Jag är tacksam. De senaste dagarna har varit perfekta för trädgårdsarbete och fix! Att se ”kosinerna” hänga tillsammans och ha så roligt gör mig extra glad.
Skapande i kulisserna.
Äldsta dottern bor hemma i några veckor innan hon ger sig iväg på ett sju månader långt äventyr med praktik i svensk storstad. Hon har passat på att rensa upp och göra klart vissa projekt, något som jag ständigt har på agendan. Alltså, sådant är ju livet. Det vore ju trist att inte ha projekt att ta hand om… Synd att många av dem inte alls är lika roliga att slutföra som att påbörja! Jaja, det är vad det är. Idag har jag lagt luktärter i blöt och imorgon ska jag förså dem. Får jag dem sedan bara i jorden så sköter de själva slutförandet nästan själva och jag får njuta av något av det härligaste jag vet – sommarbuketter i mängder.
Tillbaka till dotterns slutförda projekt. Här poserar hon med den vackra bomullsfilt som har tagit några år från start till mål då hon inte hade köpt tillräckligt många vita nystan från början. När E var i Orem kunde hon äntligen ta sig till Hobby Lobby och komplettera och PANG, filten fick slutligen chans att lysa upp världen!
Hur jag blev jag.
Efter att bland annat ha hittat min farfars farfars (eller annan nära släktings) utomäktenskapliga dotter genom DNA-test (och därmed en avlägsen släktlinje), följt båda mina föräldrar till sista vilan, läst Karin Bojs bok ”Min europeiska familj”, fascinerats av en gravsten här på kyrkogården och upptäckt att mannen som var begravd där var min gammelmorfars bror samt besökt Kata gård i Varnhem inom loppet av ett år känner jag att min dragning till rötterna är starkare än någonsin. Jag har insett att jag är en salig kombination av alla som gått före mig och har också delat vidare delar av detta till mina barn, nu i en kombination med något helt nytt. Mina barn är än så länge sista länken i ett sammanhang som sträcker sig så långt tillbaka att det är lite svårt att processa. Något jag är säker på är att allt blir så mycket lättare när jag försöker jobba med istället för mot mig själv.
Morot eller piska? Tja, jag väljer för det mesta morot, för sådan är jag. Det har nu visat sig funka till och med i trädgårdsarbetet! Vi har mängder av kirskål i ena hörnet av vår gräsmatta. Kirskål har odlats i Sverige åtminstone sedan förromersk järnålder, så det är ju lätt att gissa att det är en kraftfull växt vi har att göra med här. I Segeltorpsträdgården slogs jag i tolv år mot detta ogräs. Först nu har jag förstått att det är en tillgång, en delikatess! Till och med trädgårdsexperten som var här på besök sa ”äh, kirskål, bara att köra över med gräsklipparen”. Idag fick sålunda de ovanligt matintresserade förfädersgenerna jobba hårt samtidigt som familjen fick en ruskigt god paj att smaska på. Se där. Jag är jag. När jag gör sådant jag tycker om och arbetar med istället för mot mig själv mår jag bra och i förlängningen är det positivt både för mig själv, familjen och samhället runt omkring! Jag undrar om förfäderna också gjorde kirskålspaj och var höll de isåfall till? Jag gissar att de inte använde färdig smördegspaj, men alla har väl hört berättelsen om hur man kokar soppa på en spik? Det låter lite kaxigt att säga att man har gjort en gourmetpaj med kirskål då sanningen är att kirskålen bara var en liten del av allt det där smaskiga. Vill du också testa så använd dig av det här receptet. (Jag använde en stor pajform, gjorde lite mer äggstanning och gräddade kortare tid på knappt 200° då vår ugn är så effektiv.)
Turné i Sveriges vagga.
Den som väntar för länge missar tåget, men det har inte jag gjort. Jag har varit på en fantastisk resa runt Borås och Skara tillsammans med min resebloggssyster och är nu hemma igen, genomtrött och uppfylld av härliga intryck! Jag återkommer med en rapport. Ännu en gång har jag påmints om hur viktigt det är att stanna upp och ha utbyten med människor med andra upplevelser och insikter än en själv i bagaget. Blir man inskränkt av att stanna hela sitt liv på ett ställe? Diskussionen börjar härmed, så kom gärna med tankar om vad du själv tror är svaret på den frågan.
Ps: Imorgon ska jag leta efter en viktig sladd ute i bilen. Tills den är upphittad lär alla bilder i kameran stanna där de är.
När bokstav läggs till bokstav.
”Skriver du fortfarande?”
Nej. Eller jo, i huvudet. Hela tiden. I verkligheten inte så mycket som jag hade velat. Men idag är det måndag och du vet väl att dessa dagar är magiska på många sätt och vis. Efter en hel helg i sjuksäng vaknade jag till en extra vacker soluppgång och kunde tänka en tanke klar innan den trillade i golvet, så nu kör vi!
Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna skriva som jag skrev förut, då när jag älskade att trolla med ord och lät dem rulla fram ur mitt innersta… Kärleken till orden kommer från farfars farfar Håkan Håkansson, morfar Karl Forsman och därigenom mina föräldrar.
Utdrag ur farfars farfar Håkans friarbrev till sin blivande fru Kerstin. Håkan hade ingen särskild skolning och var vid detta brevs tillkommelse nitton år gammal:
”För ty. Kärleken är en plåga för en, en lycka för två och strid och fiendskap för tre. Det är en Trollkraft som drager twå warelser till hwarandra, förenar dem genom en ljuf sympati, och gör deras förening till en lycka, men deras skilsmässa till en olycka.”
Denna insikt var inte dålig för en nittonåring och fint kunde han också uttrycka sig! Jag älskar att följa spåren som leder fram till hur jag blev den jag blev. Släktforskning är fantastiskt intressant! Har du några spännande släkthistorier att förtälja?
Lullull.
Mittenbarnet är klar med alla obligatorium på sin utbildning på Hyper Island och hon firade detta med några veckor ”hemma” i Orem. Jag var lite avundsjuk, men mest jätteglad för hennes skull. Tanken var från början att hon skulle spika sju månaders praktik för att få ut sitt examensbevis, men hon landade i tanken att göra praktiken i Sverige istället strax innan det var dags att åka iväg till USA. Nu har hon fått hälsa på vänner, känna nostalgi, gå på date (Vem gör ens det i Sverige?), känna av höjdskillnaden, skugga en utbildning hon är sugen på och lite annat smått och gott. Idag kom hon hem igen och får nu träffa en av mina bästa vänner från gatan ”hemma” och hennes två tonårsdöttrar. De bor här på Sturkö ett tag under sin Europe Tour 2017-2018.
Så märkligt det är att dra med min amerikanska promenadkompis på Uttorpsrundan och diskutera högt och lågt som om två år och hela Atlanten aldrig hade hänt… Samtidigt har så mycket förändrats i våra liv sedan senaste promenaden att samtalen i mångt och mycket har ändrat både form och innehåll. Det känns fortfarande helt naturligt, som om det var igår vi träffades och att allt det där andra aldrig hade hänt. Vad vore vi utan våra upplevelser? Tja, vem vet. Ikväll ska jag skriva i min tacksamhetsdagbok med glädje medan jag vet att någon annan gör samma sak med sorg i hjärtat. Peace.
Ibland behöver man en påminnelse.
Så fint! Jag tackar en fin vän för detta citat som hädanefter kommer att betyda något alldeles speciellt för mig.
Min kusin jobbar på tidningen Dagen och tipsade om att någon av oss syskon kanske ville berätta om fars önskningar kring vad som skulle hända då han hade gått bort i samband med en artikelserie de kör just nu. Här hittar du artikeln om du vill läsa.
Mer om Swan Olof Swansson.
Nog för att Sturkö är en liten håla (vi bor i Uttorp och du kan också hitta Hålan här på ön), men när jag hittade den spännande Swan Olof Swansson hade jag inte kunnat tro att det skulle vara min gammelmorfars storebror!!!
Jag fick en förfrågan om att komma och hämta en tavla som min morfar målat hemma hos mammas äldsta kusin. Tanken var att jag bara skulle in och vända, men jag blev sittande där i över en timme och pratade om gamla släktingar som hon har stenkoll på. Rätt vad det var kom jag på att jag skulle kunna fråga om denne Swan Swansson som hade varit gift med en Charlotta. ”Sven Svensson och Charlotta? Det var ju morfars storebror som emigrerade till Amerika! Men han kom väl inte tillbaka, det vet jag ingenting om…” Jag fick veta att sagde Sven hade köpt min gammelmorfars hus och sedan sålt det tillbaka då han emigrerade med sin familj. Nu är mysteriet ännu större och jag måste få reda på mer, mer, mer!
Glad påsk!
Ja, just i detta nu är väl påsken i det närmaste över, men jag hoppas att du som läser här har haft en fin påsk! Är du kristen har kanske denna helg varit den viktigaste högtiden, gillar du ägg och/eller godis har du förhoppningsvis fått lite lagom mättnad och arbetar du i skolans värld kom säkert påsklovet som en välkommen andningspaus. Nu är det några år sedan jag senast jobbade i skolan, men jag kommer ihåg hur påsklovet betydde ny energi innan sista ruschen fram till sommarlovet. Det är lätt att tro att två månader är lång tid. Inte i skolmått mätt.
Äldsta dottern for iväg till USA efter sin sista redovisning, medan resten av familjen har latat sig, umgåtts med släkten, städat och ätit lite för mycket av både det ena och det andra. Jag har trots dessa härliga dagar känt mig riktigt låg idag. Kanske är det efter att ha varit i Bredvik och städat iordning lite mer i mina föräldrars hus? Det var i alla fall härligt att sjunga i Fredrikskyrkans påskmässa och visst är det en ynnest att få stå på läktaren tillsammans med andra musikälskare och sjunga Händels Hallelujasats ur Messias! Ren glädje. Jag önskar dig en fin vecka och en härlig vårmånad!
Bruschans hus (mina föräldrars) har fått en pimpad kökssoffa tack vare min syster och våra ”gamla” gardiner. Jättefint tycker jag.
Makens födelsedagsbukett fortsätter leverera efter över en vecka.
Jag älskar att ungdomarna är med på att upprätthålla våra traditioner!
Vår påskhöna värper godis hela påskveckan, i ur och skur. Detoxdags?
Vi målar alltid ägg på påskaftons morgon. Tillhör du också de äggmålande svenskarna?
Tre systrar med familjer lyckades få till en riktigt bra påskbuffé. Skönt att vara några stycken så man inte behöver göra allt själv. Vi var hemma hos lillasyster. Hon skulle ha sin 25-årsfest då mamma låg för döden, så den blev aldrig av. Nu var det dags att använda festtallrikarna och låta dem slå klackarna i taket.
När familjen träffas är det alltid några som sätter sig och spelar i ett hörn. Så trevligt! Ju äldre kusinerna blir, desto bättre låter det.
Älskar, älskar, älskar! Jag är tacksam över att vi syskon har en så bra relation. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det är ingenting jag tar för givet. Tack för det, Televerket!
Borta, men ändå hemma.
-
S och jag vinkade av Elina som ska tillbringa de närmaste veckorna i USA på Kastrup och fortsatte sedan till myspysstaden Köpenhamn. Det är inte lätt för lillasyster att vänja sig vid att bli ”ensambarn”, men vi får göra vad vi kan för att göra processen lite lättare att hantera. Några timmar i Köpenhamn är alltid trevligt, så också denna dag.
Igår hann vi med några ”måsten” och några spontanbesök. Arnold Busck (bokhandel), Illums Bolighus, Lagkagehuset, Søstrene Grene till exempel. Och eftersom S ÄLSKAR Joe and the Juice åt vi lunch där trots att det kanske finns mer spännande ställen. Varför överge ett vinnande koncept? Om jag fick välja skulle jag sitta och prata med S (min fina Hillerødsvän) i timmar, men det fanns det inte tid till igår. Hur skulle din bästa dag i Köpenhamn se ut?
