Hux flux så vaknade jag till den perfekta morgontemperaturen för öppet fönster med duntäcke. Nä, jag tror att mina norrländska gener har slagit igenom och jag kan inte fullt ut uppskatta högre temperaturer. Ge mig lite sol, fläkt och 10-20 grader så njuter jag. Det sydländska arvet ger sig tillkänna då det gäller temperaturerna neråt, så jag gillar ju inte heller att det blir för kallt! Jaja, så funkar jag.
Jag började morgonen med ett par timmars organiserat släktforskande då jag försökte fläta ihop en nära släkting som min syster hade hittat på 23andMe med resten av familjeträdet. Det visade sig bli ganska lätt med hjälp av det stora digitala sökverktyg vi har på Ancestry. Kvinnan är mammas syssling och barnbarn till Swan Olof Swansons lillasyster Agnes. Kommer du ihåg att jag hittade Swans gravsten på kyrkogården och bara visste att vi hade något gemensamt? Han är alltså min gamlamorfars äldste bror som emigrerade till Amerika för att senare komma tillbaka och avsluta sina dagar på barndomsön. Systern Agnes gav sig också hon av, det var fattigt här, men hon kom aldrig tillbaka. Hon gifte sig med en annan Sturköpojk då hon kom till USA och de fick med tiden fyra barn. (Jag har haft kontakt med en annan gren i den familjen, men har inte hört något om hur Agnes hade det.) Deras ende son är den dna-matchande släktingens far! Nu har jag sträckt ut en hand med ett hederligt gammalt brev och hoppas att hon vill prata lite! Det hade varit så fint att höra att Agnes fick ett bättre liv i USA än det fattiga och hopplösa hon reste från.
Det känns helt galet att skriva att vi idag firar tjugosjuårig bröllopsdag. Maken och jag var 23 och 24 år gamla då vi gifte oss, vilket betyder att vi tillbringat mer tid tillsammans än utan varandra trots att vi båda har levat i mer än ett halvsekel. När jag hittade denna lilla frukostbricka med budskapet ”Håll ihop om du kan, äkta kärlek är konst” kändes den som en självklar present till maken. Med tanke på allt vi gått igenom tillsammans under de här åren kan jag konstatera att det ligger mycket sanning i orden. Att hantera en relations toppar och dalar är ett konststycke som inte alla kan hantera. Det krävs ödmjukhet, disciplin, hopp, förståelse, förlåtelse och en förmåga att vara närvarande vid rätt tillfällen. Det är viktigt att man kan skratta och sörja tillsammans, på samma sätt som det ibland är nödvändigt att erbjuda utrymme åt den andre att hantera saker på egen hand.
Igår fick jag frågan från min kusin om jag hade en bild på mina föräldrars solrosfält i Bredavik. Jag letade då upp denna bild från 2017 och insåg att den är en perfekt illustration av mitt liv med maken. Så många solar, så mycket värme som vinner över ogräset som också finns där i fältet. Äkta kärlek är konst. Jag är tacksam över vårt liv tillsammans, det som bland annat idag innebär att vi kan njuta av minnet av resan till Gotland och äta resterna från frysräddningsaktionen som firarmåltid. Högt och lågt, vitt och brett, men alltid framåt.
Jag sitter i mitt arbetsrum och hör regnet smattra mot fönsterkupans tak. Vi har haft en lång, ruskigt torr period och jag njuter verkligen av tanken på att den törstande naturen får det de så väl behöver. Igår var jag och hämtade mina brorsbarn på fritids och förskola. Förskolläraren berättade att de gick från ”nästan inga barn” på hela sommaren till full besättning, 17 barn, igår. Den här veckan är det dags för mjukstart för vissa skolor och nästa vecka drar det igång ordentligt. Jag lider ibland av stark nostalgi (eller lider och lider, jag hänger mig snarare). I år är det första gången sedan 1993 som vi inte firar skolstart här hemma. Nu är fortfarande sonen som går på KTH här, han åker tillbaka till Stockholm om en vecka, men han har flyttat hemifrån och räknas ändå som sitt eget hushåll. Det känns verkligen konstigt!
Jag ser på detta foto från augusti 2011 och tänker att tio år är en hel evighet och en västanfläkt på samma gång. Våra barn växte upp med att vi åt frukost tillsammans varje dag, i ur och skur. Här laddades det med frukost inför sista året i Adolf Fredriks musikklasser för sonen. E skulle börja i sjuan och S var på väg in i femman. Våra hjärtan sitter runt det stora, röda matbordet i det hem som vi alla trivdes så bra i. Maken hade myror i brallan och hade länge förordat flytt och under det här året fick han med sig de två äldsta på sitt drömtåg. När skolåret var slut hade alla tre barnen fått vara med på AF:s sista luciafirande i Globen, G hade haft grundskoleavslutning och vi gick från plan till handling gällande familjens emigration till USA på cirka tre sekunder. Huset såldes snabbt, skolstarten året efter detta foto togs skedde i Orem, UT nedanför Klippiga Bergen och vi fick några riktigt märkliga och fantastiska år tillsammans innan min mammas palliativa cancerdiagnos fick mig och barnen att flytta tillbaka till Sverige (maken kom så småningom efter). Som sagt. Nostalgi.
Nä, detta var knappast min favorittid i livet. Jag hade några år som bjöd på mycket ofrivilligt, men nödvändigt och karaktärsdanande, jobb med mig själv. Vissa fnyser åt åldersrelaterade kriser, men jag får ändå kalla det en riktigt rejäl fyrtioårskris. Jag känner att jag vill klappa mig själv på axeln, krama om hon som var jag riktigt ordentligt och även skänka tröst och hopp. Det kändes rätt eländigt runt tiden då detta foto togs och värre skulle det bli innan det sedan blev bättre. Men det blev bättre! Riktigt bra till och med. Somligt önskar jag faktiskt att jag hade sluppit, men samtidigt är jag så tacksam över den person jag nästan bokstavligt blev täljd till. Det är som att jag kände kniven forma mig i realtid. Hon som är jag idag har mjuka, lena former också runt kvistarna i det råmaterial som var jag då jag kom till jorden. Finns det något jag vill bidra till i världen så är det att ge mina yngre medmänniskor hopp om livet. Ja, det suger ibland, och det är svårt, men glädjeämnena är många! Och som TT en gång lärde mig: This too shall pass (det här går också över).
Äldsta dottern i full färd med att skörda årets persilja. Fröerna fick jag av vår vän i Bredavik, något som gjorde den här skörden extra rolig! Jag har aldrig haft någon liknande framgång med denna gröda. Persilja är en tvåårig kryddväxt. Nästa år kommer det att växa upp ny järnboost här i lådan och vi får komma ihåg att skörda innan den går i blom.
Det blev en hel soppåse att ta in i köket! Jag samlade ihop buketter, sköljde och torkade noggrant i kökshandduk innan det var dags att klippa den yttersta, krusiga delen i rätt små bitar.
Till slut var hela ugnsformen av lagom storlek full. Då packade jag den klippta persiljan i små ziplockpåsar och märkte upp dem med ört och år. Slutligen pressade jag ut så mycket luft som möjligt och stoppade påsarna i frysen. Nu har vi tillgång till det smarriga, gröna guldet under hela vinterhalvåret. Halleluja!
Tänk ändå. Imorse gick jag en lycklig runda i trädgården och såg att den ena pumpan vuxit ungefär en meter över natten med regn och allt hade liksom blivit lite grönare. Samtidigt har man på andra platser i Europa fått så mycket vatten att hus har rasat och städer har svämmat över. Hundratals har bekräftats vara döda och över tusen saknas fortfarande. Greta Thunberg har fått vatten på sin kvarn (nej, jag försökte faktiskt inte vara rolig) och pekar på mer vanligt förekommande extremväderfenomen Vad vet jag? Jag hänvisar bara till den där prästrapporten här från Sturkö som hade blivit kvarlämnad i vårt hus. Extremväder fanns även för flera hundra år sedan. Idag finns internet över hela jorden. Det rapporteras på ett sätt som aldrig förut varit möjligt. Hur korrekta är rapporter och analyser? Hur mycket är sanning/fakta och hur mycket är gissningar? Jag ser på den tekniska utvecklingen och imponeras och avskräcks samtidigt. Mänskligheten, är den ens värd att överleva? Så dumt (idiotiskt) som så många beter sig både på individ- och samhällsnivå tänker jag att det där med denna civilisations eventuella undergång kommer att sköta sig självt.
Med det sagt är jag tacksam över att det nu är dags för besök från äldsta dottern och hennes man. Det är så härligt att ha dem här! Detta är dotterns första riktiga semester som vuxen och hon var duktigt nöjd då hon var färdig med fredagsmötet via Zoom tidigare ikväll! Häromkvällen satt jag och tittade på kort från familjens småbarnsår, nu är maken och jag gråhåriga och barnen vuxna. Tidens gång och allt det där.
I byn där jag växte upp bodde två ganska jämnåriga poliser, Far och IM. Det existerade en del bus i byn, men jag inbillar mig att det hade en lugnande inverkan bara att de fanns där. Jag kan inte tala för IM, men jag vet att Far fick rycka ut som ”jourhavande medmänniska” vid flertalet tillfällen bara för att han var polis. För ett par dagar sedan kom IM och hans fina fru ner från Småland (de har också flyttat) och vi fick oväntat besök både i Bredavik och Uttorp. Det var så roligt! Parets två barn gick i samma klasser som två av mina syskon och hela familjen tillhör det fina och trygga i min barndom. Jag är så nostalgisk och blev verkligen rörd av att detta par tog sig tid att köra ut hit, besöka mammas grav och besöka oss barn. Jag har aldrig varit uppe i Småland, men fick se bilder på den fina gården och vi utbytte erfarenheter av livet på landet. Vilken energiboost! Jag hoppas de kan komma ner igen och träffa fler i familjen.
Redan innan regnet hade det börjat bli dags att skörda. Igår blev det skördefest med bl a ugnsrostade polkabetor och idag blev det en röra på årets första squash, några lökar och ett helt gäng sockerärter. Vi kokade också potatis (Finns det något godare än nypotatis med en klick smör och flingsalt?) och stekte lax som plockats direkt från ICA Maxis frysdisk, hehe. Till efterrätt serverades blåbärs- och björnbärspaj med knäckigt täcke, allt för att fira dotterns semester. Vi kanske tröttnar på egenodlad mat om några dagar, men jag inbillar mig att också brorsbarnen som kommer för att sova över imorgon tycker att det är toppen både att plocka och laga till dessa skatter. Förresten, vet du hur gott det är att äta krasseblommor och ringblommans kronblad? Och hur vacker maten blir med dem? Tack för inspirationen, kära syster M!
I år testar vi ju hur det funkar med de här odlingslådorna. Storleken är perfekt, jag är verkligen nöjd! Jag kan dock konstatera att åtta gurka-, pumpa- och squashplantor i samma låda är lite väl optimistiskt! Det svämmar över på alla håll och kanter, men jag är noggrann med att vattna ordentligt och ska se till att fortsätta gödsla. I och för sig har jag bara skördat en squash, men det är fyra gånger så många frukter på gång än vi fick på hela skörden förra året. Jag satte i betydligt bättre näringspackad jord i år, har vattnat mycket och täckt med gräsklipp (tack till maken som hjälpt till och jobbat hårt han också) och det är verkligen roligt att allt jobb betalar sig!
Nu är det dags att gå ut och plocka dagens andra skörd luktärter. Min kompis var här för att hämta lite bröllopsrelaterade grejer inför sin egen vigsel och fick med sig en stor bukett hem. Vi promenerade ner till havet, pratade om högt och lågt och jag kom tillbaka med en svettindränkt rygg trots att jag hade på mig en sval klänning. Det har varit så hett och fuktigt i luften i flera dagar och nätterna har varit vad som kallas ”tropiska”. Det verkar som att luktisarna uppskattar både mycket vatten, mycket omsorg och att bli skördade varje dag. De har fullkomligt exploderat nu och jag är så lycklig! Vissa sorter verkar inte ha varit så härdiga, men jag njuter ändå av de som blommar och klagar inte. Det bästa är att ju mer jag plockar, desto större blir utdelningen! Synd att jag inte kan skicka ett doftprov till dig, men det kommer väl det också. Lev väl! Gräv där du står och glöm inte att dricka ordentligt med vatten.
Fina Kerstin har fått en egen bukett och änglaljuset. Det känns så märkligt att hon aldrig mer kommer att vara med på våra släktträffar, eller i sitt hem, eller bredvid S-E. Många minnen, mycket kärlek. Jag är glad att jag har haft henne i mitt liv.
Vi smälter bort här på Sturkö. Det är så varmt så nätterna känns mer som Thailand än Sverige. Många firar semester och tycker det är underbart. Överallt annanstans verkar det samtidigt ha regnat, men här ser vi bara blixtarna på avstånd. Torrt som fnöske! Tack, kära vatten, för att jag kan vattna med dig över gröda och blomster. Och tack för att äldsta dottern och svärsonen kommer hem imorgon!
Sommardagarna går in i varandra och jag har svårt att hålla reda på namnet på veckodagarna. Söndagen får bli riktmärket, men det är fortfarande inte helt lätt. Mina syskon och jag delar fortfarande på familjens sommarparadis i Bredavik. Sedan ett par år tillbaka har varje familj blivit tilldelad en egen vecka förutom de gemensamma hela året fram till midsommarveckan och efter de två första veckorna i augusti. Vi har även två gemensamma veckor i slutet av juli där tanken är att man ska ha chans att träffa så många som möjligt. Vad man gör med sin egen vecka skiljer sig lite åt. Vissa bjuder in de ingiftas familjer och vänner, andra har öppet hus. Man anpassar sig helt enkelt till hur ens egen verklighet ser ut.
Häromdagen kom ett fotominne från bygget av pizzaugnen upp. Den där pizzaugnen har fått jobba hårt sedan dess och det är många som fått njuta av delikatessen ”stenugnsbakad pizza”. Syrrans familj drog igång ett eget koncept. Vid vackert väder har de låtit alla baka ut sin egen pizza vid det nybyggda bordet som svågern fixade när sonen skulle ta studenten tidigare i år. Härliga tider. Tänk, vad fint att pizzaugnsprojektet hittades, genomfördes och nu ofta används! Jag är mycket tacksam. ❤️
Idag svarade jag på frågorna i en enkät. Frågorna ställdes för öppet svar i ett forum till personer som jag känner mig helt trygg med vilket innebar att jag valde att svara helt ärligt.
1) Har ni vägt mer ibland än vad ni skulle önska? 2) Om ja, vad tror ni är orsaken till det? 3) Vad, om något, skulle ändras i era liv om ni alltid vägde en viss målvikt eller hade vissa kroppsmått?
Jag kommer inte att publicera mina svar här, men jag tror att det är frågor som är värda att funderas på också för dig som läser min blogg.
I alla tider har utseende varit en viktig fråga. Det har handlat om allt från poängsättning i den sociala stegen till viktiga markörer för att visa vilken grupp man tillhör. Vi har sett folk ta till den ena extrema metoden efter den andra för att manipulera eller förstärka det genetiska arvet i en viss riktning. Svarta tänder? Absolut, vissa tyckte det var ett helt okej mode. Operera bort några revben för att få en smal midja? Varför inte? Silikoninlägg i bröst, rumpa och kinder? Jajamen, inga problem. Bada i mjölk? Mmmm. Plocka bort ögonbrynen och tatuera in streck istället? Ja, men det låter som en utmärkt idé! Och vi tar din lilla flickbebis och vanbildar hennes vackra fötter så hon får fruktansvärt ont och inte kan gå själv! Men varför har jag inte tänkt på det själv? Snaggat hår på skalpen och en lång, flygigt hårgardin i nacken? Sexy, sexy…
Jaja, jag vet att jag drev på lite hårt där, men det är som det är. Utseende är svårt att förhålla sig till! Och vikt handlar inte bara om utseende, utan även till högsta grad om hälsa och välmående. Man kan vara mullig i kroppen, men orka jobba hårdare än någon annan. Vissa smala, särskilt äldre kvinnor som förnekat sig att äta en fullgod kost under ett helt liv, är så bensköra att de bryter benet om de bara snavar till lite i skogen. Men ofta är det så att en stark och frisk kropp är en betydligt bättre medarbetare än en överviktig, otränad dito. Får jag välja vet jag vilken jag tar.
Det finns så många omständigheter som sätter käppar i hjulet, så det gäller att hålla tungan rätt i mun! Jag befinner mig onekligen på andra halvan av livets spelplan och det känns viktigare än någonsin att försöka göra det bästa av det jag står här med. Hade jag varit lite mer, tja, något annat, hade jag fokuserat på att göra val som hade varit mer hållbara rent hälsomässigt. Nu blev det inte riktigt så, men jag är nöjd ändå. Här är jag, jag mår bra, jag har ett fantastiskt liv.
Igår dog min kära faster efter ett långt och strävsamt liv. Hon var redan lite åtgången då hon hamnade på sjukhus tidigare i veckan, men ingen var nog beredd på att hon stod så nära porten till nästa anhalt. Jag tror ändå att hon var väldigt nöjd med allt hon hade åstadkommit och att hon hade varit en så engagerad familjemedlem på alla håll och kanter. Och du. Ibland går det snabbt. Carpe diem.
Kändisbloggare brukar vara duktiga på att ta bloggsemester under den korta svenska sommaren. Själv märker jag oftast att lusten minskar att uppdatera här under sommarmånaderna, men jag blev ändå sur då något slags certifikat gick ut samtidigt som jag befann mig på västkusten med ett par av syrrorna medan maken machomansvandrade tillsammans med ett gäng släktingar. Vi hade det alla bra på olika håll trots det utgångna certifikatet. Jag och syrrorna åt gott, pratade en massa, upplevde fantastisk natur och hade det allmänt lyxigt. Männen hade en mer varierad upplevelse under sin dryga vecka i Sarek. Lyckligtvis överlevde alla inblandade gigantiska myggor, träskmarker, glapp mellan karta och verklighet och fick några riktigt fenomenalt fantastiska upplevelser som tydligen gjorde att vandringen överlag genast hamnade på livets pluskonto.
Västkusten lockade mig aldrig förrän jag hade den stora glädjen att upptäcka den med äldsta dottern då hon bodde i Göteborg för några år sedan. Det visade sig att allt regn jag upplevt genom åren i Borås och Göteborg snabbt kunde glömmas då jag insåg varför det kallas ”bästkusten”. De mjuka bohusklipporna, de salta vågorna och den underbara dialekten förlåter alla regndroppar som faller över denna region! Att ha en lillasyster som resebloggar har sina fördelar. Hon har helt enkelt koll på läget och i år bjöd hon in till en syskonresa med Väderöarna i centrum. Vi blev tre som till slut åkte rutten Jönköping (lunch hos god vän sedan 30 år tillbaka och parkering av en bil) – Grebbestad (mysiga Rosenhill B&B, pir, utsikt över hamninloppet, middag med havstema) – Fjällbacka (förstår att Camilla Läckberg trivs som brännmaneten i saltvattnet, så otroligt charmigt) – Hamburgsund (glasspaus, vyer, båthållplats) – Väderöarna (helhetsupplevelse med boende i vandrarhem, tre goda måltider, ofrivillig underhållning av Hingsten från Fjällbacka, en otroligt njutbar natur, spännande historier runt lotsfamiljerna som bodde på Storön och de andra väderöarna, vedeldad bastu med dopp i havet under brännmanetsfara) – Lysekil (förväntat fantastiskt boende som ”bidde en tumme” där vi tre delade på ett rum med en 140-säng och en typ Viking Line-koj för max 80 kg men samtidigt fick eget jättefint duschrum med underbart tryck i duschen, njutbart saltvattensdopp, fler mjuka klippor, livsglädje, ”plocka allt gott på ICA som man vill ha”-middag, spa-kväll där jag bjöd syrrorna på ansiktsbehandlingar och fotmassage) – Ramsvikslandet (syrrans kompis barndomsparadis) – Hjo (trästad, underbara badstugor vid Vätterns strand, en riktigt trevlig Biergarten, glass på Moster Elins, veteranbilar och textilutställning i parken) – Jönköping (tack och hej, leverpastej, kram och kör försiktigt till reseguiden) – Karlskrona (avlämning av nästa syster) – Sturkö (HEMMA!!! Omedelbar kontroll av trädgårdens utveckling under de fyra dagar jag var bortrest.)
Va? Jag hörde nog att du muttrade att syrran är mycket bättre på att skriva reseskildringar. Det har du helt rätt i! Jag hänvisar till hennes blogg om du vill läsa en mer sansad rapportering med lite ordning och reda. Bilden här ovan kommer från Storön, den plats man oftast hamnar på då man talar om att åka till Väderöarna.
Det här var en av resans höjdpunkter för mig, ett dopp vid det urfina Pinneviksbadet. (Foto: Annika Myhre) Jag njuter numera av bad mycket och ofta. Varför förneka sig själv en sådan energipåfyllare för att man inte är nöjd med sin kroppsliga lekamen? Nej, på med badkläder och ner i vattnet, tacka livet som Arja Saijonmaa, plaska lite och låt havet skölja bort dina problem. För några år sedan insåg jag även att ett dopp i havet är en otroligt god smärtlindrande vid värk. Vet inte vad det är, men mig hjälper det verkligen! Jag gissar att det kanske är dumt att utsätta sig för sjuttongradigt saltvatten om man lider av artros, men vad vet jag? Det kanske hjälper mot det också?
Spaning på solnedgång under vistelsen på Väderöarna. Mest satt vi väl annars och pratade om livet, lyssnade på musik och kände oss lite lagom hänförda. Det här var den enda inplanerade semestern för mig den här sommaren. Den kunde inte ha blivit bättre! Nu ska jag dagsutflykta och fira bröllop och skörda grönsaker och plocka luktärter och måla lada (usch, jag skjuter det framför mig med stor framgång) och jobba och vila och umgås med barna och laga god mat och uppleva solnedgångar i Bredavik och sova gott och höra på musik från campingen och promenera och grilla och äta chips och göra lymfmassage och vattna och älska livet och människor och musik och väder och ingenting särskilt. Allt i sin tid och utan att leva i framtiden. Jag gillar ju att använda bloggen som dagbok, så det dyker nog upp både det ena och det andra under juli och augusti. Men! Om nu någon ryss hackar min blogg och inget funkar igen eller om du bara inte har lust att läsa bloggar i sommar eller om du av annan okänd anledning bestämmer dig för att inte komma på besök in hit hoppas jag att vi ses i höst igen, lagom till att ungarna börjar skolan igen.
Det blev tillräckligt med jordgubbar i vårt trädgårdsland för att det skulle räcka till midsommartårtan. Halleluja! Goda var de också. Lite små, men med smak av smultron. Tack till vattenslang och snigelpellets som gav oss chansen trots att naturen gjorde vad den kunde för att motarbeta oss.
Syrrans midsommarbröd blev så fint, så fint. Jag älskar de vackra skådebröd som blivit populära på senare tid. Dekorationer av grönsaker, nötter och fröer gör sig fint och även om jag inte längre äter ”vanligt” bröd kan jag njuta precis lika mycket av dessa som alla andra.
Jaha, i år hamnade vi till och med på kort tillsammans. Midsommarstångs- och tipsrundegeneralen tillsammans med köksgeneralen. Vi hade mycket trevligt tillsammans med familj och vänner som var där. Alla hjälpte till, någon dök upp i folkdräkt, regnet höll sig undan, maten var kanongod, det fanns flera olika sorters goda tårtor, midsommarstången blev jättefin, femkampen var kul som vanligt, sången ljöd över nejden då alla klämde i under dansen och den enda olycka som hände var att en liten toalett-tränare bajsade på gräsmattan. Kan man begära mer? Nu har det gått nästan en vecka sedan sommarsolståndet och vi kan därmed börja räkna ner till julafton. Eller nej, vad säger jag?! Nu ska vi fortsätta njuta av sommaren! Och förvälla spenat…
Ps: Bra att precis som vid de kungliga spaningarna nämna att jag återanvände midsommarutstyrseln från 2017. Kan jag hävda att det är ”vintage”, eller är jag bara hopplöst ute?
