Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
1996 blev jag firad på mors dag för första gången. Jag fick en ögonfranstång av den halvårsgamla sonen, men någon hade visst varit inblandad i den pricksäkra gåvan. Igår fick jag tillbringa halva dagen med de här godingarna, och så extrasonen/svärsonen förstås. Bättre än så blir det inte.
När dottern flyttade upp till Nynäshamn tog hon med sig det nödvändigaste. Tanken var att hon skulle leta efter ett rum i delad lägenhet, men nu blev det chans på egen lägenhet istället. Spännande med första egna boendet! Tyvärr är det ett andrahandskontrakt, men förhoppningsvis trivs ”hyresägaren” med sina studier i Lund.
De senaste dagarna har maken och jag plockat ihop högt och lågt som behövs i ett hushåll. (Alla dotterns egna grejer var redan packade snyggt, men det är en hel del grejer som man kanske inte tänker på som känns nödvändiga då det är skarpt läge.) Vilken tur att jag sparade alla ”bra att ha när ungarna flyttar hemifrån”-grejer! Tror du att de nu var lätta att komma åt på vinden? Hm. Jaja, det viktigaste tror jag har kommit med nu iallafall.
Vår gamla strykbräda var redan omklädd två gånger och har stått oanvänd sedan 2012, men idag fick den ny klädsel. Jag hade en lagom stor bit av ett gammalt kraftigt lakan. Bättre blir det inte!
Det blivande matbordet räcker lagom till bara två personer, inga tallrikar matchar varandra och frågan är hur mysig lägenheten kan göras hemma hos S vid denna första runda. Strykbrädan är åtminstone ”ljus och fräsch” och det kommer att kännas som julafton då dottern plockar upp sina grejer som väntat på att komma till användning! Saknas det något gör det inte så mycket. Nynäshamn ligger inte så långt från Sturkö. Må flytten gå smidigt och den nya lägenheten bli ett fantastiskt hem för vår älskade dotter! Det är hon väl värd.
Igår hämtade jag brorsbarnen på fritids och förskola. Det regnade riktigt ordentligt till stor lycka för mig som planttant, men jag tog på mig regnjacka och ett stort paraply för att slippa känslan av kallt, blött, läskigt som rinner in längs kragen. Brorsdottern blev imponerad av det stora, kornblå paraplyet med härliga fiskar på. Vi kunde ledigt gå under det båda två utan att behöva bekymra oss det minsta och det var njutbart att höra vattnet som smattrade mot det. När vi kom till lillebror sa han: ”Ja ha däntat ette dej hela daden, Monna!” och hjärtat smälte såklart. På vägen hem frågade han artigt om det skulle kunna gå bra att hoppa lite i vattenpölen som såg så inbjudande ut. Det kändes bra att kunna ge klartecken och låta barnen roa sig på detta härliga sätt! Jag skäms så för alla gånger jag nekat våra barn liknande stunder p.g.a. brådska och ovilja att tvätta blöta och smutsiga kläder. Tur att det finns tid för försoning!
Jag insåg att regnjackan och paraplyet inte dög som hopputrustning, så jag fick stå bredvid och glädja mig med godbitarna istället för tillsammans med dem. Jag kan tala om att jag nu, dagen efter, fortfarande känner mungiporna sträva uppåt till minnet av de här minuterna. Tänk ändå, vilket billigt nöje! Och helt skärmfritt om man nu inte räknar med att jag plockade upp telefonen för att fotografera. Nästa gång det regnar åker stövlarna på, helt klart.
Gärna ville jag vara ett träd
ja gärna ville jag vara ett träd
Jag skulle stå på en äng för mig själv
och tänka som man tänker
på hur vinden far
och stjärnorna blänker
Gärna ville jag vara en sten
ja gärna ville jag vara en sten
Jag skulle ligga för mig själv på en strand
och tänka som man tänker
på hur vågorna slår
och vattnet stänker
Gärna ville jag vara ett hav
ja gärna ville jag vara ett hav
Jag skulle finnas överallt
och tänka så som haven tänker
på hur stormarna far
och vågorna blänker
ur Gröngölingen är på väg av Barbro Lindgren
Igår var vi några i familjen i Bredavik och njöt av en fantastisk dag. Min syster hade hela sin familj med sig och de fixade och fejade, gjorde fint och förberedde inför att ett av syskonbarnen får besök av vänner nästa helg. Brorsan klippte gräs och fick det att se ut som en reklambild från något gräsvårdsföretag, så fint blev det. Maken har blivit en hejare på att få ihop maten som man lagar på muurikka, så det blev hans uppgift. Det var ruskigt gott och jag kan varmt rekommendera receptet som ju funkar lika bra i stekpanna. (Vi använde fläskytterfilé.) Alla blev så mätta att magen stod i fyrkant, men så blir det ibland när maten är god, sällskapet trevligt och vädret alldeles perfekt. Dessutom var utsikten över ”gungträdet” längst ner i trädgården overklig. Fotot ser fejkat ut, men såhär såg det ut. Tänk, vilket paradis för honungsbin!
När mina syskonbarn och deras mormor var på besök igår tog vi oss runt grannskapet med barnens ögon. Tänk ändå, vilken bra påminnelse det är att hålla blicken någon annanstans än precis där den alltid brukar vara. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, för så länge jag själv behöver påminnas tänker jag att det gäller andra också. Min brorsdotter ville spana in sin farbrors bygge och när vi kom in på den tomten upptäckte hon en blommande syren. Jag blev alldeles paff, för våra syrener bakom huset är inte ens i närheten av att visa färg.
Ett av grannhusen är så vackert inramat att jag måste stanna upp varje gång jag går eller kör förbi. Jag tänker på Astrid Lindgren, Körsbärsdalen och Bullerbyn, Kristina och Karl-Oskar och människans behov av att ha det vackert omkring sig.
Och hur kan jag förneka dig denna skönhet? Jag behöver inte skämmas för mitt tulpanberoende och tanken på min rådjurssäkrade ”plockrabatt” var ju att jag skulle kunna frossa i buketter! Nu har jag flyttat den prunkande buketten i röda och gula toner till matbordet medan de mjukt rosa tonerna står i vardagsrummet. Jag känner mig löjligt tacksam och tänker att nästa omgång lökar kanske ska delas upp och sättas med några veckors mellanrum för en långvarigare blomning…
På barnpromenaden letade vi inte bara blommor, utan också djur. Grannens hästar fick sig lite mulegos, ekorr’n skuttade upp i sin gigantiska gran, vi spanade länge efter den halvtama fasantuppen och hans bleka fru, försökte se om vi kunde se skatungarna in action och så stod vi länge hos de urcharmiga lammen bortanför kyrkan och fnissade åt deras bräkande kommunikation. Efter det här ville brorsonen att vi skulle leta upp kossorna som han hörde, men där gick min gräns för hur långt jag skulle orka leta djurupplevelser med barn på axlarna, så vi promenixade hem igen.
Efter en fin pratstund med en ständigt Blekinge-längtande vän (eller ja, uppenbarligen slapp hon längta just igår då hon har en semestervecka på grannön med sin familj) drog jag med maken på en promenad. Han tyckte vi skulle ta oss ner till naturreservatet och där hittade vi kossorna som brorsonen hade velat leta upp. Vid den här tiden på dygnet hade det lugnat ner sig lite och vi var nästan ensamma nere vid vattnet, men annars var min känsla att det under dagen hade varit mer folk på plats i Uttorp än jag sett sedan sommaren innan Corona gjorde entré. Finns det hopp om mer normalitet i tillvaron nu, på riktigt? Jag gillade känslan.
I samband med min svägerskas pappas begravning fick jag möjlighet att hänga med mina två fina brorsbarn i flera dagar på Skånes vackra västkust. Farhult bjuder på en fantastisk strand och jag kommer gärna tillbaka då havet bjuder på bättre temperaturer för min smak.
Jag är så tacksam över möjligheten att fortsätta utvecklas. Att tillbringa tid med barn utmanar både sega tankebanor, barnasinnet och intellektet! Man får anpassa sig till en dygnsrytm som jag inbillar mig passar bättre för människan än den vi vuxna gärna drar åt. (Det är så lätt att somna alldeles för sent till exempel.) Och barnasinnet! Leken! Att det finns äventyr bakom varje sten! Det är stort då man tänker på det. Tänk, så lätt det är att hamna i rutter. Jag älskar att hänga med mina syskonbarn och ha möjlighet att uppleva småbarnslivet ur ett tantperspektiv.
Söndagen blev en social fest! Med coronaanpassning (Åh, jag lääängtar efter att krama om vänner som man inte sett på länge!) hade jag möjlighet att börja söndagen med småbarnsmys, fortsätta med promenad i vackra Lerberget tillsammans med en av mina människofavoriter, inviga inte bara en, utan två nyinflyttade lägenheter, tillsammans med andra favoriter, njuta av Slottsparken i Malmö, ett veritabelt planttantsparadis och plocka upp maken som hade jobbat utomlands under den föregående veckan. Dagen kändes oändligt lång på ett mycket bra sätt och jag behövde inte stressa över huvud taget. Det måste ha varit mitt livs bäst utnyttjade dag tidsmässigt.
Jag har velat spana in det nyförlovade parets hemvist sedan de flyttade tillbaka till Malmö förra året och nu var det äntligen dags. Så mysig lägenhet i ett härligt funkishus precis bredvid Slottsbarken och Ribban. Den passar dem perfekt! Det var så roligt att få komma dit och se bilderna som skickats i familjeforumet komma till liv.
30 april 1969 hamnade min och mina syskons historia på papper och blev lagligt bärande. Det är klart att våra föräldrar redan hade träffats, men för mig är detta ändå en viktig dag. Grattis älskade föräldrar, omgivna av liljekonvaljfält, maffiga valborgsbrasor och mångstämmiga körsånger där i himlen.
Sång på gården med barn- och ungdomskörer är min bästa uppladdning för den här dagen. Ljuvligt. Vill du själv ladda rekommenderar jag denna sångstund.
De senaste åren har vi traditionsenligt först åkt upp till Klackamåla och sedan samlats på brorsans vitsippsö för att elda lite och grilla på Valborg. I år blir det inte så för mig, men Valborg blir det ju ändå. Igår Zoom-övade vi Valborgssånger med kören och lovade att ”nästa år”, då kommer vi igen.
Så här kan man också fira Valborg. Ha en fin dag, hördu!
Hej och hå! Jobba på. Det känns som att jag knappt hann med helgen innan den var över, men det var av trevliga orsaker. Jag tror att många av oss vant oss vid det långsammare coronatempot. Vi jobbar hemma, skrotar omkring hemma, fixar hemma, reser i våra minnen och firar via FaceTime. Nu är tydligen läget värre än någonsin och samtidigt ska allt öppnas upp. Eller, jag har lite dålig koll då min hjärna har svårt för kognitiv dissonans. Jag gillar verkligen inte att få information som talar helt emot varandra från samma källa. Det har ställt till det för mig gällande flera olika ämnen och just nu är det statlig information gällande pandemiläget som känns förvirrande. Det är konstigt att vara den enda i en tunnelbanevagn som har munskydd, konstigt att ständigt undra om det är en förkylning eller en potentiellt dödlig attack som retar i halsen, konstigt att undra om lillsyrrans bröllop nästa sommar kommer att bli som en precoronafest.
Här ser du resterna från dotterns coronaanpassade bröllop förra påsken. I den nu tomma trälådan på stolen hade vi planterat vita penséer som sedan stod kvar mer eller mindre hela sommaren (jag klippte dem en gång för att få igång ny blomning bara). De fröade av sig och nu har vi små penséer överallt i gräset framför ladan. Hur ska vi kunna klippa gräset där nu? Det går ju inte! Jag förstår mer och mer varför Far alltid klippte gräset så konstigt och lämnade oregelbundna hobbar med klöver och andra blommor. Han var miljömedveten, inte konstig. Förresten, det där med gener… De frösådda penséerna kommer i en mängd olika färgkonstellationer, men alla moderplantor var vita. Det är ju spännande om något!
Svärmor och svärfar ordnade fest för min fina svägerska som tagit trädgårdsmästarexamen!!! Fest på lördag och på söndagen fick hon sätta nästan alla sina presenter på prov! Nyexad, nyekiperad och med nya, proffsiga schvung i stegen. Det finns inte många på jorden som är så kreativa som svägerskan. Hon har öga för det vackra och jag är säker på att hon kommer att vara lika strålande bra som trädgårdsmästare som hon är fotograf.
På en av våra promenader såg vi vitsippor som böljade på flera ställen. Själv hittade jag några små plantor i ettårsrabatten som jag aldrig sett där förut. Jag får nog kolla hur jag bäst ska charma dem så beståndet växer! Anemone Nemorosa – ett av de vackraste namn som finns. Skönheter i böljande fält, spännande i ensamt majestät i en minivas.
Havet. Lika inbjudande som vanligt och jag höll faktiskt i tanken att ta av mig om fötterna och doppa dem i sanden precis i vattenbrynet. Nu är det ju fortfarande en särdeles kylig april, men då detta foto togs hade jag precis promenerat i rask takt i bara t-shirt och med vinterjackan knuten runt midjan. När de kyliga vindarna tar i är man glad i de varma plaggen. Lager på lager är som alltid bäst, något som är lätt att glömma då skuggan på norrsidan av huset bara känns isande och man inte fått fart på blodet än.
Jag brukar gulla med denna skönhet då jag promenerar. Nu visade det sig att det finns två likadana. Detta är Flickan (mitt namn). Hennes brorsa heter Bullen enligt husse. Jag älskar ju katter och fick i helgen njuta av mycket sällskap av Flickan. Hon ville dessutom komma in och stod och jamade högt i en timme utanför båda dörrarna. Jag hoppas i och för sig att hon, och Bullen för den delen, kommer tillbaka och hälsar på. Sociala och gosiga katter som är någon annans ansvar gör ju att jag både kan ha kakan och äta den!
Apropå min syster så kom hon hit med detta trädgårdsset! Inhandlat på loppis till ett fantastiskt pris och vi fick förstatjing på det… Mycket tacksam! Jag har suttit och gungat i en av ”farmorsstolarna” flera gånger och funderar på om det till slut kanske blir en liten syrénberså här på norrsidan ändå? Vi tog bort den risiga häcken och har inte riktigt kunnat enas om ny häck, eller om vi ens ska ha någon. Spänningen stiger…
Vi har fått massor av trädgårdsarbete gjort de här dagarna. Det mest spännande projektet är den här häcken som har gått i kompostkvarnen och fått en behandling av eMB. Nu ska den ligga under en presenning i några veckor och ska tydligen sedan kunna vändas ner i jorden precis som bokashi, som jordförbättrare! Jag är mycket ivrig att se resultatet.
Perenn- och dahliarabatten tar långsamt form. Stenmuren ska fortsätta städas och mycket ska hända, men nu finns åtminstone hopp om något som blir lite mer rabatt än ”så länge”. Och byta plats på perenner som hamnat fel är ju inte så svårt! Nu hoppas vi bara att allt tar sig och blommar ut på ett fantastiskt sätt. Phu! Mördarsniglar, torka och bugs – vik hädan!
Ha en fin vecka!