För 23 år sedan vid den här tiden låg jag och sov, svettig. Jag hade gått nästan två veckor över tiden utan en enda förvärk och började fundera på om det verkligen skulle bli någon bebis för oss. Ett knappt dygn senare hade han kommit och jag hade knappt hunnit fatta vad som hänt. Vår lilla groda, vår ”Trean”, han som gjorde mig till mamma och maken till pappa hade kommit.
Sonen har en jobbsommar i München bakom sig och nu är det dags för vandring i svenska fjällen med en god vän. Efter det hägrar delad lägenhet, KTH och ingenjörsstudier och jag sitter fortfarande och undrar vad som hände. Grattis älskade son! Må fjällsolen lysa över dig på din dag.
Musiken. Livselixiret. Känslan av att kunna fånga själva livet i flykten, antingen genom ord, genom toner eller helheten. Uttryckssättet som följt människorna genom årtusenden, som berättar historier om kärlek, förlust och återupprättelse.
Jag är så tacksam över musiken i mitt liv. När jag fick en inspelning från dotterns medverkan på scen fylldes jag av något som inte kan förklaras. Far fick inte vara med på sånglektionerna i skolan, men ändå förde han vidare en stor kärlek för musik. Mamma lärde mig sjunga andrastämmor och har skrivit texter som tonsatts. Hon tröstades av musik in i det sista. Musik trollbinder, tröstar, förför… Tidevarv kommer och går, tonerna består. Den dag musiken försvinner från jorden har mänskligheten gått vidare.
I oktober förra året fyllde vår väninna år. Hon lovades en heldag runt Österlen och en gyrokoptertur ”till våren”. I fredags hade den dagen kommit. Våren hade hunnit gå över till en av sommarens varmaste dagar vilket visade sig passa utmärkt till den här aktiviteten!
Vi började dagen med en promenad i Brösarps norra backar eftersom en i sällskapet hade tillbringat natten på gästgiveriet där. Vilka vackra vyer vi bjöds på! Vi fick även sällskap av ett gäng oförargliga hästar.
På Brösarps Gästgiveri hade min syster beställt utflyktsmat för 150 kr/person. Mycket prisvärt! I ett paket ingick en träningsvattenflaska, en väl tilltagen portion lunchmat, frallor, ”annan dryck” (juice, kaffe eller te), frukt och en god efterrätt/mellanmål. Det var så mysigt att sitta i skuggan och äta i lugn och ro!
Efter en fin naturupplevelse var det så dags för ett besök i Sövde. Maken tog ut två av damerna i klubbens nya, snygga gyrokopter. Båda är höjdrädda och hade haft lång tid på sig att ladda inför denna upplevelse, men de verkade mycket nöjda efteråt.
Att flyga gyrokopter är inte dumt alls! Man ser ut över landskapet och känner närhet till ”Moder Jord” på ett annat sätt än när man sitter i ett transportflygplan. Jag kan varmt rekommendera upplevelsen.
På Sövde Musteri säljer de prisvärd äppelmust, mousserande cider och den egna specialiteten Sider. Sidern är min favorit, men den fanns tyvärr inte inne då vi var på besök.
Dagen avslutades med ett besök på Björketorps Gård där de säljer hemmagjord gräddglass och ”riktig mjölk” på glasflaska. Butiken är öppen för självservice även efter öppettiderna vilket gjorde att vi kunde slå oss ner och dela på två paket glass i kvällssolen. Smart koncept! Swish är en klurig uppfinning ändå… Och tänk vad fint med entreprenörer som litar på sina kunder.
Jag undrar fortfarande vem det var som planterade guldfisk i ett av stenbrotten i skogen bakom oss. Det är onekligen ett spännande och exotiskt utflyktsmål på en sådan gudsförgäten plats som vårt Uttorp är!
Under sommaren sänks hastigheten på vägen mellan skolan och kyrkan till 50 km/h. Det är klokt, särskilt då det under juli månad är som att vår hem-ö blir ett helt annat ställe. Öns butik är ständigt full med kunder, bil efter bil med skyltar från olika länder i Europa kör i något som emellanåt kan kallas för bilköer och både i Bredavik och här i Uttorp kan man vid alla möjliga tillfällen hitta alla möjliga fina människor som kanske håller till någon helt annanstans när snöslasket står i backen under de mörkare årstiderna.
Det är lätt att glömma bort att ens egen hemvist kan vara både exotisk och spännande för någon annan. Jag försöker därför påminna mig själv om att ibland lyfta blicken för att inte bli hemmablind. Tänk så många smultronställen vi har här! Jag är otroligt tacksam.
Jag älskar Bredavik, jag älskar Bredavik fullt med människor jag älskar och jag älskar att jag har tillgång till ett extrahem som jag älskar så mycket. Den här veckan är vi (nästan) full besättning. Underbart!
Ibland tänker jag att vi väl ändå är klara med rensandet, så här drygt tre år efter att delar av familjen flyttade hem till Sverige igen. Andra gånger får jag påminna mig själv om att det är en process som aldrig tar slut. Varje gång jag tänker att jag (jag kan inte styra över resten av familjen) är färdig dyker det upp något nytt, något nygammalt eller något som tre månader tidigare inte ens hade med rensandet att göra. Loppisen har ännu inte blivit av, men sanna mina ord, snart är det dags! (Inga emojis är välkomna i bloggen, men det står dig fritt att tänka dig en här. Jag dömer ingen.)
Den här gången gäller det världens sötaste lilla lodenrock. Maken hade den när han var liten och sonen hade den också några gånger. De söta Lederhosen tillhör utstyrseln i storlek, men jag har inte sett rocken på några foton. Vad gör man med dessa plagg? Tja, jag bestämde mig för att lämna in rocken på kemtvätt och försöka göra vad jag kan för att bevara dessa plagg åt eftervärlden. Vad gäller maken vet jag att han letar efter en Trachtenjacke i mer passande storlek och kanske lite mindre barnsligt snitt. Med hans målmedvetenhet hänger det säkert en i hallen snart.
Jag somnade som en klubbad säl igår utan att ha lagt många strån i kors. Det hade däremot hela halva min familj… Hux flux hade de tömt ut stora delar av ladan på det gamla hö som legat där i eviga tider. Nästa sommar har vi en student och tanken är att vi ska kunna ha en ”festlokal” under tak här inne. För att komma dit krävs mycket jobb och jag är så otroligt glad över all den hjälp vi fick för att komma igång. Aldrig har väl ”en kärleksgärning” suttit bättre!
För tre år sedan fyllde min ena syster 40. Nu är hennes födelsedagspresent färdig! Det tog bara tre år att sätta igång med själva stickningen och fyra månader att slutföra den… Nästa år är det dags för ännu en sådan här gåva. Börjar jag nu kommer den att bli färdig i god tid. Det lockar faktiskt lite.
Yngsta dottern har längtat efter att plocka jordgubbar i Åby, något som hon gjorde varje år med morfar då det begav sig. Idag, tre år sedan sist, var det dags! Jag såg att Åby bär hade öppnat för självplock, så vi åkte dit och försåg oss till det fina priset 36 kr/kg. Som hittat! Dessutom hade vi en mysig stund tillsammans i det fina vädret. Mina gamla jordgubbsplockartakter sitter fortfarande i trots att det var över 30 år sedan jag kunde titulera mig ”jordgubbsplockare”.
När vi kom hem lagade vi lunch med ”skräp”. Igår gallrade S i rödbetslandet. Jag hade sått alldeles för tätt, så det blev en del plantor över. S drog upp dem försiktigt och vi sköljde dem och slog av vattnet så gott det gick innan de lades i plastpåsar i kylen. (Så håller de flera dagar, annars kan man också förvälla dem och frysa in.)
Det går bra att äta rödbetsblast. Det smakar ungefär som spenat. Eftersom blasten innehåller en hel del nitrit ska man akta sig för att servera denna delikatess till barn under ett år. Hur som helst använde vi hela plantan. Detta recept rekommenderas varmt: smält en rejäl klick smör och stek försiktigt ett par pressade vitlöksklyftor i detta. Höj värmen och stek på de små gallrade, väl sköljda rödbetsplantorna tills de mjuknat. Strössla över lite flingsalt och servera med fetaost och rostade solroskärnor. Varsågod!
