”Men ska du inte skriva en bok? Du skriver så vackert.” Detta känns som rent skryt att skriva ut, men så sa hon, kvinnan som stod framför mig. Vi hade precis träffats då jag insåg att jag kände igen henne från en Facebookprofil. Hon presenterade sig med sitt förnamn och jag frågade om hon möjligtvis hette X i efternamn. Jo, så var det. När jag då berättade att det är jag som håller i Trettio Tacksamma Dagar svarade hon att det ju var oväntat och roligt att träffa mig där. Sedan sa hon det där om boken. Och jag svarade som de andra gånger jag fått frågan att det känns alldeles för läskigt. Så fort jag ska göra något skapande ”på befallning” knyter det ihop sig, jag får prestationsångest och tycker helt plötsligt att det som egentligen är jätteroligt blir ett oöverstigligt och ogästvänligt berg. Mitt skrivande mår bra här i en blogg som inte så många läser, eller i gruppen där jag skriver egna tacksamhetsmeditationer som andra får läsa om de vill, eller i någon av mina skrivböcker. Jag bestämmer när andra får läsa, vad jag ska skriva eller inte skriva om och får lov att utmana mitt skrivande på de sätt jag själv bestämmer i min takt. Jag vet att det inte låter vettigt, folk som läser blir ju inte tvingade. Men innan en bok hittar sin väg till någon som läser måste den anses vara tillräckligt läsvärd för att klara sig hela vägen fram, och jag tror att det är den bedömningen som skrämmer mig allra mest.
Jag har länge vetat att jag gillar att vara informell ledare och ställer gärna upp med både tid och energi i allt från familjesammanhang till större begivenheter, men jag ogillar verkligen att vara i något slags utnämnd chefsposition. Lärarjobbet var perfekt för mig. Där var jag förvisso ansvarig inför alla mina elever, men det var ett ansvar med stor frihet. I läraryrket krävs det att man kan hålla sig inom ramarna, men man måste också vara extremt flexibel både för sin egen och elevernas skull. Det känns som att skillnaden mellan att skriva informellt och som publicerad författare är likasamma på något vis.
Är det känslan av att vara instängd som får mig att slå bakut? Krav på en speciell sorts prestation? Kraven som ingen uttalar ställer jag på mig själv och allt det roliga får lägga sig i bagageluckan vilket innebär att jag inte längre har tillgång till det. Samma gäller ju mitt yrkesliv. Jag är så dålig på att göra reklam för mig själv. Jag vet att jag är duktig på det jag gör och får så fin feedback från mina klienter. När jag ser andra i samma bransch göra aggressiv reklam, fara med överdrifter eller tjäna en massa pengar på att dra i andras sköra känslosträngar störs jag. Jag vill inte utnyttja att folk mår dåligt, men jag behöver ju en lön precis som andra psykologer, kuratorer, coacher och samtalsterapeuter.
Det är spännande att fundera över sina egna beteenden och vad det är som stoppar en i livet. Eller driver på, för den delen. Så här första dagen på 2025 vill jag lägga mycket tid på självrannsakan och fysisk upprensning. Vår nyårsafton blev sjuk, men tack och lov känner jag mig lite bättre idag. Vinden har vänt. Eller nä, det blåser fortfarande friskt. Vi har haft stormbyar inatt, men det ska bli ännu värre under dagen. Upp till 28 m/s! Kanske är det utrensningsvinden som blåser, den som gör plats för nytt och fräscht. Efter en molnig och grå höst och förvinter väntas solen visa sig igen imorgon. Jag tycker om symboliken. Först utrensningsvind, sedan solsken.
Nu skriver vi alltså 2025! God fortsättning på detta nya år. Jag vet många som känner att de behöver andas frisk luft, alldeles för många som har slagits mot sjukdomar under 2024, en del som precis har påbörjat vägen mot något nytt och några som kanske inte har så lång tid kvar på jorden. Just vid nyår känns det för mig peppigt, men jag vet flera som varken uppskattar det faktum att tiden går eftersom det tydligt visar på sådant som de har missat i livet eller bara att slutet på jordelivet är ett steg närmare. Estetsyrran har fixat en härlig nyårslista som vi brukar fylla i på nyårsafton. Några svar är utelämnade pga deras privata karaktär:
2024
Årets resa: Skottland Årets film: Skolan vid världens ände eller Den sista resan Årets serie: vill säga Tunna blå linjen, men tredje säsongen var inte alls lika bra som första Årets musik: alla stunder med Fredrikskyrkans Kammarkör Årets bok: Andrev Waldens Jävla karlar, så konstig och sorglig och rolig Årets spel: Wizard Årets podd: Kvartal total Årets “Ääääntligen blev det gjort”: Kattlucksgalleriet och loppisen får slåss om saken! Årets växt: föränderlig julros ”Pirouette” Årets energitjuv: alla skadedjur i trädgården Årets stressfaktor: * Årets måltid: JohSas bröllopsmiddag Årets familjehändelse: JohSas bröllop Årets utmaning: * Årets uppoffring: tid Årets yrkeshändelse: * Årets inköp: vår bilbarnstol till Lilla L Årets dröm som gick i uppfyllelse: * Årets bästa vana: bloggandet Årets största tekniska framsteg: att jag kunnat lösa flera teknikrelaterade problem själv Årets mest minnesvärda dag: JohSas bröllop Årets hobby: jag kan inte välja, men sticka och trädgårdsarbete har jag lagt mest tid på Årets kärlekshistoria: JohSa, WiMa och JayJo Årets framgång: * Årets debatt: tyvärr alla dåliga politiska sådana som jag inte orkat se mer än bråkdelar av Årets skandal: masspsykos
Bucket list för 2025
Hobby jag vill prova: dansa mer Sak jag vill fixa i hemmet: isolera snickeriet i ladan och göra klar festsalen Sätt jag vill fylla på med energi: promenader Ny mat jag vill prova: laga mer mat ur Ottolenghis kokböcker Ny rutin jag vill skapa: * Mål för träning: * Person jag vill få bättre relation med: * Plats jag vill uppleva: mitt inre Människa jag vill träffa: våra vänner i Orem Ekonomiskt mål jag vill uppnå: * Sak jag vill köpa: mindre Konflikt jag vill lösa: * Något jag vill unna mig: tid att rensa ut Stressfaktor jag vill undanröja: * Rolig sak jag vill uppleva: flera bröllop
Sista dagen på december, sista dagen på året. Imorgon skriver vi i en ny anteckningsbok, får chansen att ta omtag och lägga sådant som inte är värt att ta med bakom oss. Jag älskar dessa naturliga brytpunkter, älskar känslan av fräschhet och möjligheter. Det känns hoppfullt. Vi lägger bakom oss ett år som har varit kantat av svårigheter för många nära och kära. Mitt eget 2024 var fint, men präglat av detta. Att se tillbaka på hela år är klurigt – det finns höga berg och djupa dalar genom alla perioder i livet och även tunga år bjuder vanligtvis på ljuspunkter. Detta är några av de härligheter som detta år lade i mitt knä:
Januari
Jag gick hårt ut med årsordet HEMSLÖJD och sydde bl a en morgonrock i Ellinor Nilsen-stil till äldsta dottern i försenad julklapp. Så roligt jag har tillsammans med min gamla symaskin, nu påminns jag om det igen. Även om jag hittat ett fantastiskt ord att följa mig under 2025 tror jag att hemslöjdsvibbarna får dra med mig in i allt detta nya.
Vi fick lite riktig kyla och det var dags att gå över isen till Jerkö igen. Eller ja, jag tyckte att det var lite läskigt och följde inte med hela vägen, men det var verkligen en minnesvärd dag.
Jag har massor av bilder från vår vackra natur här på Sturkö från januari då det blev många härliga promenader. Mina Icebugs (kängor med dubbar) har gjort att jag återigen vågar ge mig ut då det är halt.
Februari
Ljuvliga dagar i Stockholm, bl a heldag med yngsta dottern då vi gick på Nordiska muséet och njöt av god mat och många steg i vår vackra huvudstad.
Syskonsönerna flyttade in i ny, fin lägenhet och bjöd kusinerna på inflyttningsfest. Vi gamlingar fick också hänga med. Kul att de unga har så fin kontakt med varandra.
Vi hade en givande körhelg på Skärva herrgård. Jag älskar att hänga med detta gäng, de ger mig så mycket energi och glädje!
Mars
Vi firade estetsyrrans femtioårsdag med röjardag och finmiddag i Klackamåla. Jag är så tacksam över henne och mina andra syskon. Här är födelsedagsbarnet längst till vänster, sedan lillastesyster med ättelägg och så resebloggarsyrran.
Odlingssäsongen drog igång i vanlig ordning. Makens installation har hjälpt mig komma igång på ett bra sätt de senaste åren. Syrummet blev det nya inneväxthuset istället för Gurras skrubb och det visade sig funka jättebra.
Vi har pga Lilla L varit mycket mer i Stockholm än förut. Oj, så liten hon var här… Det går verkligen snabbt med utveckligen i början.
April
Den föränderliga julrosen var helt galen i år. Jag har sällan sett något så vackert i rabatten och njöt i fulla drag. Jag vet faktiskt inte om jag fått så mycket ”bang for the buck” av någon annan växt? Denna köpte jag på utförsäljning då den var liten och ”utblommad”. Visst är det viktigt att kunna se förbi någons yttre och försöka hitta potentialen?
Vi firade Valborg på byggarbrorsans vitsippsö i vanlig ordning och fick träffa brorsonens härliga norska fästmö. Härlig dag, en av mina favorittraditioner på året att ”fira” våra föräldrars bröllopsdag här och tänka att det väl ändå var väldigt fint att de träffades.
Vi fick vara valpvakt till svägerskans lilla skälliga yrväder. Hon älskar att vara här ute på Sturkö där det finns något att sniffa efter i varje litet hörn.
Maj
Ja, men första rejäla sparrisskörden blev dokumenterad och jag känner munnen vattnas igen. Trots att lådan som sparrisarna råkade hamna i av misstag inte ger de bästa förutsättningar får vi ändå tillräckligt mycket för att kunna njuta och till och med kunna bjuda någon på det goda.
Vi blev gudföräldrar och fick en härlig dag i Lund.
Våra ”Lidl-fruktspön” blommade för första gången, men på svägerskans inrådan plockades blommorna bort för att ge våra klenisar en chans att växa på sig lite. Vi får väl se om de klarade torkan förra året, jag är inte helt säker på det.
Juni
Vi städade ut i ladan för att bereda plats för snickeri och kunna fixa loppis. Ojojoj, det blev många timmar lagda där.
Min fine brorson tog studenten och det blev fest i Bredavik.
En härlig midsommar i goda släktingars och vänners lag firades med solen skinande, återigen över Bredavik. Fina E sydde ett skyddande tak till ”grillbordet” innan festen drog igång och vi var över 70 personer på plats. Ojojoj, vad våra föräldrar skulle ha myst.
Juli
Äldsta dottern och hennes familj var på besök i flera veckor. Njutbart. Vi var i naturreservatet och fikade bland kossor och dotterns ”typ” koskräck inbjöd till spännande utmaningar. Se, det var en rolig utflykt!
Loppisen drog igång och jag tror jag träffade nästan varenda granne. Kul att de tog chans att presentera sig då chans erbjöds. Nästan alla var trevliga, även sommargästerna som kom in och semesterloppade. Faktiskt en betydligt mer social tillställning än jag hade trott.
Syskondagen – favorit i vanlig ordning! Den här gången fick vi åka häst och vagn och blev bjudna på korv och våfflor med vacker utsikt. Att få träffa fars kusin var också jättetrevligt och upplysande. Han berättade mycket om släkten som jag inte visste.
Augusti
Det går inte att blunda för det faktum att en stor del av mitt liv handlar om det här under sommarhalvåret. Efter allt pysslande och vårdande och vattnande och rensande och gödslande är det äntligen dags att verkligen njuta av blomsterprakt och god mat.
Maken och syrran har haft lite otur med biodlandet, men årets honungsskörd blev inte helt kass. Tyvärr ljunghonung. Eller, jag gillar ljunghonung, men den är svår att utvinna och har en lite mer intensiv smak. Nu är dock fyra bisamhällen igång, vi hoppas på en härlig vår med en massa honung 2025.
Vi hade möjlighet att fira en hel del under 2024, bl a makens och min trettioåriga bröllopsdag. Glamping vid Östersjön bjöd på en av årets absolut bästa dagar.
September
Orsaken var väl inte så trevlig, men det var ändå underbart att kunna hänga med syrran i Skottland i en oplanerad vecka. Tack för livet.
Möhippa för yngsta dottern, en så mysig kväll där vi åt gott och pysslade inför bröllopet.
Att få hänga med några av människorna som betyder mest i mitt liv en dag var också finfint. Min faster bjöd in till ännu en möjlighet för mig att lära mig mer om släktens historia. Hon och hennes man tar så fint hand om fars föräldrahem. Det betyder mycket för mig att kunna komma dit lite då och då.
Oktober
Att fira Lilla L:s ettårsdag var naturligtvis en riktig höjdpunkt! Tänk så glada vi är att ha henne i våra liv.
Yngsta dottern har de senaste åren fått flytta runt i Stockholms andrahandsmarknad och som inneboende. Fy sjuttsingen, det har inte varit lätt. Detta var sista flytten från detta och vi tackade återigen Kian som varit med om så många flyttar vid det här laget att de är omöjliga att räkna. Sicken flyttbil. Det hade vi nog inte räknat med när vi tog med den i containern från USA.
Årets vackraste dag fick vi då estetsyrran och jag var i Klackamåla för att samla in naturmaterial till det kommande bröllopet. Ett sådant ljus har jag nog aldrig upplevt under dagtid. Allt började med denna hysteriska regnbåge och ljuset följde oss hela vägen hem.
November
En av de bästa dagarna på året var naturligtvis yngsta dotterns bröllop. Efter viss skrämselhicka löste sig allt med hjälp av insatser från vår fantastiska storfamilj och goda vänner. Wow. Jag blir tårögd bara av att tänka på dagarna runt denna ögonblicksbild! Bröllopet blev precis det brudparet drömt om. Vackert, roligt, fint, fantastisk mat och känslosamt.
November handlade också mycket om svägerskans och svågerns nya hem. Det är fantastiskt, men kommer att kräva många års insatser. Innan det var dags att flytta in skulle gamla golv rivas upp och så skulle det såpskuras. Fint att kunna hjälpa till lite. Jag är så glad för deras skull och tror att de kommer att få ett jättefint liv här.
Vinterns första och enda snö så här långt kom precis i tid till brorsbarnens årliga julpysselhelg. Kunde den ha kommit bättre? Svar: nej. Snögubben de byggde var så fin och hann leva i nästan ett helt dygn innan hans liv var till ända.
December
Love Actually in Concert, adventspyssel, Stockholm i december med min (nu f d ) japanska utbytesstudent, träff med fina vänner, julkonsert i Gubbis, Adolf Fredrik-Lucia – alltså decemberveckan i Nynäshamn och Stockholm bjöd på extra allt. (Foto: Lilla Ls mamma)
Vi firade svärmor med tårtfest och jag påmindes om hur roligt jag tycker det är att baka.
Att hålet efter kattluckan numera är galleri är stort. Efter åtta år med ett fyrkantigt hål i dörren känns det rätt fint att det äntligen är åtgärdat och jag har lust att fixa en massa fler grejer i samma paritet. Typ saknade lister, garderober som behöver dörrar eller skynken och lite sånt.
Att göra en sådan här återblick är lite klurigt. Vissa perioder är så intensiva att ett par dagars aktiviteter hade räckt för att fylla hela månadens kvot med skojigheter. Jag gillar i alla fall att ge bara det ljusa en plats på detta viset. Det har som sagt varit ett år med mycket oro och ledsamheter. Det är ingenting jag försöker skyla över, men allt har sin tid och plats tänker jag. Det är också viktigt att tänka på detta när man tittar på andras liv som kan te sig lätta eller överdådiga då allt det jobbiga och svåra inte får någon plats. Det kan inte delas öppet, SKA inte delas öppet.
Nu ska jag dricka kamomillte med honung och fortsätta se tillbaka på året och göra planer för nästa samtidigt som jag hostar ikapp med maken och sonen. Hoppas att just du som läser här får en fin nyårsafton och att 2025 börjar på bästa sätt!
Igår kväll var första gången på ett bra tag som jag kände att jag hade absolut ingenting att göra. Jag skulle gå och lägga mig tidigt, men detta var för tidigt för läggdags. Jag gav mig själv därför lite surftid och swishade runt bland större bloggare, jag gav mig helt enkelt fri lejd att slösurfa i flera timmar. (Jag och sonen skulle titta på film, men han har varit jättesjuk och somnade efter bara en liten stund.) Det var lite kul att läsa om andras julfiranden, årssammanfattningar och liv så olika eller skenbart lika mitt eget! Jag kände mig pepp och nöjd och nästan lite fnissig och det var bra avledning för att inte sakna alla som varit här under julveckan. Jag började lägga märke till vad som händer i mig då jag läser om andras liv, om den del av sina liv som de delar med sig av. Jag började komma in i något slags bedömningstillstånd, och skiftade medvetet till snälltolkning. Det var fint att sitta där och liksom känna mig kärleksfull gentemot dessa (alla) kvinnor som jag överhuvudtaget inte känner, men vars texter jag läst då och då eller ofta under mycket lång tid.
Jag påmindes häromdagen om året då jag hade ”kärlek” som mitt ledord och hade som mål att se något gott i alla människor jag på något vis mötte. Det var livsomvälvande då och ibland behöver jag påminna mig om den känslan då jag dömer för hårt eller glömmer bort mig. Vi kämpar på så gott vi kan utefter de förutsättningar vi har. Somliga har inte förmågan att kämpa alls, somliga har andra värderingar och vill inte kämpa och andra kämpar kanske ”för hårt” och missar de viktiga andningshålen och pauserna. Är det då min plats att påpeka vad jag ser? Svar ja på de personer som befinner sig i min absolut närmaste cirkel eller mina klienter. Svar ja, ibland, på nära vänner och familjemedlemmar, särskilt om de ber om råd. Svar nej på alla andra, om de inte bjuder in till detta. Jag kan tycka vad jag vill. Eller förresten, som lärare gjorde jag faktiskt vid flera tillfällen anmälningar till socialtjänsten, för man kan inte bara plocka med sig barn som far illa hem.
Det är i all snälltolkning ändå viktigt att sätta gränser gentemot människor som på olika sätt kan förstöra för en. Kanske har du inte kommit tillräckligt långt för att inte jämföra ditt liv med andras och därför lider av ständig avundsjuka? Plocka för sjutton gubbar bort sociala medier i några veckor och se om inte ditt liv blir bättre. Kanske har du någon som ständigt trycker åt dig? Ta upp det med personen ifråga. Kanske blir du utnyttjad? Försök analysera hur det kan hända och se om du kan göra planer för att bryta mönstret. Kanske är du ständig medspelare i någon annans liv utan att någonsin få vara med och ta beslut om spelstrategin? Fundera över hur det har blivit så och om du behöver göra något åt det. Att tro att livet blir bättre med strategin ”ta bort alla toxiska människor ur ditt liv” är oftast inte särskilt hållbart. Absolut om du till exempel är nykter alkoholist och behöver skaffa ett nytt umgänge, eller kommer från en familj där du har blivit utnyttjad eller liknande. Att tro att varje konflikt bäst löses genom att bryta med folk är dock inte särskilt hållbar i längden. Jag brukar se mönstret hos människor som ständigt skyller sina svårigheter på andra. ”Alla andra kör på fel sida vägen.” Känner man att livet har kantats av att allt som gått dåligt har varit andras fel kan det vara på sin plats att verkligen rannsaka sig själv och börja ta större ansvar.
Där hamnade jag efter denna lilla fundering. Nu ska jag iväg på spännande äventyr som jag ser fram emot att berätta om imorgon. Eller jag tror att det blir spännande och jag hoppas att det blir roligt att berätta!
Jag gillar att bada, eller förresten, jag älskar det. Jag älskar känslan av skrumpna russinfingrar och känslan att vara så varm att jag måste resa upp överkroppen för att balansera temperaturen. Jag älskar att ligga i ett vanligt badkar med badbomb från Lush eller vanligt 70-talsbadsalt (jag fattar inte hur damen i detta klipp kunde bli så besviken, hahaha), jag älskar att sitta i en jacuzzi en stjärnklar kväll, jag älskar att låta sjönens svala vatten i Bredavik omfamna mig en svettig eftermiddag.
Ibland önskar jag att jag kunde hoppa i ett fullständigt renande bad för hela mitt jag, att det badvatten jag badat i från födseln skulle sköljas bort och ge mig en chans att betrakta världen ur ett perspektiv som varken var färgat av min personlighet eller de miljöer jag vistats i genom åren. Jag önskar att detsamma erbjöds mina medmänniskor. Att vi skulle kunna mötas i tanke och ord, göra omprioriteringar och skala bort sådant som jag (i mitt obadade tillstånd) ser som rent skadligt.
Jag försöker blaska av mig med en tvättlapp, men det är uppenbart att jag är väldigt präglad av mina föräldrar, av uppväxten i en liten by, av min tro och hur andra praktiserat eller inte praktiserat samma tro, av lärarhögskolans vänsterideal, av min yngsta faster, av min otroligt analytiske man, av att ha en stor släkt där jag har ett självklart sammanhang, av tiden som lärare, av att vara trebarnsmor, av att ha varit expat i tre helt olika samhällen i USA, av att ha varit vårdare av sjuka föräldrar, av att ha bott i Stockholmsförort och flyttat tillbaka till hemstaden, av att ha mött psykisk och fysisk ohälsa hos nära och kära, av att ha sett döden i vitögat och förlorat några av mina närmaste ledsagare, av att ha varit ätstörd, av att vara medborgare i världens mest extrema land rent åsiktsmässigt (enligt World Values Survey), av att jobba som samtalsterapeut, av att… ja, listan är ju evighetslång. Hur ska jag kunna tvätta av mig all denna påverkan? Nej, jag inser att det inte är möjligt, men att jag har ett ansvar att vara medveten om att dessa lager finns när jag möter världen.
Idag önskar jag mig en dag då jag helt enkelt får bada i min kärlek för julen, där jag får känna ”en stund på jorden, hur underbart var inte det, jag var nära, jag var där” (Tack Laleh) och att du får samma upplevelse, oavsett vad din önskning för dagen är och hur ditt badvatten sett ut.
Anna lade upp en lista som jag sedan har sett flera andra svara på. Det var så spännande att läsa om deras funderingar kring denna blandning av stora livsval, personlighet och vardagslycka att jag bestämde mig för att fundera lite över samma frågor.
Om du var tvungen att flytta till ett annat land eller plats, vart skulle det bli? Vi hade tills för några månader sedan alla våra tre vuxna barn i Stockholm och jag gillar stan på många sätt. Jag hade därför gärna haft en övernattningslägenhet i Vasastan. (Inga nyheter där, inte.) Det var en fröjd att bo på Carterville Road i Utah och jag saknar ibland de majestätiska bergen, men flytta dit igen? Jo, om det fanns tvingande omständigheter. ”Problemet” för mig är människor, jag önskar närhet till ett ganska stort gäng. Annars verkar Nya Zeeland uppfylla många av mina önskningar gällande både väder, natur, sätt att leva och annat som är viktigt i livet.
Om du kunde resa tillbaka i tiden, vart skulle du resa? Definitivt långt tillbaka. Jag är intresserad av ALLT som hänt historiskt och tror att vi inbillar oss en massa saker om både det ena och det andra. Tänk bara på alla stora civilisationer som gått under! Något som hade varit fantastiskt att se skulle vara att se hur statyerna på Påskön kom på plats t ex.
Vad värdesätter du mest hos vänner? Jag har svårt att sätta fingret på annat än det gamla klyschiga ”om du vill ha en vän måste du själv vara en”. Ömsesidigt intresse och omsorg, alltså. Öppenhet. Mina vänner behöver varken tycka eller tänka som jag själv. Jag gillar djupa diskussioner.
Finns det något folk ofta missuppfattar om dig? Det här är så svårt för mig att svara på, för jag har ingen aning om hur folk pratar om mig bakom ryggen. Att jag är bossig är ju ingen missuppfattning. Jag jobbar ständigt på att inte ta storasyster-lärare-befälet i nya situationer. Jag har hört att det känns oväntat att jag är en prokrastinerare, att jag skjuter upp saker och ting. Och för folk som kände min mamma får jag ofta ett likhetstecken mellan henne och mig, men även om våra kärnpersonligheter är väldigt lika finns det mycket i henne som jag inte känner igen mig i.
Vad betyder lycka för dig? Detta kräver en hel uppsats. Jag har definitivt ändrat uppfattning sedan jag började jobba som samtalsterapeut. Det som folk allmänt ser som lycka är egentligen förnöjsamhet, att vara nöjd med situationen. Det mesta i livet är bara transportsträcka. Lycka kan vara små stunder av extra glitter. Detta behöver många jobba på att upptäcka och lära sig praktisera. Själv är jag idag mycket mer ”sinnlig” än då jag var yngre. Jag tar mig tid att njuta av olika upplevelser och hastar inte igenom livet lika mycket längre. Jag är därför mycket lyckligare idag än som yngre.
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då? Jag kallas Monna av familjen och tyckte det var jättejobbigt att växa upp utan mellannamn. Mitt leknamn som barn var alltid Elisabeth (och jag skulle kallas för Lisa), så familjen tyckte att jag skulle fira min femtioårsdag med att lägga till just Monna eller Elisabeth i mina officiella papper. Jag tyckte dock att det kändes onödigt krångligt, men gillar tanken att det går att fixa om jag verkligen skulle vilja.
Pizza, hamburgare eller sushi – vad skulle du välja att äta för resten av livet? Sushi, alla dagar. Mums.
Tror du på att ge folk en andra chans? Utan tvekan! Vi är bara människor och gör alla fel. Förlåtelse är verkligen något som fler borde praktisera.
Vilken är din favoritlåt just nu? All härlig julmusik som jag inte tröttnat på än.
Vad är din favoritmat just nu? Det jag längtar mest till är skinkmackan på kvällen före julafton, men jag vet också att jag snart tröttnar på samma skinka.
Vad gör du helst när du är ensam? Stickar, skriver, läser, rotar i trädgården, pysslar – jag älskar att hänga med människor, men är aldrig någonsin sysslolös då jag är ensam. En stund jag särskilt uppskattar att vara ensam är i bilen då jag lyssnar på musik på hög volym.
Om du bara fick beskriva dig själv med tre ord, vilka skulle det vara? Omtänksam, nöjd och generös om jag får välja mina tre bästa egenskaper. Uppskjutande, bossig och negativ om jag måste välja de sämsta tre.
Hej Anna! Här kommer listan som jag stal idén till direkt från ditt inlägg.
att ärmarna blir blöta längst ner, närmast händerna
blodkorv/blodpudding, den enda mat som fått mig att spy
överraskningsfester för mig (men jag älskar att överraska andra, denna får jag kanske jobba lite på)
musik som hugger mig i huvudet som en gaffel (somliga musikgenrer räknar jag som musik lika mycket som jag räknar schack som en sportgren, exempelvis rap och diverse skrikmetal, så jag borde kanske bara skriva ljud som hugger mig i huvudet…)
att vara kall om fötterna
när folk, inklusive moi, säger en sak och gör en annan, typ skenhelighet (men detta kan ju gälla en massa som inte är heligt alls)
att putsa fönster, men jag ÄLSKAR putsade fönster
när vuxna tycker illa om barn och ungdomar, och inte tar reda på vad det är som skaver och åtminstone försöker ge ungen en ärlig chans
när vuxna inte tar ansvar för sitt känslomässiga bagage och fortsätter skylla sitt dåliga beteende på hur de blivit behandlade och vad de upplevt (och inte gör något för att lära om)
kombinationen matos, svett och stark parfym
människor som inte visar tacksamhet för någons ansträngning, utan genast hackar på det de inte gillar
när alla tycker lika illa om något, men förlitar sig på att någon annan ska protestera och ta smällen
masspsykosmentalitet/flockbeteende
högar som blir stående/liggande ”för att jag ska ta hand om dem”, men som aldrig blir åtgärdade
migrän
olyckliga slut på böcker och filmer
snålhet, både känslomässig och praktisk
att inte räcka till/känna att jag inte drar mitt strå till stacken
att hetsas till dåliga beslut
lurendrejare, särskilt de som utnyttjar barn, gamla och försvarslösa
Ibland känns det i hela mitt väsen hur jag vill bryta mig loss från gruppen, men oftast är det tillsammans med andra som jag känner mig bekväm, trygg och säker. Att se en fågelflock flyga, landa, leta mat och lyfta helt synkroniserat är fascinerande! Jag såg dessa varelser uppehålla sig runt vårt hem i några minuter för att sedan ge sig av. Ingen blev kvar. Ingen verkade dra åt något annat håll. Själv blev jag dock sugen på att hitta på något spännande…
Varje gång jag kommer till Stockholm slås jag av hur mitt inre tempo skruvas upp, hur jag rycks med i det ökade tempot och hur irritationen byggs upp över människor som rör sig för långsamt eller befinner sig i min väg. Det stör mig, men jag förstår ju att det blir så. Tiden som stressad förortsbo är förbi och mycket vatten har runnit under broarna sedan detta liv var mitt. Då jag kom till Stockholms central i fredags bestämde jag mig för att medvetet motverka denna för mig negativa stress. Jag promenerade istället för att ryckas med i strömmen, valde trappor istället för rulltrappor och stannade till för att leka turist. Inte en enda gång, vad jag kan komma ihåg, har jag lyft blicken för att undersöka taket på Stockholms station. När jag nu gjorde det blev jag fast i flera minuter. Taket visade sig vara både vackert och konstfullt. Förmiddagssorlet kändes helt plötsligt spännande och förväntansfullt. Jag insåg att de stressade pendlarna lämnats bakom mig och nu var det mest turister, pensionärer och föräldralediga som verkade uppehålla sig innanför huvudentrén. Jag köpte en varm choklad och gick sedan ner till pendeltåget för att ta mig till dottern. Visst tog jag fel tåg och fick byta på vägen, men det var väl meningen att jag skulle fortsätta stressa ner.
Morgonen efter gick jag ut på syrrans altan med morgontekoppen, barfota. Luften var hög och altanen var märkligt varm och inte alls höstklibbig. Jag njöt av höstlöven, den vackra slänten och stunden jag fick innan de sista kalasförberedelserna drog igång. Ännu en stunds medvetet ”grundande”, en påminnelse om att inte rusa i onödan eller fångas av stressen. Det är mycket nu, men det blir bra. Stunder som dessa är så viktiga i vardagen och lätta att glömma. Jag gillar den lilla påminnelsen om att vara närvarande i sitt eget liv som uttrycket ”titta upp, titta ner, vad är det du ser” bjuder på. Nu ska jag bara komma ihåg det också.
Jag längtar efter att läsa. Jag längtar efter att ta i böcker, att bläddra bland väldoftande sidor och att förlora mig in i ett skeende som blir mitt liv och mina känslor. Jag längtar efter att strosa i bokhandeln under bokrean och plocka upp de titlar jag redan spanat in i den stora reakatalogen. Jag längtar efter känslan att ha fem böcker kvar i en serie bestående av åtta titlar. Jag längtar efter att laga mat efter recept i favoritkokboken och efter att provbaka recept från julklappsboken. Jag längtar efter att hitta en ny favoritförfattare och vilja sluka precis allt som personen ifråga har skrivit. Jag längtar efter att ta in ny kunskap genom att läsa, läsa om och läsa en gång till. Jag längtar efter att ta fram älskade favoriter och läsa om dem för att hämta trygghet i att veta precis vad som kommer att hända eller vilka känslor jag kommer att uppleva. Jag längtar efter bokhögar som faktiskt blir avverkade. Jag längtar efter att njuta av estetiskt fulländade bokomslag som ropar ”Läs mig!”, jag längtar efter gamla läderband med spröda sidor som bläddrats i av många före mig och jag längtar efter att se ett omslag och direkt veta vilken författare som skrivit boken. Jag längtar efter att lägga ifrån mig en bok och inte ens komma ihåg vad karaktärerna hette, men vara uppfylld av känslorna som jag just fått uppleva. Jag längtar efter att besöka vackra bibliotek i världen och fälla en tår medan jag försöker ta in hur mycket dessa böcker har betytt för mänskligheten. Jag längtar efter att ha mer plats för böcker. Jag längtar efter ett helt barnbarnsbibliotek. Jag längtar efter känslan jag fick då jag satt på Karlskrona bibliotek och bläddrade i alla spännande hobbyböcker som stod i Q-sektionen. Jag längtar efter att läsa välavvägda ord, intelligenta ordslingor, kluriga resonemang, spännande passager och provocerande resonemang. Jag längtar efter att känna ett ”AHA!” sätta sig i ryggmärgen och fylla mig med bokstavlig kraft.
Jag är otroligt tacksam för alla böcker som legat i mina händer genom åren. Jag har haft stor glädje av tillgång till ljudböcker, men för mig är det helt enkelt inte samma sak att läsa en bok och att lyssna på den. Min hjärna fixar inte riktigt att behålla fokus på samma sätt då jag lyssnar. Det innebär att jag mest kan lyssna på böcker som inte är särskilt viktiga. Skönlitteratur. Facklitteratur kräver ögonkraft och möjlighet att läsa om och kanske markera. Jag sörjer inte utveckling i sig, men jag sörjer att inte längre ha samma relation till läsning som jag hade en gång i tiden. Böcker kräver ansträngning och koncentration, tid och stillhet. Jag är mer rastlös idag och det påverkar min läsning. När jag bodde hos svärfar i några dagar häromsistens läste jag ut en hel bok på två kvällar. Jag kommer inte ihåg när det skedde sist, men nog var det länge sedan. Jag har tänkt på det nästan varje dag. Jag har dammat böcker, sorterat ut böcker och fått ett par pocketböcker sedan dess, men jag har inte läst något. Men jag längtar. Jag längtar efter att läsa.
