Vilken fröjd det är att få hänga med dessa favoriter! Vår dotter är en så duktig liten mamma. Jag njuter av att se henne hantera sin dotter med självförtroende och självklarhet, njuter av att se deras starka band till varandra, njuter av att veta att min erfarenhet är bra att dra fram ibland, men att dotterns är uppdaterad och mer relevant. Barnvagnen är praktisk och lättkörd, den har t o m något slags handmuff monterad på handtaget så man slipper frysa om händerna även om man inte har på sig handskar! Igår hann vi mest hänga lite allmänt och ha mysigt tillsammans, på måndag ska vi sortera och organisera. Iiiiih! Mitt inre njuter av förväntansglädje. Innan dess är det annat roligt som ska hinnas med, så nu kör vi vidare.
På fredag är det trettio år sedan maken bjöd in mig på semmelfest och vårt gemensamma liv tog fart på riktigt. Sedan dess firar vi semmeldagsjubileum, vilket alltså inte riktigt har med själva fettisdagen att göra. Trettio är ett stort, jämnt och imponerande nummer, så vi tänkte åtminstone fira med den närmaste familjen. Med tanke på att alla skulle få sitta någorlunda bekvämt fick min familj komma på lördagen och makens på söndagen. Bra plan, även om ena Karlskronabrorsans familj blev magsjuk och den andres åkte till Skåne hos svärmor och svärfar.
Jag ville att alla skulle få sitt lystmäte för semlor tillfredsställt, så jag gjorde sammanlagt över 40 semlor i lite mindre storlek. Alla gick för övrigt åt, det är poppis med semlisar. Min syster lärde mig ett nytt knep som verkade gå hem. (Jag smakade inte, men maken sa att de blev perfekta.) Riv mandelmassa och blanda med inkråm från semlorna. tillsätt lite sockerlag (koka upp lika delar socker och vatten, vispa tills sockret löst sig och låt svalna) och ev mjölk och mosa ihop med gaffel till en lite lösare smet som går att spritsa ner i hålrummet i semlan. Till 400 g mandelmassa använde jag sockerlag gjord på 1 dl vardera av socker och vatten, men fick också tillsätta en skvätt mjölk. I år har jag dessutom lärt mig att vispgrädde ska vispas långsamt tills den precis bildar toppar. Då blir den inte så där ”fettig” i munnen. Bra tips! Jag tycker det blir fint att spritsa med tyll. Då ser semlorna riktigt semliga ut.
Idag står den vackra tulpanbuketten från fd svägerskan så fint i vasen. Det är något med tulpaner som får mitt hjärta att ticka lite extra fort. Jag vet faktiskt inte vad det är, men de fascinerar mig på så många olika plan. I år blir det spännande att se hur många tulpaner som kommer igen i trädgårdslandet. Jag valde ju sorter som skulle ha högre chans att blomma om då jag satte lökar i Lilla Rotterdam, men det finns inga garantier.
Är det semmeldagsjubileum och alla hjärtans dag i samma vecka får man väl klyscha till det lite. Här hänger hjärtkedjan i köket som vore huset fortfarande fullt av pysslande barn. Det var naturligtvis jag själv som gjorde den och kul hade jag också. Varken vackert eller stilrent, men innerligt och kul.
Från kärlek, semlor och pyssel till sorg. Idag är det sju år sedan min älskade Far gick bort. Det känns fortfarande märkligt att han inte finns här. Mamma hade varit sjuk och fått sin palliativa diagnos ”för länge sedan” då han hastigt blev sämre och hans KLL började galoppera. Helt plötsligt var det han som låg på sin dödsbädd och somnade in, medan mamma inte gick bort förrän i december samma år. Vilket år det var! Det känns så länge sedan på ett sätt. Fortfarande kan jag dock få tanken att jag vill berätta saker som har hänt och plockar upp telefonen. Det är bara att skicka ut tankarna i universum! Dagar som denna, födelsedagar och årsdagar, är jag extra tacksam över mina föräldrar. På olika sätt gav de mig en riktigt välfylld verktygslåda att hantera livet med. ”Nu kämpar vi vidare”, som Far skulle ha sagt.
Helgen har ägnats åt fina möten med familj och vänner, något som jag verkligen känner mig tacksam över. Min lilla systerdotter döptes och hennes pappa sjöng Bo Kaspers ”Vad ska du heta?” så de sista pappersnäsdukarna från förpackningen jag öppnade då lillans föräldrar gifte sig gick åt. Det var fint att komma till lillastesysters nya hem i Höllviken. Syrran är så duktig och det är underbart att se den lilla familjen kämpa på och nå mål av olika slag. Våra föräldrar skulle vara så stolta över dem!
Igår hade vi våra kompisar över på en bit mat och trevlig samvaro. Deras småttingar är otroligt charmiga, inte minst balettdansösen på bilden här ovan som med stor säkerhet deklamerade att hon ”ska bli sjungerska och danserska och stå på alla de största scenerna i hela världen”. Efter sin sju nummer långa konsert är jag tämligen övertygad om att hon kommer att gå långt, oavsett vilken väg hon väl bestämmer sig för att slå in på då hon har några fler år innanför västen.
Idag hade jag inga bokade samtal, så jag ägnade största delen av dagen åt att städa undan julen. Det gav mycket tid till reflektion över bland annat den energi som den lilla musikalartisten så självklart visade upp. Jag sög i mig den som en torrlagd svamp, ville så gärna få ta del av den och låta den ge mig kraft att känna samma självklarhet i mitt liv. Nytt år, nya ambitioner, men samma gamla kropp och samma utmaningar. Må självklarheten slå följe med mig detta år, låt mig ta den i hand och låta den bära mig när jag inte ens har styrfart framåt. Jag önskar ibland det var lika lätt att ladda upp mina egna batterier som de som sitter i den bärbara högtalare som finns här hemma. Bara att plugga in i datorn, den går ju till och med att använda medan den laddas! Jaja. Nu ska jag dra iväg och få till några piruetter innan det är dags att ta en tidig kväll för att häva de dåliga jullovsvanorna jag lagt mig till då jag stannat uppe alldeles för länge. Jag hade tänkt skriva något helt annat, men du vet hur det är. Det är som det är och det blir som det blir. Även så med texterna i Monnahs blogg.
Nej, det går så klart inte att se att temperaturen ligger på nollan, det yr snö och tallgrenarna svajar som skulle de trilla ner rätt över grusgången. Jag har fyllt på fågelmataren med solrosfrön och jordnötter, men småfåglarna verkar hålla sig till tryggare rum. Vi får väl se om de dyker upp lite senare. Det sägs att det ska snöa hela dagen. Det är långt från trettio minusgrader. Istället är det halt och mer kallt av blåsten än själva kylan, men vad gör man? Det är bara att ta emot vintern som den ser ut och så här ser den ut här i vårt sydöstra hörn av landet. ”God jul och gott nytt år, älska det du får”, eller hur det nu var. Senare idag kommer vår lilla exutbytesstudent och hennes pojkvän. Västerbottenpaj har önskats och det ställer vi ju gärna upp på.
Tomtelandet känns lite ledset, jag gissar att både snögubbar och tomtar gläds enormt åt dagens väderförväntningar. Överkastet får symbolisera att tvättkorgen är helt tom efter att ha stått översvämmande efter jul- och nyårsveckorna. För mig känns det alltid lite sorgligt att tvätta bort tecknen på att våra barn varit hemma och hälsat på. Jag vill ju inte att de ska bo kvar hemma, men när de kommer hit fylls hemmet med en extra fin energi som laddar tacksamhetskontot. Jag är glad att det är så, att våra barn vill hänga med oss också då de faktiskt kan välja att inte längre göra det och att vi lyckades guida dem igenom livet under de år vi hade detta ansvar. Nostalgi är en snuttefilt jag unnar mig att gosa in mig i då och då och idag känns som en fin dag för just detta. Eld i både vedspis och kakelugn, ylletröja, minnen och fint jobb. Tack livet!
Jag umgås med släkten och kommer att börja ägna bloggen lite mer tid efter allt firande. Nu har vi fullt upp med både praktiska och känslomässiga åtaganden. Hoppas att du har det bra! ❤️
Åh, nu längtar jag tills hela familjen är samlad. ”Ungarna” kommer ikväll och jag kunde inte få en bättre julklapp! Idag stod det ”städdag” på listan, så nu har jag haft just det. Här har fejats hej vilt, för med många års erfarenhet i ryggen vet jag att de närmaste veckorna blir det inte mycket av den varan. Kul att städa till lite svängig julmusik på hög volym!
Jag trodde att alla julklappar var inslagna, men insåg att jag hade en del kvar. Tur att detta är en av mina favoritsysselsättningar i juletid.
Den nyputsade mässingen glänser lite försiktigt i stearinljusets sken. Nu ska jag se om jag hinner göra klar en julklapp och baka lite innan alla är här. Kanske till och med ta en tupplur. Från och med inatt blir jag mormorssupport till Lillan så föräldrarna kanske får lite extra vila. Julklappar kan komma i många former!
Igår var vi bjudna till min moster och morbror. Hela huset var julfint från topp till tå. Nyputsad koppar, fina hemgjorda julbonader, julgran och sedan skidtävling på det. Det var så mysigt att komma dit! Mina föräldrar och ett annat par åt julmiddag tillsammans hemma hos varandra i många år. Nu är mina föräldrar döda och det andra paret har stora hälsoproblem, så i år fick min kusin, hennes man, jag och maken vara stand-ins. Det blev en ytterst god och trevlig eftermiddag. Sorgligt att tidens gång blir så plågsamt påtaglig ibland bara.
Problemet med att se fram allt för mycket till saker och ting i december är att mycket påverkas av virus som härjar runt bland mänskligheten. Jag lyckades ta mig upp till Stockholm i sällskap med ett sådant och av allt jag planerat att göra blev varken allt eller hälften gjort. Jag är tacksam över att det rum hos syrran vi oftast får låna som övernattningshak stod ledigt och att jag kunde ligga där i karantän. Hemma hos den nyflyttade dottern och hennes familj var det också sjukt och yngsta dottern hann bli sjuk innan vår ”stora dag” skulle gå av stapeln. Nu blev det så och det är inget att hänga läpp över. Vi lever, en del hanns med och jag njöt desto mer av de gos jag hann få med lilla barnbarnet och det jag faktiskt fick uppleva. Jag har redan lagt upp adventspysslet här ovan, men efter det däckade jag.
Smått mirakulöst lyckades jag faktiskt krya på mig såpass att jag orkade följa med in till stan för att gå på Adolf Fredriks luciamorgon igår. Detta är en tradition som naturligtvis går fint att byta ut mot lussetåg här i stan, men jag gillar våra traditionella advents- och luciahäng i Stockholm. Ja, vi fortsätter, även om årets kanske inte blev som planerat.
Tack för en härlig morgon med klara barnröster och magisk stämning! Denna gång hamnade vi faktiskt längst fram i kön utanför kyrkan. Väntan utomhus blev lång, men jag var väl klädd i lager på lager. Efteråt gick sonen och jag och tog en fika medan maken hade ett onlinemöte. På Urban Deli där vi satt var tydligen ett lite mindre lussetåg med nior från AF inhyrda, så där fick vi verkligen bonus! De är så ruskigt duktiga, de där ungdomarna.
Med det skjutsade jag maken till jobbet i Södertälje och tog mig till äldsta dottern och barnbarnet. Den här donnan är ytterst nöjd med sitt nya kök! Hon har muttrat i några år över sin studentkokvrå och även om den nya lägenheten inte har jättemånga fler kvadratmetrar så är den både bättre planerad och har framför allt ett ordentligt och jättetrevligt kök. Igår invigdes det med ett ordentligt lussebak medan jag halvlåg i soffan med lillan och njöt mitt i flyttkaoset. De kommer att få så fint!
Mammas mjölbunke har gått vidare till någon som uppskattar och använder den. Undras just om den trodde att den skulle flytta från Spjutsbygd till Karlskrona till Sturkö till Stockholm? Det är förvisso en retroversion av en gammal burk, men har vid det här laget flera tiotal år på nacken. Lagom till att jag hade beundrat både det ena och det andra åkte jag vidare till ICA Maxi och storhandlade till den nysjuka dottern som hade det lite glest i hyllorna hemma så hon kunde fokusera på att bli frisk innan sin födelsedag. Tråkigt nog missar hon nu sin sista arbetsdag på sin arbetsplats innan det är dags att ta sig vidare till en ny arbetsgivare, men som sagt, så blir det ibland.
Maken hade gått på julbord med sin uppdragsgivare, så jag plockade upp honom utanför Järna innan det blev lång färd hem i natten. Vi räknade till sju rådjur, två rävar och ett vildsvin på den här resan. Det gäller att köra försiktigt! Väl hemma stod lussetåget och väntade på att få lysa upp en liten stund trots att datumet rent officiellt hade hunnit gå över till den fjortonde december. Det fick de så gärna. Skönt att vara hemma också och med lite tid i ryggen kommer den här resan också att bli ett fint minne att se tillbaka på.
