Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Mamma och en av mina systerdöttrar har varit här i en månad nu. I morse åkte de hem med alla sina fynd. Oj, vad tomt det kommer att bli! Jag hoppas de får en trevlig resa hem. Idag gav sig också svärmor iväg på sitt Amerikaäventyr och snart kommer hon också hit! Härligt!
I mammas packning ligger ett nytt förkläde som E sålde till mormor. Fint, eller hur? I fortsättningen kommer matlagningen att bli kvittrande glad!
Äntligen var lille Karl Michael, Kalle, på väg ut! Maken var i Philadelphia och mormor och hennes tvillingsyster var doulor. Förlossningen gick alldeles utmärkt och barnmorskan var alldeles fascinerad över den kraft som fanns i förlossningssalen. Dessvärre slutade det lite abrupt, för när lille Kalle kom ut och visade sig vara en tjej slutade modern inte blöda. På länge. Synd på en sådan fantastisk förlossning!
Den blodfattiga modern hämtade sig så småningom och hon fick tillsammans med den stolte fadern komma fram till ett passande namn. Vår lilla E är en fröjd att guida på livets stig! Hon är lika fin på insidan på utsidan. Här får du ett nyvaket kort där hon för en stund fortfarande åtminstone ser lite liten ut.
Happy Birthday gullunge! Förresten, det här ska du och jag göra när gästerna har åkt hem och den stora tomheten breder ut sig.
Ibland tänker jag bara bättre på engelska. I morgon är det femton år sedan min, vår, äldsta dotter föddes på Karlskrona BB. Jag önskar henne ett upplyst sinne och all kärlek i födelsedagspresent. Vilka födelsedagspresenter vill du ha? Vad önskar du dig?
Tur att mamma och L är här och att maken är så bra på att planera utflykter. Vilken eftermiddag och kväll vi har haft!
Det är inte ofta jag kallas för Lilla Solblomma nu för tiden, men den här veckan har det hänt ett par gånger. Det märks att mamma är här. Vi har fullt tryck på den sociala kalendern och det avverkas släktingar och vänner på löpande band här hemma! Eller ja, det är ju jättekul att de kommer och hälsar på och jag hoppas att de inte känner sig avverkade då de säger hej och tack…
Egentligen hade jag velat lägga upp ett foto på den fantastiska solrosvägg som vi vid det här laget borde ha i trädgårdslandet. Det var dock bara tre plantor som överlevde de övergivna veckorna mitt i den stekande Utahsolen. Fint så. Jag borde inte skämmas, utan skulle ha tagit kort på de starka individer som klarade utmaningen. Istället bjuder jag på Sturkörosor som blev förevigade dagen innan vi åkte hit igen.
Här kommer blommor av ett helt annat slag. Den prickiga baddräkten har jag sett många gånger den här sommaren. Vilket bra köp! Dyr som sjutton ($80), men värd varje penny.
Själva dottern är en finfin blomma i sig själv. Jag är så glad över den bukett jag och maken har blivit välsignade med!
Den där blombuketten är utökad nu då systerdottern också är här i en månad. Det är spännande att följa tonåringar och se deras intressen utvecklas och ändras. Systerdotter L är väldigt olik mina döttrar på många sätt, så vi får jobba lite på att hitta spännande saker att göra medan kusinerna sköter sin skola. (Tur att hon älskar att läsa!)
Dagarna trillar iväg fort. Vi gör oss redo för skolstarten på torsdag, försöker få våra svenska gäster att känna sig välkomna fast vi har tusen vardagliga saker att göra och jobbar för att få in rutiner igen. De kommer väl. Vi har hunnit med en kräftskiva, en resttenta (A i algebra, bra så), besök av vänner till familjen och middag för våra stackars grannar som förväntade sig ett nyrenoverat hus efter semestern för att finna att de inte ens kom in i sina sovrum p g a försenade hantverkare. Idag åkte min mamma in med E och L till Salt Lake City och i kväll ska tjejerna få vara med på en bridal shower för en av sina ungdomsgruppsledare. Tjing tjong!
Gårdagens (eller gårkvällens) utflykt till Squaw Peaks utsiktsplats var rätt makalös. Så vackert det är att se ut över dalen! Vi bor ändå väldigt vackert, eller hur?
I natt kom vi fram till Salt Lake City. Det kändes så skönt att bli mött av maken som hade fixat så båda våra bilar fanns på plats. Vi knölade in hela packet – vår familj på fem personer, min mamma och en systerdotter samt tio väskor av olika storlek. Nice! Det kändes som att vi anlände till vilket semesterparadis som helst. Syrsorna spelade så jag trodde att någons billarm hade gått och det var rätt mycket trafik på vägarna trots att klockan var över 1.00 då vi började köra tillbaka.
Idag har vi packat upp, installerat gästerna (fast de fick i alla fall varsin sovplats redan i går), shoppat på Costco, upplevt ett åskväder utan dess like, skypat med grannen, inspekterat trädgården och vant oss vid att vara hemma igen. Persikorna ser jättefina ut liksom vindruvorna och päronen. Jag smaskade i mig några av mina härliga minitomater och såg till min glädje att det faktiskt är fler på väg. (Ett par tomatplantor har blivit uppätna av, tja, rådjuren?) Nu ska vi dra igång grillen och försöka hålla oss vakna ett tag till. Just mellan klockan 16 och 20 är man ofta väldigt trött efter att ha rest från Sverige till USA. Hoppas att du har det bra!
Det känns väl sådär att jag sitter här och samlar ihop mina krafter inför sista packrycket. I eftermiddag åker vi in till Staun och lämnar sommarön, jag och barnen. Vi tar med oss min mamma och en systerdotter över Atlanten, så det kommer kanske att kännas ”same, same but different”. Att vi får med oss några familjemedlemmar gör att vemodet inte känns så svårt. I september kommer både svärmor och en gammal Karlskronavän och hälsar på vilket jag är jätteglad över! Våra vänner i Provo, de som känns som familj, har fått två utbytesstudenter och min kusin och hans tjej väntar ett nytt litet tillskott till familjen framåt december. Det finns alltså massor att se fram emot!
Det sägs att Tiden läker alla sår. I vissa fall är det kanske så. Jag bär med mig några och väntar bara på att det ska sluta blöda och göra ont. Tror du att det lägger sig? Att allt det fina och vanliga och underbara lägger sig som ett plåster och tillåter det onda att läka? Kärleken förgår ju aldrig. Jag vet det och ska bara lära mig att förstå det också. Vår fina Milla, vår fyrbenta familjemedlem kommer inte att finnas här så länge till. Det känns så sorgligt det också, men livet har sin gång.
Under sommaren har jag upplevt så mycket fint. Mitt liv räknas inte i blogginlägg och somligt stort kommer du aldrig att få veta. Allt passar inte i en öppen dagbok. Jag är så glad också över möten med människor som inte vill synas i bloggen. Att ha träffat min extrasyster och hennes familj gör mig lite extra glad – J är en fin mamma och mina små tyska syskonbarn alldeles underbara! Jag har tillbringat mycket tid med min storfamilj och är glad över att vi nu har så många både från makens och min familj samlade i Karlskrona. Det finns resor jag inte hunnit göra och vänner jag inte hunnit träffa. Nu packar jag ändå ihop och tackar mitt hemland för den här helt fantastiska sommaren.
Maken hittade ett gammalt foto på yngsta dottern. Så söt!
Åren går. Jag märker det inte lika mycket på mig själv som på barnen. Vid den här tiden för sjutton år sedan hade mina värkar dragit igång. Året var 1996 och vi hade haft en riktig dundersommar, precis som i år. Jag trodde att mina erfarenheter som storasyster till sex barn skulle göra mig till modersexpert på en gång. Blöjbytena, korta sömnperioder och tvätthögarna var därför inga överraskningar. Däremot kom den känslostorm som detta lilla liv drog igång inom mig som en total överraskning! På ett sätt känns det därför som att mitt liv inte riktigt startade förrän jag fick barn. Det är nämligen barnen som öppnat kranarna till hela mitt känsloregister.
Idag ska jag fira G, moderskap och den fantastiska sommaren. Och du, Älsklingen, har vi inte gjort något annat rätt i våra liv när vår tid på jorden är slut kan vi åtminstone alltid vara stolta över våra barn! ❤ Varsågod! Här får du Lisa Nilssons Tror på Dig.
