Häromdagen ringde min faster och bjöd in mig på middag då en lite mer avlägsen släkting skulle komma på besök. Vi har gemensamma anföräldrar, Johannes och Ingjerd, som gifte sig 1827 och tog över en fin gård i Horkoneryd (nej, det uttalas inte som det skrivs). Horkoneryd ligger precis norr om Blekingegränsen i Småland. Släkten på fars sida kommer just från detta gränsland mellan Blekinge och Småland och det är så spännande att se namn på byar som finns i släktuppteckningarna när man åker omkring där.

På plats i Klackamåla fanns förutom festgeneralen fars äldste bror som brukar komma ner till föräldrahemmet under sin födelsedagsvecka, släktingen K och Ronnebyfastern och hennes man som är barnfödd i trakterna som vi senare skulle besöka. Vi blev bjudna på en delikat måltid och åt tills vi inte tyade mera. Efter det hade man kanske trott att soffläge skulle intas, men icke. Vi delade upp oss i två bilar och gav oss istället ut på roadtrip.

Farbror som bäst känner till de olika små grusvägarna dit vi skulle satte sig i ledarbilen tillsammans med mig och sin svägerska och berättade om när han och min faster träffades. Då var de 15 och 23 år gamla och det visade sig att min faster redan var en riktig hejare på att köra bil. Det imponerade tydligen, för 65 år, fem döttrar, ett helt gäng barnbarn och barnbarnsbarn senare är de fortfarande ett riktigt hejarpar! Bilden på ”skogen” är farbrors föräldrahem, numera helt svalt av naturen. Tänk, va? Hur många ställen finns det runt omkring i vårt land där livet har kämpats igenom i högt och lågt? Där barn har gått en timme till skolan genom stock och sten som min farbror fick göra? Och som sedan fått återgå till naturen i takt med att generationer efter valt eller tvingats till liv i tätorter?

Målet med resan var stenladan i Horkonaryd, den som jag nämnde i början av inlägget. Numera finns inte själva mangårdsbyggnaden kvar då den revs 1964. Våra släktingar förlorade den fina gården då Johannes hade skrivit på borgen åt en vän (min far har alltid uppmanat oss syskon att ALDRIG gå i borgen för någon, möjligtvis sitt eget barn isåfall). 1849 köper brukspatron F.H. Kockum gården, detta borde vara efter det att Johannes gick i konken. Kockum köpte då ett flertal gårdar för att säkra bränsletillgången till Örmo Bruk. På 80-talet byggdes en kraftverksdamm i Horkoneryd och resterna av gården och sågen lades under vatten. Detta innebär att man nu har fin utsikt över en ”sjö” (kraftverksdamm) där förut bördiga åkrar låg.

När vi kom tillbaka till Klackis var nog alla både rätt glada och möra. Vilken härlig dag det blev! Jag njöt en stund av faster och farbrors vackra blomsterprakt och fick gräva med mig några dahliaknölar innan det var dags att åka hemåt medan mörkret lade sig runt omkring mig. Tack för livet, tack för familjen, tack för bilen och tack för att jag fick vara med denna dag.