Detta är verkligen en av de bästa tiderna där vi bor. Jag har sagt det förut och jag kommer att fortsätta tjata om det. Ljungen ger onekligen hela naturen en extra dimension till upplevelsen. Igår blev det en rätt långsam promenad ut till Östersjön då det var riktigt varmt och ”klibbigt”. Vackert var det i alla fall.
Jag är glad över att det finns flera lånegodingar att gosa med. Den här är fortfarande valp, men har verkligen vuxit till sig över sommaren. Han är dock inte ens tonåring än. Jag och matte pratade om Cesar Millan och hans önskan att sprida kunskap om relationen mellan hundar och deras mattar och hussar. Jag vet att det har diskuterats mycket runt hans emellanåt tuffa metoder, men precis som i relationen mellan människor behövs det ibland tydlighet. Tanken på flytande relationer där ingen är chef och inga nivågrupperingar finns är lika drömmiga som John Lennons Imagine. Verkligheten är dock sällan lika enkel som teorier, oavsett hur fantastiska de låter på papper. Fria och glada barn låter härligt, gränslösa barn som inte accepterar att det finns regler och inte kan anpassa sig till gruppen ställer dock ofta till problem. Fria och glada valpar låter härligt, gränslösa valpar som skäller på allt och alla och hoppar på människor de möter ställer också till problem. Jag tror att jag kanske var onödigt sträng som mamma till små barn, så jag är tacksam över att ha fått chans att göra bättre för vårt lilla barnbarn. Lagom är bäst, eller vad är det de säger?
Sommaren har varit lång och fortsätter, men nu under andra former. Häromdagen tog jag mig äntligen tid att sätta mig med ett av alla projekt jag har planerat för detta år genom mitt årsord HEMSLÖJD. Mönstret till texten ritade jag till när vår äldsta dotter skulle få en egen födelsedagsduk till sin familj. Duken köpte jag på Pingstkyrkans secondhand för en billig peng för att just pimpa den till födelsedagsduk. Bomullsgarnet i perfekt matchning till den mörkaste färgen i de söta rosorna hade jag i gömmorna. Nu återstår att pressa duken och kanske till och med stärka den som man gjorde ”förr i tiden”. Roligast hade varit om jag hade hittat en bricka som passade perfekt i storlek. Vi får väl se om det är möjligt! Hur nödvändigt är det att ha en duk som bara används på födelsedagar? Om du frågar mig så hänger naturligtvis inte livet på det, men nog blir det roligare med små traditioner och detaljer som gör att man känner trygghet i en värld som ständigt snurrar på och bjuder på obehagliga överraskningar. Dessutom tycker jag att det är otroligt värdefullt att bevara det jobb som någon lagt på ett så vackert och välgjort konsthantverk. Sådana pilliga korsstygn och vackra fållar snyter man inte ur näsan precis.
Igår satt jag i arbetsrummet med öppet fönster då jag hörde en bildörr slå igen och grannen körde iväg. Hon är lärare och hade sin första jobbdag efter sommarlovet/semestern. Eftersom jag inte längre har någon anknytning till skolvärlden får jag hänga upp höstterminen på någon annan. Bildörren fick helt enkelt bli startskottet för sensommaren! Det märks på alla sätt och vis nu. Luften är högre, kvällar och morgnar är svalare och vi är inne i skördetiden, åtminstone här hemma. Förra året testade jag att frysa in tomater hela efter att ha rensat bort grenfästet. Det funkar utmärkt! Bara att ta ut de tomater man behöver, hälla över hett vatten, skala och hacka det frusna fruktköttet. Det tar lång tid och är kletigt att konservera. Å andra sidan är det känsligt att vara beroende av att vi inte får några längre eluppehåll som härom vintern då det var så mycket jox med elektriciteten här ute på ön. Torkapparaten har fått vara igång och nu ska jag mala hela Anaheim-chilisar i mixern till en smarrig smakförstärkare att använda hela vintern. Maken kom hem igår efter två jobbrundor och en fjällvandring. Han hade plockat med sig äpplen hem från Mörtfors, så de ska tas omhand. Tur att någon får äpplen att räkna med! Vårt Ingrid Marie-träd har visserligen frukt i år till skillnad från de senaste åren, men de är pyttesmå.
Rabatterna har ändrat form och fason. Det blommar fortfarande överallt, men eftersom jag inte har vattnat extra där den senaste månaden är det kanske lite skräpigare än det hade behövt vara. Jag kan dock plocka in härliga buketter fortfarande och njuter verkligen! Trots mjöldagg på luktärterna finns till och med sådana kvar. Jag har väl aldrig haft så mycket luktisar! Ska se om det blir fina fröer att spara till nästa år, eller om jag ska ta det säkra före det osäkra och beställa finfröer från Cecilia Wingård igen.
För övrigt är symaskinen uppackad och igång igen. Japp, skördetid och sensommarvibbar gör mig glad och rätt produktiv emellanåt. Det finns alltid något att hitta på. Härligt!
Igår var det dags att slå in klematisen Margarete Hunt i guldigt silkespapper och prasslig cellofan, stoppa lurarna i öronen och förbereda mig på en lång resa, hela vägen till Listerby. Ja, nu säger du att Listerby ligger väl inte så långt från Sturkö? Det är teoretiskt rätt, men utan bilen som fortfarande står på Mekonomen och latar sig är det bara att utnyttja allmänna transportmedel. En söndag har vi inte mycket att välja på, så jag tog två bussar till Karlskrona, fick vänta i några timmar i stan innan det var dags att hoppa på bussen till Ronneby för att sedan få skjuts sista biten till födelsedagsbarnet av faster och farbror. Äventyr av det mer spännande slaget! Efter alla timmar på buss och tåg genom åren har jag verkligen lärt mig uppskatta friheten i att ha en bil, men det är också bekvämt att inte behöva hålla sig alert. När jag åker buss jobbar alla sinnen på högtryck och det finns alltid något spännande att ta med sig. Folk har ofta väldigt intima och känslosamma samtal på telefon, något som alltid förvånar mig. Bryr de sig inte om att de bjuder in kreti och pleti till sitt innersta? Tror de att andra inte hör vad de säger? Känner dig sig trygga med att omgivningen bara hör hälften av konversationen och därmed inte kan använda informationen? Jaja, detta hade väl inte med något födelsedagsfirande att göra.
Väl på plats var det tjo och tjim med alla fastrar och farbröder utom Fars äldste bror och så ett gäng trevliga kusiner och ett kusinbarn. Jag älskar verkligen att hänga med släkten. Det finns alltid något spännande att prata om. Igår rörde sig samtalen jag var inblandad i runt allt från Svenmanska trädgårdsparken och farmors släktingar i USA till demensvård och dahlior. Vi bjöds på läcker mat, denna gång en osedvanligt god kantarellpaj till mig och veggisarna. Efter inspektion av fantastiskt renoverat grannhus (av våra kusiners kusin, häng med på den om du kan) och osedvanligt kraftfulla och vackra dahlior fick jag skjuts av födelsedagsbarnets son till Listerbyrondellen och kunde åka tillbaka med lite mer tidspassande transporter.
Sista biten med buss satt jag och njöt för fulla muggar. Försökte fånga känslan av att mötas av kvällsljuset i Bredavikskurvan med kameran, men det gick såklart inte. Hur som helst var det jättevackert och jag satt bekvämt och lyssnade på en spännande podd och njöt allmänt av livet. Kvart över åtta var jag hemma, drog på mig morgonrocken, tvättade av sommarens andra omgång smink, lade en ansiktsmask, lade upp fötterna. tittade på ett avsnitt av den där danska serien, kikade på lite släktforskning och sedan började äntligen nattshowen jag hade väntat på! Inatt fortsätter den för dig som missade att Perseiderna (meteorregnet som alltid syns runt 12/8) har osedvanligt goda omständigheter nu när månen går ner i rimlig tid och det är klart väder. Vi som bor här ute på vischan har det tillräckligt mörkt för att Vintergatan, alla stjärnor och ”stjärnfallen” ska bjuda på ett njutbart spektakel. Jag lade mig i vår sköna hängmatta med fuskpälsfilten och kände mig genuint lycklig, den där sortens välbefinnande där munnen ler av sig själv och man nästan ser lite fånig ut. Jag undrade varför jag inte satsade på en karriär inom astronomin och bannade mig själv för att jag fortfarande inte lärt mig alla de mellanstora stjärnbildernas namn, men mest var jag bara otroligt tacksam för att ha en plats i detta makalösa universum med så många mysterier. Fira livet, hördu! Tack för att vi får vara här.
Som fortsättning på snacket om nystart och rensning kommer här en djupdykning i ämnet. Jag har de senaste dagarna verkligen ränt runt som hade jag Duracell-batterier insatta där jag oftast inte har någonting. Trädgården har fått en subtil ansiktslyftning efter alla timmars jobb, men det känns otroligt bra att veta att några av de mest trängande uppgifterna blivit avklarade. Inomhus har det rensats upp i förrådet, jag har sorterat om skänken och i det köksskåp där det 2017 ställdes grejer ”så länge” som sedan fick permanent plats och jag har rensat datorn. Gått igenom gamla dokument och faktiskt slängt en massa onödigt som jag förut haft svårt att släppa taget om. Skrivbordet är helt rensat på alla högar utom den nödvändiga och jag har beställt en del kontorsvaror som saknades (kort och kuvert som jag gör egna kort med, har hittat jättebra som jag köper från Adlibris) och lim- och klisterlådan är uppdaterad genom nytt tejp i den tomma tejphållaren och liknande. Nu är kylskåpet och frysen kvar, men det ska nog hinnas med.
Av allt jag gjort de senaste dagarna känns det här roligast. Jag hittade en av alla de listor jag gjort genom åren. Denna är lite speciell. Det är ingen ”bucket list”, utan är något slags arbete under utveckling. Grejer kan strykas och läggas till, bockas av och kompletteras. Jag vet att jag har liknande listor på andra ställen, både på papper och digitalt, och ska göra vad jag kan för att sammanställa dem för att få bättre överblick över vad jag har haft på sinnet över åren. Somligt har funnits som drömmar i många år och ska kanske få fortsätta vara just det, annat är inte längre aktuellt och så finns det grejerna som kräver ständigt arbete. Just denna lista skrevs efter en otroligt tuff tid. Den första oktober hade jag opererats, en operation som satte punkt för några långa och kaotiska månader och denna dag ser jag som ”EFTER”. Du vet, det finns ett före och efter somliga stora och omdanande händelser eller perioder. Efter detta datum inföll sig en otrolig förnöjsamhet i mitt liv. Jag hade trott att jag skulle gå sönder, men jag hittade istället fram till ett inre lugn som jag kanske inte kommit fram till om livet fortsatt som vanligt. Jag och resesyrran som är expert på planer och listor pratade sedan länge om denna lista och definitionen av ordet ”driv”, mycket eftersom jag känner att jag saknar driv, men absolut inte är lat. Detta återkommer jag till. Vad skulle du skriva på en sådan här typ av lista? Tror du att man behöver prioritera att ta sig en titt på livskartan då och då för att ta sig fram till smultronställena, eller kan ett liv levt helt baserat på impulsivitet bli lika bra?
Igår hade jag chansen att ta emot våra goda vänner på frukost. De var på väg upp hem till Stockholm för att börja jobba och vara redo för skolstarten. Eftersom jag älskar att baka blev det en omgång frallor som fick bli basen. Efter allt rensande under sommaren känns det roligt att lite nytt fått byta ut en del uttjänta grejer. Denna härliga linneduk med Tutankhamon på fick jag av min svärmor då hon rensade ut hemma (hahaha, blir det någonsin riktigt luftigt när man är som vi undrar jag) och jag bestämde att den skulle få bli bakduk. Jag älskar den och blir så glad av den!
Så fin! Kul att våra blomster får åka ut i världen och göra folk glada på andra ställen också. Dahliorna har verkligen blommat på, virusen till trots. Jag ser vilka som inte får fortsätta bo här hemma efter sommaren, men jag tror faktiskt att jag kommer att spara ett par av knölarna som kanske bär på virus.
Gott mellis. Flingsalt från Læsö är extra gott till egna tomat- och gurkskivor. Tack till faster som gav mig ett par Västeråsplantor när gurkorna i växthuset hade döden dött av spinnangrepp. Den ena plantan blev uppäten på två sekunder av mördarsniglar, den andra har jag vårdat och slagits för. Trots gödsel har den inte gett så många gurkor än. De som kommer är dock goda. Jag vet att tanken väl är att dessa gurkor passar bäst till inläggningar, men det fina med egna odlingar är att man gör som man vill.
Brorsan hjälper oss med åkgräsklipparen ibland. Vid den här tiden på året brukar gräset ha slutat växa för länge sedan. Vi har haft en sommar med mer omväxlande väder och det regn som fallit har hållit igång växtligheten. Det gjorde att jag hade några ordentliga givor gräsklipp att lägga i de lådor där potatisen växte. Med jord som utnämnts som ”sand med smuts i” får vi ta till alla knep för att ge lite substans till det som det odlade ska växa i.
Jag vet att jag gnällde lite på de remonterande jordgubbsplantorna, men de har kommit igen. Varje dag plockar jag en näve gubbar varav några har riktigt bra storlek. Jag har ingen aning om hur jag ska hålla efter de tolv plantor som stod luftigt i början av sommaren. Nu är hela lådan full av revor. Ska jag rensa ut som med vanliga jordgubbsplantor?
Innan det rejäla regnvädret drog igen skördade jag bondbönorna. De ska nu spritas och förvällas samtidigt som jag fortsätter att rensa ut här hemma. Du kanske tror att jag är galen som har så mycket att rensa? Jag skulle vilja hävda att det är tvärtom. Ett vanligt västerländskt liv bjuder på så många prylar och så många papper och så många bra-att-ha-grejer att det är viktigt att rensa för att INTE bli galen. Loppisen har också hjälpt mig att släppa taget om en massa grejer som verkligen varken behövs eller har något känslomässigt värde. Det är utbytet av somligt och utrensningen av annat som nu stått på olika platser här hemma som ska åtgärdas. Lagom till att höstterminen drar igång kommer jag att vara redo med mer luft omkring mig. Skönt!
Det är ingen hemlighet att jag brukar dra igång nya projekt när jag står inför en förändring av något slag. Början på en ny vecka. Ny årstid. Den första i månaden. Nyår. Nytt jobb. Nytt hem. Nya omständigheter. Min mammas favorituttryck var ”jag börjar på måndag” (gällande att leva mer hälsosamt, å andra sidan var det sista hon sa till mig ”banta inte”) och jag känner en stor trygghet i att veta, eller hoppas på, att det alltid finns en ny måndag där framme. Det är en dag som dyker upp 52 eller 53 gånger varje år, så det ger många chanser till att fatta bättre beslut, bli mer strukturerad, ge sig själv en nystart eller vad det nu är som behöver göras. Du behöver inte påminna mig om att detsamma gäller alla andra veckodagar också, måndagar har helt enkelt en högre status i mina ögon. 58% av alla amerikaner tycker för övrigt att måndagar är den värsta dagen på hela veckan, något som jag antar har att göra med att de inte gillar sina jobb. Tragiskt.
Nu har jag varit ensam här hemma i några dagar, även om jag har haft besök varje dag. Det har gett mycket tid till eftersatt trädgårdsarbete och städning som jag inte velat ödsla tid på med älsklingarna här hemma. Igår kväll låg jag och klämde ett gäng avsnitt av ”Morden i Helsingör” för att jobba på min danska och för att jag råkar besitta en förkärlek till deckare sedan ung ålder och idag får jag brunchbesök av fina vänner som lägger sin sommar bakom sig för att åka hem till Hasslö. I eftermiddag ska vi få en massa regn, vilket öppnar en massa chanser till inomhusaktiviteter. Jag har ett jobbsamtal, men efter det hade jag tänkt mig att sätta mig med höstens schema och strukturera upp livet lite. Det är en massa kul som händer på olika håll i landet, så det kommer att krävas ett lugnt och organiserat sinne. Eller krävas och krävas, jag mår helt enkelt bra av att ha koll på läget. Kul att jag har kvar min peppsten med förra årsordet RUTIN. Jag hittade den när jag städade på arbetsbordet och kände hur glad jag blev över alla rutiner som ger mitt liv en härlig struktur. Ja, om jag ger dem en chans, alltså, hahaha! När jag är klar med mitt översiktsschema kommer jag att ha så mycket roligt att se fram emot när måndag väl dyker upp.
Jag har (tyvärr) fått mitt arbetsrum tillbaka, men mina bloggrutiner om morgnarna känns väldigt långt borta. Förhoppningsvis sätter de sig snart, jag behöver bara putta lite extra i denna uppförsbacke. Här kommer i alla fall en liten blomkavalkad från gårdagens trädgårdspromenad.
Att ha blomster i alla rum som jag uppehåller mig i under dagen gör mig gott. Jag njuter så länge det varar!
”Jag säger alltid vi ses istället för hej då”, tipsade min faster om. Det gör ju jag också. Och kör försiktigt och ha en fin höst och vi ses på FaceTime. Men jag gråter ändå. Jag grät innan familjen åkte, jag grät när jag stod och vinkade på verandatrappan och jag grät då jag packade in sängkläderna i tvättmaskinen och lek-köksredskapen i diskmaskinen och då jag vattnade i växthuset och då jag vattnade tomaterna. Under de över tre veckorna vi har haft lilla barnbarnet här har hon utvecklats helt enormt. Det är ju så det ska vara och jag är så glad över att vi fick chansen att vara med under just de här veckorna. När jag hade landat i det slutade jag gråta och gjorde en banansmoothie till lunch. Den åt jag tillsammans med resterna av den utlovade tomat- och mozzarellasalladen jag hade gjort till maken till frukost. Mozzarellan var såklart uppäten, men tomatskivorna var smarrigt marinerade i vinägretten på balsamvinäger och olivolja. Nu ska jag snart börja beta av Listan med trettiosju punkter. Jag vet att somligt aldrig kommer att bli gjort och att annat hoppar in mellan raderna, men nu när jag känner sådant vemod över att högsommaren är slut hjälper det att ha något påtagligt att ta itu med för att skingra tankarna. Till min hjälp har jag ett stort antal gulliga bilder på barnbarnet som gör oss alla i familjen till lite bättre, eller åtminstone gladare, människor.
Idag är det Ulriks namnsdag. Ulrik var en klasskompis på gymnasiet som jag aldrig hängde med, men som trots det lämnade avtryck. Under gymnasiet åkte han som utbytesstudent till Australien och under det läsåret damp det ner vykort i alla klasskamraters brevlådor, en i taget. Ulriks utmärkande personlighetsdrag var att han var glad och vänlig, något som verkar ha följt med honom i livet framåt, inte minst som överläkare på neo. En gång för kanske 15-20 år sedan sprang jag på honom på Huddinge sjukhus. Han var sig väldigt lik och jag hejade glatt, men hade bråttom till en undersökning och hann inte prata med honom trots att jag hade velat.
Idag är det alltså Ulriks namnsdag. Den där snabba träffen på Huddinge sjukhus blev sista gången jag såg den glade klasskamraten, han som jag aldrig riktigt kände. För tre år sedan dog han nämligen hastigt. Detta faktum påminner om att livet bäst levs i tacksamhet för det vi har här och nu, inte det som kanske finns i en värld som ännu inte har skapats.
