Jag älskar att fixa och dona när folk ska komma hit och tillbringa några dagar med oss. Det känns trevligt att förbereda sovrummen med en bukett blommor, nybäddade sängar och handdukar. Så länge jag orkar vill jag stå för den ”tjänsten”, även när våra barn är gästerna. Den här lilla buketten stod och väntade på äldsta dottern och lilla barnbarnet när maken kom hem med dem sent igår kväll. Åh, sååå mysigt att ha dem här!
Den här dammsugaren går inte av för hackor! Hon kommer åt precis överallt, mest hela tiden på ett strålande humör. Hon står till tjänst gällande allt från underhållning till bevattningshjälp. Det tackar vi för.
Vilken fin dag det blev igår! Sol, vajande flaggor över nejden, generositet, kärlek… Jag gillar Ann Jarvis tanke bakom Mors dag, att instifta en särskild dag (hennes egen mors dödsdag) för alla mödrar då ”mor är den person som gjort mer än någon annan för dig”. Diskussionerna runt detta påstående kan av olika anledningar vara många, långa och spretiga, men jag ställer gärna upp på grunddefinitionen.
Jag firade dagen på bussar, i kyrkan, i resterna av brorsdotterns morsdagskiosk (hon sålde slut i ett nafs, kiosken är årligen återkommande och har blivit ett lokalfenomen som t o m skrivits om i lokalpressen, tur att jag hade tingat en bukett), i sällskap av lillillbrorsans familj och vår underbara granne från föräldrahemmet och hans familj, i Hoglands park, på restaurang, på kyrkogården, i soffan med ett broderi, vid diskbänken, i trädgården, i sällskap med älsklingar IRL och via telefon, hukandes över gamla album och på spikmattan. Jag somnade så hårt att jag inte hörde något förrän det mullrade av åska utanför fönstret ganska sent i morse.
Blomstersyrran bjöd mig på sushirestaurang och jag njöt av Hoglands park på väg dit. Det är verkligen lätt att bli hemmablind, den här gången tittade jag noga för att se om jag kunde applicera några designidéer på vår trädgård.
Liljekonvaljerna hamnade till slut hos mamma och mormor på vår kyrkogård. Penséerna har sett sina bästa dagar och ska bytas ut mot sommarblommor, men de klarar sig nog en vecka till. Bokstäverna ska också fyllas i igen. Det blev så lyckat förra gången.
På väg hem från kyrkogården pratade jag med sonen och hans flickvän, så de fick se hur rörd jag blev över överraskningen som väntade hemma utanför dörren! Hur vet man att man har supervuxna barn, att de inte bara är vuxna på papperet? Jo, man får blombud. Jag blev så, så glad, både av gesten, det underbara meddelandet och själva blommorna. När jag hämtat mig lite fick jag ta hand om trädgården varefter jag fick chans…
… att bli bullmamma, trots att jag var ensam hemma! Blomstersyrran och svågern skulle nämligen komma förbi på fika. Åh, jag älskar verkligen att baka, det blir alltför sällan nuförtiden.
Syrran hade bakat mina favvofavoritkakor. Själv tömde jag kylen på en ostskalk, perfekt vattenmelon, några gamla tomater och sjutton (överdrift) olika marmelader. Nu är kylen snart tom på allt användbart, men jag ska nog klämma ut en lunch till besökare imorgon också. Frysen är ju full och vi har alltid goda Fridhem Farm-ägg hemma. På onsdag ska jag ta med dottern och dotterdottern på storhandling. Ja, och så gick denna soliga mors dag, en av livets bättre.
Vad sägs om att bo i ett ruckel i Bullerbyn? En besökare som var här för ett tag sedan berättade om sitt syskons nyinköpta stuga, ”ett ruckel som ska renoveras innan de kan flytta in”. Det står i en liten by full av ruckel som ”ser ut precis som Bullerbyn”. Och att det känns lite som Bullerbyn här i Uttorp också. Min tyska syrra tyckte att ett av fotona i bloggen häromdagen kändes ”som att gå genom Ilon Wiklands sagoport”. Igår kväll tänkte jag därför att jag var extra tacksam över vårt lilla hem. Inte hade jag trott att jag skulle hamna i Bullerbyn precis. Definitionen av ruckel vet jag dock inte om jag håller med om…
Men titta, vi har ju till och med en hemlig portal längst ner i trädgården! Här går jag med vattenkannor för att ge ettårsrabatten chansen att åtminstone kicka igång fröerna jag spridde ut där och att de utplanterade, försådda blommorna ska orka etablera sig. Längre fram i sommar fokuserar jag på trädgårdslanden och rabatterna får klara sig bättre på egen hand.
Igår hade jag bjudit in fastrarna på lunch här i ”Bullerbyn”. Pga olika omständigheter fick vi göra nya planer och det bestämdes att tre av dem kommer om ett par veckor medan de andra tog med sig sina makar, och en hund, och kom hit. Vilken mysig eftermiddag det blev! Jag uppskattar verkligen min storfamilj och allt jag lär mig genom dem.
Jag uppskattar också att de är ivriga påhejare till min numera stora kärlek för trädgårdslivet. Båda fastrarna hade tagit med sig ett gäng nytillskott till trädgården. (De fick även med sig lite grejer hem, jättekul att kunna erbjuda det!) Nu ska jag hitta något härligt ställe för iris, fänrikshjärta, åbrodd, några nya myntor, någon salvia och citronmeliss. När perennrabatten har etablerat sig ordentligt och inte längre behöver tillskott av ettåringar ska jag dra igång nästa rabatt. Det känns lite som en mani, men det är okej.
När gästerna hade begivit sig hemåt gick jag min bevattningsrunda och gjorde planer för nästa moment medan jag gullade med allt som bara ska hejas på. Pelargonerna ska få flytta till sin trappa med fiberduk eftersom väderappens utlovade regn i vanlig ordning har fallit bort. Nu är det bara Odensjös Black Mamba som inte riktigt dragit igång efter den sorgesamma övervintringen. Den lever dock fortfarande, så det är väl bara att hoppas att den hittar kraft någonstans ifrån.
När man är mitt ibland något är det lätt att missa det som händer mitt framför ögonen. Dahliorna mådde bra av skjutsen de fick genom att jag satte dem i femliterspåsar för att ge styrka inför snigelangreppen som alltid kommer. Jag ser lite småhål på vissa av plantorna, men än så länge ser det ändå rätt bra ut. Dessutom växer många av dem så att det nästan knakar. Det ska bli SÅ spännande att se vilka dahlior som egentligen överlevde i musattacken. Alla musdahliorna (1-4) växer jättefint och nu funderar jag på om en av dem kanske till och med är Orange Delight, min favvofavorit som jag var säker på hade blivit uppäten. Skottkärreplanteringen har fått gräsklipp som håller undan ogräs och hjälper till att hålla fukten i jorden. Plantorna verkar må toppen. Tomaterna har fått plats i sin kuvös. Varje år är jag lika orolig över om jordblandningen jag gjort varit tillräckligt näringsrik, men inte så gödslad så det bara blir en massa fina blad och inga tomater. Det brukar lösa sig. Alla plantor visar åtminstone blomanlag, så det finns hopp. Sedan är det gurkorna. Jag satte fyra stycken i tjugolitershinkar i växthuset och de visar verkligen att de gillar behandlingen. Från förra året minns jag att den första gurkan kom betydligt fortare än jag hade trott. Den stora fördelen med växthuset, förutom mellanperioden mellan ”risk för frost” och verklig sommar, är definitivt de lite mer exotiska grödornas glädje. Gurka, chili, paprika och physalis ger mycket mer skörd med värmeboosten. Och tänk om det blir vindruvor i taket, för det hade varit så roligt!
Slutligen ett ögonblick vid diskhon imorse. Vackra stunder finns på de flesta ställen om vi tar oss tid att ta in dem. Tack för ljuset! Och tack för att jag får bo ”i ett ruckel i Bullerbyn”. Jag vill inte vara någon annanstans.
I torsdags kväll plockade jag upp blomstersyrran på väg hem från kören. Hon sov över hos oss för att kunna jobba lite tillsammans med maken och ha en trädgårdsdag i Bredavik, sommarstället som vi syskon har tillsammans. Hon är den som fixar och donar mest för att trädgården ska bli mer tilltalande medan äldstabrorsan är den som sköter gräsklippningen och tar hand om det mesta av alla praktiska bestyr. Jag är väldigt tacksam över deras insatser. Jag försöker dela med mig av försådda växter och annat, men det är syrran som sätter dem där de ska vara och tar hand om vattning och rensning (hennes man hjälper också till mycket). Igår fick hon ta med sig det hon ville ha och hjälpte mig dela upp och omskola en del grejer. Jag jobbade som en gnu för att få ut det sista av allt som jag avhärdat de senaste veckorna förutom pumpa och squash.
I den gamla skottkärran vid brunnen satte jag äntligen en ordentlig plantering som jag tror kan bli jättefin. Det är minisolrosor och slingerkrasse som jag hoppas kommer att lysa upp i all sin prakt här! Det är alltid lika spännande att se en ny kruk- eller byttplantering eftersom det ser så klent ut med de små plantorna. När väl rötterna tar fäste så kommer denna kombination att bli vackert prunkande, bara vänta så ska du få se! Vattningen den första tiden är så viktig för etableringen.
När jag tog detta foto stod hyllan fortfarande på sniskan, men det är fixat nu. I år har jag satt fyra krukgurkor, Iznik, som är motståndskraftiga mot gurkmjöldagg som gurkisstackarna drabbades av förra året. Det blir också frilandsgurka, men jag tror mest på dessa. Chili, paprika och physalis har börjat ta sig bra efter bladlöss (chili och paprika) och solskador (physalis). Planttanter lär sig kanske av sina misstag och erfarenheter, men ibland går det trögt. Jag älskar att ha ett växthus och gillar att få känna mig fram gällande vad som funkar. Brädorna ligger över markdukens skarvar. Vi får se hur vi gör med golvet här, men detta funkar så länge trots att det är ganska fult.
Våra små fruktträdsspön mår så bra. Jag rensade fram smultronen jag satte förra året och de har tagit sig jättebra. Kul! Tänk om vi får lite körsbär redan i år? Det hade ju varit roligt! (Äppelspöt har två blommor, så helt omöjligt att vi får skörd där också är inte helt omöjligt.)
Vi har delad vårdnad om svägerskans goding medan hon är i Göteborg och hejar på sin man som springer Göteborgsvarvet. I vanlig ordning svassar godingen runt makens fötter så fort han är i närheten.
Godingen var helt slut efter en eftermiddag på landet. Hon kaxade mot vår tama kaja, skällde i högan sky, men kajan hoppade bara närmare och närmare som en riktig retsticka och visade vem som var här först. Grannen gillar hundar och var med för att ge lite ”människoterapi” då godingen är alldeles för skällig mot nya bekantskaper på två ben. Övningen gick mycket bra och grannkatterna fick inte ens en nosning när de sedan kom fram till grinden för att vara med i den sociala interaktionen. När vi väl kom in lade godingen sig i trappan helt utslagen och orkade knappt något annat än att gå ut på ett par kisserundor innan och somnade gott i sin medhavda säng.
Maken och jag passade på att fredagsmysa med rabarber- och äppelpaj. Vårt rabarberbestånd håller fortfarande på att känna in sig där det växer, men en paj kan vi alltid få till. Jag tror jag behöver ösa på lite mer kompost helt enkelt.
Jag försöker diska ur krukorna efter hand istället för att tänka att det ska bli gjort senare. Jag ogillar verkligen att behöva göra det när det är dags att använda dem nästa gång. Köket ser uppställt ut hela tiden under den här intensiva perioden i maj, men så får det vara. Det ska storstädas nu dock eftersom dammråttorna drar genom huset så fort det blir tvärdrag. Vi har inte direkt prioriterat annat är toalettstädning den senaste månaden. Så får det vara! Det kommer städigare dagar, men just nu njuter jag av att tillbringa varje ledig minut med allt från vattenkanna till ogräsrens i händerna. Heja, heja.
Igår kan vi nog säga att Bredavikssäsongen drog igång. Brorsonen hade fyllt 15 och vi fick chans att fira denna stora begivenhet med tacos och tårta i det underbara vädret. Solen värmde så skönt där vi satt och låg på dynor och underlägg, somliga till och med i kortärmat. Brorsan hade förberett genom att klippa och fixa så det såg ut som rena parken. Fruktträden blommade och syrenerna hade precis börjat visa om de var på lag vit eller lila. Det är verkligen en ynnest att vi fortfarande kan ha detta fantastiska ställe tillsammans. Inte självklart på något plan, så jag är otroligt tacksam. Inte minst för de uppoffringar våra föräldrar fick göra för att det ens skulle gå att ha en plats för storfamiljshäng på det här viset.
Igår förmiddag orkade jag försöka mig på lite trädgårdsarbete i sakta mak under ett par timmar, men sedan fick jag uppsöka soffan igen eftersom hela eftermiddagen och kvällen var uppbokad. Den här ”syskonbarnsförkylningen” visade sig bli en seg historia.
I utbildningen till världsarvsambassadör ingick en stadsvandring som jag dessvärre inte kunde vara med på. Igår var det så dags för ett uppsamlingstillfälle och vi var tio stycken som tagit vara på denna möjlighet. Tre personer som går stans guideutbildning var dessutom med och lärde sig hur en stadsvandring med ett proffs ska gå till. Jag tog exakt två foton, varav detta var det bästa. Därmed kan vi dra slutsatsen att guiden var ytterst kompetent och att vi blev matade med fakta i en outsinlig ström! Karlskrona har en mycket spännande historia och det är så fantastiskt givande att se på stan från ett annat perspektiv. Tänk, de flesta årtal, platser, människor och händelser som nämndes har jag redan hört talas om, men allt fick under dessa timmar liv på ett annat sätt. Trots att jag hade klätt mig varmt var jag dock helt genomfrusen då jag nästan 2,5 timme efter samlingen vid Karl XI på Stortorget fick dra mig från gruppen eftersom jag hade en tid att passa. Gruppen var helt enkelt så intresserad att alla frågor sinkat oss!
Jag ville gärna komma iväg till brorsan i Rödeby eftersom hans äldsta son hade sin flickvän hemma för första gången och vi skulle få chans att träffa henne. Vilken härlig människa, det kändes som att hon alltid funnits i familjen. Dessutom talar hon världens finaste norska dialekt, jag smälter när jag hör henne… Jag är glad för brorsonens skull och önskar de unga tu all lycka framöver. Det är verkligen spännande att få se både våra barn och syskonbarn hitta sina vägar framåt och är glad att det är viktigt för dem att låta sina partners bli en del i storfamiljen också.
Från grillandet på vitsippsön åkte vi vidare till den traditionella spelkvällen där det denna gång bjöds på raclette. Mums, det är verkligen lyxigt gott! Efter att ha ätit oss mer än mätta och belåtna spelade vi ett luringspel som var roligt, men som jag dessvärre inte minns namnet på. Kortspelet Silver kan jag också varmt rekommendera. Vet inte varför jag är sämst på att komma ihåg regler till olika spel, men just det blev helt enkelt inte en av mina talanger. Tur att andra är bättre på just det.
Lila pannkakor, fotbad, jordärtskocksskörd, kojbygge, växthushyllor, ninjatävling, filminspelning, pyssel och krockbulor. Livet behöver inte vara mer komplicerat än så.
Vad har du för minnen av din mormor eller farmor? Många förklarar känslan mer än den faktiska betydelsen. ”Jag minns henne med värme.” Andra har specifika minnen. ”Det enda minne jag har är att jag såg henne gå till dasset från mitt fönster.” Åter andra minns det som dessa personer gjort, eller inte gjort, för dem. ”Hon var den enda som förstod mig.”
Själv önskar jag att jag hade lärt känna mina förmödrar bättre, vetat vilka de egentligen var och förstå hur de kände för just mig. Tyvärr blev det inte så. För mina yngsta syskonbarn finns inte längre chansen att lära känna sin farmor/mormor. Jag är inte min mamma och behöver inte låtsas vara hon. Däremot kan jag vara en trygg person i generationen ”över” deras föräldrars, någon som väljer att ta på sig delar av rollen som jag tänker att en mormor eller farmor spelar. Är det något jag önskar alla barn när de växer upp är det en person att känna sig extra sedd av, en person som älskar dem extra mycket och en person att skicka sin dyrbara konst till. Och den personen är jag utan att behöva anstränga mig för fem öre. /Pysselmoster Monna
Min tyska syster tyckte att känslan här i bloggen hade blivit lite väl apokalyptisk, så jag får kanske släppa in lite mer ljus igen?! Jag hoppas verkligen att möss och råttor håller sig långt från min verklighet hädanefter. Jag har haft nog av gnagare för en lång tid framåt. Därmed går vi in i något helt annat, något så härligt som att fira livet!
För ett tag sedan fyllde min första lillasyster femtio år. Hon har sedan några år tillbaka haft samma födelsedagsönskning: att samlas i Klackamåla för att röja runt Albertas (farfars föräldrahem) och på ägorna, så det brukar vi göra varje år runt påsk. Så blev det den här gången också. I år var det dock lite mer festligt än tidigare år då ”finrummet” nu är i så gott skick att det gick att duka upp där framåt kvällen. Så lyckat! Det jobbades för fullt hela dagen och fler än jag har nog lite träningsvärk efter allt fixande. Fint att se hur denna gård får livet tillbaka lite i taget.
Igår kväll plockade jag upp sonen i Karlskrona efter hans och hans kusins långa Flixbussfärd hem genom Sverige. ”Vi fick stanna två timmar i Jönköping. Vilken fin stad! Så mysigt att gå runt, titta in på Naturkompaniet och njuta av allt fint där runt Vättern. Det är rätt fint att bli vuxen och slippa rastlösheten och att vara irriterad och uttråkad över allt.” Ungefär sådär sa han, den numera vuxne sonen. En klok, smart och klurig ung man. På vägen hem gick jag igenom hans släkthistoria, händelser och personligheter som kanske lett fram till att han blev han. Nu kan jag mest redogöra för mina föräldrars liv och deras familjemedlemmar, men maken hann fylla i med en del över goda kvällsvåfflor (dagen till ära) innan vi hamnade i djupa filosofiska diskussioner fram till närmare midnatt
Sonen är familjekär och har en tillåtande personlighet som gör att han verkar förstå folk mycket bättre än många jag känner. (Inte för att det per automatik innebär att han gillar dem, men ändå.) Han är lika social som jag, men lika introvert som sin far. Det behövs social återhämtning, alltså. (Största misstaget att göra angående detta är att tro att introverta människor per automatik är asociala. Det stämmer inte alls. Allt handlar om hur energin disponeras i interaktionen med andra människor.) Hans bekantskapskrets är enorm, jag kan inte längre hålla reda på alla namn som regnar i olika situationer, men han har också kvar sina två ”bästisar” från första dagen i fyran. Dessutom försöker han prioritera att hålla kontakt med sina kusiner som han också räknar till sin inre väncirkel.
I mig finns det inte mycket av Pippi Långstrump, jag är fyrkantig som en träkloss i jämförelse. Min halvanarkistiske make har ett helt annat frihetsbehov än jag. Han har sällan varit rädd att gå sin egen väg, särskilt då han ser att något är helt åt skogen fel. Han är som Pippis tvillingbrorsa. Detta personlighetsdrag har sonen ärvt. Jag tänker på hur plågsamt det var för honom att gå i en fyrkantig skola där hans kognitiva glöd sällan fick syre. I högstadiet fick han en ma/no-lärare som åtminstone fattade att han behövde utmaningar för att inte alldeles förtvina, och musiken gav honom också kraft att stå ut (han gick i musikklass). Jag är så tacksam över möjligheten till hemskola och online-professorer i USA, till tekniskt basår, till min syrras insyn i Vuxenskolans system och till min egen förståelse för att en manlig hjärna inte mognat till förrän i 25-årsåldern. Det finns så mycket att säga om hemskola, men för mig är det viktigt att säga att den fruktansvärda covidupplevelse som många hade gällande sina barns och tonåringars skolsituation inte har något med riktig hemskola att göra. För två av våra tre barn gav hemskola möjlighet att läka den vanliga skolans tillkortakommande gällande barn som inte befinner sig på den gyllene mittenstigen, det blev en skola som kunde möta deras specifika behov. I processen blev vi en stark familjeenhet. Fem personer som är mycket olika varandra. Fem individer som har fått stor förståelse för att människor verkligen är olika, behöver olika, men behöver varandra för att må så bra som möjligt. Själv är inte bäste dräng. Inte ens om man är Pippis tvillingbrorsa. Och snart är världen en sympatisk ingenjör rikare. Tänk om jag hade vetat det för tio år sedan.
