Jag fick fira min femtiotredje födelsedag på det bästa av sätt. Frukost på sängen av maken, besök av faster och kusin med tillhörande fika, finmiddag och renoveringsinspektion hos syrran och så körövning med tillhörande fantastisk stämsång av ”Ja, må hon leva…” Förutom detta hörde familj och vänner av sig från jordens alla hörn och på diverse härliga sätt (Tack teknikens under!). Dagens uppgift blir att tacka alla som jag inte hann med under gårdagen och ägna mig åt fler vardagliga bestyr. Jag köpte en egen födelsedagspresent som inte har hunnit komma än, men jag kan dela med mig av en del av innehållet. Fram för mer poesi i livet! Detta blir mitt mål för det kommande året.
Instructions on Not Giving Up – Ada Limón
More than the fuchsia funnels breaking out of the crabapple tree, more than the neighbor’s almost obscene display of cherry limbs shoving their cotton candy-colored blossoms to the slate sky of Spring rains, it’s the greening of the trees that really gets to me. When all the shock of white and taffy, the world’s baubles and trinkets, leave the pavement strewn with the confetti of aftermath, the leaves come. Patient, plodding, a green skin growing over whatever winter did to us, a return to the strange idea of continuous living despite the mess of us, the hurt, the empty. Fine then, I’ll take it, the tree seems to say, a new slick leaf unfurling like a fist to an open palm, I’ll take it all.
”Wow, vilket konstverk! Jag älskar det. Hur mycket tar du för en tavla?” ”1000 spänn.” Utan att blinka. ”Alltså, det tycker nog jag är lite dyrt, då får det vara.” ”300”, fortfarande utan att blinka. ”…” ”Eller förresten, vad kostar en sådan där som man målar på? Jag ska ta reda på det. Men jag säljer inte de här tavlorna jag redan har gjort. Isåfall får man beställa en ny.”
Tioåringen är redan en fullfjädrad förhandlare. Hon är dessutom en konstnär som har sitt alldeles eget uttryck trots sin unga ålder, och en slipad affärskvinna. Det blir nog att pynta upp de där pengarna ändå.
Ibland känns det extra trist att bo långt från ”barnen”. När det ändå finns möjlighet att träffa en finns inte de andra långt borta, så det är ju bra iallafall. Igår passade vi på att fira vårt kära mellanbarn som fyller 25 år imorgon. Jag övervann hennes och svärsonens lilla studentkök och trollade fram potatisgratäng, fläskfilé, gräddsås och gröna bönor för att ge födelsedagsbarnet lite extra kärlek. Hon väntar barn och har beräknad nedkomst i oktober och planerad flytt några veckor efter det, så flyttrensning och grundpackning har redan påbörjats. Första tiden med en nyfödd kan det vara skönt att inte behöva stressa med flyttbestyr.
Jag kommer ihåg min 25-årsdag som vore det igår. Samtidigt har det hänt så mycket sedan dess så det nästan känns som ett annat liv, någon annans liv! Det känns fint att se vår dotter blåsa födelsedagsljus med stor förväntan inför det kommande året och det är lätt att glädjas med henne.
En stor sorg har drabbat storfamiljen. Det är inte min historia att berätta, men denna sorg ligger just nu som en dimma över livet och gör det svårt att fokusera på allt som händer runtomkring. Livet är skört.
Igår fyllde min fine lillebror år och jag gick för att se om han uppehöll sig på sitt bygge så jag kunde gratulera. Det gjorde han nu inte, men jag lämnade en present och tog mig sedan en runda för att se vad som hade hänt sedan sist. De flesta av oss har nog lättare se vad andra har åstadkommit än att se sina egna framsteg. Det ligger lite i sakens natur eftersom man matas med sina egna aktiviteter i små doser och ofta.
Vad hade då hänt sedan sist? Tja, flera av fönstren har kommit på plats. Det underbara ljuset är detsamma, men huset har fått ett helt annat uttryck utifrån. Detta upplevs bäst om man byter utsiktsplats och tar sig…
…hit istället. Vilka vackra fönster! De är fått gyllene snitt-proportioner och ger huset ett utseende som minner om svunna tider. Dörrarna är återvunna från ett bygge inne i Karlskrona, något som lurar betraktaren lite rent stilmässigt. Former inspirerade från Ronneby Brunnspark, förra sekelskiftet och åttiotalet, praktiskt enplan, uppvuxen trädgård och hemliga utrymmen. Det här huset är inte självklart på annat sätt än att det är väldigt lätt att tycka om! Jag älskar att komma hit och kan, trots att jag älskar vårt hem över allt på jorden, vara lite avis på dem som så småningom får flytta in.
Återvinningen fortsätter. Kakelugnen i vardagsrummet har jag redan visat, här står dörrar som ska få ta plats och ge huset karaktär. Varje gång jag ser den gröna dörren tänker jag att jag vill ha en ny färgskala i i vardagsrummet där soffan ska ha exakt den här färgen. Jag är uppvuxen med en grön hörnsoffa i vilken synnerligen viktiga samtal har gått av stapeln. Det var stor sorg den dagen den hamnade på tippen, men samtidigt var det en lättnad. Inte för de samtal som nu aldrig skulle gå av stapeln, utan för att sparsamhet in absurdum inte är något att upphöja. Soffan var vid det laget inte ens särskilt skön att sitta i. Samma gäller för övrigt vår soffa, så sedan flera år har jag hållit ögonen öppna efter en arvinge. Det är inte lätt kan jag avslöja! Djupa och låga soffor är snygga, men varken sköna eller ergonomiska. Soffor med hög rygg är ofta jättefula. Jag drömmer om min första soffa i grå skai. Ful redan i början på 90-talet då den inhandlades, men grymt praktisk och jätteskön att sitta i. Tänk den i en snygg version och i utbytbar textilklädsel. Drömma kan man ju.
Den här grabben har jobbat hårt i två år, vuxit upp och blivit en man med barnasinnet i behåll. Han har hållit sig runt Alperna, i Schweiz, Österrike och Bayern och har lärt sig både tyska och farsi på kuppen. Han var så fin i sina Lederhosen då vi igår kväll äntligen fick se honom ramla ur bilen efter en dag som hade börjat för honom klockan 4 på morgonen. Största delen av storfamiljen var på plats.
Nu gick jag förstås händelserna lite i förväg. Vi som väntade hade delat upp ansvaret för att få till en fin fest eftersom ynglingens mamma Festgeneralen naturligtvis var med i Köpenhamn för att hämta hem sin son. Jag hade tagit på mig att fixa två prinsesstårtor och var smart nog att bjuda in brorsönerna att lära sig göra sådana. De är båda ytterst pålitliga och duktiga på allt de företar sig, så jag borde inte ha väntat mig annat än konditorklass på de färdiga tårtorna.
Det är så roligt att lära känna den unga generationen bättre och försöka hitta minsta gemensamma nämnare bortom det självklara. Just för mig och äldste brorsonen visade det sig vara Sabaton som var MGN, så då lyssnade vi på dem samtidigt som vi pratade tekniska detaljer gällande hur man bäst vispar, breder ut, kavlar och monterar en tårta.
På övervåningen höll samtidigt superpysslarteamet till för att fixa med snygga och festliga inredningsdetaljer. Båda är ytterst kreativa och gjorde så fina grejer. Innan de for vidare till Bredavik för att sätta upp allt plockades det även blommor som skulle placeras ut över hela huset.
Så här blev det till exempel i köksfönstret – supermegasnyggt och personligt.
Tårtbakarna fixade de sista detaljerna på plats och till slut stod bakverken redo…
… att flirta med smaklökarna hos alla festdeltagare. Vill du själv ge dig på ett liknande konstverk rekommenderar jag detta recept och att aldrig någonsin använda de färdigkavlade marsipanlock som finns att köpa utan kavla egna av marsipanblock från Örebro Bagerivaror. Min syrra hade gjort egen hallonsylt och bakat en av tårtbottnarna. Jag bakade den andra och använde då glutenfritt mjöl med gott resultat. Tekniken som används för att få till en hög och jämn tårtbotten står väl beskriven i receptet.
Sådär ja! Nu kan vi återkomma till festligheterna och kramkalaset som utspelades på gräsmattan mellan återvändaren och unga, gamla och alla oss som är lite mer mittemellan efter en extralång väntan. För barn är två år en hel oändlighet, men det verkade mest vara själva festföremålet som var förvirrat över hur mycket alla hade vuxit. Så många härliga känslor!
Välkommen tillbaka-presenter och hjärtliga hälsningar fanns på plats inomhus…
… liksom ett helt gäng av mina syskon, men dessvärre fick jag ”bara” till oss tre på samma bild. Vi och alla gäster bjöds på smarrig smörgåstårta, musikframträdande, tal och en satsig Kahoot (och jag ska sluta tjata om prinsesstårtorna). Det uppdaterades, sattes punkt för sommaren och kramades tills det sent omsider var dags att åka hem. Den hemkomne ynglingens första önskan var att ge sig ut och hajka med sin pappa, så jag skjutsade ut dem till naturreservatet mitt i natten så de kunde fortsätta prata och göra något som de båda tycker är så roligt.
Vid det laget längtade jag hem till min sköna säng, tackade för mig och såg pappan och sonen ge sig av tillsammans med raska steg och raka ryggar. Bra jobbat, Jake McDake! Det är härligt att ha dig hemma igen.
Vad gör man med två kalifornier som vill uppleva det svenska vardagslivet en dag i augusti? Vi föreslog en tur i svamp- och blåbärsskogen, något som mottogs med stor entusiasm. Jag fnissade lite när vantar och mössa åkte fram, men inser att besökarna är vana vid Palo Altos perfekta och avundsvärda väder.
Mr California gav sig ut på svampjakt och hittade den ena godbiten efter den andra. Tur att han inte fick fri lejd i köket efteråt, för annars hade det blivit rubriker i Aftonbladet. Antingen hade det handlat om ond, bråd död, eller om hallucinationer av något slag. Tyvärr stod varken Karl Johan, kantareller eller stolt fjällskivling att finna. Bättre lycka blev det för Mrs California. Hon fick återuppleva blåbärsminnen från ungdomsdagar i Frankrike även om vårt valda ställe kanske inte var det som gav bäst utdelning.
När tre personer fått ihop en rågad liter bär gav vi upp och begav oss hemåt. Alla var glada och rätt nöjda, trots att det inte blev lika stor utdelning som vi hade hoppats. Vi hade ju till och med fått se solen lysa in på oss genom träden! Tänk ändå hur mycket positiv energi ljuset bidrar med.
Framåt kvällen var det dags att samla ihop en massa pizzadegar, tomatsås, toppings och gäster för att utmana de kalla och hårda vindarna på det blåsigaste pizzabak som någonsin genomförts. Det gick bra till slut efter gemensamma ansträngningar och alla blev mätta. Alla mina syskon i stan utom ett och deras familjer var på plats. Min syster hade bakat en blåbärspaj som var bland det godaste jag ätit och samtalen i och utanför Bredaviks olika rum var spännande och härliga på alla sätt och vis. Tack till storfamiljen som hjälpte oss ta hand om gästerna på ett fantastiskt sätt! Vilken grej, va? Detta blev ännu en minnesvärd dag att lägga till handlingarna. Nästa vecka börjar vardagslivet igen. Jag vet knappt hur man gör längre, men gissar att det ger sig.
En gång sa en vän till mig att hon aldrig hade orkat med att ha en så stor familj som jag har. Hur skulle alla dessa kalas hanteras? Igår berättade jag om Fars släkt där man någon gång kom på den briljanta idén att samordna jämna födelsedagsfiranden. I min storfamilj har vi sagt att man uppvaktar syskonbarnen om man rent fysiskt är på plats. De i familjen som är lite om och kring sig skickar ett kort. Jag har inte varit bra på det på mååånga år, men tänker ofta att jag borde börja igen. Vi syskon uppvaktar varandra vid jämna födelsedagar. Jag brukar försöka komma ihåg de lokala släktingarna, men de är också lättare att samla ihop om man är upplagd för kalas. Vi firade i många år sonens födelsedag i början på augusti för att sätta punkt för sommaren innan vi for hem till Visättra, Philadelphia, Segeltorp eller Orem, en tradition som höll i sig länge.
Igår kom min tyska extrasysters dotter hem efter fyra veckor på språkläger i Kanada. Detta råkade också vara hennes fjortonde födelsedag, så det passade extra bra att fira tillsammans med oss som fortfarande var kvar i närheten av Bredavik. Jag hade låtit Silhouetten jobba för att skära ut bokstäver till ett par texthälsningar, en av syrrorna hade gjort fint med vackra buketter och ballonger och så hade födelsedagsungakvinnans mamma dukat upp så fint med glass och fantastiskt fina härligheter från Andréns. Trots jetlag efter ett extra långt dygn var festföremålet så glad och hade mycket spännande att berätta gällande sin upplevelse. Vilken grej!
När vi väl var hemma igen var jag rätt mör efter de senaste veckornas, hm, månadernas, höga tempo. Maken hade lite möten online och samtal att ta sig an och jag arrangerade blommor som jag hade plockat innan ovädret Hans drog in. Ikväll kommer ett par amerikanska gäster som vi inte känner (jag får berätta mer när de har åkt vidare på onsdag) och jag behöver storstäda tills dess. Jag tog dock beslut om att det fick vänta tills idag, slog mig ner i soffan med kuddar och en filt och flyttade inte på mig på flera timmar. Jag avverkade söndagssnacken med ”barnen” och ringde en del andra samtal till nära och kära. Sedan upptäckte jag att det äntligen har kommit nya avsnitt av Call the Midwife på Svt play och kollade på julspecialen och första vanliga avsnittet medan stearinljus, regn, vind och åska gav en perfekt stämning. Sådär mys-lat har jag inte riktigt haft möjlighet att vara den här sommaren, men jag behöver verkligen det ibland. Det var hur som helst väldigt härligt och jag kunde konstatera att jag längtar efter min ”pilgrimsfärd” som aldrig blev av i våras p.g.a. organisatoriska problem. Blir det Gotland i november igen, eller något helt annat? Vi får väl se. Först ska vi ta oss an andra veckan i augusti. Hoppas den blir bra på alla sätt och vis.
En av mina superkrafter handlar bara indirekt om mig. Jag har den stora ynnesten att komma från ett självklart sammanhang, en storfamilj där jag får känna mig trygg och välkommen. Jag älskar att träffa dessa människor! Mamma, min faster och min farbror har firat flera födelsedagar ihop eftersom de fyllt jämnt och halvjämnt samma år. I år var det så dags för min farbror att fylla 85 och min faster att fylla 80. Deras lillasyster och svåger upplät generöst föräldrahemmet dagen till ära då de bjöd in till ett riktigt födelsedagskalas med över 70 deltagare. (Syskon, barn, barnbarn, barnbarnsbarn och övergår 100 personer vid det här laget.) Vi tog tacksamt emot vädret, särskilt med tanke på att det ska komma över 20 millimeter regn idag.
Jag har inte bett om lov att lägga upp bilder från festen här i bloggen, så du får tro mitt ord då jag säger att det blev en dag att minnas. Min syster är den duktigaste florist jag känner och hon hade gjort två kransar till jubilarerna. Denna fick Fars storebror…
… och denna fick hans lillasyster. De blev så fina, så fina! Faster och farbror, alltså, men även kransarna. Vi bjöds på god mat, tårta och kakor, tipsrunda, tävlingar och chans att åtminstone hjälpligt uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Maken var liksom sist utsedd till släktfotograf och när jag tittar igenom bilderna med alla festdeltagare ser jag att jag missat att prata med två flickvänner till kusinbarn, annars har jag koll på alla namn. Kul att vi är så många!
Vi har blivit varnade för en kommande stor regnmängd, så när vi kom hem åkte löken upp och lades under skydd. Jag ser mitt i vuxen ålder tillkomna odlarintresse som en förlängd del av mitt Håkansson-arv, så det kändes fint att avrunda dagen med denna aktivitet.
Jag har saknat att inte ha någon solnedgångsutsikt och en soluppgång utan fri horisont här hemma, men en sådan kväll som igår så känns det ändå helt okej. Vill vi ha solnedgångar med friare siktlinje kan vi njuta av det i Bredavik.
Kvällen avslutades med en kort kvällspromenad med två av syrrorna. Denna lilla sovvagn (husvagn känns lite att ta i) är något av det sötaste jag har sett någon gång. Säkert bekvämare än tält, men ändå… Söt var den iallafall. Själv gick jag hem och somnade som en stock, pang bom, men inte förrän jag hade gjort lite pyssel klart inför dagens födelsedagsfirande av min tyska systers dotter. Somliga dagar tycks vara för evigt.
