familj – Sida 87

Skola och annat.

6 november, 2012 10 kommentarer

Jaha, ja. Här sitter jag med tre hemskolade/distansskolade barn. Hur gick det till? I och för sig är det ju så vi kört under den tidiga hösten, så det ska väl bli bra. Jag är ju ändå lärare. Du behöver inte bli rädd. Vi har inte låst in barnen och vi träffar andra människor. Den 2 500 elever stora skolan höll på att ta knäcken både på barn och vuxna förra veckan. Nu är det så att man kan vänja sig vid nästan vad som helst. Frågan är bara vad man måste vänja sig vid. Måste man vänja sig vid att sitta i ett klassrum med 39 elever och en lärare? Måste man vänja sig vid ett schema som innebär att man får sitta av en hel lördag om man kommer för sent (ens några minuter) tre gånger under en vecka? Tja, jag vet inte. Här får man lov att hemskola sina barn. De två äldsta är redan inskrivna på en bra high school med egen läroplan, så jag ser inga problem med inlärningen. Det ställer höga krav på mig som pedagog och extra viktigt är att ungarna kommer ut ordentligt varje dag och att de får träffa folk. Inte minst för språkets skull! Vi bor ju ändå i USA liksom… Nu vet jag att ungefär alla svenskar och en del amerikaner tycker att hemskolning är dåligt. Det tyckte jag också förut. Jag menar, jag har ju ändå gått på lärarhögskolan, och där har jag lärt mig precis vad jag ska tycka om saker och ting. Till exempel att barn mår mycket bättre av skola oavsett hur taskig miljön är. Inte sant?

Hemskolningen är inte tänkt som en permanent lösning. Vi ser var vi hamnar och skyndar långsamt, utom vad det gäller själva inlärningsbiten. Det innebär att barnen kanske får dubbelt så mycket effektiv inlärningstid än i skolan per dag. För E och G, de två stora, vet jag inte om vinsten blir märkbar, men för vår yngsta är det stor skillnad. Hon har varit det där barnet som suttit med handen i vädret halva eller hela lektioner för att få hjälp. Matten har varit jobbig ändå. Du kan ju tänka dig hur mycket matte stackaren fick ha i efterskott med den taktiken. Först ineffektiv lektion i skolan, sedan lektion med någon förälder på kvällen. Det är inte lätt det här med att veta vad som är bäst för ens barn, eller ens för en själv.

High School-dag:

Lektioner mellan 7.25 och 14.15. Småraster för att springa mellan klassrummen för att inte komma för sent, kort skollunch då man knappt hinner äta. Man träffar folk. Ibland alldeles för många. Läxor i varje ämne varannan dag. (4 ämnen dag 1, 4 ämnen dag 2, börja om från början, läxa till varje ny lektion – ofta att lämna in) Mycket trycka in fakta-inlärning.

Hemskolnings-dag:

Lektioner mellan 8 och 14.30. Långlunch med obligatorisk utevistelse för D-vitamintillförsel. Anpassad studiegång, men när man följer high school-läroplanen finns det kurser man måste läsa för att få ett high school-diplom. Man träffar sin familj dag ut och dag in, i det här fallet en mamma och tre syskon. Alla barnen har estetiska lektioner och träffar folk via olika kanaler. Obligatorisk tv-stund varje dag för att fånga upp språket. Utflykter till diverse ställen som gör en människa lite bättre – bibliotek, museum och annat. Slutprov sker på annat ställe för att man ska ha en oberoende handledare och att man kan visa att ens betyg är lika de man åstadkommit under kursens gång.

Förhoppningsvis kan vi fixa så några klasser kan tas på barnens highschool trots att de inte då går vanliga skoldagar, men min gissning med tanke på hur fyrkantiga de är med annat är att det blir svårt att få till. Vi får väl se… Nu håller vi på att fixa piano, marimba och lärare så huset kan börja klinga av annat än mitt gnidande på fiolen.

Lite Hawaii med skoltema kanske? Påskön i Polynesian Cultural Centers tappning. Till mitt högstadiearbete om denna fascinerande ö fick jag lov att klippa ut en bild från familjens uppslagsverk. Tänk vilken rikedom internet är! Vi har tillgång till så mycket mer information och kunskap än jag tror många ens i sina vildaste fantasier kunde drömma om för bara 20 år sedan. Det gäller bara att kunna ta till sig kunskapen och göra något vettigt av den. Hur kommer det sig att fler och fler går ur skolan med ofullständiga betyg? Mänskligheten borde ju bli smartare och smartare… Eller?

Skulle allt annat falla ihop och vi måste klara oss utan alla bekvämligheter så går det nog bra. Maken kan ju nästan göra upp eld på polynesiskt vis. Nästan.

Det här är så nära jag kommer att skaffa mig en tatuering. Den var ruskigt cool, men hörde inte hemma på min kropp.

Halloween 2012. Det här var godiskorgen innan de söta och de läskiga började knacka på dörren. En av tonåringarna som kom förbi valde en pumpa. Fast han frågade om han fick ta några klubbor också, och det fick han så gärna.

Ett par av pumporna har nu blivit till pumpamos. Moset ligger i kylen och väntar på att jag ska göra en kulinarisk läckerhet med det i morgon. Jag vet dessvärre inte direkt vad jag ska fixa till. Soppa kanske? Det kan nog vara gott…

Ditten och Datten

Onsdag.

11 oktober, 2012 1 kommentar

Sitter i bilen efter en lång dag. Vi steg upp kl 6 för att hinna ta oss till Snorkel Bob’s där vi fixade utrustning till Hanauma Bay-utflykten som jag längtat efter hela resan. Då vi var i Thailand för några år sedan fick jag aldrig möjlighet att snorkla. Nu var det alltså dags!! Hanaumaviken var kungligheternas fiskeområde då det begav sig. Numera är det här området skyddat och vi fick inte ens komma ner till stranden förrän vi hade sett en film som handlade om hur man ska bete sig bland korallreven och fiskarna.

Att sätta på sig ett cyklop och snorkel och sedan försvinna ner under vattenytan för att bara höra papegojfiskarnas korallgnagande och se ett färgglatt skådespel – det är makalöst! Jag ska snorkla igen, lita på det. (Det enda är att jag blev alldeles illamående efter en lång stund i vattnet, men det gick fort över.)

I går kväll kom ett gäng svenskar över tillsammans med svägerskan, så det blev svenskparty vid poolen. Hur trevligt som helst! Att vara flexibel är viktigt om man vill få ut så mycket som möjligt av livet. Jag utmanar dig till att vara lite extra fri idag. Livet är ändå rätt galet och du kommer inte att förstå allt hur du än försöker.

Ditten och Datten

Polynesian Cultural Center.

7 oktober, 2012 2 kommentarer

Makens lillasyster har pluggat här på Oahu i tre år och de här veckorna har vi chans att träffa henne mer än någonsin då hon har vuxit upp med sin mamma i Finland. Tänk hur det där med blodsband funkar, hur gener slår igenom trots att man kanske inte ens träffar sina föräldrar en enda dag… Ibland undrar jag var alla mina delar kommer ifrån. Nja, snarare från vem. Det skulle verkligen vara roligt att åka tillbaka i tiden för att lära känna mina förfäder, följa egenheter och personlighetsdrag.

Nästan hela lördagen tillbringade vi med svägerskan uppe på Polynesian Cultural Center. Då S varit guide där gick hon med oss som vår personliga ledsagare. Jättetrevligt! Det här stället är något utöver det vanliga. Jag får återkomma med detaljer, för klockan är mycket och det är jobbigt att skriva på en telefon. Jag lämnar dig med Edith Piafs Hymne a l’amour vilken jag idag för första gången hörde i hawaiiansk upptempoversion. Jag tror originalet står sig länge än…

Ditten och Datten

Magsjuk natt…

6 oktober, 2012 1 kommentar

… gick in i solig dag och jag fick en alldeles fantastisk födelsedag! Jag valde frukost på Yoghurtland efter rekommendation från syrran som var här förra året med sin man. Yoghurt?! Nja, den frusna glassversionen. Vi fick provsmaka de olika smakerna först (det fanns allt från vanilj till rostad kokossmak) och när vi provat färdigt tog vi varsin stor bägare och fyllde med önskade yoghurtsmaker och några av de ca 30-40 tillbehör och såser som fanns att välja på. Det där konceptet tycker jag skulle passa perfekt i Sverige också. Hur gott som helst! Jag fick vara lite försiktig, men det var inte resten av familjemedlemmarna kan jag säga. Det blev lite dyrt då man betalar vikt. Hela familjens ”frukost” kostade ca 250 kr, men en betydligt tristare fika skulle lätt gå på lika mycket.

Dagen tillbringade vi annars med att byta boende från skabbigt hotell till en timeshare-lägenhet, en etta i ett lägenhetskomplex precis vid stranden, nära Hilton. I kväll fick vi en härlig överraskning då vi fick se och höra ett fyrverkeri värdigt vilken nyårsafton som helst. Maken påstod att han hade beställt det till mig, men när vi sedan gick på promenad längs stranden fick vi reda på att Hilton bjuder på dessa spektakel varje fredag. Tur för oss! Varje restaurang och lite större pub/hotell längs strandpromenaden bjöd på livemusik. Kanske inte min favorit, men det satte onekligen rätt stämning! Lite ukulele och en Hawaiiflicka i bastkjol så är feeelingen fixad!

Dagens strand blev Kailua Beach. Tänk vilka fina badstunder vi får under den här semestern! Det är verkligen något att ta med sig. Jag önskar du kunde vara med här! The more the merrier, inte sant?

För övrigt älskar jag presenterna jag fick idag (glada barn och fina utflykter) och sådant jag fått i förskott. Presenter är underskattade. Eller hur var det nu!?

Ditten och Datten

Du är musiken i mig.

21 september, 2012 4 kommentarer

Idag var jag hemma hos min första pianofröken, snart nittio år gammal. Jag var åtta år då jag började spela hos henne. Tänk att det 34 år senare ser nästan precis likadant ut där på Krusbärsvägen och att min Majsan fortfarande spelar så tangenterna glöder! Hon berättade om hur det var härom veckan då hon hade pratat med en väninna till kl 21.00. Det var lite för tidigt för att lägga sig, så hon började spela på sin flygel. Nästa gång hon tittade på klockan var hon halvett på natten. Så kan det gå!

Förresten, lampan som belyser noterna är faktiskt alldeles ny. Den överraskade ”ungdomarna” med då de senast var hemma. (Ungdomarna borde vara i femtioårsåldern vid det här laget. Jag känner att det finns hopp också för mig.)

Efter besök hos en barnmorska som nog var bättre på att ta emot små bebisar in i världen än att ta cellprov på en medelålders kvinna (Aj!) och besöket hos pianofröken var det dags att åka hem till syrran och hennes familj. Där hade vi grillkväll med kända och okända människor. Grillmat är bara så gott… Jag passade på att intensivumgås med systern eftersom vi snart åker. Hur gör man då man ska lagra kärlek? Vår familj är lite utspridd och hur mycket jag än vill träffa alla mer ofta än vad som är möjligt så får jag passa på när tillfälle bjuds. Jag är glad att lillebror från Malmö och hans sambo har chans att åka upp till oss på lördag eftersom jag, tyvärr, inte hann med någon Malmörunda.

Just nu känns det som jag är en lindansare. Jag behärskar inte riktigt tekniken, så jag trillar dit rätt ordentligt då och då, men jag ger mig inte. En vacker dag ska jag klara av att balansera samtidigt som jag håller flera bollar i luften. Just nu får jag nöja mig med att inte få allt för stora blåmärken då jag faller… Elegi med Lars Winnerbäck. Varsågod. Till dig som jag tänker lite extra på just nu.

Funderingar

Har ni fest elle?

19 september, 2012 8 kommentarer

”Jag har aldrig var’t på snusen
aldrig rökat en cigarr, halleluja.
Mina dygder äro tusen,
inga syndiga laster jag har.”

Det där är nästan alldeles sant för mig. (I alla fall de två första raderna…) Under lärarhögskoletiden var jag sällan med i studentbegivenheterna eftersom så mycket snurrade runt att vara alkosocial och jag inte drack. Det gör jag fortfarande inte. Jag har av olika orsaker valt att inte dricka alkohol och är fortfarande nöjd och glad över det beslutet.

Mänskligheten måste ha ett glapp i hjärnan någonstans. Hur kan man annars förklara valet att stänga av allt vett och sans, frivilligt? Jag förklarade för en brorson hur fester med fulla kompisar i tonåren (och en bra tid framöver kan tilläggas) brukade avlöpa. För de flesta går det här över så småningom, men jag tror de flesta känner igen sig:

Först är de flesta lite blyga och det kan kännas lite spänt. Lite dricka på det så börjar det släppa. Stämningen blir god och ljudvolymen ökar. Det känns roligt och trevligt och alkoholen öppnar vägar för de som i vanliga fall inte riktigt ”vågar vara sig själva”. Ja, ni vet. Det är trevligt att vara med och även om man själv inte dricker känner man hur glädjen lite stiger en åt skallen. Här önskar jag att det alltid stannade. Då skulle jag kanske dricka själv? I takt med att glasen fylls på (eller flaskorna sänks, en efter en) ändras stämningen. En del blir ”buhubuhu, han vill inte ha mig, hon är bara dum”. Andra blir ”hihihihihihihih, hahahahahaha, moahahaha”. Sedan blir det de pinsamma, de som verkligen inte kan hantera alkoholen och vill mucka gräl. (Dessa ser de flesta ner på. ALLA vet väl att man ska dricka lagom?) Slutligen finns ”snaaarrrrrrkkkkk”, de som somnar i soffan, i sängen eller i famnen på någon. Naturligtvis är det här en parodi på drickande, sådär går det ju inte till bland vuxna, vettiga människor. Eller hur?

Jag förstår de personer som dricker vin och annat för att det är gott och ett spännande intresse. (Jag gillar vissa nykteristvarianter som hittas på Systemet, maken tycker allt sådant smakar spya. Hm. Varför då?) Det senaste året har jag då och då önskat mig en riktig fulfylla bara för att få försvinna från verkligheten ett tag. Då jag bara har upplevt sådana från utsidan kan jag också säga att de verkar måttligt intressanta då de också bjuder på otäcka biverkningar – minnesluckor, humörsvängningar, ett förlorat omdöme, utsatthet för våld och överfall, sprängande huvudvärk, illamående, den torra munnen och detta suuug efter något kolhydratrikt. Jag har använt den snällare metoden ”lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet”. Den funkar utmärkt! Jag har flera gånger lagt mig med känslan att allt har varit hopplöst för att vakna till en ny dag, full av nytt hopp, nya möjligheter och ny historia som ska skrivas.

Idag känns livet fint. Jag har så mycket att vara tacksam över. Våra barn har mycket spännande framför sig och jag hoppas att jag får vara med länge, länge på den väg de vandrar i livet. Så länge de lyssnar på mina goda råd är jag glad och tacksam. Föräldrar vet rätt mycket. Vissa föräldrar ska man kanske ta med en nypa salt (ett svin är ett svin är ett svin). Jag vill inte vara en sådan förälder. Jag vill vara någon som mina barn kan se upp till, någon som kan erkänna att jag inte kan allt och inte kan bestämma vad de ska göra, utan någon som de ska kunna komma till när som helst för att få stöd och goda råd. Till mina godbitar vill jag säga – drick inte. Gå med i IOGT istället. De värvar just medlemmar! Eller läs Hillevi Wahls utmärkta texter, en av dem här. Puss!

Ditten och Datten

Iiiih! Det närmar sig.

15 september, 2012 7 kommentarer

Ena dottern håller koll på antalet dagar tills vi flyger till LA från Köpenhamn. Just nu är det elva dagar kvar. En och en halv vecka. Hjälp! Jag blir nästan skakig… Det är jätteroligt, men faktiskt läskigt också. Tur att det finns grejer att göra precis hela tiden så jag inte behöver känna mig sysslolös. Nu har jag blivit bortskämd av min lillasyster i två dagar. Du som får chansen att ”bada” i ett badpalats – ta den! Jag kom ut som en ny människa efter ångbad och ryggdusch och scrubbande och filande och tvättande och inpackande. Helt underbart. Vi masserade också skrattmusklerna då vi satt och kollade in alla bilderna som svågern och systersonen tagit med något slags förvrängningsapp. Jag har träningsvärk i magen idag, på allvar! Vi hann också fira färdigt 14-åringen. Hon tyckte att det inte kändes som en riktig födelsedag, fast hon var rätt nöjd ändå. Pappa var inte hemma (fast det var han inte då hon föddes heller) och ingen tårta serverades. Vi tar igen det nästa lördag. Tänk att jag har varit tonårsmamma i flera åååår! Spännande.

I hallen hos föräldrarna hänger finaste fotot på mamma. Vilken snygging! Sådär snygg har jag aldrig varit. Så många gånger fick jag höra att jag var lik henne då jag växte upp och gillade inte alls det. Sicken dumbom jag var! Tur att man blir äldre och visare.

För övrigt har nu min vrist läkt ordentligt efter min drullighet i somras då jag ännu en gång bevisade för mig själv att jag måste vara skelögd på riktigt, alltså på det sättet att man ser verkligheten på ett annat sätt än den egentligen ser ut. Jag har fortfarande ett fult märke på benet, men med tanke på mina skånkors normaltillstånd (eh, när till och med ens mamma säger att ens ben inte är ens bästa tillgång så kan man nog lita på att detta är sanningen) gör det ingenting. Det är bara att ”skyla” dem. Det jag skulle säga var att då ena syrran nu har sprungit Tjejmilen och snart springer Lidingöloppet (15 km) samt har anmält sig till Tjejvasan så är det dags att jag tar tag i min fysik igen. Dags att få upp flåset, vänner! Jag drog igång med något slags förkylningspowerwalk, men blev ordentligt svettig ändå. Det är härligt att pressa sig lite. Och nu ska jag hänga tvätt. Inte fullt lika härligt, men jag gillar verkligen doften av rena kläder. Behöver du lite power? Den kommer här.

Ditten och Datten

Fjorton härliga år…

14 september, 2012 2 kommentarer

… har jag haft så här långt med den här toppenpinglan. Hon är så mycket som jag, men hon är en uppgraderad version. Det är spännande att vara mamma. Man får det oerhörda privilegiet att guida sina barn in i vuxenlivet och under tiden lär man känna sig själv på ett helt nytt plan. Jag gillade inte mig själv särdeles mycket då jag var yngre. Idag kan jag säga att jag duger, jag är bra som jag är och har jag inte gjort något annat bra i livet så har jag åtminstone varit en rätt bra mamma så här långt.

I vår familj måste man bara bli uppvaktad på födelsedagsmorgonen, annars är resten av familjen körd… Vi hade fixat en (ful) prinsessbakelse till E eftersom hon hade önskat sig tårta. Dessvärre gillar hon inte marsipan, men det gör lillasyster! Vi bytte därför ut själva bakelsen efter att den hade delats ut till ett vaniljhjärta, Es favoritbakelse. Det gick bra det också! Det är tanken som räknas, eller hur?

Bror och svägerska kom hem ordentligt efter en härlig utflykt till Köpenhamn. Språkförbistringen gjorde att de kom tillbaka med två tjuuuusiga glas från Hard Rock Café, och det trots att svägerskan bott i Danmark i två år och därmed har rätt bra koll på språket. Vad kan man vänta sig om inte ens danskarna förstår varandra själva? 😉 (L – det där är You Tube-klippet jag berättade om!)

Puss puss till de fyra brorsönerna för den här gången! De är allt bra fina och jag är så glad över att vara faster (och moster) till ett gäng riktigt härliga medmänniskor! De har alla sina specialkunskaper och helt olika personligheter… Nu undrar jag om just någon av de här gossarna har ärvt sin pappas fenomenala förmåga att packa prylar med ett maximalt utbyte av volymen. Wow alltså. Här nedanför ser ni fronten på hela packutrymmet i vårt ”förråd” som alltså håller till i nämnda brors hus. Familjen har nu ett mycket mindre gästrum, men när de har hängt för våra grejer med ett draperi blir det nog fint ändå. Nu är det bara det stora ekskåpet som behöver hitta en plats också. Idag står det som förlängning på bordet i vardagsrummet och det ser smått, hm, alternativt ut…

Sedan rådjuren åt upp hela min tulpanrabatt för elva år sedan har jag haft ett spänt förhållande till dessa vackra djur. Att se dem precis utanför fönstret nästan i trädgården, en mamma med två kid, var så fint. Jag kunde liksom inte vara arg på dem. De vill ju bara få mat för dagen, precis som du och jag! (Det är med nöd och näppe man kan se att det faktiskt är ett rådjur på bilden, men det är det.)

För övrigt vill jag tacka min syster som fick mig att komma till Kompaniet, en av Karlskronas ”hippa” klädaffärer. Jag köpte lite kläder till mig och tjejerna. Egentligen vill jag inte köpa något just nu eftersom allt som köps in måste med i resväskorna till Amerikat. Jag kunde plocka ihop jättefina baskläder och en fantastisk Tommy Hilfiger-sommarkofta i bomull/kashmere (ord. pris 1 700 kr, nu 200 kr) till ett värde av 4 100 kr och betalade 550 kr för rubbet. Min systers fynd var så extremt bra att hon nästan började hyperventilera där i affären, men den upplevelsen får hon berätta om själv. 😀

Ditten och Datten

Nedräkning.

11 september, 2012 10 kommentarer

Dagens schema:

Till lokala butiken för att fixa frukostmat
Hemskola
Laga och äta lunch
Lite mer skola
Hämta syskonbarn på fritids
Fixa något-till-någon-som-kanske-fyller-år
Laga middag till oss+syster med familj (och mamma)
Skjutsa mamma
Lyssna på ont-i-magen-musik sådär högt som jag bara kan om jag är själv i bilen
Umgås med fina syster
Hämta mamma på väg ut tillbaka till Sturkö

Spännande liv jag lever, eller vad säger du? Jag har förutom detta också hunnit döda två vanliga getingar och en bålgeting, så jag var på hugget. Mer då? Bokat om en tid till cellprovtagning, haft ont i magen över en väns familjesituation, pratat med maken, ätit salmiakklubbor, gått på utedass i regn med stora vattendroppar, funderat, fixat varmt te och en Ipren till stackars sonen som har dragit på sig hög feber och ont i huvudet (vi skyller på syskonbarnens dagissjuka, förlåt, förskolesmitta), instruerat systern inför hennes övertagande av en av mina arbetsuppgifter medan jag roar mig med semester, suckat över min inte så Hawaiiberedda uppenbarelse, studerat andliga ting, bläddrat i en Femina, bytt hembankkontor från Stuvsta till Karlskrona, skrivit några mejl, undrat en stund, tänkt lite mer och skrivit ner några av tankarna. Ja, det var väl det. Våra vänner som hjälper oss med hushyrköpet har det tufft nu. Deras liv har varit lite ”too much” hela det senaste året faktiskt, så jag hoppas det lugnar ner sig lite för dem nu… Det är en sak att säga att ”man blir stark av utmaningar”, men det är något annat att stå bredvid och se människor man älskar lida/känna hopplöshet/sörja eller vad det nu är.

Till Dig… Vad vill du ha? Vad skulle du välja om du fick önska dig precis vad som helst? Inga begränsningar då det gäller ekonomi eller något annat heller för den delen? Pengar? Lycka? Kärlek? Frid? Saker? Något helt annat?

Funderingar

On the road again.

11 september, 2012 4 kommentarer

Jag förstår om du som läser den här bloggen börjar bli allmänt trött på detta farande fram och tillbaka. Sanningen att säga är jag också trött på det. Till och med min fina Saab har tröttnat. Däcken behöver balanseras, spolarvätskan ska fyllas på och idag rök ett bromsljus. Tur att vi inte fick punka, som mannen vid Emån, eller hamnade i diket, vilket någon hade gjort utanför Söderköping. Å andra sidan har jag upptäckt att det är rätt rogivande att köra en känd sträcka, speciellt om man inte stressar. Det blir lite av en utmaning att leta efter både nya och gamla guldkorn längs vägen. Vi har särskilda stoppställen (Söderköping och Mörtfors eller Oskarshamn) så alla vet när de kan bli kissnödiga eller sugna på glass…

Här har du några guldkorn från idag. Sonen satt i passagerarsätet och knäppte solnedgångsbilder. Jag drömde om min nya kamera… Jag drömde om annat också. Att dagdrömma är på gott och ont, men klarar man ”multi-tasking” är det inga problem att drömma om äventyr, vad man borde ha gjort, vad man skulle vilja göra och köra bil samtidigt. Det går också att köra bil och lyssna på Linnea Henrikssons tragiska lilla sång med bästa lilla melodislingan. Barnen tröttnade. Inte jag. Jag grät en skvätt över den nyblivna, unga änkan som inte alls valde att gå och inte är det minsta lycklig. Jag tänker för mycket, men det är inte helt av ondo. Ibland leder det till goda saker. Ibland leder det inte någonstans, eller till återvändsgränder. Ibland hamnar jag till och med vilse. Det är de gångerna jag önskar att jag inte tänkte fullt lika mycket.

Gillar du också traktorer? Jag älskar att se bönder jobba på åkrarna. Det känns hemtrevligt och viktigt. Bönderna har det ruskigt tufft nu för tiden. EU alltså. Suck! Jag orkar inte ens börja röra i den grytan. Hur många av alla som jobbar för EU i Bryssel tror du gör något som är vettigt och viktigt och inte bara kostar en massa pengar? När kommer euron att dra sin sista suck? Ska tyskarna stå ut att dra snart sagt hela lasset själva? Har du själv eller någon i din närhet känt att EU är något vi svenskar behöver?

För övrigt fick vi idag ett ”stickprov” från Försäkringskassan. De vill att vi redogör för vad barnen gör om dagarna ”eftersom man måste bo i landet för att få barnbidrag”. Jo, men visst. Ni ska få veta när vi drar härifrån, kära Försäkringskassa. Fast vi talar nog inte om vart vi tar vägen…

Sist en uppgift till dig som läser. Jag behöver tips till ”Auf Wiedersehen”-kalaset för kusinerna (och deras vuxna). Vi ska ha en massa lösgodis till ”efterrätt”, men jag vill ha något lättlagat och GOTT till sista festen för sommaren. Gärna något jag kan laga en eller ett par dagar i förväg. Vi blir väl sisådär 30 personer…

Tänka, tänka, tänka, tänka… Du kan ju tänka lite extra på ett par personer som jag vet behöver extra mycket stöd just nu. Som Anja skrev – Sometimes life sucks. Death always sucks more.

← Föregående 1 … 85 86 87 88 89 … 98 Nästa →