familj – Sida 88

Livet det går upp och ner.

15 november, 2012 2 kommentarer

Vissa dagar är bättre än andra. Så är det för alla. För mig med. Den här dagen har varit bra på många sätt. Vardag är bra. Jag gillar rutiner och förutsägbarhet och det är just det jag har fått av den här dagen. Yngsta dottern som sedan skolstart har haft så svårt med matten har liksom levt upp genom hemskolan och flera gånger den här hösten har jag förvånat insett att hon knäckt flera koder hon borde ha knäckt för länge sedan. Att se henne jobba på och uppskatta sitt skolarbete gjorde mig glad idag. De två stora är duktiga och tämligen självgående genom sin distansskola. De behöver peppas och kollas och uppmuntras, men de klarar sig till stor del utan stora genomgångar. Skönt på ett sätt. Ja, särskilt som jag var så väldigt emot hemskolning och nu ser hur fantastiskt det funkar för vår familj. What can I say? Alla har rätt till en andra chans. Jag också.

Värre är det nog för Gs snögubbe. Han smälte under dagen bort till en blöt fläck och nu finns bara hans stiliga näsa kvar. Kanske får den återfödas i en ny snöskapelse. Vi får väl se…

För att inte hamna i någon av de farliga hemskolningsfällorna försöker jag upprätthålla vissa rutiner. D-vitamintillförsel genom en daglig soldos känns jätteviktig. Dessutom behöver vi alla röra på oss. Idag tog vi en promenad upp till Costco som ligger en kvarts gångväg härifrån. Det här är utsikten på vägen hem. Rätt pampigt, eller hur?

De amerikanska björkarna ser inte riktigt likadana ut som våra, men de ger i alla fall lite hemkänsla. Efter att ha sett Gs blivande marimbalärares läroplan inser jag att lärare jobbar väldigt olika. Jag hoppas att G och hans nya läromästare genast får bra kontakt. På måndag är det dags för första lektionen. Håll tummarna är du snäll.

Utanför vår ytterdörr svajar detta underbara gräs. Jag blir så glad av färgen, rasslet och det starkskira…

Posten kommer sex dagar i veckan, men inte förrän vid 16-tiden. Idag hade Brevis med sig ett paket från fina svärmor. Hon vet vad vi gillar. Jag sitter med ett jättevackert bärnstenshalsband på mig och resten av familjemedlemmarna har satt sig i varsitt hörn för att läsa de böcker och tidningar de fick. Godiset är SLUT. Japp. Dumle och Zoo är rätt gott.

Det finaste i paketet var ändå kökshanddukarna. Verkligen vardagslyx… Tack, tack, tack fina L! Och fast jag skrev att den här dagen har varit bra på många sätt har den också varit jättejobbig. Jag vet. Jag blir trött på mig själv jag också. Jag blir trött när jag inte kan styra över mina känslor. Jag har det så bra här! Idag fick jag ändå tvinga mig själv att skriva en tacksamhetslista för att tala om för mig själv att mina tråkkänslor var helt irrationella. Suck. I morgon kommer allt att kännas bättre, det är jag säker på. Särskilt om min inspiration som plötsligt försvunnit i tomma intet kommer tillbaka under natten. Happy, happy…

Ditten och Datten

Skönt med nätverk.

14 november, 2012 Inga kommentarer

När man flyttar till ett nytt ställe känns det skönt att komma in i en gemenskap tämligen omgående. Vi har verkligen tur som har släkt, vänner och bekanta på plats. Vi blev dessutom uppfångade i vår församling i kyrkan på en gång och grannarna har inte varit annat än jättetrevliga och välkomnande. I går ringde jag till en svensk bekant som bor här i närheten och vi satt lääänge i telefon. Att ha liknande erfarenheter bygger broar. Hur tråkigt jag än tycker det är att vara långt ifrån mina släktingar och vänner är jag glad att vår familj får den här upplevelsen tillsammans…

Ditten och Datten

Hoppsan!

13 november, 2012 Inga kommentarer

Jag hinner inte med bloggen! Det är positivt. Det betyder att jag har så mycket att fylla mitt liv med att jag knappt hinner tänka. 🙂 I kväll hade vi en av våra favoritfamiljer över till vår familjekväll. Potatisgratängen hade stått i ugnen i två timmar och potatisen var fortfarande hård. Jag hade glömt det här fenomenet från Phillytiden. Det är bara att ta till kocktipset att gräddstuva potatisen innan man gör gratäng av den… Jag vet inte vad det är med de amerikanska potatisarna, men de är i alla fall av en fastare sort än någon av de svenska jag har provat! Smaken blev i alla fall helt perfekt. Suck. Dessutom hade vi så trevligt och äppelkakan och glassen kompenserade nästan för den misslyckade middagen, så jag tror att jag ska kunna släppa detta lagom till nästa gång vi ska ha gäster.

Nu är det dags att hoppa i säng. Jag får jobba i morgon istället. Vill du läsa ett mer givande blogginlägg tycker jag att du ska hoppa över till min syster som i kväll fick mig att sakna min symaskin väldigt mycket… Förresten saknar jag vårt kattskrälle rysligt mycket. Hon frodas hemma hos mina föräldrar har jag fått rapport om. Tydligen blir hon riktigt bortskämd. Hur ska det gå när vi kommer tillbaka? Hon kommer att vägra torrfoder, det är ett som är säkert. Hrmfff. Här Milla – den här är till dig! (Mamma, se till att skruva upp volymen. Milla är van vid att höra vår familjeversion. :))

Ditten och Datten

Skola och annat.

6 november, 2012 10 kommentarer

Jaha, ja. Här sitter jag med tre hemskolade/distansskolade barn. Hur gick det till? I och för sig är det ju så vi kört under den tidiga hösten, så det ska väl bli bra. Jag är ju ändå lärare. Du behöver inte bli rädd. Vi har inte låst in barnen och vi träffar andra människor. Den 2 500 elever stora skolan höll på att ta knäcken både på barn och vuxna förra veckan. Nu är det så att man kan vänja sig vid nästan vad som helst. Frågan är bara vad man måste vänja sig vid. Måste man vänja sig vid att sitta i ett klassrum med 39 elever och en lärare? Måste man vänja sig vid ett schema som innebär att man får sitta av en hel lördag om man kommer för sent (ens några minuter) tre gånger under en vecka? Tja, jag vet inte. Här får man lov att hemskola sina barn. De två äldsta är redan inskrivna på en bra high school med egen läroplan, så jag ser inga problem med inlärningen. Det ställer höga krav på mig som pedagog och extra viktigt är att ungarna kommer ut ordentligt varje dag och att de får träffa folk. Inte minst för språkets skull! Vi bor ju ändå i USA liksom… Nu vet jag att ungefär alla svenskar och en del amerikaner tycker att hemskolning är dåligt. Det tyckte jag också förut. Jag menar, jag har ju ändå gått på lärarhögskolan, och där har jag lärt mig precis vad jag ska tycka om saker och ting. Till exempel att barn mår mycket bättre av skola oavsett hur taskig miljön är. Inte sant?

Hemskolningen är inte tänkt som en permanent lösning. Vi ser var vi hamnar och skyndar långsamt, utom vad det gäller själva inlärningsbiten. Det innebär att barnen kanske får dubbelt så mycket effektiv inlärningstid än i skolan per dag. För E och G, de två stora, vet jag inte om vinsten blir märkbar, men för vår yngsta är det stor skillnad. Hon har varit det där barnet som suttit med handen i vädret halva eller hela lektioner för att få hjälp. Matten har varit jobbig ändå. Du kan ju tänka dig hur mycket matte stackaren fick ha i efterskott med den taktiken. Först ineffektiv lektion i skolan, sedan lektion med någon förälder på kvällen. Det är inte lätt det här med att veta vad som är bäst för ens barn, eller ens för en själv.

High School-dag:

Lektioner mellan 7.25 och 14.15. Småraster för att springa mellan klassrummen för att inte komma för sent, kort skollunch då man knappt hinner äta. Man träffar folk. Ibland alldeles för många. Läxor i varje ämne varannan dag. (4 ämnen dag 1, 4 ämnen dag 2, börja om från början, läxa till varje ny lektion – ofta att lämna in) Mycket trycka in fakta-inlärning.

Hemskolnings-dag:

Lektioner mellan 8 och 14.30. Långlunch med obligatorisk utevistelse för D-vitamintillförsel. Anpassad studiegång, men när man följer high school-läroplanen finns det kurser man måste läsa för att få ett high school-diplom. Man träffar sin familj dag ut och dag in, i det här fallet en mamma och tre syskon. Alla barnen har estetiska lektioner och träffar folk via olika kanaler. Obligatorisk tv-stund varje dag för att fånga upp språket. Utflykter till diverse ställen som gör en människa lite bättre – bibliotek, museum och annat. Slutprov sker på annat ställe för att man ska ha en oberoende handledare och att man kan visa att ens betyg är lika de man åstadkommit under kursens gång.

Förhoppningsvis kan vi fixa så några klasser kan tas på barnens highschool trots att de inte då går vanliga skoldagar, men min gissning med tanke på hur fyrkantiga de är med annat är att det blir svårt att få till. Vi får väl se… Nu håller vi på att fixa piano, marimba och lärare så huset kan börja klinga av annat än mitt gnidande på fiolen.

Lite Hawaii med skoltema kanske? Påskön i Polynesian Cultural Centers tappning. Till mitt högstadiearbete om denna fascinerande ö fick jag lov att klippa ut en bild från familjens uppslagsverk. Tänk vilken rikedom internet är! Vi har tillgång till så mycket mer information och kunskap än jag tror många ens i sina vildaste fantasier kunde drömma om för bara 20 år sedan. Det gäller bara att kunna ta till sig kunskapen och göra något vettigt av den. Hur kommer det sig att fler och fler går ur skolan med ofullständiga betyg? Mänskligheten borde ju bli smartare och smartare… Eller?

Skulle allt annat falla ihop och vi måste klara oss utan alla bekvämligheter så går det nog bra. Maken kan ju nästan göra upp eld på polynesiskt vis. Nästan.

Det här är så nära jag kommer att skaffa mig en tatuering. Den var ruskigt cool, men hörde inte hemma på min kropp.

Halloween 2012. Det här var godiskorgen innan de söta och de läskiga började knacka på dörren. En av tonåringarna som kom förbi valde en pumpa. Fast han frågade om han fick ta några klubbor också, och det fick han så gärna.

Ett par av pumporna har nu blivit till pumpamos. Moset ligger i kylen och väntar på att jag ska göra en kulinarisk läckerhet med det i morgon. Jag vet dessvärre inte direkt vad jag ska fixa till. Soppa kanske? Det kan nog vara gott…

Ditten och Datten

Onsdag.

11 oktober, 2012 1 kommentar

Sitter i bilen efter en lång dag. Vi steg upp kl 6 för att hinna ta oss till Snorkel Bob’s där vi fixade utrustning till Hanauma Bay-utflykten som jag längtat efter hela resan. Då vi var i Thailand för några år sedan fick jag aldrig möjlighet att snorkla. Nu var det alltså dags!! Hanaumaviken var kungligheternas fiskeområde då det begav sig. Numera är det här området skyddat och vi fick inte ens komma ner till stranden förrän vi hade sett en film som handlade om hur man ska bete sig bland korallreven och fiskarna.

Att sätta på sig ett cyklop och snorkel och sedan försvinna ner under vattenytan för att bara höra papegojfiskarnas korallgnagande och se ett färgglatt skådespel – det är makalöst! Jag ska snorkla igen, lita på det. (Det enda är att jag blev alldeles illamående efter en lång stund i vattnet, men det gick fort över.)

I går kväll kom ett gäng svenskar över tillsammans med svägerskan, så det blev svenskparty vid poolen. Hur trevligt som helst! Att vara flexibel är viktigt om man vill få ut så mycket som möjligt av livet. Jag utmanar dig till att vara lite extra fri idag. Livet är ändå rätt galet och du kommer inte att förstå allt hur du än försöker.

Ditten och Datten

Polynesian Cultural Center.

7 oktober, 2012 2 kommentarer

Makens lillasyster har pluggat här på Oahu i tre år och de här veckorna har vi chans att träffa henne mer än någonsin då hon har vuxit upp med sin mamma i Finland. Tänk hur det där med blodsband funkar, hur gener slår igenom trots att man kanske inte ens träffar sina föräldrar en enda dag… Ibland undrar jag var alla mina delar kommer ifrån. Nja, snarare från vem. Det skulle verkligen vara roligt att åka tillbaka i tiden för att lära känna mina förfäder, följa egenheter och personlighetsdrag.

Nästan hela lördagen tillbringade vi med svägerskan uppe på Polynesian Cultural Center. Då S varit guide där gick hon med oss som vår personliga ledsagare. Jättetrevligt! Det här stället är något utöver det vanliga. Jag får återkomma med detaljer, för klockan är mycket och det är jobbigt att skriva på en telefon. Jag lämnar dig med Edith Piafs Hymne a l’amour vilken jag idag för första gången hörde i hawaiiansk upptempoversion. Jag tror originalet står sig länge än…

Ditten och Datten

Magsjuk natt…

6 oktober, 2012 1 kommentar

… gick in i solig dag och jag fick en alldeles fantastisk födelsedag! Jag valde frukost på Yoghurtland efter rekommendation från syrran som var här förra året med sin man. Yoghurt?! Nja, den frusna glassversionen. Vi fick provsmaka de olika smakerna först (det fanns allt från vanilj till rostad kokossmak) och när vi provat färdigt tog vi varsin stor bägare och fyllde med önskade yoghurtsmaker och några av de ca 30-40 tillbehör och såser som fanns att välja på. Det där konceptet tycker jag skulle passa perfekt i Sverige också. Hur gott som helst! Jag fick vara lite försiktig, men det var inte resten av familjemedlemmarna kan jag säga. Det blev lite dyrt då man betalar vikt. Hela familjens ”frukost” kostade ca 250 kr, men en betydligt tristare fika skulle lätt gå på lika mycket.

Dagen tillbringade vi annars med att byta boende från skabbigt hotell till en timeshare-lägenhet, en etta i ett lägenhetskomplex precis vid stranden, nära Hilton. I kväll fick vi en härlig överraskning då vi fick se och höra ett fyrverkeri värdigt vilken nyårsafton som helst. Maken påstod att han hade beställt det till mig, men när vi sedan gick på promenad längs stranden fick vi reda på att Hilton bjuder på dessa spektakel varje fredag. Tur för oss! Varje restaurang och lite större pub/hotell längs strandpromenaden bjöd på livemusik. Kanske inte min favorit, men det satte onekligen rätt stämning! Lite ukulele och en Hawaiiflicka i bastkjol så är feeelingen fixad!

Dagens strand blev Kailua Beach. Tänk vilka fina badstunder vi får under den här semestern! Det är verkligen något att ta med sig. Jag önskar du kunde vara med här! The more the merrier, inte sant?

För övrigt älskar jag presenterna jag fick idag (glada barn och fina utflykter) och sådant jag fått i förskott. Presenter är underskattade. Eller hur var det nu!?

Ditten och Datten

Du är musiken i mig.

21 september, 2012 4 kommentarer

Idag var jag hemma hos min första pianofröken, snart nittio år gammal. Jag var åtta år då jag började spela hos henne. Tänk att det 34 år senare ser nästan precis likadant ut där på Krusbärsvägen och att min Majsan fortfarande spelar så tangenterna glöder! Hon berättade om hur det var härom veckan då hon hade pratat med en väninna till kl 21.00. Det var lite för tidigt för att lägga sig, så hon började spela på sin flygel. Nästa gång hon tittade på klockan var hon halvett på natten. Så kan det gå!

Förresten, lampan som belyser noterna är faktiskt alldeles ny. Den överraskade ”ungdomarna” med då de senast var hemma. (Ungdomarna borde vara i femtioårsåldern vid det här laget. Jag känner att det finns hopp också för mig.)

Efter besök hos en barnmorska som nog var bättre på att ta emot små bebisar in i världen än att ta cellprov på en medelålders kvinna (Aj!) och besöket hos pianofröken var det dags att åka hem till syrran och hennes familj. Där hade vi grillkväll med kända och okända människor. Grillmat är bara så gott… Jag passade på att intensivumgås med systern eftersom vi snart åker. Hur gör man då man ska lagra kärlek? Vår familj är lite utspridd och hur mycket jag än vill träffa alla mer ofta än vad som är möjligt så får jag passa på när tillfälle bjuds. Jag är glad att lillebror från Malmö och hans sambo har chans att åka upp till oss på lördag eftersom jag, tyvärr, inte hann med någon Malmörunda.

Just nu känns det som jag är en lindansare. Jag behärskar inte riktigt tekniken, så jag trillar dit rätt ordentligt då och då, men jag ger mig inte. En vacker dag ska jag klara av att balansera samtidigt som jag håller flera bollar i luften. Just nu får jag nöja mig med att inte få allt för stora blåmärken då jag faller… Elegi med Lars Winnerbäck. Varsågod. Till dig som jag tänker lite extra på just nu.

Funderingar

Har ni fest elle?

19 september, 2012 8 kommentarer

”Jag har aldrig var’t på snusen
aldrig rökat en cigarr, halleluja.
Mina dygder äro tusen,
inga syndiga laster jag har.”

Det där är nästan alldeles sant för mig. (I alla fall de två första raderna…) Under lärarhögskoletiden var jag sällan med i studentbegivenheterna eftersom så mycket snurrade runt att vara alkosocial och jag inte drack. Det gör jag fortfarande inte. Jag har av olika orsaker valt att inte dricka alkohol och är fortfarande nöjd och glad över det beslutet.

Mänskligheten måste ha ett glapp i hjärnan någonstans. Hur kan man annars förklara valet att stänga av allt vett och sans, frivilligt? Jag förklarade för en brorson hur fester med fulla kompisar i tonåren (och en bra tid framöver kan tilläggas) brukade avlöpa. För de flesta går det här över så småningom, men jag tror de flesta känner igen sig:

Först är de flesta lite blyga och det kan kännas lite spänt. Lite dricka på det så börjar det släppa. Stämningen blir god och ljudvolymen ökar. Det känns roligt och trevligt och alkoholen öppnar vägar för de som i vanliga fall inte riktigt ”vågar vara sig själva”. Ja, ni vet. Det är trevligt att vara med och även om man själv inte dricker känner man hur glädjen lite stiger en åt skallen. Här önskar jag att det alltid stannade. Då skulle jag kanske dricka själv? I takt med att glasen fylls på (eller flaskorna sänks, en efter en) ändras stämningen. En del blir ”buhubuhu, han vill inte ha mig, hon är bara dum”. Andra blir ”hihihihihihihih, hahahahahaha, moahahaha”. Sedan blir det de pinsamma, de som verkligen inte kan hantera alkoholen och vill mucka gräl. (Dessa ser de flesta ner på. ALLA vet väl att man ska dricka lagom?) Slutligen finns ”snaaarrrrrrkkkkk”, de som somnar i soffan, i sängen eller i famnen på någon. Naturligtvis är det här en parodi på drickande, sådär går det ju inte till bland vuxna, vettiga människor. Eller hur?

Jag förstår de personer som dricker vin och annat för att det är gott och ett spännande intresse. (Jag gillar vissa nykteristvarianter som hittas på Systemet, maken tycker allt sådant smakar spya. Hm. Varför då?) Det senaste året har jag då och då önskat mig en riktig fulfylla bara för att få försvinna från verkligheten ett tag. Då jag bara har upplevt sådana från utsidan kan jag också säga att de verkar måttligt intressanta då de också bjuder på otäcka biverkningar – minnesluckor, humörsvängningar, ett förlorat omdöme, utsatthet för våld och överfall, sprängande huvudvärk, illamående, den torra munnen och detta suuug efter något kolhydratrikt. Jag har använt den snällare metoden ”lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet”. Den funkar utmärkt! Jag har flera gånger lagt mig med känslan att allt har varit hopplöst för att vakna till en ny dag, full av nytt hopp, nya möjligheter och ny historia som ska skrivas.

Idag känns livet fint. Jag har så mycket att vara tacksam över. Våra barn har mycket spännande framför sig och jag hoppas att jag får vara med länge, länge på den väg de vandrar i livet. Så länge de lyssnar på mina goda råd är jag glad och tacksam. Föräldrar vet rätt mycket. Vissa föräldrar ska man kanske ta med en nypa salt (ett svin är ett svin är ett svin). Jag vill inte vara en sådan förälder. Jag vill vara någon som mina barn kan se upp till, någon som kan erkänna att jag inte kan allt och inte kan bestämma vad de ska göra, utan någon som de ska kunna komma till när som helst för att få stöd och goda råd. Till mina godbitar vill jag säga – drick inte. Gå med i IOGT istället. De värvar just medlemmar! Eller läs Hillevi Wahls utmärkta texter, en av dem här. Puss!

Ditten och Datten

Iiiih! Det närmar sig.

15 september, 2012 7 kommentarer

Ena dottern håller koll på antalet dagar tills vi flyger till LA från Köpenhamn. Just nu är det elva dagar kvar. En och en halv vecka. Hjälp! Jag blir nästan skakig… Det är jätteroligt, men faktiskt läskigt också. Tur att det finns grejer att göra precis hela tiden så jag inte behöver känna mig sysslolös. Nu har jag blivit bortskämd av min lillasyster i två dagar. Du som får chansen att ”bada” i ett badpalats – ta den! Jag kom ut som en ny människa efter ångbad och ryggdusch och scrubbande och filande och tvättande och inpackande. Helt underbart. Vi masserade också skrattmusklerna då vi satt och kollade in alla bilderna som svågern och systersonen tagit med något slags förvrängningsapp. Jag har träningsvärk i magen idag, på allvar! Vi hann också fira färdigt 14-åringen. Hon tyckte att det inte kändes som en riktig födelsedag, fast hon var rätt nöjd ändå. Pappa var inte hemma (fast det var han inte då hon föddes heller) och ingen tårta serverades. Vi tar igen det nästa lördag. Tänk att jag har varit tonårsmamma i flera åååår! Spännande.

I hallen hos föräldrarna hänger finaste fotot på mamma. Vilken snygging! Sådär snygg har jag aldrig varit. Så många gånger fick jag höra att jag var lik henne då jag växte upp och gillade inte alls det. Sicken dumbom jag var! Tur att man blir äldre och visare.

För övrigt har nu min vrist läkt ordentligt efter min drullighet i somras då jag ännu en gång bevisade för mig själv att jag måste vara skelögd på riktigt, alltså på det sättet att man ser verkligheten på ett annat sätt än den egentligen ser ut. Jag har fortfarande ett fult märke på benet, men med tanke på mina skånkors normaltillstånd (eh, när till och med ens mamma säger att ens ben inte är ens bästa tillgång så kan man nog lita på att detta är sanningen) gör det ingenting. Det är bara att ”skyla” dem. Det jag skulle säga var att då ena syrran nu har sprungit Tjejmilen och snart springer Lidingöloppet (15 km) samt har anmält sig till Tjejvasan så är det dags att jag tar tag i min fysik igen. Dags att få upp flåset, vänner! Jag drog igång med något slags förkylningspowerwalk, men blev ordentligt svettig ändå. Det är härligt att pressa sig lite. Och nu ska jag hänga tvätt. Inte fullt lika härligt, men jag gillar verkligen doften av rena kläder. Behöver du lite power? Den kommer här.

← Föregående 1 … 86 87 88 89 90 … 100 Nästa →