Jag hör kvinnan som har suttit med sin resväska på bänken vid busshållplatsen fråga busschauffören: ”Åker du till Trummenäs?” ”Nej, du får byta till buss 123 vid Sturkövägen.” Vänta lite nu, tänker jag, hur kan han säga så? Tar hon denna buss får hon sitta vid Sturkövägen och vänta hela natten, för det går inga fler bussar ut till öarna förrän imorgon bitti. Jag skyndar fram till damen och säger åt henne att hon kan få lifta med maken som kommer och hämtar mig med bil och hon tar tacksamt emot erbjudandet. Vi sitter där i bussen och småpratar. Jag hör en distinkt dialekt och frågar henne när hon flyttade till platsen hon bor på. Det leder till ett fint samtal om livet, prioriteringar, familj och vad som fyller livet med mening. Damen får åka med i bilen som har en man i morgonrock till chaufför och är full av flyttkartonger från en väns flytt som jag ska köra till Pingstis. Hon säger tack, ger mig en stor kram och en puss på kinden och säger ”jag kommer och lyssnar på din kör någon dag”. Våra vägar skiljs. Kanske träffar vi på varandra igen, kanske inte. Det spelar ingen roll.
Tidigare på kvällen hade jag sjungit med kören på minneskonserten som går av stapeln varje alla helgons dag sedan ett gäng år tillbaka. Kyrkan var full av korister, musiker, publik och levande ljus och tillsammans fick vi en innerlig timme med sorgen och hoppet som tema. I sorgen känner vi oss ofta ensamma, men vi kan hämta kraft hos varandra.
Vårt samhälle är uppbyggt för att vara individualistiskt, men jag tror inte vi är skapade för ensamhet. Vi behöver varandra. Det är en av vår tids största lögner att vi klarar oss bäst själva, att vi bör klara oss själva. Kanske blir min mission under resten av livet att få folk att inse detta. Jag är tacksam för stora och små nätverk som ger mig chans att hjälpa andra och där jag alltid känner mig buren.
