Jag försöker alltid utveckla mig själv, och inveckla (jag vet, så använder man egentligen inte detta ord). Jag söker mig utåt för att möta nya tankar och djupare kunskap, men jag söker mig också inåt för att inte förlora kontakten med den jag är just för tillfället. För mig som dokumenterat stora delar av mitt liv genom att skriva både tacksamhetsdagbok och i perioder vanlig dagbok, fotografera, scrappa och blogga är det självklart och uppenbart att olika sidor av mitt liv och min personlighet fått ta större utrymme i olika perioder. Hur är det för någon som inte ägnar sig åt navelskåderi, är det lika uppenbart? Rent faktamässigt är det bevisat att vi glömmer mycket, men vi kommer också ihåg en hel del. Problemet är att vi varje gång vi plockar fram ett minne vrider det lite, så till slut kan minnet av en situation se väldigt olikt ut det som verkligen hände. Det sker nog sällan medvetet genom lögn. Det som en gång var sant har bara fått en ny kostym och har blivit omformat.
Eftersom vi är så olika varandra som människor är uppenbarligen somliga helt ointresserade av det som hänt tidigare i livet, eller vad som hänt ens föräldrar och förföräldrar innan man själv föddes. Detta är ju ett av mina stora intressen. Jag älskar att fundera över vilka av mina förfäder och förmödrar som är representerade i min kropp, vem av alla som gått före som jag hade trivts bäst tillsammans och hur mycket jag själv påverkats av de relationsmönster som mina föräldrar hade skapat från sina föräldrar o.s.v. långt tillbaka i tiden.
Just nu går jag en Courserakurs som heter ”Know Thyself – The Value and Limits of Self-Knowledge: The Unconscious” från The University of Edinburgh. Den går in i sådant som jag känner är lite väl humbug. Mycket Sigmund och Anna Freud t.ex. Kanske är det mitt eget kontrollbehov som gör att jag känner mig störd av att tänka mig ett liv som anses ske parallellt med det jag upplever, ett liv där jag både fattar beslut och leder mig själv rätt eller fel, ett liv där mina helgalna drömmar som verkligen är kockobäng på synnerligen komplicerade sätt skulle förklara varför jag känner som jag gör. Ja, eller tvärtom, att det jag känner förorsakar kockobängdraman i mina drömmar. (Jag kommer i princip aldrig ihåg några drömmar, men gör jag det är det alltid helgalna mardrömmar som gör att jag vaknar med hjärtat i halsgropen.) Jag förnekar inte att saker och ting sker undermedvetet, men kanske är jag inte tillräckligt insatt för att ha förmågan att omfamna hela konceptet. Det ska i alla fall bli mycket intressant att gräva ner mig lite mer i detta ämne!
Hur förhåller man sig till den man är? Och hur ska man bedöma vem som känner sig själv bäst? Är det personen som inte låter sig påverkas av livets stormar, som inte ältar någonting och följer målbeskrivningar, kalendrar och varje överenskommelse med sig själv? (Upplevs kanske som känslokall och hård.) Är det personen som har gått på en massa minor på grund av olika orsaker och som lärt sig navigera mellan potentiella faror och andra människors känslouttryck? (Upplevs kanske som undvikande.) Är det personen som skalat av sig själv skyddsrustningen, som accepterar sina svagheter och som tar emot det som händer under ett ständigt analyserande och gärna vill ha med andra under tiden som det ska analyseras? (Upplevs kanske som dränerande.) Ja, sådär fortsätter det. Vi är alla mer eller mindre komplicerade. Vi kommer från många generationers biologiska kroppar med ett psyke format av både sagda kropp och vår omgivning och förväntas att som vuxna ta hand om det egna jaget på ett ansvarsfullt sätt. Det kan kännas överväldigande för många. Jag är tacksam över att få vara med då klienter till mig ska filura ut vilka de är och hur de bäst ska kunna hantera livets utmaningar och hoppas kunna bli ännu bättre på det med varje dag som går!
