gjort entré. Här ute vid kusten är dock temperaturskillnaderna lite mjukare.

Ett nytt gäng Ingrid Marie hade trillat ner medan jag var borta. Visst hade jag kunnat lägga dem på eftermognad, men det fick bli äppelmos i slowcookern istället. Så gott med en skvätt grädde till! Jag lät bli att skala och mixade istället efteråt. Nästa gång går jag tillbaka till det gamla vanliga sättet. Det blir godare med lite stuns i krämen!

Det var inte bara blommor och frukt som kunde skördas. Även brevlådan var för en gångs skull full med annat än skräp. Jesus hade blivit illa åtgången på väg från Höllviken, men var fin för det. Tack till lillastesyster som vet vad jag gillar!

← Föregående 1 2 3 4 5 … 16 Nästa →