God fortsättning.
”God fortsättning.” Så började ett meddelande från vår fina granne i Bredavik, en av mammas bästa väninnor. Hon skrev för att meddela att hennes man hade gått bort på julafton. Det var inte oväntat, men usch, nu måste det vara nog. Jag vill möta livet med ljus, glädje och hopp när vi går in i ett nytt år! Sorgen som varit så närvarande de senaste åren kommer att fortsätta ta plats och finnas som en törnetagg i Foppatoffeln, det är jag fullkomligt medveten om. Så får det vara, men det känns verkligen som att något har vänt nu efter mammas begravning. Jag tror att fröet till att läka har börjat spira.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, bara att det finns så mycket där inne som jag gärna skulle vilja få på pränt. Det var ”hela havet stormar” inuti mig så länge att den stora tomheten som tog över någon gång innan mamma ens gick bort kändes otroligt läskig och svår att hantera. Nu inser jag att den är en naturlig reaktion på allt som hänt, men jag kan inte acceptera att den som är jag förändrats så dramatiskt. Det finns ingen ork till annat än det absolut nödvändiga och det får väl vara så tills energin och lusten återvänder. En dag i taget! ”Vi kämpar på”, som far alltid sa.
Tills vi möts.
Tack för allt mamma! Tänk att vi klarade den här dagen…
Så glad jag är över alla som kom för att göra mammas minnesstund och allt runt omkring till något ljust och fint. Jag tror faktiskt att mamma hade blivit nöjd med precis allt, till och med vädret.
Hur förvandlar man Folkets Hus…
… till en värdig lokal för en minnesstund/kistbegravning? Man tar ett stort gäng syskon, ingifta och avkommor och kör järnet i en hel dag. Till slut hittas rätt ljud både för orgelspel och komppiano, marimban är balanserad mot tvärflöjten, det står närmare 200 stolar på plats (somliga framtrollade ur dolda vrår) och blomsterdekorationerna på plats hade minst passat på Nobelfesten. Jag är glad och tacksam över att få tillhöra det här gänget. Att få ha varit del i allt det kreativa bakom mammas minnesfest har varit en fin pusselbit i sorgarbetet. Nu får vi se om många får stå upp i morgon eller ej, men det löser sig nog med det.
Hipp, hipp, hurra!
Igår kväll satt jag och tröståt finkakor hemma hos vår granne/vän i Bredavik och idag har vi firat denna fantastiska 17-åring här hemma. Livets ytterligheter. Sorg över sjukdom och död och glädje över livet och allt fint som finns att glädja sig över här på jorden! Dottern hade önskat sig en heldag med bara den närmaste familjen och det fick hon också. Som bonus var vädret någorlunda vackert (ja, vi är ju inte direkt bortskämda sedan vintern tog kommandot efter den långa, vackra hösten), födelsedagen inföll på en ledig lördag, maken hade hämtat in ett gäng roliga spel från ladugården, det var kul att åka över och snabbt gratulera svägerskan som också fyller år idag och allt vi stoppade i oss enligt tradition och ohejdad vana (hemgjorda dumplings, godis och prinsesstårta) smakade ovanligt gott.
I gränslandet.
Och medan hon långsamt höll på att lämna en värld för en annan fortsatte livet till synes precis som vanligt. Postbilen kom med vykort och brev som alla andra vardagar, solen gick upp och ner utan att lämna några större påverkan på ljus och färger, viskningar, motorn till den tryckavlastande madrassen och ljudet av ilskna småbarnsröster blandades till en matta som kändes obehagligt bekant…
”Vårda” valde jag till mitt ord 2017. Aldrig hade jag kunnat förutse vidden av det beslutet, eller hur viktigt det känns idag att jag ändå förberedde mig mentalt genom detta medvetna val.
Energipåfyllning.
Idag har min brorsdotter varit här och livat upp det lite medan brorsan varit hos vår mamma. Jag kan lova att lilla L rörde runt i grytan! När man inte har haft en fyraåring hemma på daglig basis sedan 2005 kan det hända att man råkar ut för ett och annat missöde, hahaha!
Dagens tacksamma.
Glad och tacksam över att jag har ynnesten att kunna lyxa till det med en spautflykt till Varberg tillsammans med äldsta dottern. Här har vi det oförskämt bra…
Advent i oktober.
I lördags sov stora dottern över och frågade om jag och maken ville följa med henne på en morgonpromenad på söndagen. Det är lätt att säga ja när man inte ligger i en varm och mjuk säng, så det var på håret att jag tackade nej då det väl begav sig. Det var tur att jag värderade kvalitetstid med dottern högre, för det var en magisk morgon och sådana får man kanske vanligtvis inte så många i november. Vi trampade ner till Östersjön på den leriga grusvägen i blåst och fantastiskt morgonljus och jag tackade mig själv för lager på lager och mössa!
Jag slutar aldrig fascineras av höstfärgerna och är så glad över att vi just i år har blivit bjudna på en sådant långt och färgsprakande färgspel. Det har verkligen hjälpt mig få själsfrid och jag behöver inte ”stå ut” så länge innan det är dags för adventsljus och all den värme som jultiden ger.
Sanningen är att mamma är väldigt trött nu. Sjukdomar som kidnappar kroppar och långsamt tar över är plågsamma inte bara fysiskt, utan också mentalt. Min syster fick en snilleblixt och bestämde att vi skulle ha ett tidigt adventsfirande, sätta upp adventsljusen och käka risgrynsgröt med alla tillbehör nu medan mamma orkar vara med. M fixade gröt, lussekatter, frallor och pepparkaka och två andra systrar såg till att plocka fram stjärnor och ljusstakar och sedan var det bara för oss andra att festa loss. Vinner vi utmärkelsen ”Årets tidigaste julbord”?
Alltså, apropå att njuta… Det här ger mig hopp om framtiden, om livet och om kärleken:
Det brinner.
