resiliens – monnah

Stresshantering, offerskap och resiliens.

24 april, 2026 12 kommentarer

Resiliens har jag skrivit en hel del om. Här till exempel, och här. Det handlar i princip om hur man möter livet. En person med god resiliens gör sällan sig själv till offer. Det handlar alltså inte om att förminska trauman, men man kan gå genom livet med svåra trauman i bagaget och fortfarande inte se på sig själv som ett offer. Eftersom väldigt mycket i vårt samhälle handlat om just offerskap och vem det är mest synd om i väldigt många år tycker jag att det är uppfriskande att höra mer om resiliens och mental motståndskraft. Resiliens handlar om att delvis stå emot, att hantera och gå vidare efter svårigheter, men också att stå stadigt under svåra och stressiga perioder i livet. När jag läste den här artikeln i New Scientist (bakom betalvägg) tänkte jag mest att jaha, det här är ju helt självklart. Om vi övar på att hantera svårigheter under trygga omständigheter kommer det helt enkelt att bli en mental vaccination mot stress för oss. Att ha föräldrar och lärare som låter oss ta oss an svårigheter och stå för konsekvenserna, med stöd, är en mycket bra början. Att inte ursäkta, komma med bortförklaringar eller låta någon komma undan ”för att det är synd om”. Att inte ringa till lärare och kräva högre betyg, utan att istället lära barnen att ställa frågor och lära sig argumentera för sin sak, men också ta ett nederlag om det kommer ett sådant.

Jag tänker att många vuxna också har svårt för det här. Skam och skuld har liksom skrivits upp på en lista över affekter som är ”fel” och ”farliga”, som att vi har utsatts för oförrätt om vi känner dessa känslor. Visst finns det situationer där vi skam- och skuldbeläggs utan att vi har gjort något fel och då är det viktigt att ta itu med detta. Har vi gjort fel och behöver be om ursäkt är det dock viktigt att vi både känner och agerar på det. Vi behöver varandra, det sociala livet är otroligt viktigt. Det kräver dessvärre viss anpassning och att vi ber om förlåtelse då och då.

Ska vi kunna bygga upp resiliens behöver vi också fylla på med ljus och värme, hitta platser som ger oss kraft. Goda relationer, härliga aktiviteter, närhet till naturen, spännande utmaningar, bön och/eller meditation, tacksamhetsutövning, bra mat, sömn… Det är inte konstigt att väldigt många mår lite ruttet, men jag vet att det går att göra något åt det. Det kräver dock ett visst mått av självinsikt och även att vi utmanar våra tankemönster. Allt är kanske inte som vi tänker att det är. Kanske fultolkar vi, kanske behöver vi möta situationer och andra personer från ett annat håll, kanske behöver vi ta oss ifrån grupper och personer som fyller oss med tjära och bitterhet… Idag är jag tacksam för insikterna jag har fått i detta ämne, för det har gett mig en livskvalitet som är så mycket bättre än vad den kunde ha varit. Trevlig helg, hör du!

Funderingar

Är det verkligen hur jag tar det som är det viktiga?

28 september, 2024 8 kommentarer

De senaste månaderna har varit skakiga runt omkring mig. Flera nära och kära har drabbats av cancer, någon har gått bort och ett flertal är under jobbig behandling. Några lider av annan sjukdom, eller sviterna efter olyckor. Andra befinner sig känslomässigt nära den inre cirkeln av sorg. Flera klienter än vanligt hanterar sorg, förväntanssorg och känslan av ett skenande tåg, mer än det vanliga livspusslandet och hanterandet av livets allmänna klurighet. Det finns ingen gradering i vem som mår sämst eller vem som har det jobbigast, det kommer aldrig att kunna mätas. ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det”, detta av somliga omfamnade och av andra hatade uttryck, visar sig däremot om och om stämma ganska bra. I forskning framgår det tydligt att ”coping”, det svengelska uttrycket för att hantera förändringar eller hot om förändringar, är en viktig egenskap om man vill må så bra som möjligt.

Jag och en manlig släkting pratade om just fenomenet coping. Han och hans familj har haft ett par gungiga år med lite väl många av vuxenlivets utmaningar på en gång. Vi pratade om hur det var för hundratals år sedan då familjer fick åtta barn, men kanske tre levde till vuxen ålder. Hanterade de sorgen med en klackspark jämfört med oss? Var det jobbigare att hantera ”en unge till” än att ett barn dog? Var en störig släkting ett ickeproblem eftersom ens by kunde bli utrotad av grannarna? Är det så enkelt att mänskligheten i västvärlden mår så dåligt för att vi har det för bra? Mår vi onödigt dåligt för att samhället lyfter upp de offerskap som finns att finna i alla situationer istället för att bygga upp resiliens (min syrra tycker att jag har en fixering gällande detta fenomen, jag är böjd att hålla med) och självkänsla hos våra barn och ungdomar?

Allt kan tas från en man utom en sak: den sista av de mänskliga friheterna – att välja sin attityd under alla givna omständigheter, att välja sin egen väg. Viktor Frankl

Den gode herr Frankl visste vad han talade om. Han intresserade sig för sina medmänniskors hanterande av förintelsen och verkade landa i slutsatsen att om man ska kunna gå vidare och leva ett gott liv går det inte att stanna kvar i sitt offerskap. Då funkar inte ”jag mår dåligt och det är ditt fel”, det finns ingen väg runt detta. Uppenbarligen är det många som lever både enligt det uttrycket och enligt ”du mår dåligt och det är mitt fel”. I min värld funkar ”jag ser att du mår dåligt, vad kan jag hjälpa dig med” bättre. Eller ännu hellre ”här ska du få några verktyg som hjälper dig hantera livets utmaningar”.

Ett Litet Ord

Sjukdom, elände och vägen framåt.

27 december, 2022 2 kommentarer

Jag har varit sjuk till och från sedan november och märkte knappt då jag gick från resthosta från första förkylningen till en annan slags hosta och genomförkylning. I princip alla jag känner har just nu sjukdom i familjen, eller hos personer de delar väg med i livet. Vi visste sedan innan att immunförsvar byggs upp i interaktion med en buffé av olika smittämnen och att det är därför exempelvis RS-viruset verkar extra aggressivt i år. Även vinterkräksjuka och andra smittor grasserar som om det inte fanns någon morgondag. Vi är helt enkelt inte skapta för att isolera oss från andra människor. Alla som kan sin historia vet vad som hände ursprungsbefolkningar på diverse ställen då ”den vite mannen” gjorde entré. De dog helt enkelt i vanliga barnvirussjukdomar då de inte hade något naturligt smittskydd mot dessa.

Jag har funderat mycket på hur vi på riktigt bygger upp en stark motståndskraft. Tvätta händerna efter toalettbesök och en dag på stan känns idag självklara. Samtidigt vet jag flera barn med OCD-föräldrar som varit sjukare än andra barn. Desinficerande ytor, ständiga spritningar, inte få krypa omkring på golvet eller leka med leksaker som inte nogsamt tvättats av innan – det låter ju som att dessa aktiviteter skulle förbättra oddsen för att hålla sig frisk, men det finns någon slags magisk brytpunkt någonstans.

Det finns många funderingar hos mig runt vad om hänt i samhället sedan början av 2020, men som fortgår på många olika sätt. Det gäller allt från vad outprovade vacciner gett för effekt respektive biverkningar till isoleringskonsekvenser som dåligt smittskydd och barnobesitas. Jag gissar att det blir som med det mesta. Det får rinna ut sanden som ”vi pratar inte om det”, eller så kommer annat som upplevs som viktigare i stunden. För så är det. Så fort något jobbigt löst sig eller förlorat sitt grepp om oss kommer vi att möta något annat som upplevs svårt att hantera. Och så fortgår livet. Detta är en anledning till att jag idag känner lite på att låta RESILIENS bli mitt årsord. Jag behöver inte ”klara av” någon svår barndom, men har lov att välja och vraka ord precis som jag vill. MOTSTÅNDSKRAFT hade också kunnat funka, men… Jag återkommer!