När jag läste några av kommentarerna till gårdagens inlägg insåg jag att jag ville komplettera min lilla liknelse eftersom den kunde feltolkas, eller åtminstone tolkas på ett sätt som inte var min mening.

Jag börjar med detta: ”Nej men det här lät ju faktiskt bara för deppigt: ’Som 54-åring närmar jag mig byggets slutfas.'” Men bilden av mig själv som ett hus som byggs gillar jag verkligen. Det är fortfarande under uppbyggnad och ett hus ”dör” inte när det är färdigbyggt. Lite närmar jag mig dock detta: ”Du ÄR du! Det finns inga supermänniskor. Huvudsaken vi gör det bästa av det vi har och inte krånglar till det.” Ja, visst är jag jag, men jag skulle kolavippen direkt om jag kände att det inte fanns mer att göra. Min grundstomme är definitivt satt, några stora tillägg eller förändringar känns inte aktuella. Jag har bara inte helt byggt färdigt.

Några tydligt definierade faser i en kvinnas liv är för somliga liknande mina egna: barndom, tonår, tidiga vuxenår, småbarnstiden, tiden som tonårsförälder, klimakteriet (från perimenipaus till full menopaus) och det som kommer härefter. Eftersom jag inte varit där än kan jag inte fylla på listan. Att jag säger att jag närmar mig byggets slutfas betyder inte att jag säger ”snart dör jag”, snarare att jag befinner mig i det skede vårt eget hus gör. En del takpannor ligger fortfarande staplade för att läggas på takpappen, det finns lister som inte sitter på plats, ett fönster har inga lister eftersom vi vill byta ut det, den mysiga inbyggda sängen i syrummet ska få en förvaringsmodul inbyggd så den blir ännu finare/mysigare, en del lister är inte målade o.s.v. Huset funkar utmärkt ändå, men det är inte färdigbyggt. Jag tror och hoppas faktiskt inte att jag kommer att göra några stora och omvälvande förändringar som rubbar mig i grunden, som gör att varken jag eller andra känner igen mig. Vi har en farstukvist planerad, kanske är det motsvarande mitt sista stora projekt på mig själv (vad nu det är).

Tänk dig att du är färdig med ditt bygge i trettioårsåldern. Att det inte sker någon utveckling, att huset står kvar exakt som det var då tills det är dags att lämna in. Du har sett dessa hem. De börjar se sunkiga ut efter tio, tjugo, trettio år. Mossan lägger sig på taket, algerna tar över norrsidan på gaveln, inredningen faller långsamt samman, köksskåp och garderobsdörrar börjar hänga på trekvart och går inte att stänga ordentligt. Somliga bygger sig själva hela livet, blir aldrig klara. Andra är färdiga tidigt och behöver bara fräscha till ytskikten, åter andra låter sig förfalla, oavsett om de är ”färdiga” eller inte. Vem är du, vem vill du vara?

Jag är periodare. Det finns så mycket vackert i världen, så många roliga aktiviteter, så intressant litteratur, så stora mysterier att ta sig an och samtidigt finns det bara 24 timmar om dagen att ägna sig åt själva livet. Det ska ätas, sovas, relationas, hygienas och arbetas. Tiden som blir över kan sedan ägnas åt något annat. I veckan skrev jag om några spännande hobbies som jag gott hade kunnat tänka mig att ägna tid åt. Det finns annat som består och som inte är periodiskt alls. Sådant som jag hittat någon gång på livets stig och sedan burit med mig oavsett om det varit ”inne” eller ej. Sådant som inte är någon hobby. Somliga av dessa fenomen eller detaljer tar inte så mycket tid i anspråk, annat går det nog att gräva ner sig i. Här har du några av dessa mina finaste byggstenar, högt och lågt, i en salig oordning.

• Blyglasfönster, kaleidoskop och Tiffanylampor. Solen eller annat ljus genom färgat glas är en känsla som inte går att beskriva. Jag älskar den. Det står ett kaleidoskop vid min dator och flera gånger i veckan lyfter jag det mot fönstret. Nere i duschrummet hänger ett blyglasfönster med utsikten från vår balkong i Orem. Jag har fått många underbara gåvor genom livet, detta som vi fick av grannarna då vi flyttade tillhör de absolut mest omtänksamma.
• Manchester. Min far hade X antal bruna manchesterbyxor som han bytte mellan. Det roligaste är att mina favoritbyxor någonsin var ett par bruna som hängde med så länge att jag till och med färgade in dem med ny chokladbrun färg. De blev som nya och fick hänga med ett bra tag till. Just nu har jag inget enda manchesterplagg, trots att det finns en hel del att botanisera bland eftersom vi är inne i en ”manchesterperiod”.
• Andlighet. Att känna mig som en del av den stora helheten och fundera över de stora frågorna. Mänskligheten, universum, förföräldrarna, Moder Jord, Gud. Känna att jag är värdefull trots mina fel och brister och sträva framåt och uppåt även om jag halkar tillbaka ibland. Söka efter att inte bara vilja det bästa, utan också att leva det. Acceptans för livets komplexitet och svärtan som är ständigt närvarande, mota bort denna med ljus.
• Tricia Guild-estetik. Folklore. Kungliga textiltapeter. Libertytyger. Färg på riktigt, mycket färg och härliga kontraster. Om detta skvallrar vårt hem inte alls. Färgerna är ganska dämpade, huset är från början av 1900-talet och renoverat till att tala vänligt med den tiden. Tavlorna av Lena Linderholm från början av 90-talet får därför hänga i vår vita hallkorridor, aka galleriet.
• Hantverksskicklighet i kombination med konstnärlighet. Jag faller som en fura i en Hemslöjdsbutik, i nunnornas lilla butik med täljda figurer till julkrubban, i en blomsterbutik med en duktig konstnärlig ledare, på Ylva Skarps hemsida, i ett slott där bara de duktigaste hantverkarna hade anlitats, då jag ser min syrras vad-hon-än-satt-fingrarna-i. Jag njuter av att uppleva det som skapats av någon som liksom har det i händerna och samtidigt har full koll på vilka färger som spelar väl med varandra och vilka proportioner som talar bäst med varandra.
• Naturen. Öppna vidder. Berg. Hav. Sjö. Skog. Glänta. Hav av mjölkört framför röd stuga (Klackamåla). Solnedgång över stan (Bredavik). Susande tall i full storm (Uttorp). Natur är inte nödvändigtvis lämnad åt sitt öde, ska kanske inte ens vara det. Precis som jag inte har något emot lite ansade ögonbryn uppskattar jag en välskött skog, en strand utan guppande mjölkkartonger och en fjällstuga att värma sig i.
• Böcker, bokhandlar och bibliotek. Behöver jag säga mer? Känslan och doften, böcker på höjden och på längden. Ett extra vackert bokomslag, eller papper som känns som siden mellan fingrarna. Läckra och väl avvägda, lättlästa typsnitt. Finurligt skrivna tips från bibliotekarierna eller butikspersonalen (trots att de antagligen inte tycker som jag). Känslan av att vara hemma vart man än kommer i världen.
• Levande musik. Små barn som sjunger lite halvfalskt och med stor entusiasm, bombastisk rockkonsert med världsartist, superproffsig barockensemble, AF-luciatåg, musikal på amerikansk high school, operett med musik som jag egentligen inte gillar särdeles, popsnöre på sommarturné, att sjunga med vännerna i Fredrikskyrkans kammarkör, Sonja Aldén i en lantsortskyrka – ge mig någon, några eller en hel orkester som stämmer sina instrument så rinner tårarna på mig. Några av de upplevelser som rör mig mest har med musik att göra. Det går inte en dag utan att jag lyssnar på musik och de allra bästa dagarna är de jag får uppleva eller utöva musik lajv.
• Relationer. Naturligtvis mina egna, men även att jobba med och betrakta andras. Att lära mig hur mänskligheten funkar, detta oändliga mysterium som borde vara så lätt med tanke på att det är detta som bokstavligen för världen framåt, upphör aldrig att fascinera. Låt mig hänga med de vuxna barnen en helg, ha en FaceTime-diskussion med nya bloggkompisar, titta på Trolösa och förundras över Tomas Alfredssons skicklighet att fånga essensen i människans komplexitet, tjuvlyssna på en diskussion bakom ryggen på tåget eller läsa en forskningsrapport om vänskap – detta är verkligen livet.
• Sinnliga upplevelser. Jag försöker njuta av livet på alla sätt jag kan. Inte på bekostnad av något annat, inte som ”laster”, utan som att ta mig tid att landa i smaker, dofter, ljud, det jag ser och känner. Vi kan inte ta våra sinnen för givna och jag är därför tacksam för att mitt sätt att springa genom livet upphörde någonstans där på vägen. Jag stickar därför inte längre med akrylgarner, äter inte bara för att överleva, kostar på mig att gå på konserter, duschar med dofter jag gillar och ser till att hemtrevliga detaljer får prioritet.

Kanske finns det hundra punkter till på denna lista, men det var dessa som ville ge sig tillkänna just idag. Detta är en del i att jobba med mitt årsord ALIGN där jag påminner mig om vad som är viktigt för mig och var jag behöver kalibrera mig.