Idag hade vi ett gäng gäster som just skulle hugga in i en stor lasagne då vi utanför huset såg min kusin som numera jobbar nere i Bryssel och som jag mest träffar på midsommardagens släktfejd i fotboll om jag har tur. Han var nere i Blekinge snabbt för att hälsa på föräldrar och syster, men ville se hur huset såg ut inuti efter att vi hade flyttat in. Han skulle inte ha någon mat (var ju på väg till Banes kebab), så vi gick husesyn och stod sedan och pratade i övre hallen i sisådär två timmar. Så kan det bli. A, det var inte meningen att vara ogästvänlig, men du hade dig själv att skylla, haha!
Hur som helst kom vi in på nostalgins irrvägar och pratade om både det ena och det andra från barn- och ungdomsår, vad som hänt med med gamla vänner och bekanta och hur framtiden ser ut för oss båda och våra familjemedlemmar. Han bekände några ungdomssynder för yngsta dottern (tur att hon är så ordentlig, jag tror inte hon inspirerades av vansinnesdåden), men kunde också peppa och bygga upp.
Våra liv delade så många gemensamma punkter våra 19 första år på jorden. Vi föddes med några månaders mellanrum, växte upp några kilometer från varandra med två tvillingsystrar som mammor, men vi var så otroligt olika. Det vi numera delar är en hel del gener, vår kärlek till släkten, våra traditioner och gemensamma minnen. Kusinen frotterar sig i jobbet med högt uppsatta politiker, kungligheter och kändisar, men han talar sig varm om att läsa morgontidningen i lugn och ro och tennis på tisdagar kl 18. Själv är jag numera någon som jag inte ens själv kan definiera, men jag talar mig lika varm för frukostteet vid levande ljus och kören på torsdagar kl 19. Jag är en hemmaråtta med vidlyftiga helgdrömmar (kulturtanten i Vasastan lever), en kvinna med en tonårings sinne och tantens värkande leder, en drömmare med fötterna på jorden och händerna på jakt efter nästa projekt (även om jag sedan ett bra tag tillbaka sällan når ända fram).
När människor frågar ”Och nu då?” och jag inte har något svar känns det inte längre lika skrämmande. Jag fyller mina dagar och mitt sinne med allt som fått ligga i träda och om tre veckor kommer trädgårds-Kristina hit för att hjälpa oss bena upp våra tankar lite. Jag försöker att inte ha för stora förhoppningar, men hoppas i alla fall att hon kan erbjuda ”yay or nay” och ge vissa kommandon med rak hand. (Snälla, tala bara om för mig vad vi borde göra!) Ibland räcker helt enkelt inte NU till även om jag skulle vilja det.
A A 1971: lite kortare, lite mindre muskulös och lite mer hår på huvudet än idag, men med samma blick.
