Näe, den här veckan har jag blivit sittande vid telefonen vid alldeles för många tillfällen och gjort absolut ingenting annat än att förlora värdefull tid. Jag har googlat efter information och hamnat någon helt annanstans, jag har hamnat i möbelrenoveringsreels, jag har läst Substack-texter som mest handlat om att om jag bara betalar mer så kommer jag att få tillgång till ALLT och… Jag GILLAR DET INTE! Jag lade ner Instagram pga scrolltummen som ryckte i tid och otid, men fortfarande läser jag DM. Om någon skickar har jag lovat mig själv att jag inte ska scrolla vidare, men OM det händer så måste jag dela något jag också. Det är lätt att konstatera att det hänt alldeles för ofta den senaste tiden. Jag ogillar verkligen starkt att inte äga min egen tid. Då menar jag specifikt att hamna i en sits där jag påverkas precis så som det är tänkt. Jag dras in, kan inte ta mig loss. Alltså, det kan jag väl egentligen, men det är så svårt!
I veckan gick Hemslöjd, en tidning jag älskar, ut med en prenumerationskampanj. Jag gick medvetet på den. Vi har haft ett Disney+-abonnemang som varken jag eller maken utnyttjat på länge. 99 kr/månad kan man byta ut mot en Hemslöjdsprenumeration, eller två faktiskt. Jag sade helt enkelt upp Disney och beställde en ettårsprenumeration av tidningen. Jag uppskattar formatet, vet att jag utnyttjar en faktisk tidning mer än att ha PDF-versionen (som annars är lite billigare), och gillar att stötta hantverkare runt hela vårt avlånga land. Vad var det nu jag gick på? Jo, denna formulering:
Dansa tango, prata franska eller svarva en skål. Vad skulle du göra om du la undan telefonen? Hemslöjds nya nummer handlar om allt du kan göra Istället för att skrolla.
Hemslöjd
Igår kväll var jag och hjälpte vänner i nöd tillsammans med flera av deras vänner. Det var ingen ”hemsk” nöd, men den här sorten där tre vuxna inte skulle hinna allt som måste göras på två dagar pga omständigheter som inte har kunnat styras i en flytt av företagslokal. Jag älskar känslan av att vara fler som hjälps åt. Vi hade alla talat om när vi kunde komma och de ansvariga hade skrivit ”instruktioner” på post-it-lappar som vi kunde välja. Mycket effektivt. Imorgon får jag med maken i några timmar då det förhoppningsvis är dags att runda av det hela. Vi kom jättelångt igår kväll och andra ska jobba hela dagen idag. Hade jag varit hemma hade jag säkert tänkt ”skönt med fredagkväll”, men sanna mina ord – sannolikheten för att MINST en timme hade försvunnit till helt meningslöst scrollande istället för att jag hade lagt den tiden på meningsfulla aktiviteter som vi har mängder av här hemma är stor.
Vad är det för värld vi hamnat i där vi böjer våra nackar för våra dumma telefoner, precis som att det skulle vara mer intelligent än att böja dem för tyranner av andra slag?! Nej, jag är så trött på detta! Jag är samtidigt inte redo att släppa den smarta telefonen riktigt än. Jag har stängt av notiser från Meddelande eller Messenger och har bara ett svagt surrande om någon ringer. Det gör att jag nu är en sådan jobbig person som sällan svarar i telefon eller meddelanden på studs. Jag har lite dåligt samvete för det, men jobbar på att släppa det. För vem har sagt att vi måste vara tillgängliga 24/7, eller ens att det skulle vara något bra?
Jaja, där fick du en skopa av min frustration. Nu ska jag och maken beta av en lista lång som Rapunzels hår och jag ska påminna mig själv om att man bara kan ta en sak i taget. Må denna lördag, eller dagen då du läser detta, bli helt fantastisk och helt utan scrollande som du inte kan styra.
Tänker du ibland på vad som gör att du gillar någon? Jag tänker ofta på det. Är det skillnad på ting och person? Ja, alltså, det är väl självklart att det är skillnad, vad menar jag? Jag tänkte på detta igår då jag gick och försökte göra ren vår grusgång som har en massa ogräs i sig. Ogräs är något som ständigt återkommer eftersom det finns fröer överallt i en frisk miljö som inte har besprutats. Samtidigt pratade jag i telefon med en fin vän som jag verkligen känner mig bekväm med. Vi har inte träffats sedan början av sommaren fast vi bor tio minuter från varandra, men det finns inga anklagelser från något håll om att vi inte haft tid. Vänskapen med henne är helt enkelt okomplicerad. Det är inte grusgången. Jag fixar och trixar med den, det finns alltid ogräs att rensa eller gränser att skärpa upp. Den tillför mycket och gör vår trädgård vackrare, men den är utmattande att ha att göra med.
Det finns många undersökningar och mycket forskning om vad som gör en människa tilltalande och vad som gör människor lyckliga. Det finns till och med undersökningar om vilka egenskaper en person som uppfattas som cool besitter. Egentligen tror jag inte att vi behöver läsa dessa rapporter för att veta vad svaret är. Detta är sådant som jag uppskattar i en medmänniska (och det har ingenting med att vara cool att göra):
får andra att känna sig bekväma
visar omtanke
ser andra
inkluderar andra
uppmärksammar andras ansträngningar
har fördragsamhet med andras tillkortakommanden
ställer upp känslomässigt och/eller praktiskt
delar med sig
söker inte bekräftelse i tid och otid
är inte känslomässigt småsint
Som du kanske förstår finns det kompletteringar till alla dessa punkter. Ingen av oss är perfekt. Vi har olika mycket att göra, olika förutsättningar gällande ork, olika psykisk eller fysisk hälsa, olika ekonomi, olika mycket tid osv i all oändlighet. Jag har fördragsamhet med andras tillkortakommanden eftersom jag är så medveten om mina egna. Det finns dock några saker som jag helt enkelt inte gillar. Högdragenhet, elakhet och snålhet har jag t ex väldigt liten fördragsamhet med.
I kören har jag som mål att alltid lära mig de nya körkompisarnas namn så fort de börjar. Säger hej och namnet (eller frågar igen om jag glömt) andra gången de kommer, tänker att de säkert är kompetenta men att det finns så många i vårt samhälle som går omkring i ensamhet utan att någon uppmärksammar det. Många är i detta sammanhang nya i vår stad och har ännu inget nätverk. Kören kan vara bara en kör för den nya körmedlemmen, men den kan också vara ett sätt att försöka skapa ett nätverk och ett sammanhang. Kanske är jag onödigt intresserad av mänskliga relationer, men för mig är det kittet i livet. Vi behöver inte många vänner eller stora familjer, men vi behöver ett sammanhang, någonstans där vi kan känna oss trygga och uppskattade. En plats där någon frågar efter oss om vi inte dyker upp eller hör av oss. Inte för att vara småsint eller irriterad, utan för att se om allt är okej.
Vi vill nog alla bli accepterade för vilka vi är, men att vilja göra bättre där vi vet att det skaver tänker jag är en bra början. Om jag har problem att hantera starka känslor och slår människor runt omkring tycker jag inte att det ligger på alla andra att acceptera det. Då är det mitt ansvar att förstå hur jag funkar och göra vad jag kan för att inte fortsätta göra skada. Om jag ständigt lovar saker men aldrig ställer upp när det verkligen gäller behöver jag se över varför det blir så. Jag kanske är väldigt glömsk och behöver sätta larm. Jag kanske upprepar ett inlärt beteende som behöver rättas till. Jag behöver kanske omprioritera vad eller vilka jag lägger min tid på. Om jag ofta ber om hjälp, men aldrig erbjuder att hjälpa till eller säger nej när andra frågar kan jag fundera över om det är ett hållbart beteende, eller om det finns något jag behöver justera. Och så går mina tankar idag.
Du tror väl jag blivit alldeles nipprig, men jag har redan satt ordet till nästa år. Det kom till mig i veckan som gick. Det finns ett helt kvartal att känna på det, kanske ha kvar andemeningen men ändra själva ordet. Vi får se! Jag ska suga på den karamellen tills vi närmar oss nyår helt enkelt.
Genom att lära sig mer om psykologi, om naturen, om mänskliga relationer, om moral, om tro, om samhällsfrågor och om sin egen roll i den fantastiska världen kan man förkovra sig och bli bättre på att få kunskap om hur man ska kunna nå fram till detta ”sanna jag”. Eftersom vi alla har olika förutsättningar betyder det att vi behöver vara öppna för att lärdomar står att finna i allt från hur vi interagerar med våra medmänniskor, vad vi lär oss genom att agera utifrån egen vinning eller att vår grupp ska få det bra till hur vi använder fysiska, mentala och andliga resurser. Vi kan ha jättemycket kunskap utan att ha kommit det minsta närmare vårt sanna jag, för någonstans handlar det om att vi också måste göra, agera, omsätta denna kunskap. Ju mer dessa tre parametrar (vårt sanna jag, teorin och det praktiska utövandet) justerar sig till varandra, desto bättre kommer vi att må. Det klack till i mig och jag tänkte att precis denna justering är det jag vill jobba med under 2025.
Så där skrev jag då jag presenterade mitt årsord i december förra året. Jag är inte redo att utvärdera det än, men jag påminner mig själv med jämna mellanrum vad det egentligen var jag ville med detta ALIGN som årsord.
När vi var på inflyttningsfest spelade vi ett roligt spel. En i taget fick ta ett frågekort och ställa frågan till valfri deltagare som sedan fortsatte på samma sätt. Frågorna inbjöd verkligen till eftertanke. Jag fick till exempel fundera över följande: ”Berätta om något som du har lärt dig av en vän.” Det som stannade med mig gällande dagens ämne var dock något annat. ”Vilket personlighetsdrag hade du valt att komplettera dig själv med?” Personen som svarade berättade att hen hade önskat kunna säga nej utan att skämmas för det, något som jag verkligen kan sympatisera med! Jag lärde mig just detta den hårda vägen och för mig var det så det behövde vara. Somligt sitter hårt, kanske ända tills man (bildligt talat) står där med kniven mot strupen. När själva livet hänger på en tråd måste man ibland jobba hårt med eller mot sig själv för att överleva. Jag är tillmötesgående till min natur och växte också upp i en familj och i ett sammanhang som uppmuntrade ett sådant beteende. Detta är ingenting jag är missnöjd med, men wow, det ligger verkligen något i att kunna säga ”nej” vid rätt tillfälle.
En av mina klienter sa ungefär ”jag vill inte bli en sådan person som jag själv har fnyst åt, någon som blir egoistisk efter terapi”. Jag frågade då om personen/personerna ifråga på riktigt hade blivit egoistiska (dålig terapi), eller om det var störande för min klient att dessa personer som förut aldrig hade sagt nej nu hade lärt sig att hantera livet på ett bättre sätt (positivt resultat efter terapi). Klienten tyckte att det var en mycket relevant fråga och bad att få fundera vidare på detta. Ibland kanske man ÖNSKAR säga nej, men det rätta är att säga ja som medmänniska. Ibland kanske man VILL säga nej av ren egoism. Somliga kan göra detta utan att rynka på näsan (ses ofta som lata av omgivningen), medan andra inte för sitt liv kan göra det trots att det varit skönt med lite luft i schemat (ses ofta som härliga människor). Ibland kanske man inte ORKAR säga ja trots att hela själen ropar efter att kunna hjälpa till.
Att leva med ALIGN som mitt årsord bjuder på tankar liknande dessa:
Vem är jag om jag inte…? Hur kommer det sig att jag…? Hade jag reagerat likadant tidigare i livet om … hade hänt? Vem/vad har påverkat … (en personlighetsförändring) mest? Vilka händelser har varit mest formande? Varför gör jag ingenting åt …? Hur gick jag vidare efter…? Vad vill jag uppnå med…? Finns det något jag vill ha mer/mindre av i livet? Vad behöver jag för att stå stadigt då det stormar? Behöver jag åtgärda något för att uppnå det? Hur ska jag bli bättre på…? Vad vill jag uppnå med…?
Det är alltid intressant med utveckling och inveckling (egen betydelse av ordet) tycker jag. Somliga gillar varken det ena eller det andra, vare sig det gäller en själv eller andra. Och kanske är det så att jag har nått en ålder då jag bara skulle kunna luta mig tillbaka och vara helt nöjd, men vad gör det då med mig? Nej, jag gillar verkligen de här årsorden som ger mig skjuts i olika riktningar. Just detta år innebär det att jag rotar runt en del i mitt inre och i min historia, något du helt säkert märkt av om du läser här ibland. Det är mycket givande, bjuder på känslor av alla de slag och har rent allmänt gett mig en skjuts i rätt riktning. Blir det som jag känner just nu kommer jag att ha ett ord som riktar in sig på ett fåtal känslor under 2026 och det känns också väldigt spännande.
Bilden visar tre av mina tidigare årsord. Jag gillar att ha något handfast som påminner mig om ordet och det är jätteroligt att ha kvar dessa minnen.
Jag återupptäckte spellistan jag gjorde till min femtioårsdag med låtar som har betytt mycket för mig genom livet. Så mycket bra musik som ger mig en riktig känsloresa, på ett positivt sätt alltså. Kanske hittar du något som också ger dig goda vibbar?
En sak som jag ogillade i skolvärlden var att vi blev anmodade att påbörja så många stora förändringar som påverkade både personal och elever, men som aldrig utvärderades utan bara skrotades då de gick dåligt. Visst fanns det sådant som gick bra, inte tu tal om saken. Mycket annat plockades dock upp av energiska individer som imponerats av någon modell som kanske inte hade lyckats hela vägen någon annanstans, men som nu med entusiasm och inställning presenterades som att ”vi kommer såklart att lyckas”. (Som kommunismen ungefär. Det är en fantastisk livsåskådning, problemet har bara varit att den har utförts lite fel så sisådär 100 000 000 människor mist livet under dess genomförande… Jag ber inte om ursäkt för den sarkasmen.) Nu när jag har gått igenom varenda foto som jag finns med på och som jag själv har tagit fram till januari 2017 (där fick jag stoppa lite, det var en väldigt jobbig tid) har jag insett att jag fått världens chans att faktiskt utvärdera mina egna ambitioner och analysera min utveckling. Jag gör ingen stor grej av det, utan sorterar mest tankar under tiden som jag slänger foton och bestämmer vad som får stanna. Mitt årsord ALIGN jobbar dock hårt och det är som att jag haft det i handen under hela tiden som vi har städat, slängt, organiserat och gjort om. Jag fick någon kommentar under tiden då jag presenterade årsordet att jag väl nått åldern då jag skulle kunna luta mig tillbaka och inte behöva jobba så hårt, utan acceptera vem jag är. Jag gillar tanken på acceptans, jobbar både privat och professionellt med den, men detta är något annat. Det handlar kanske om att min tid börjar kännas dyrbarare och att jag inte vill ödsla bort den.
Sista våren i Orem, 2016, var upp och ner på så många vis. Att veta att ens mamma ansågs behöva palliativ vård, att hennes äggstockscancer hade tagit över, gjorde att mattan drogs bort under mina fötter. Vi hade två barn som hade gått klar high school och som fortfarande bara var på medföljande visa och därmed inte fick söka jobb. En döende mamma och två familjemedlemmar som skulle behöva dra igång sina vuxenliv i Sverige – det var så självklart att jag behövde åka dit. Att jag, maken och yngsta dottern skulle flytta tillbaka för gott bestämdes dock inte. Jag har en orolig själ i grunden, men har aldrig drunknat i min oro utan kunnat hålla den i schack. Nu var det dock omöjligt för mig att komma ur ältande tankar och ju mer jag ältade, desto mer elände drogs in. Jag promenerade en massa, ventilerade med fantastiska vänner (som jag saknar, men är ok med att det var där och då vi hade den kontakten) och insåg att jag måste häva denna självdestruktiva tankevärld om jag inte skulle drunkna i tjära. Jag fokuserade på praktiska detaljer, jag packade och fixade, grät glädjetårar och avskedstårar över fyra år som hade varit livsförändrande på ett positivt sätt och såg till att njuta av livet i Orem. Jag följde uppmaningen på kortet som jag hade satt upp på kartan i arbetsrummet. ”Ändra dina tankar, ändra din värld.” Detta livsråd följer jag fortfarande. Ältande tankar är icke välkomna i mitt liv. Utvärderingen då, det var ju det detta skulle handla om. Tog vi rätt beslut som blev kvar i Sverige? 100% ja! Jag kan vara väldigt nostalgisk över där och då, men vet att det vi hade då aldrig kommer tillbaka. Och utvärdering två, går det att ändra sina tankar? 100% ja! Och även detta är något som jag påminner mig själv om då och då.
Vi har ju flyttat fram och tillbaka till USA tre gånger. Vad har jag lärt mig av det? Hur mycket har det påverkat mig? Hur mycket har det format mig? Ja du, det är svårt att utvärdera detta. Allt jag kan säga är att jag aldrig har ångrat att jag gått med på makens äventyrliga önskningar gällande detta även om mina första reaktioner varit ”nja, eller nej, jag vet inte om jag vill”. Alla flyttar har kostat pengar, energi och annat också. Våra barn fick tonår som både blev bättre och tuffare än vad de hade blivit om vi bott kvar i Sverige, det är jag övertygad om. Var det rätt beslut att flytta? 100% ja! Ingen av dessa flyttar har jag ångrat efteråt, det finns bara tacksamhet.
När jag ser var vi började om vårt liv här i Sverige i juni 2016 påminns jag om vånda, sorg och en tid som jag vet påverkade mig på djupet. Det var mycket i den processen som definierade mitt fortsatta liv. Det var självklart för mig att flytta hem till mina föräldrar och hjälpa till. Mamma skulle dö och far var inte riktigt kry. Yngsta dottern fick såklart följa med mig och de två äldsta fick flytta hem till syrrans två studentrum där de fick påbörja vuxenlivet under väldigt trygga förhållanden. Under tiden renoverade brorsan allt vad han hade här i Uttorp för att vi skulle kunna hyra det och ha något eget i närheten av föräldrarna. Ojojoj, det var märkliga tider. Och fina! SÅ mycket fint hände under denna tiden. Mycket av det hade det inte blivit något av om det inte var här vi hade varit. Kanske hade det naturliga för alla vettiga personer varit att vi alla flyttat till Stockholm som är ”hemma” för våra barn? Och vem flyttar hem till sina föräldrar som 46-åring och ”tar hand om dem” utan att bli tillfrågad? Jag var självisk, ville ha tid med mamma trots att jag visste att det inte skulle bli okomplicerat. Och hur skulle det bli för stackars far, hur skulle han klara sig själv? Nej, jag beslutade över deras huvuden att jag behövdes (men de uttryckte bara tacksamhet ska jag säga). Nu blev det inte som någon av oss hade tänkt. I februari 2017 gick far bort och sedan levde mamma med sin palliativa diagnos i ytterligare tio månader. Och vid det laget bodde maken åter med oss. Vi var hyresgäster här i Uttorp och gillade att bo här trots att jag i alla år spjärnat emot en flytt till Karlskrona. Var det rätt beslut att bosätta oss på Sturkö? 100% ja! Både maken och jag har stora delar av vår närmaste familj här i stan, vi älskar livet på landet och vårt trygga hem och barnen har ändå flyttat åt olika håll.
I samband med att jag hade ensamma kvällar i Bredavik och föräldrarna hade gått och lagt sig läste jag mycket. Jag tänkte mycket. Jag skrev mycket. Nu när jag läser anteckningen från denna tiden ser jag att det jag ville fokusera på var självklart. ”Företag” som jag hade med i två punkter betydde att jag ville utveckla min verksamhet, men det blev det ingenting med. Jag skolade så småningom om mig istället och blev samtalsterapeut. Ett av mina bästa val i livet! De andra punkterna var ganska självklara val, men att det sedan var tufft att fokusera på dem när hela världen höll på att rämna kanske inte var så konstigt. Jag har varit en mycket närvarande förälder, definitivt curlande, men mycket kärleksfull. Under den här tiden fick alla våra barn i princip klara sig själva. Det där att jag hade som ambition att stötta mina barn från tonår in i vuxenvärlden blev det inte mycket med, åtminstone inte jämfört med hur det hade varit fram tills dess. De hade alla det tufft, men de fick ungefär lika mycket stöd från mig som BUP ger kämpande tonårsföräldrar. En klapp på axeln och några uppmuntrande ord! Ångrar jag att fokus låg mer på mina föräldrar än på barnen här? Faktiskt lite, men det gick ju bra ändå tänker jag. Och det var kanske inte så dåligt att jag tvingades sluta curla…
Något som jag tänkt mycket på är att det finns så många vackra foton. Kameran behöver service eller kanske behöver jag bara en ny, för den mår inte riktigt bra. Jag längtar efter att ta fler foton igen. Efter en sådan stor utrensning som jag gjort kanske inte det borde vara det naturliga valet, men jag ser hur mycket glädje jag haft av själva hobbyn fotografi förutom det faktum att vår familjs liv är väldokumenterat. Vi får väl se. Det blir iallafall den sista utvärderingen för dagen. Färre meningslösa foton, gärna fler foton på livet. Och med det fick du vara med om en rejäl utvärdering av en omvälvande tid i mitt liv. Hepp!
Idag bjuder jag på en lista med en massa av mina första genom livet. Finns det första jag ännu inte har upplevt? Absolut! Detta är en bra lista för tacksamhet, men kanske också inspiration inför kommande upplevelser? Håll tillgodo.
Långö (hem)
Gull-Britt (lekisfröken)
piano (instrument)
Nya Zeeland (drömland)
Sanne (brevvän)
Peter (bror)
Marie (syster)
Micke (förälskelse som för övrigt var en förskolekompis med tics – det var tydligen fler som trodde att han flirtade med dem)
jordgubbsplockare (arbete)
Flymens skola (anställning som lärare)
Annebo (egen lägenhet)
Dolly Parton (idol)
Klöver (tapet i eget rum)
Snättringe (hem med diskmaskin)
missfall (graviditet)
Strömsberg (grundskola)
bommarna sänks (ljudminne)
äpplen i lekstuga (doftminne)
krock i Köpenhamn (akutbesök)
SAAB (familjebil)
smurfblå Volvo (bil)
delikatesskorg (vinst i tävling)
Sturkö (extrahem)
dagbok (livsdokumentation)
bokmärken (samlarobjekt)
permanent (frisörbesök)
St Paulia (krukväxt)
lärare (drömyrke)
akut kejsarsnitt (operation)
My Fair Lady (musikalupplevelse)
Micke och Molle (biobesök)
Tvingelshed (mål för cykeltur på väg med fara för livet)
Växjö (flytt som vuxen)
moster Monica (modeikon)
italiensk nyckelpiga med tantdoft (parfym)
symaskin (elektriska hushållsapparater)
Olof Georg Ljung (DNA-löst släktmysterium)
Danmark (utlandsbesök)
Vitnos (bokserie)
Du lilla bäck (andrastämma)
mässlingen (dödsångest)
Fria Aktiviteter i högstadiet (foto-glädje)
dvärghönan Dvärgis eller kaninerna vars namn jag inte minns (husdjur)
handarbete i textil form (hobby)
kastanj (hårtoning, hade i princip alltid extra färg i håret tills för två år sedan)
födelsedag (favoritdag)
guldhjärta (smycke som dessvärre inte finns kvar)
syskon som hade kissat ner föräldrarnas säng mitt i natten (första och enda gången jag hörde min far svära utan att citera någon annan)
Cissi (vän)
på väg till skolresan i sexan (upplevelse av den ultimata friheten – ”Är jag vuxen nu?”)
Min bloggsyrra var på uppdrag i Polen i veckan som gick. En annan av våra systrar följde med henne på denna slottsrunda och lät meddela att hon nu hade insett hur stor Copernicus verkligen var. Eftersom jag i princip inte kan något alls om honom, mer än att han blev bannad för att han påstod att planeterna kretsar runt solen, bestämde jag mig för att anlita den stundom pålitliga kunskapskällan Wikipedia. Där kunde jag läsa att Copernicus var en ”polsk astronom, matematiker, jurist, ekonom, militärstrateg, tolk, ambassadör, läkare, astrolog och kanik”. Ja, men då så. Alltså, jag var tvungen att läsa igen. Och så läste jag hela stycket. Efter det insåg jag att jag måste lära mig mer om denna renässansmänniska som lämnade så mycket efter sig.
Jag vill veta om Copernicus var märklig, eller om han också var socialt anpassningsbar. Många megaintelligenta personer är de facto varken ödmjuka eller medvetna om det sociala spelet. Att han aldrig gifte sig eller fick några barn tyder dock på att han kanske hade fullt upp med allt som hände i huvudet. Eller förresten, han var katolsk kanik, som en sådan fick han väl inte gifta sig? Att han skickades som förhandlare i krigssituationer borde ju visa på att han faktiskt var socialt smidig.
Copernicus morbror steg fram och stöttade den tioårige C då fadern dog. Jag älskar verkligen mina syskonbarn och hade gärna hjälpt dem alla, men hade jag sett deras potential på det sätt som den här morbrodern verkade göra? Ställdes det krav på att han skulle göra allt det där han gjorde, ”or else”… Jag tänker på min egen livsgärning och tänker på hur olika vi alla är. Förvisso gillar jag matematik, men inte ens med denne morbrors hjälp hade jag kunnat bli en ny Copernicus. Nä, jag får nöja mig med att hjälpa till att föra vidare de kompositioner som en gång skrevs av musikaliska genier utan AI, att låta dem leva i all sin ofullkomlighet utan att finslipas av datorer. (Jag sitter här och lyssnar på juloratoriet för att undermedvetet öva.) Jag får nöja mig med att älska, hjälpa och odla. Jag får nöja mig med med att sortera och ordna upp den historia som jag och maken lämnar vidare till våra barn. Jag får nöja mig med att vara en förvaltare, inte en uppfinnare. Jag får nöja mig med att förundras över andras förträfflighet utan att trycka ner mig själv. Jag får nöja mig med det lilla livet på landet. Och när jag skriver ”nöja mig med” menar jag det på ett positivt sätt. Det må finnas ett oändligt antal möjligheter och stor potential för oss alla, men jag älskar förnöjsamheten i mig. Jag älskar att jag har insett hur dåligt det varit för mig med ett ständigt strävande efter perfektionism och att jag kan klappa den yngre Monica på axeln och ändå stötta hennes ambitioner. Och efter att ha förundrats över hur cool Copernicus var landar jag där.
Japp. Det var min fars ledord i livet. Han tyckte att det var viktigt för oss med denna insikt för att dels kunna hantera känslorna av att inte ”nå upp” till andras höjder, men också för att vi skulle veta att vi var priviligierade på så många olika sätt och vis och att det var vår plikt att hjälpa till där vi kunde gör en insats.
Den sista tiden har mina tankar snurrat mycket runt hur jag hanterar mig själv i en värld som blivit så egocentrisk, men också hur jag vill leva nästa del av mitt liv. Jag, jag, jag är inte hälsosamt, men det går inte att plocka ut mig själv ur denna ekvation. Därmed blir det en del navelskåderi i detta inlägg där jag funderar runt vikt och hälsa. Jag hoppas att du har fördragsamhet med det.
Under min systersons bröllop fick jag chansen att träffa min gamla utbytesstudentsyster från 80-talet. Hon har blivit en mycket nära vän till brudens familj och det var i den ”rollen” hon var där. Det var fantastiskt roligt att prata med D, återuppleva gamla minnen, få höra mer om hennes liv (som har varit utmanande, minst sagt) och höra henne berätta om sin stora stolthet förutom döttrarna, den klinik som hon och hennes man byggt upp i Montana. Där arbetar de med ”kvinnors hälsa”, vilket innebär att de erbjuder hormonterapi, kroppsskulpterande, botox, fillers, hårborttagning, hudbehandlingar och förskrivning av Ozempic och Mounjaro. D pratade med mig och rekommenderade tirzepatid, för ”många kvinnor har inflammationer i kroppen i klimakteriet och det slipper man med dessa mediciner”.
Jag förstår att man ser livet utifrån de glasögon man har på sig och att när D nu såg en överviktig 54-åring så kändes det naturligt för henne att dela information som hon tänkte skulle ge mig ett bättre liv. Hon berättade om sig och hennes syster, hur de båda hade gått ner många, många kilon och att detta hade gett dem nya liv. De senaste 15 åren sisådär har jag äntligen kunnat leva ett liv som inte längre kretsar runt vad jag äter eller inte och mitt i det samtal vi hade kände jag stor sorg för mitt yngre jag. Jag tänkte på hur dessa sprutor för 40 år sedan hade varit raka vägen till paradiset, hur jag skulle slippa tänka alls på mat (dessa mediciner tar bort hungerkänslorna) och hur fantastiskt jag skulle tycka det var. Nu kände jag som sagt bara sorg. Sorg för att det i en värld som ser ut som den gör finns så otroligt många vars enda fokus är hur karossen på det fordon de framför ser ut. Sorg för alla timmar jag lagt på att prygla mig själv inombords. Att en person som jag dessutom tycker mycket om inte har koll på att en ätstörning liknande min i grunden kan göra att någon som börjar ta dessa specifika viktmediciner druttar rätt på rumpan och blir sjuk igen.
Jag tänker på vad en av mina systrar skrev om viktminskningsmedicin: ”Tänker att något är VÄLDIGT GALET överlag när folk svälter ihjäl i vissa delar av världen medan det i andra delar av världen medicineras för BILJARDER kronor för att de inte ska äta ihjäl sig. Brukar inte gilla whaaboutism eller så, men här blir det så tydligt.”
Igår sjöng jag med några av mina körkompisar på Kungsmarkskyrkans femtioårsjubileum. Det var en riktig folkfest med en fullsatt kyrka och allt. Tänkte dock på att förbönen lät som högläsning ur Vänsterpartiets valplattform eller liknande. Det är lätt att vara generös och givmild i tanken eller när någon annan ska utföra arbetet. Vad ska man göra åt detta? Att många svälter medan andra äter ihjäl sig. Somliga upprätthåller ”hög moral” som sin fana medan andra ”följer sitt hjärta och krossar förtrycket”. Några skaffar sugar daddies eller tar andras liv för att ha råd att köpa en LV-väska medan andra gör en grej av att flippa second hand-prylar.
Vi har olika personligheter, olika förutsättningar under uppväxten, olika platser som vi rör oss på, olika vardagssysslor, olika sätt att försörja oss på, olika vänskapskretsar. Här skriver jag en text där jag uppenbarligen känner mig avogt inställd till viktminskningsmedicin, men mitt inre är i konflikt. Jag känner så med alla som liksom jag kämpar och har kämpat med vikten, vare sig det varit fysiskt, mentalt eller både och. Jag förstår att den enkla vägen ut, om den presenteras som hälsosam och livsviktig, känns som ett självklart val. Jag tror inte, eller jag hoppas iallafall att det inte är så, att de som forskat fram denna medicin är onda. Egentligen är det väl ett slags sätt att hantera och ”lösa” orättvisa. Fixa så att andra i ens egna ögon får det bättre så de inte behöver kämpa så.
Jag landar ändå i att tirzepatid inte är för mig och att jag är tacksam över att min hälsporre sedan en vecka är BORTA så jag åtminstone kan börja använda hela min kropp igen. Vi håller som sagt på med ett gigantiskt städ- och organiseringsprojekt. Jag sorterar bilder i digitala album och papperskopior i lådor och ser bilder på mig själv där jag var smal fast jag tyckte att jag var tjock, faktiskt sjuk även om ingen visste det (eller åtminstone sa aldrig någon något, de tyckte bara jag var fin om jag gick ner i vikt). Numera är jag LYCKLIG, TILLFREDS, FÖRNÖJSAM. Tyvärr också överviktig, det är uppenbarligen inte det bästa för min kropp. Men får jag välja så vet jag hur jag vill ha det. Livet är orättvist och alldeles fantastiskt. Tack för det.
Bilden ovan togs på min studentdag som var fantastiskt rolig. Dagen innan hade jag legat och gråtit för att jag var så tjock. Jag tror att jag vägde 58 kilo till mina 173 cm. Den fantastiska gräddbakelsen hade jag sytt själv. Det enda som var ”tjockt” på bilden är de där puffärmarna, men de skulle se ut precis så där enligt konstens alla regler. Tänk ändå hur allt kan bli.
I mars 2005 började jag blogga. Den gamla blogsome-bloggen försvann ut i sajberspejs efter många år, men någonstans skrev jag vad som rörde sig i huvudet denna dag. Antagligen var det scrapbookingrelaterat.
2010 (bodde kvar i Snättringe)
Min mamma är Listornas Drottning. Hon skriver och omarbetar listor tills de blir perfekta. Då och då får jag ett att-göra-list-ryck. Om detta finns det till och med dokumentation. (Den listan är en originallista som hängde på kylskåpet jättelänge. Jag skar bara ner den då jag skulle göra den där sidan.) Idag har jag haft en massa olika 10-listor i mitt huvud medan jag har hållit på med diverse göromål. Här kommer några av dem. Det skulle vara jättekul om ni som läser vill göra någon eller några liknande listor! Skriv och berätta om dem i kommentarsfältet.
Nödvändigheter i kylskåpet
1. mjölk 2. smör 3. god ost (parmesan och cheddar, präst eller Västerbotten) 4. lök (vitlök, rödlök, gul lök, purjo) 5. ägg 6. jäst 7. tomatpuré 8. potatis 9. gurka 10. bacon
Trädgårdsfavoriter
1. tulpaner (funkar inte hos oss pga rådjur, men de måste få vara med ändå) 2. rhododendron 3. klematis 4. syren 5. smultron 6. vintergröna 7. luktärt 8. hallon 9. vallmo 10. nävor
Om jag hade pengar till fastighetsförbättringar
1. bygga trappa ute 2. fixa trappan inne 3. byta panel på garaget 4. anlita duktig trädgårdsarkitekt som ”lyssnar” på trädgården och inte bara vill plantera vitt, vitt, vitt överallt 5. måla om fasaden 6. göra om garaget till musikstudio/ungdomsrum 7. Förbättra vindsförvaringen 8. byta ut möblemanget i vardagsrummet 9. lampa över soffbordet 10. utemöbler från Grythyttan (sådana där ”gungstolar” som finns i Klackamåla)
Maträtter att plocka fram ur rockärmen
1. spaghetti och köttfärssås 2. min egen tomat- och bönsalsa med gott bröd 3. laxfilé med Klabbes potatismos 4. pannkakor 5. Paolo Robertos Minestra di Verdura 6. kasslergratäng med ris 7. tagliatelle med knaperstekt kyckling och sparris 8. varma mackor med någon soppa (broccoli, potatis och purjo, grönsaker) 9. bakad potatis 10. lasagne
Låtar jag aldrig tröttnar på
1. Love Somebody – Robbie Williams 2. Diamonds and Pearls – Prince 3. I Will Always Love You – Dolly Parton 4. Butterfly – Rajaton 5. You Raise Me Up – Josh Groban 6. The Show Must Go On – Queen 7. Life on Mars – David Bowie 8. Marathon – Rush 9. Nothing Compares to You – Sinead O’Connor 10. Man in the Mirror – Michael Jackson
2015 (bodde i Orem, UT, USA)
Min syrra visade några bilder på någon tjej hon följer på Instagram, Linda Hallberg. Jag gissar att hon är en sådan där sminktjej som blivit känd genom internet, för jag har aldrig hört talas om henne. Å andra sidan finns det väl mängder med människor jag borde ha koll på, men som jag har missat… (Nu har jag googlat. Här är Lindas hemsida. Hon är tydligen världskänd make up-artist. Där ser man.)
Hur som helst. Nu handlade det om ”den översminkade sanningen”, om hur vi ständigt bombarderas med perfekta ytor via internet när verkligheten faktiskt inte ser ut sådär. Frågan är om vi verkligen vill ha verklighet eller mår vi på något skruvat vis bra av att gnugga oss i avundsjukans svarta klet? Nu till bilderna…
Före: Bilden finns ej kvar
Tjurringar i näsan har aldrig tilltalat mig. Jag hakar upp mig på snor och hur jag liksom vill trä i en hake i den där ringen och leda människan bakom ringen till en hage med fräscht gräs… Kudos till Linda som visar sin sårbarhet genom att visa verkligheten.
Efter: Bilderna finns ej kvar
Perfektion. Är det möjligt att få till det här bara med smink, eller har hon använt Photoshop också? Jag vet inte. Alla fläckar i ansiktet är borttrollade, men en som inte fanns där från början är ditmålad? I just don’t get it… Men står hon så där i pose med handen och särade svullna läppar på gatan så ser hon säkert väldigt snäll och vänlig och hjälpsam ut. Och så får hon allt sitt smink gratis och leder medkvinnor in i avundsjukans cell där de får stå och skaka galler av frustration över att de själva är så fula och deras läppar inte går att få sådär svullna och sensuella ens med baksug i ett glas…
Jag har blivit allergisk mot fusk sedan jag flyttade hit. Runt omkring mig finns det vanliga så klart, men också väldigt mycket lösbröst (nja, snarare bröstimplantat), löshår, lösögonfransar, lösnaglar, opererade ansiktsdelar, åtstramad hud, plagg som trycker in (obefintliga) valkar under de vanliga kläderna, ansiktsmask som tas på varje dag (alltså, full make up med foundation, rouge, ögonsmink, läppsmink) och så fortsätter det sådär. JA, jag bryr mig såklart om hur jag ser ut, konstigt hade det varit annars. Jag både sminkar mig och tar på mig smycken som jag gillar. Något jag har så svårt att acceptera och något jag försöker rädda mina barn ifrån är att det är den här ytan som ska vara det man utgår ifrån. Vänner som kommer osminkade till någon tillställning ber om ursäkt för att de bara är sig själva och inte har tagit på sig masken. Det är ju för sorgligt! Jag har förstått att det har hänt mycket i Sverige också och att svenskar antagligen är lika fixerade vid sina yttre som amerikanerna…
Antalet ”likes” i sociala media verkar idag sätta värdet på en människa, och Linda Hallberg här ovan som får 20 000 likes får väl då anses vara en hyfsat lyckad person. Huruvida hon har tillfört mänskligheten något gott låter jag vara osagt, men läser man på hennes hemsida finns det tjejer som verkar tycka att hon är Gud och att hon ”inspirerar tjejer att leva bättre liv”. Det låter ju toppen. Jag har fortfarande svårt att acceptera att det här ytliga ska få ta så mycket tid och utrymme, men samtidigt kämpar jag hårt för att inte fördöma någon för de val de gör. Vill de lägga all sin tid och sina pengar på att se Barbieliknande, vältränade och lyxiga ut så måste det få vara deras val och något som jag accepterar utan att ifrågasätta. Jag har ju inte själv sålt alla mina ägodelar och jag ger inte bort allt jag har hela tiden.
Hur tänker du om det här?
Edit: Och titta här vad jag hittade nu! Samma tema, samma tankar… Sevärt litet reportage.
2020 (bodde här i Uttorp, Blekinge)
En bok om dagen, no. 6.
Idag har turen kommit till den första romanen, en miniatyr med ett omslag så vackert att jag anser också det är en del av behållningen av boken. Yoko Ogawas En gåtfull vänskap gavs ut på Albert Bonniers förlag 2011. Originalet på japanska kom 2003. En gåtfull vänskap går att läsa ut i ett nafs, men jag vet inte om upplevelsen blir lika stor om man skyndar igenom den. Det här är en komplex historia trots den komprimerade storleken på boken. Vi har ett stort bibliotek, både p.g.a. ett genuint bokintresse hos alla familjemedlemmar, men kanske framför allt eftersom svärmor jobbade på Bonniers i många år. Jag är oändligt tacksam för alla hårda födelsedagspresenter, julklappar och bokpåsar som hittat hem till oss genom henne. Jag vet att denna lilla pärla kom från henne, men har glömt i vilket sammanhang.
En gåtfull vänskap är en oväntat fin läsupplevelse. Den handlar om relationerna mellan en professor med en hjärnskada, en hushållerska och hennes son. Den handlar också om baseball och matematik. Dessutom genomsyras den av något annat som är mer ogreppbart. Jag tolkar det som skillnaden mellan den japanska och svenska kulturen och våra olika förhållningssätt till vad som är viktigt i livet. Jag är helt ointresserad av baseball, osedvanligt intresserad av relationer, antagligen mer intresserad av matematik än medel-Svensson och kittlas av mänsklighetens kulturella skillnader. Det visar sig vara en perfekt blandad godispåse för mig, en sådan där som slukas till sista biten utan några kvarvarande tråkbitar som rasslar runt i botten utan att bli valda.
2025 (bor kvar i Uttorp)
Vi har fått över 10 mm regn efter en lång och kall vår, så hela trädgården lyser av fräschör. Härligt! Jag har hunnit jobba och hänga med dotter (som nu börjar en ny period som föräldraledig) och dotterdotter. Jag ska laga lunch till oss fyra som hänger här hemma och ser fram emot att sätta lite blomfröer och lyfta ut de sista grejerna från drivhyllan i syrummet för avhärdning. Syrummet är också gästrum. Nu behöver vi fixa till det, för nästa vecka kommer extrasyrran från Tyskland och hennes son som ska bo där.
