Ja, nu börjar jag tro jag förlorat halva förståndet! Jag åkte iväg hemifrån och såg tre härliga domherrar i buskaget på grannens tomt. Naturligtvis saktade jag ner bilen, drog fram telefonen och försökte i blindo knäppa bild som bevis. Jag vet inte hur skelögd jag egentligen är, men kan upplysa om att fåglarna satt en dryg halvmeter till vänster i bild. Jaja, nu blev det så. Lagom till att jag hade insett mitt misstag hade fåglarna flugit iväg, men jag satt kvar en stund med minnet och ett klappande hjärta. Domherrar är så otroligt vackra med de röda brösten och jag hoppas att de hittar fram till fågelmataren nu när det ska fortsätta vara kallt ett tag.
Ikväll var vi sedan hemma hos svärmor och svärfar för att önska svägerskan ”gute Reise” innan hon åker hem till sin egen lilla familj i Australien. Det var riktigt mysigt och så roligt att träffa både unga och gamla. Jag fascineras så över hur helt plötsligt barn är vuxna och hur det går till när en generation tar vid efter en annan.
Här är generationen som ska ta vid efter generationen som tar vid efter oss. Vårt lilla barnbarn fortsätter utvecklas och sprida glädje. Snart får vi träffa henne igen! TUR att det finns FaceTime.
Det är fantastiskt att denna lilla underbaring finns på jorden. Jag längtar tills vi ses om några veckor och är så glad att vi får fira jul tillsammans!
På torsdag är det dags för hela halva USA att springa lopp, laga mat, åka fram och tillbaka över hela kontinenten, kolla football och äta alldeles för mycket mat. Här i Sverige är det bara vardag, vilken som helst, så vi tog tillfället i akt och firade igår. I år blev det bara ett ”litet” firande med 12 deltagare, men annars var allt som det skulle! Matkoma följer alltid årets godaste måltid och så får det vara. Jag är mycket nöjd och belåten med allt från sällskapet till efterrätten.
Igår hade vi minneskonsert med ljus och dikt i Fredrikskyrkan. Detta är årets musikfavorit, jag älskar känslan som uppstår i rummet mellan oss som musicerar och ”publiken” som hanterar sina känslor. Det blir nämligen mycket känslosamt och så ska det vara. Något stycke kom vi inte in i ordentligt, men annars gick det bra. Gardiners Evening Hymn blev pampig och stor i samspelet med orgeln, Eric Whitacres The Seal Lullaby gav mig gåshud i all sin subtilitet. Den här kvällen finns med mig under en lång tid.
När vi var färdiga gick jag hem till svägerskan för att gratulera henne på födelsedagen. Så mysigt! Jag älskar hennes och hennes familj underbara hem. Så många detaljer som gör mig glad, allt från tapeter till färgade ljus. Ja, och sällskapet är såklart det viktigaste. Satt där vid köksbordet och pratade med födelsedagsbarnet och hennes man. Fint! Fick med mig en gigantisk bit fransk chokladtårta till maken som fick ta en kvällspromenad tillsammans med mig tillbaka till bilen. En bättre dag.
I år är första året sedan 2017 som jag inte fått introducera vår svenska allhelgonahelg till utländska, tonåriga studenter. Vi har ingen helårs- eller halvårsplacerad student från Explorius här i Karlskrona 2023/2024, men väntar en tjej från Nya Zeeland som kommer till Kallinge på sitt sommarlov (sena november till tidiga februari). Hur som helst har jag verkligen tyckt om att gå en runda på de upplysta kyrkogårdarna med de här ungdomarna. Somliga har tyckt att det har varit lite läskigt, en del har över huvud taget inte brytt sig (tonåringar…) och åter andra har tagit till sig det fina.
Istället för att göra allhelgona till ett inlärningstillfälle hade jag i år istället möjlighet att uppleva den här stunden med min syster och delar av hennes familj. Lite extra fint och jättemysigt.
Här på Sturkö ligger många släktingar begravda eftersom min mormor kom härifrån. Den senaste begravningen av en släkting var mammas syssling. ”De går en efter en”, sa min morbror i USA då jag berättade för honom. Och så är det med livet. Döden kommer som ett oundvikligt avbrott av allt det där levande vare sig det kommer förr eller senare. Jag tror ju inte att mina kära befinner sig på kyrkogården, men jag gillar att gå dit för att tänka lite extra på dem och deras livsverk.
Hela helgen har kyrkan hållit öppet för besökare. Jag älskar att gå och tända ljus till minnet av olika släktingar och vänner, det är inget nytt. En av kyrkvärdarna berättade att han uppskattade att få känna alla känslor som uttrycks i kyrkorummet den här helgen. Somliga kommer in för en gratis kopp kaffe, lite muffins och sällskap, en del tänder liksom jag ljus, andra är i djup sorg och sitter en stund i kyrkbänken och gråter.
Båten i minneslunden är alltid lika vacker under den här tiden då den är full av tända ljus. På många av kyrkogårdens stenar står ”fiskaren” även om fiskerinäringen tagit många steg tillbaka under min livstid. Båtar är dock fortfarande en viktig del av många öbors liv och därmed blir symbolismen att ta båten bort från livet väldigt fin tycker jag.
Min syster hade gjort en fantastisk bas till pumpalatte, typ min favvo-favoritdryck sedan USA-tiden. Så gott och så kärleksfullt att tänka på mig och ta med en så fin fikapresent. Jag längtar redan till ikväll då jag kommer hem från Fredrikskyrkans minneskonsert och får ta en kopp för att processa dagen. Just denna konsert tillhör också mina favoriter. Jag älskar musiken vi framför, texterna som läses, ljusen som tänds för de som fått avsluta sin livsgärning i år. Har du något förhållande till allhelgonahelgen, eller går den dig obemärkt förbi?
Jag lovar att återkomma i något slags bloggnormaltillstånd igen, men mina tankar har under de senaste veckorna varit helt fokuserade på detta lilla liv. Idag åker jag tillbaka hem igen efter två veckor med familjen i Nynäshamn/Stockholm. Att då ägna flera morgontimmar med mormorsmys kändes absolut nödvändigt. Hon är så otroligt fin, den lilla dotterdottern! Är inte detta är ett mirakel så vet jag inte vad som är det…
”Du vet att spädisen inte är din?” Makens fråga var såklart helt berättigad eftersom jag hade skickat flera selfies på mig och Lillan. De nyblivna föräldrarna tar dock ytterst väl hand om sitt barn och jag tar bara Lillan lite extra under vargtimmarna och lite till så föräldrarna inte hamnar jättemycket på minus gällande sömn redan innan de hunnit sätta fart på det här föräldraskapet. Åh, vi bor så långt borta! Det gäller att mysa innan jag åker hem igen.
I dagsläget finns det så mycket elände att hälften vore för mycket och jag börjar därför sedan en tid varje dag med en positiv tanke, en bön, en meditation. Jag ska inte sticka under stol med att jag de senaste veckorna dock gjort något annat innan det, men jag behöver inte längre kolla telefonen för att se om dottern kommit med uppdateringar det första jag gör. Äntligen kan jag kalla mig mormor! Uppdateringar gällande barnbarnet kommer säkerligen framöver, men än så länge är detta den lilla familjens egen tid och deras egen historia att berätta. Tacksamheten är oändlig över att vårt lilla barnbarn är här och jag kan lova att hon är världens finaste!
Många kallar barnbarnen livets efterrätt. Jag vet faktiskt inte om mina egna mor- och farföräldrar såg det på det viset. Maken och jag har väldigt olika upplevelser av våra egna far- och morföräldrar och olika känslomässig anknytning till dem alla. Våra föräldrar har i sin tur haft mycket olika förhållande till våra barn. Jag kan tänka mig att det är lättare att anknyta till en mor- eller farförälder som man är lik eller förstår, men förhållandet kan också kompliceras av att man är allt för lika.
De senaste månaderna har jag pratat mycket med släkt och vänner om deras minnen gällande mor- och farföräldrar, tankar om vad en sådan ska göra, om det finns några förväntningar och krav från något håll och om hur man själv klarar detta uppdrag eller tänker sig göra det i framtiden. Det har kommit så många tankar att jag inte riktigt kan göra dem alla rättvisa, men några tänkte jag dela här.
I dagens samhälle behåller man sin ungdom och hälsa längre upp i åren, har ofta ett aktivt yrkesliv och egna, aktiva intressen. Många börjar resa mer, skaffar kanske ett fritidsboende utomlands eller bosätter sig under längre perioder i sitt fritidsboende. Det är också vanligare att vuxna barn flyttar långt ifrån sina föräldrar för att studera eller arbeta, kanske till och med utomlands. Allt detta bidrar till att många inte längre träffar sina barnbarn lika ofta som man gjorde då man bodde i generationsboenden. Naturligtvis har olika tekniska uppfinningar lett till att det är lättare att hålla sig uppdaterad och upprätthålla en kontakt att bygga på när man väl träffas, men det är inte självklart från något håll att kontakten mellan barnbarn och far- och morföräldrar upprätthålls. Många är besvikna på att inte få tillräckligt mycket tillgång till barnbarnen, eller insyn i deras värld, men det går också åt andra hållet. Somliga sörjer nämligen också att deras föräldrar inte alls verkar vilja hänga särskilt mycket med sina barnbarn, eller inte alls.
Vilka praktiska ansvar/skyldigheter har mor- och farföräldrar gentemot sina barnbarn? (Svaren talar många gånger mot varandra som du säkert snabbt märker.)
ekonomisk hjälp, kanske sparkonto eller liknande
presenter och julklappar
inget, barnets föräldrar är fullt ansvariga
extra kärlek och trygghet
dela med sig av kunskap, både teoretisk och praktisk
avlastning av olika slag till föräldrarna
barnvakt/hämta på förskola/skjuts
dela med sig av kunskap om den äldre generationen
skämma bort
slappare regler än hemma hos föräldrarna
långkok, kakor och bullar, familjerecept
traditioner
uppfostran då resten av vuxenvärlden har misslyckats
egentid, särskilt då det finns fler syskon i samma familj
omsorg
förståelse
vykort och brev
ett sammanhang
Vad tycker du om denna lista? Finns det något som är extra viktigt för dig, eller något som jag har missat? Och hur är det med rättigheter? Har egentligen mor- och farföräldrar några sådana?
Nu var det länge sedan servern bråkade, men igår var det dags igen. Bloggen låg tidvis nere och jag ägnade mig åt annat än att skriva blogginlägg. Trevligt var det, gott var det, inspirerande var det. ”Snygga foton blev det” hade jag velat säga, men där tog det stopp. Fotoalbumet från de senaste dagarna innehåller nämligen osedvanligt många rätt dåliga kort. Så kan det bli!
Efter en kort natts sömn var det bara att pallra sig upp. Anledningen var den bästa, nämligen att fira systersonens femtonårsdag. Grabben är värd allt firande i världen! Hans syster är aspirerande festfixare och styrde upp allt med den äran. Vi hann äta både fruktsallad och godis innan klockan slagit åtta.
Så småningom hamnade jag hos yngsta dottern för att lämna ytterligare några grejer som hon behövde efter senaste flytten. Vi plockade med oss hennes storasyster och tog tåget till kvarterskrogen Glada stinsen vid Södra station. Där mötte sonen upp och så fick vi en mysig eftermiddag tillsammans med matklassiker som planka och black and white samt spännande samtal. Älskar våra barn.
Kvällen förgylldes av skönsjungande artister som John Lundvik och Annika Herlitz, Nassim al Fakir som presentatör och en imponerande bra orkester. Yngsta dottern hade nämligen dragit iväg mig på konsert som firade Disney 100 år. Wow! Nog har jag fällt tårar till många tecknade filmer, men ändå… Här samlades låtar ihop efter teman, något som gav större känslomässig inramning och bjöd in både till skratt och gråt. Jag njöt i fulla drag, livemusik är verkligen speciellt!
När vi så kom ut efter tre timmars musikbad möttes vi av stora snöflingor. Tur att jag hade köpt en ny kappa på second hand i Uppsala, för det var riktigt kyligt vid det här laget. Det var så mysigt, även om jag kanske inte direkt känner mig redo för snöskottning och lager på lager än. Lagom till midnatt var jag tillbaka i Nynäshamn, nöjd och glad med dagen. Innan jag hunnit debriefa med syrran, skriva dagbok och göra mig iordning var klockan 1.30. Hoppsan! Jag somnade ovaggad och orkade knappt öppna ögonen då alarmet drog igång fem timmar senare eftersom…
… detta är familjen där storebror och lillasyster fyller år dagarna efter varandra. Det var alltså dags för ännu ett härligt födelsedagsfirande och glada skratt. Födelsedagsbarnet var synnerligen nöjd med sin skörd av presenter och pilade iväg till skolan glittrande som en lärka.
Jag pilade ingenstans, utan tog tillfället i akt att mysa en stund i jacuzzin. Kyligt i luften, varmt om kroppen, höstfärger i backen och en podd som sällskap. Lyxliv? Absolut! I det mörker som lurar runt omkring oss som befann vi oss mitt i en Harry Potter-film ser jag det som nödvändigt att fylla på med ljus, kärlek, humor, värme. Jag vill hävda att förmiddagens lugna påfyllning gav mig extra kraft att förmedla till eftermiddagens jobbsamtal. ”Happy wife, happy life” sägs det, men det hade också funkat bra att byta wife och life mot terapeut och klient…
Alla hjälptes åt att laga mat och sedan myste vi vidare. Födelsedagsbarnet fick flashig frisyr och valde (efter viss övertalning från vissa familjemedlemmar) spelet Tabu. Det var väldigt roligt att spela även om jag sög på det i början. Tur att mina lagmedlemmar förlät min klumpighet!
Vi sover i ett välisolerat rum här i Nynäshamn, men stormbyarna lät under natten in till oss ändå. Det regnade och blåste rejält! Jag förstår att detta oväder orsakat stor förödelse där den gått fram och är tacksam för ett tryggt boende. Som det ser ut idag är inte ens det längre en självklarhet. Ja, och det var de dagarna.
