Yngsta dottern har en snäll moster med kontakter i rätt bransch.
Sommarmorgon.
Att vakna upp vid öppet fönster och gå på utedass, det är sommar för mig. Trädgården är alldeles vild och full av blommor och humlor som surrar. Vi väntar på invasionen från Skottland/Stockholm/Malmö/Umeå/Berlin så vi kan träffas, alla syskonen med familjer. Det blir trångt, men hjärtligt. Den här sommaren ska vi också fira mammas 65-årsdag tillsammans med en fasters och en farbrors jämna dagar, så vi får till och med till en släktträff på Fars sida!
Det där med logistik blir viktigt när man har tonåringar. Idag kommer sonen hem från ett Stockholmsbesök. Han kommer att åka förbi lillasyster och pappa som tar tåget upp till Stockholm för vidare färd mot London. Yngsta dottern kan tacka moster för att hon ska få rida trots att de flesta hästar är ute på sommarbete och någon gång mitt i allt detta ska jag hem till en ”ny” vän för mycket prat och kanske besök i en scrapbutik. När solen skiner så här är det lätt att vara både glad och tacksam!
Nu vakna och glädjens.
Jag tycker det är så konstigt att jag kom hem till Sverige och att allt tio minuter senare kändes som vanligt. Jag har haft den stora förmånen att kunna åka till Sturkö varje sommar ända sedan jag flyttade hemifrån, så den här ön i Karlskronas skärgård har blivit min bas. Jag har många gånger fått frågan om jag kan tänka mig att flytta hit och svaret har alltid blivit nej. Det ligger några mil från Karlskrona som i sig är en pluttstad, men dessutom blir vintrarna långa, blåsiga och kalla här. Jag vet inte… Men på sommaren, då måste jag bara komma hit!
Nu har jag och barnen varit här i en vecka. Vi har hunnit träffa delar av familjen och en och annan fin vän, det har varit Lövmarknad och midsommar och släktkamp i fotboll, obesprutade jordgubbar i morfars land har plockats och ätits och katten Milla har det gosats med. Månen är på väg in i något superläge och det sägs att den i morgon kommer att upplevas vara mycket större än på länge. Jag sitter här i ”blå rummet” och tänker på makens mormor som aldrig kom överens med fullmånar medan jag själv tycker det alltid blir extra härligt att ha fullmånen följa med en till dasset. Det blir ju liksom aldrig riktigt mörkt en sådan här natt! (Supermånen kommer att synas i morgon. I natt har vi bara en nästan-supermåne, fast den är rätt fin den också.)
Maken uttryckte vissa klagomål över att jag bloggat så lite sedan jag kom hit. Tiden finns väl, men det finns så mycket mer som också ska upplevas och hinnas med! Jag gissar att det blir precis som de senaste somrarna vilket innebär att jag kommer att uppdatera lite då och då, men bara då jag själv känner för det och ibland med många dagars uppehåll.
Här har du en liten bildkavalkad från den senaste veckans aktiviteter:
Jag mår bra här. Livet alltså… Puss.
All min kärlek.
Jag har blivit faster igen. Glädjen bubblar i mig när jag ser bilder på det nya livet, en liten som ska kallas ett namn som får mig att le och att tänka på en människa som jag aldrig har träffat, men som ändå har gett mig mycket. Jag kommer att tänka på en påhittad figur, en med massor av skinn på näsan och känslor åt alla håll och kanter. Den nya bebisen blir också namne till en radiopratare som har underhållit mig och många andra under många timmar. Det är fint namn, ett varmt namn och ett namn med mycket glädje.
Idag gav jag ett smycke som betytt mycket för mig till en vän som behöver det mer än jag. Hon fick min fågelbur, den som har påmint mig om att aldrig låta mig stängas in eller tystas. Jag tror att jag kan komma ihåg det utan att hålla fast vid mitt halsband i fortsättningen.
Här får du Salem al Fakir. Sonja och Shirley kan de också. För att inte tala om Lars Winnerbäck. Störst av allt är kärleken.
Grattis Far!
Jag kommer aldrig att glömma prinsessan Madeleines bröllopsdag. Den delar hon nämligen med min fine fars födelsedag. Grattis Far! Vilken karl, en så’n tur man har’en… På fredag ska du få en kram.
Timpanogos Cave National Monument.
Idag var vi på en riktig (amerikansk) hajk. Vi tog oss till Timanogos Cave med en liten fördröjning – det var nämligen en massa människor ute och sprang då det var Utah Valley Marathon. Vi åkte åt motsatt håll än de sista eftersläntarna. Oj, vad trötta de såg ut… Jag tänkte på min duktiga syster som timmarna innan hade cyklat tio mil i Tjejvättern. Heja hon!
Hur som helst var det tur att jag hade sett de där marathondeltagarna. Hajken upp till grottorna vi skulle besöka var inte snäll mot mina leder. Japp. Jag har fortfarande ont fast det har gått fem dagar. Nu hoppas jag att det klingar av tills på måndag, för annars får jag kanske fixa det innan Sverigeresan. Stackars alla med utslitna leder! (Ja, nu vet jag i alla fall vad jag har att vänta. Hela släktens kvinnor lider av svullna och utslitna leder.)
På vägen till grottorna åkte vi en ”Scenic Drive” som gjorde alla utom chauffören åksjuka. Vackert var det i alla fall. Det kändes lite som att vi var uppe i Alperna! Vi tittade efter Robert Redford då vi åkte förbi Sundance, men han var väl inte ute och gick just då.
Jag tycker att det är otroligt fascinerande att man kan se naturens framfart! Vi befinner oss i naturhistoria av bästa sort! Visst är det häftigt att se sten som tryckts upp av naturens krafter? Just här går en aktiv förkastningsspricka. Berget höjs hela tiden medan dalen sänks. Här hittar du en karta med uppdaterad information om vårt område. (Som du ser har det jordbävats lite i närheten de senaste dagarna. På kartan syns en stor sjö. Klicka på den mindre sjön nedanför så ser du vårt område. Vi bor i Orem.)
Precis här går förkastningssprickan. Det är det platta som är ”Happy Valley”, alltså dalen, och berget till höger som hela tiden trycks uppåt.
Men alltså, visst är det vackert?
Här kommer ett gäng bilder med stalaktiter, stalagmiter, heliktiter, grottbacon, draperier och annat fantastiskt. Tyvärr kan du inte få den fantastiska grottdoften genom bloggen. Ah! Underbart.
Vi fick också uppleva totalt mörker då vår guide släckte ner allt. Det blev becksvart. Ögonen fick fnatt och började se saker som inte fanns. Total avsaknad av ljus! Läskigt, men faktiskt vackert också. Jag hoppas att du får uppleva det någon gång. För övrigt kan jag rekommendera den här turen. Särskilt för folk som inte har riktigt ont i lederna.
Fara och flyga. Snart i alla fall.
Sveriges nationaldag, namnsdag, blommor, tomtebloss, strulande bevattningssystem och sisådär. Jag är trött på sjuka, men har funkat okej i ett par dagar. Ont i lederna. Aj! Men nu är det slutklagat och jag har inte en sekund över att skriva några långa utläggningar här. Som vanligt finns det för få timmar på dygnen fram till avresedag, men det ordnar sig väl med det. Ha det bra, du. Jag ska försöka så gott jag kan.
Sjuk.
🙁
Efter att ha sovit bort i princip ett dygn känner jag mig lite bättre, men jag har fortfarande ont i leder och muskelfästen. Stackars alla med kronisk värk! Jag åkte iväg med maken på en liten utflykt i alla fall. Vi åkte till Habitat for Humanity och lämnade några av de kartonger som har översvämmat garaget under hela vintern. Tänk dig förpackningar till fem sängar, madrasser, ett antal IKEA-möbler, hushållsmaskiner, en marimba och kartonger som Amazonbeställningar och julpaket kommit i. Det blir en hel massa! Idag hjälptes i alla fall döttrarna åt att platta till hälften av kartongerna och packa in dem i vår stora Kia med nedfällda baksäten. Innan vi åker till Sverige ska vi ta resten också. Garaget blir nu luftigt och rymligt och dessutom kan man gå ut och in i garaget från baksidan också!
Efter en tur i trädgårdslandet kan jag konstatera att solrosorna, gurkorna, squashen, de köpta tomatplantorna och pumporna klarar sig riktigt bra. Muskmelonerna och majsen har kommit igång okej medan vattenmelonplantorna ser lite svagare ut. Dillen, koriandern, löken och basilikan går det ”sådär” för, men kanske de bara har varit lite svaga i starten… Fruktträden dignar av småkart, så det blir väl till att ta hand om en del sådant när vi kommer tillbaka. Jag är rädd att vi kommer att missa persikorna!
Nu ska jag sova. Igen. Men innan dess kan jag säga att dagens höjdpunkt var de tre burkarna Ben & Jerry’s-glass som vi köpte på väg hem från kartongdumpningen. Tre förpackningar för $10, alltså 65,70 SEK. Fyndigt, eller hur? Tyvärr blev det så att Sockerfri Juni åkte ut genom fönstret med dunder och brak. Suck. Men det var det värt. Tror jag.
Nej, det här är ingen trädgårdsblogg. Eh?
Vallmor igen. Blunda om du är trött på dem.
Årets första jordgubbe får mogna tills i morgon.
Bevattningssystemet är lite paj. Det har varit avstängt i tre dagar, så det var hög tid för en runda med vattenkannan i landet.
Tomattävlingen går ypperligt. Jag leder stort. Makens minitomatplantor som han hade drivit upp inomhus var för små för att klara sig ute. (Vad var det jag sa?)
Så här ser en gräsmatta i Utah ut om den inte får vatten på några dagar. Hoppas att vattengubben som kommer i morgon är flink i fingrarna. Det är dags att dränka in mattan om det ska vara någon mening med att ha den.
Rosor på betonguppfart. Fint.
Ån med smält bergsvatten rinner i vår trädgård och gör att man varje dag känner sig lite som Gaus, Roms och Brumund Dal.
Blodnäva hade vi i Segeltorp också. Vi fick ett gäng från svärföräldrarnas sommarställe för många år sedan. Tacksamma och väldigt söta. De här hittade jag bakom ett snår av ogräs. (Alltså, det är väldigt spännande att upptäcka en trädgård.)
Sonen kämpar på för att få ny tröja från Drum Labs. Han har en vit och en gul. Jobbar han på ordentligt fram tills nästa måndag hoppas han kunna få den orangea. (Läraren Darren Bastian har ett system som funkar som de olika färgerna på bälten i karate. Motiverande och smart.)
För övrigt har vi haft en härlig helg. I kväll spelade vi Apples to Apples och satt och pratade om framtid och yrkesval blandat med ett framförande av Für Elise (hon har tagit sig igenom hela nu, den lilla rackarungen, även om det låter sisådär under vissa passager) och läsning av diverse böcker. I morgon är det sommarjobb för sonen, vanligt jobb för föräldrarna och diverse sommarlovsaktiviteter för tjejerna som gäller. Onward and upward!
Lördagsutflykt.
Jag är en riktig stugsittare. Tja, eller det är nog snarare så att jag gärna går och påtar hemma i min trädgård medan maken drömmer om äventyr. Tur är väl det, för nästan alla utflykter vi gör genomförs efter att han har kläckt någon bra idé.
Vi har haft det riktigt kyligt i några dagar, men idag strålade solen och jag orkade inte riktigt fortsätta rensa bland de oändliga ogräsen efter att ha hållit på så länge att jag fick solhuvudvärk. Efter maten tog vi efter Ks förslag sålunda bilen och åkte iväg till Utah Lake som ligger sisådär en kvart härifrån. Jag förstår att folk som är vana vid kustlandskap, både amerikanska och andra, får lite klaustrofobiska känslor ibland. Utah Lake bjuder inte direkt på det där fantastiska som vattenlandskap ofta bjuder på, men frisk luft och glada människor är minsann inte dumt det heller och bergen är alltid vackra. Det känns ändå lite skumt att sitta och doppa fötterna i lagom varmt sjöavatten samtidigt som man sitter och tittar på snön på bergstopparna!
