fjäderfän – monnah

Vila i frid (i våra magar), Robbie och Toto.

13 oktober, 2026 6 kommentarer

Så kom då den oundvikliga dagen. (Jag blir inte grafisk på något vis, men slakt kommer att nämnas i den här texten.) Vi visste att det var dags att ta hand om de överflödiga tupparna och hade bestämt oss för att Magnus Uggla skulle få bli kvar. Toto blev bara större och större och även om han har varit min favorit från dag ett så var han ingen naturlig ledare. Robbie Williams har hållit hov för de två äldre damerna och de har ofta gått för sig själva. Det är inget önskvärt beteende, en tupp ska hålla ihop sin lilla flock. Men inte bara det. Robbie har blivit mer och mer aggressiv och hade nu börjat bete sig som Brutus, brorsans gamla elaka tupp. Vår dotter och småtjejerna fick ringa och be om assistans när de skulle komma hit då Robbie hade tendenser som gjorde att de inte kunde gå trygga. Så kan det ju inte vara! Igår attackerade han dessutom mig på riktigt så jag fick värja mig med en piassavakvast. Toto var helt enkelt alldeles för stor, något som vi har läst oss till inte är bra för hönorna. Den senaste veckan har också tupparna galit som galna (haha) från tidig morgontimma, en i taget, om och om igen. Stackars grannar. Så länge de varit i hönshuset har det inte varit så farligt, men då de kom ut blev det lite väl högljutt.

Hur som helst, igår kväll tog maken tag i det som måste göras. Han var ansvarig för att nacka herrarna, jag fick flå dem. Jag stod där och bölade vid diskbänken och fick flashbacks till mina tonår. Far tog hand om broilers från sin kompis som av någon anledning inte uppfyllde slakterikraven. De fick komma hem till oss och leva gott tills det var dags att vandra vidare. När jag hade sett en slakt för mycket blev jag vegetarian, något som höll i sig under 1,5 år. Det var under den tiden jag tvingades lära mig gilla bönor och linser. Precis som många andra tonårsvegos åt jag inte så bra som jag hade behövt, men mamma var verkligen på mig för att jag skulle äta rätt. Jag hade redan en ätstörning igång, så detta gjorde väl inte saken bättre. MEN, nu var det som det var. Och jag älskar fortfarande verkligen det vegetariska köket. (Snart är det dags för själakakor igen, vegetariska kroppkakor.)

Jag får avsluta med Lalehs nya låt som verkligen talar till mig! Tillsammans med kyckling passar det bra att äta potatis och hon har verkligen fått till en träffsäker och härlig text (och musik). Detta är så svängigt på ett underbart sätt. Finns det idag någon som är lika klurig i sina texter som Laleh? Dagens Cornelis Vreeswijk, Robban Broberg, Hasseåtage, Povel Ramel eller, för att knyta ihop säcken, Magnus Uggla.

Ditten och Datten

Tre ska bli en.

7 oktober, 2026 8 kommentarer

Nu är våra kycklingar drygt fyra månader gamla och det pubertala kraxandet har gått över till mer regelrätta tävlingar i galande. (Stackars grannar…) Våra tuppkycklingar börjar brösta upp sig och har så smått börjat utmana varandra i kaxiga utmaningar då de försöker stirra ur varandra. Robbie Williams har börjat utmana maken genom att kaxa mot honom och springa efter honom, burra upp sina halsfjädrar och visa allmän önskan till dominans, men mot mig är han inte lika kaxig. Han är vackrast av alla de nya kycklingarna, men han är otrevligast. Det innebär att han får åka i grytan. Toto har varit min favorit sedan dag ett. Mycket större än alla de andra, vacker och mysig. MEN, hönorna mår inte bra av en allt för stor tupp, så tyvärr får nog inte han heller stanna. Magnus Uggla är både välvilligt inställd och fin mot sina med-fjäderfän och människor. Det verkar som att han visar tillräckligt med tuppighet för att vara en trygg medlem i flocken, så vi hoppas att det är rätt val att behålla honom. Birgit och Jenny, våra ursprungliga hönor, har (äntligen) accepterat småglinen och tyvärr verkar det som att Birgit gillar bad boys. Hon och Robbie syns nämligen ofta sida vid sida. Å andra sidan har Birgit ända tills nu varit tuppen i hönsgården som den matrona hon är. Kanske betyder det inte annat än att hon förstår att flocken har utökats och att hon måste acceptera det?

Från vänster till höger har du här Britney Spears (mysigast av alla), Dolly Parton (inte lika festlig som sin namne), Taylor Swift (misstänkt lik en tupp, men vi har inte sett henne gala en enda gång medan brorsorna gal hela tiden), Toto, Magnus Uggla, Cajsa Stina Åkerström (blyg, men kommer alltid om man bjuder på gott) och Robbie Williams.

Ps: Om du klickar på bilden ser du Robbie också.

Ditten och Datten

Nu ska fjäderfäna flytta ihop!

12 augusti, 2026 14 kommentarer

Birgit Nilsson och Jenny Lind har nu haft tillräckligt med tid att vänja sig med kycklingarna som inte är så kyckliga längre. Tre tuppar som går omkring och brölar. Två av dem ska bort, men vi ser lite hur de reagerar när de lever tillsammans allihop innan vi bestämmer oss för om Toto, Robbie Williams eller Magnus Uggla får bli herre på täppan. I vår fina hönsbok står det att det blir tuppfighter då ungtupparna är ungefär ett halvår gamla. Jag vet inte om hormonerna svallar högre hos våra tvåmånaders herrar för de tuppar sig alla tre mot varandra mest varje dag. De slåss absolut inte, men deras halsfjädrar burrar upp dig och de trippar fram och tillbaka och muckar med varandra. Och ingen tuppar sig mot Birgit som ju är ledarhönan. Alltså, det är med hackordning är verkligen en grej. Hos oss hackar de inte, men det är mycket tydligt vem som har tillgång till maten först innan de andra får sin del. Hur som helst, idag är det dags för dem att flytta ihop i det ”riktiga” hönshuset. Därmed behöver de också en utegård så de inte behöver sitta och häcka inomhus i flera dagar medan de lär sig förstå att de alla ska bo därinne. (På kvällarna har kycklingarna gått in till sitt kycklingbo även om alla har gått fritt ute tillsammans.)

Maken har nu byggt denna lilla utegård. Igår kom vår svärson, svågern och systersonen och hjälpte till och tidigt i morse kom svärsonen tillbaka för det sista. Heja! Nu håller vi tummarna för att det går smidigt och att deras inordnande i gruppen går någorlunda smidigt. Vi hoppas på att det blir så.

För övrigt har jag stor respekt för hönsnät. Som barn sprang jag in i en sådan här rulle och sprättade upp benet till skelettet. Ve och fasa! En dansk, arg läkare sydde ihop såret innan bedövningen hade kickat in och min moster som kört in mig till akuten fick skälla ut honom. Ve och fasa! Men wow, ändå. Tyckte min moster var urhäftig. Efteråt gick det inte heller bra då ett stygn släppte och såret blev infekterat. Ve och fasa! Resultatet blev ett 5×1 cm stort ärr som fortfarande är väl synligt på mitt underben. SÅ många gånger jag blev ledsen då folk frågade vad jag hade gjort på mitt ben. Idag bryr jag mig inte alls om ärret, men respekt för hönsnät har jag fortfarande…

Ditten och Datten

Nu har kycklingarna fått namn.

15 juli, 2026 12 kommentarer

Det har tagit sin lilla tid, men nu tycker vi oss veta vilka kycklingar som är höns och vilka som är tuppar. Här har ni hönorna: Britney Spears, Dolly Parton, Caroline af Ugglas och Taylor Swift.

Vi är lite tveksamma över Toto som är dubbelt så stor som alla andra, men vi har inte sett henom gala. Det gör dock både Magnus Uggla (grå längst fram) och Robbie Williams (svart). De är i puberteten och låter precis som en pubbig kille. Robbie visar även en del lite otrevliga tendenser (hackar). Vi får se hur detta utvecklar sig. Bara en av herrarna får stanna, det vet vi iallafall.

Ditten och Datten

Om jag hade varit en riktig bonde…

2 juli, 2026 10 kommentarer

… hade jag gråtit över torkan, men fortsatt att kämpa på. Vilket val finns ens? Nu är jag ingen riktig bonde, så därför behöver jag inte gråta. Jag behöver bara envist bära kanna efter kanna med vatten och se fram emot det regn som ska komma de närmaste dagarna. ”Det blåser nog bara förbi”, sa min granne. Hon är från Göteborg, men flyttade hit permanent till sitt (numera f.d.) sommarställe med sin ”infödde” man då han gick i pension. Nog har hon märkt samma sak som jag. Vi lovas regn titt som tätt, men ofta drar det förbi. Det regnar inåt landet, men inte här. Det regnar på norra ön, men inte här. Det regnar runt omkring oss, men inte här. Nu står det ”2,7-6,5 mm regn med 95% säkerhet”. Vattenmätaren står REDO!

Årets försök med luktärterna, att lägga kartong längs med insidan på viltstängslet och lägga köpegödsel ovanpå, gick inte särskilt bra. I vanliga fall har jag grävt ett dike där jag hällt samma slags köpegödsel och då har det blivit toppen. Gissar att det blev för koncentrerat när inte rötterna kunnat ta sig ner till den vanliga jorden som de brukar kunna göra. Jaja. Jag har luktisar på två andra ställen till och där växer de kanonbra. Jag är så dålig på att testa nya tekniker och nytt över huvud taget, men jag behöver göra det mer ofta! Ibland blir det ju jättebra.

Ursäkta min svettiga telefonlins, det ser ut som jag har lagt ett glamourfilter över lilla Titti. Icke så, alltså. Hon är totalt orädd och vill gärna sätta sig hos kycklingarna och gulla med dem, mata dem och fråga ”tycker du om mig”, eller ”gillar de mig”. Så gulligt att jag slår avigt. Det är mycket behändigt att ha en hjälpreda som verkar lika intresserad av trädgård och djurskötsel som mormor och morfar. Nu gäller det bara att upprätthålla intresset… Vi vet förresten inte vilka kycklingar som är hönor och vilka som är tuppar än. Jag hade ju hävdat att tuppen skulle få heta Robbie (Williams), men kanske blir det Tupac istället. Den största och finaste av alla kycklingarna har hela tiden varit ”Tvåan”. Inte många namn börjar på ”två”, men ”t(w)o” ger Tupac, Tove Lo, Tori Amos eller Toni Braxton. Kanske kallar vi henom bara Toto, så mycket som jag har lyssnat på detta namn som funkar bra oavsett om hen är höna eller tupp. Vi får se. Nu ska jag packa ihop efter förmiddagens jobb och göra mig redo för en rensningsrunda efter lunch. Heja, heja.

Ett Litet Ord

Nya, älskade familjemedlemmar!

2 juni, 2026 12 kommentarer

Här kommer ett av de roliga projekt vi har på gång! Jag vet att vi hade kycklingar då jag var barn, men kommer bara ihåg vuxna hönor. Min brorsa har fött upp många omgångar kycklingar i äggkläckningsmaskin genom åren och nu hade vi fått låna den i några veckor. I söndags var det så dags att möta de små individer som värmts fram i låtsasmammans värme. En i taget pickade de sig ut under stor vånda. Jag tänkte att riktigt nyfödda kycklingar inte brukar vara sådär gulliga, men där hade jag helt fel. De är helt underbara! De piper så gulligt så modershjärtat snörper sig. Vi har musiktema på våra fjäderfän och visste sedan innan att Dolly Parton (mitt val), Britney Spears (makens val) och Robbie Williams (bådas) finns bland dessa fjäderbollar. Nu råkar det bara vara så att vi inte vet vilka som är hönor och vilka som är tuppar förrän om några månader, så de får leva med namnen Ettan till Åttan. Tyvärr har Åttan svårt att stödja på benen och hasar sig fram på rumpan, så förmodligen blir hans tid i livet ganska kort…

Vad säger du? Visst är de supergulliga? Jag ber om ursäkt om de riktigt dåliga bilderna, men det var det bästa jag kunde åstadkomma i stunden. Nu har vi iallafall koll på var och en. De är av blandras och kom ur ägg av en mängd olika färger. Det ska bli så spännande att se hur de utvecklas och hur de ser ut med fjädrar. Detta är ett projekt i mitt årsord FRÖJD:s sanna anda. Blir så bubbligt glad av dessa godingar.

Planttant

Rapport från livet på landet.

12 maj, 2026 22 kommentarer

Om drygt två veckor flyttar äldsta dottern med familj hit till Sturkö. Maken tyckte därför att det skulle vara lite extra roligt att skaffa kycklingar. Vi har pratat om att utöka vår lilla fjäderfäflock och varför då inte ta dem hela vägen från ägg till äggläggare? Det blir första gången för mig sedan jag var barn/tonåring, men vi har såklart hälsat på när brorsan har haft kycklingar många gånger. Vi fick låna hans äggkläckningsmaskin och min svägerskas kompis hade befruktade ägg till försäljning. Visst är de otroligt vackra? Nu behöver vi bara vänta i tre veckor. Jag gissar att min otåliga sida kommer att ta plats i framsätet, för jag tycker att det här är jättespännande.

Tulpanerna fortsätter att blomma, även om en del av dem har gett upp lite. Just nu står det en ljuvlig bukett i glassfärger i vardagsrummet och gör oss glada. Flera av dessa tulpaner har jag plockat i Lilla Amsterdam där jag satte tulpanlökar första året vi hade viltstängslet uppe. Några av dem har inte visat sig på flera år! Jag fattar inte riktigt hur det funkar. Jag vet att de gula och röda tulpaner vi hade i föräldrahemmet kommer år efter år och att det sägs att moderna tulpaner är för hårt drivna för att orka komma tillbaka på samma sätt. Några av Lilla Amsterdam- och Lilla Rotterdam-lökarna sätter dock nya blommor varje år och det syns att det skapats nya lökar runt ursprungslökarna. Även de lökar som inte blommat om har skickat upp blad, men de har alltså inte blommat. Kanske var det att jag strösslade på en massa gödsel i höstas som väckte dem? Har du erfarenhet av detta får du gärna dela med dig. Jag blev iallafall glatt överraskad!

Den enda vas som riktigt funkar är bröllopsvasen från Iittala, men det är okej. Jag tycker det blir väldigt fint såhär.

För övrigt hade vi blivit lovade upp till 12,9 mm regn igår och inatt. Det kom EN MILLIMETER! Då kan jag ändå säga att hela trädgården skärpte till sig av detta regn, så jag hoppas att den låga sannolikheten att det kommer mer kommer att förändras under veckan. Lite till ska väl molnen kunna pressa ut iallafall?

Ditten och Datten

Vinterblått.

6 januari, 2026 4 kommentarer

Det har snöat till och från i flera dygn, men i morse hade det snöat klart. Hela trädgården såg ut som en orörd vinterdröm! Snö upplevs helst i samarbete med barn och med rätt klädsel. Denna morgon hade jag varken det ena eller det andra tillgängligt, men jag fick betvinga oviljan eftersom jag behövde ge de vilda fjäderfäna lite mat. Hönsen vägrar att komma ut ur hönshuset. De ogillar snön starkt, men värper iallafall sina ägg (om än med större mellanrum). Jag förstår dem. Maken har tagit på sig att ombesörja deras vård. Vattnet har alltid frusit på morgonen då vi har haft under nollan ett bra tag, så isklumpen ska stjälpas ut och nytt vatten ska hällas upp innan det är dags för dagens portion med foder. Både Birgit och Jenny mår finfint och kommer alltid glatt och äter, men se snön vägrar de sätta sina små fötter i.

Jag tog de här bilderna för att visa hur mycket snö vi faktiskt fått. Förra vintern fick vi knappt något alls, men vi tar tacksamt emot det som naturen behöver. Jag hade inte ställt undan skottkärran fast jag sagt till mig själv sedan innan jul att göra det, så nu står den (på sidan) utanför sovrumsfönstret och blänger på mig. Alltså, maken hade sina shorts på sig ute för bara några veckor sedan, vi har haft en väldigt mild höst och vinter tills för någon/några veckor sedan.

Jaja, jag fick inte undan resterna av luktärterna som blommade så fint och länge så jag inte ville dra upp dem. Nu står de där som något slags ”jaja, men nu blev det så”-monument. När jag hade tagit detta foto och faktiskt stått där och njutit av den härliga luften och morgonljuset hämtade jag städborsten till fågelmataren. Ut med snö och skräp från golvet! Jag passade på att tömma snö ur jordnötsasken och städa ur den också. Kajorna har tackat och tagit emot hela dagen, detta gav ju dem lite extra käk på marken.

Det blå ljuset – så vackert! Tänk så stilla trädgårdslandet och växthuset ligger. Man ser iallafall de fina grönkålsplantorna, de har verkligen varit till glädje den här vintern. Jag njuter av min planttantssemester och har inte börjat drömma om nya odlingar än. Jag behöver min lilla paus och njuter av att vara extra inomhuspysslig under de här månaderna. Det ska fortsätta vara kallt och vi ska visst få mer snö också. Lika bra att gilla läget! Och det var väldigt skönt då jag tog mig ut en stund idag. Måtte nu bara mördarsniglarna frysa rumpan av sig!

Trettio Tacksamma Dagar

6 november 2025.

6 november, 2025 14 kommentarer

Vi är inne i fågelmatarperioden nu igen. Fågelmatarstationen, den vackra och meningsfulla julklapp maken byggde till mig för några år sedan, ger så mycket glädje. Numera har vi annars inte bara säsongare här hemma, utan också permanentboende. I ett skjul i ladan har det inretts ett hönshus till fjäderfäna. Tuppen Nico(lai Gedda) och hönorna Birgit (Nilsson) och Jenny (Lind) verkar ha det bra tillsammans. Hönorna närmar sig vinterklimakteriet och lägger inte längre ägg lika ofta, men vi tjurar inte. Naturen har sin gång, det är bara att hänga på.

Att leva med djur har varit något helt naturligt sedan barndomen för mig. Därmed inte sagt att jag varit direkt engagerad i sagda varelser. Hönorna, kaninerna, fars get, katterna. Jo, de sistnämnda älskade jag, har alltid tyckt om katter även om jag hade en liten dipp då barnen var små och gillade att gräva i sandlådor. Då insåg jag nämligen att områdets katter hade samma intresse, men av andra anledningar. Jag lånade böcker om raskatter på biblioteket som tonåring och drömde om norsk skogskatt och main coon. Oj, vad jag drömde. De drömmarna har det sedan inte blivit något av, men vi hade en vanlig bonnakatt i några år då barnen var små. Milla fick stanna kvar i Sverige när vi flyttade till USA den sista rundan, men vi träffade henne på Sturkö om somrarna tills vi inte gjorde det längre.

Med åldern har kärleken till djuren liksom vuxit sig starkare. Det är synd att så många är allergiska, för jag tror att sällskapet av en annan levande varelse hade ökat livskvaliteten för väldigt många. Min systers döva och gravt överviktiga terapikatt Isa visste precis när hennes husfolk mådde dåligt. Hon kom och lade sig på det onda stället. Magiskt. Katt-Kajsa är kanske inte lika lyhörd, men av ett mer allmänt socialt slag. Kira och Vera, två underbara hundar i storfamiljen, inbjuder till lek, gos och sällskap. Alltså, hundar är av en annan sort än katter och det är väl därför det pratas om kattmänniskor och hundmänniskor. Sedan har vi inga-djur-människor, men jag tror att det finns någon för alla. Vildfåglar t ex.

Inte kan vi tämja våra gäster vid matbordet, men de blir ändå som familjemedlemmar. Hackspetten, talgoxarna, nötväckorna, blåmesarna och en och annan gråsparv. Rödhakarna kommer nog när det blir kallare och vi blir alltid lika glada när domherrarna vågar sig fram. (Då måste det dock bli kallare först.) Var bor alla bofinkar nu för tiden, förresten? Lilla barnbarnet kallar alla fåglar för kajor, dessa hänger i trädgården året runt. Min systerdotter fick mig att gilla också kråkfåglarna. De är kanske inte lika vackra, men de är intelligenta. Halte, vår tama kaja, hade vi sällskap av i flera år. Det gick inte att mata henom i handen, men nästan. Nu hålls flocken av kajor som vill äta skulorna från fågelmatbordet i schack av tuppen. Han och hönorna har förstatjing på solrosfröna som trillat ner från bordet. Vi är mycket tacksamma över detta, det hjälper till att hålla gnagarna borta. Fågelmatning = möss och råttor i vanliga fall, vi hoppas alltså att det inte blir så denna vinter. Idag är jag extra tacksam för våra befjädrade vänner som ger så mycket glädje. Några av dem bidrar dessutom med riktigt läckra ägg. Djurlivet är sannerligen fascinerande och jag älskar möjligheten jag har att följa både de tama och de vilda fåglarna mitt i deras vardag.

Ditten och Datten

Provisoriskt hönshus.

22 september, 2025 4 kommentarer

Fjäderfäna stängdes in i sitt nya hem i lördags kväll och släpptes ut i morse för att vänja sig vid tanken på att de hade flyttat. Jag skulle vilja påstå att flytten var framgångsrik, för de ville inte gå ut när jag kom med mat och vatten. Båda damerna hade dessutom värpt varsitt ägg.

Jag har hela tiden pratat om detta som dasset, men idag insåg jag att här kunde ju ingen ha suttit och det finns en gjuten golvplatta. Jaja, jag är väl bara seg. Det var naturligtvis något slags redskapsbod. Nu är det iallafall ett hönshus och så ska det vara till nästa år. Jag är glad att alla verkar nöjda.

1 2 Nästa →