Vad är lyx egentligen? Enligt definitionen i SAOL ser det ut såhär:
1) yppighet l. överdåd i sätt att leva l. uppträda, i förbrukning av varor o. d.; levnadssätt som utmärker sig genom överflöd, slöseri, överdrivet stor bekvämlighet, överflödiga (o. förfinade) njutningar o. d.; ståt, prakt.
2) konkretare, om ngt som är överdrivet dyrbart l. elegant l. om sådant som icke är nödvändigt för en normal levnadsstandard l. behövligt för det avsedda ändamålet; särsk. i fråga om heminredning, moderna bekvämligheter, prydnadsföremål, ekiperingsdetaljer o. d.
Idag fick vi sannerligen uppleva lyx i dess rätta bemärkelse: ”levnadssätt som utmärker sig genom överdrivet stor bekvämlighet”, jajamensan. Syrran hade förberett en fräsch thaisoppa och friterade riskakor med honung och dessutom fick vi en liten julmustprovning på köpet. Jag njöt av varje tugga, för det var orimligt gott. Min syster och svåger har goda vänner där kvinnan är en odlande och matintresserad thailändska som är otroligt duktig på att odla grödor passande sin thailändska mat, men hon är även expert på att ta tillvara på skogens generösa utbud. Mycket inspirerande.
När tallrikarna var slickade var det dags att dra vidare till makens lillebrors nya Escape room som just nu är i uppstartsfasen. Så kul att få testa detta koncept – något jag aldrig provat förut och faktiskt var lite nervös inför. Det var iallafall hur kul som helst och vi lyckades till slut med uppdraget. Jag kände mig därmed osedvanligt nöjd och glad då det var dags att dra vidare norrut mot nya äventyr.
Hur vacker kan en morgon vara? Jag tröttnar aldrig från denna vy från mitt arbetsrummet och har fotat den många gånger. Nu var det dock längesedan. När jag satt och skrev Trettio tacksamma dagar blev plötsligt rummet helt varmt och jag var tvungen och springa fram till fönstret. Telefonen kunde såklart inte fånga precis hur vackert det var, men nog lyckades den ganska bra. En minut senare kom maken upp och frågade om jag hade sett ljuset. Om jag hade! Tack för denna början, den kalibrerade verkligen hela mitt sinne.
Igår hade jag inga samtal, så jag bestämde mig för att åka hem till svågern och svägerskan och såpskura två av golven för att underlätta för dem. Den 2/12 ska kvinnan som köpt deras lägenhet flytta in, så tills dess måste hela lägenheten vara utflyttad och flyttstädad. Med tanke på att de vuxna har två heltidstjänster att hantera samtidigt som alla förberedelser i huset och avvecklandet i lägenheten ska jongleras är det lätt att förstå att all extra hjälp som kan uppbådas är välkommen.
Jag tog mig an de två golv som stod på tur i ”att göra-listan” och fick försätta mig i något slags flow för att verkligen kunna njuta av processen. ”Vät en lagom hanterbar del av golvet, såpskura med borste, torka av såpvattnet och repetera tills vattnet behöver bytas ut. Häll ut vattnet i toaletten, skölj ut microfiberduken som används till det rena vattnet, häll ut sköljvattnet i toaletten, fyll på nytt vatten i diskhon i köket (där det läcker, därav inblandningen av toaletten) och börja om. Fortsätt så tills du tagit dig från ena hörnet till det andra.” Det mindre rummet krävde mer arbete då heltäckningsmattan som legat uppepå hade lämnat ett envist, rött damm, men det blev rätt bra till slut. Det är väldigt tillfredsställande att göra ett jobb som fräschar upp på det vis som såpskurning gör. Doften! Känslan av det mjuka träet… Jag fick titta förbi syrran i stan för att blaska av mig och byta kläder innan körrepetitionen. Glad i hågen sjöng jag med min kraxiga röst (förkylningen har lagt sig, inte hesheten) i alla dessa underbara advents- och julsånger som gör mig så glad. Hurra! Nu är det bara drygt två veckor kvar tills det är dags att hänga upp adventsstjärnorna och jag börjar komma i stämning. Även småfåglarna, för de har fått sin fina fågelmatarstation på plats. Maken håller på att bygga ett nytt tak till den för att göra den ännu finare. Tänk, så glad jag blir över dessa små fladdrande varelser. Nu ska jag bara se hur jag ska göra då vi är bortresta för att inte fåglarna ska överge oss. Kanske frågar jag någon av grannarna om de kan fylla på åtminstone varannan dag, eller om brorsan är här ute och bygger på sitt fina hus.
Igår städade jag ur min skräplåda i sovrummet. Du vet, den med rökelsepinnar som sällan används, gamla mynt med något slags affektionsvärde, en påse med en massa kablar och kontakter som kanske eventuellt och möjligtvis kan komma till nytta någon dag, minst tjugo plastkort av olika slag, tre par glasögon som inte längre hjälper mig och en hel hög söndriga grejer som borde lagas. Jag hällde ut allt på sängen (dåligt drag, men det gick sedan lätt att rista av täcket utomhus) och tog tag i den här röran. Målet var att allt ”så småningom” skulle åtgärdas där och då. Hu, det gjorde nästan ont i magen. Att skjuta upp är en paradgren för mig. Någon sa att de aldrig hade kunnat tro det om mig, men detta är något som jag ganska framgångsrikt ändå får jobba hårt med på olika vis. Min pliktkänsla vinner över uppskjutaren, så för det mesta är det inget stort problem. Att lägga ner grejer och tänka ”sen” för sådant som inte är viktigt är dock en väldigt improduktiv taktik och leder bara till proppfulla lådor.
Sagt och gjort. Fram med soppåse och inga pardon! När jag var färdig gick det lätt att sätta in lådan och mer än hälften av grejerna var utrensade. Allt som jag hade tänkt laga slängdes faktiskt. Inte för att jag var lat, utan för att jag insåg att dessa grejer inte var viktiga. Kvar låg på sängen fem Accesskort från SL, använda senast för en himla massa år sedan. Fanns det möjligtvis kvar pengar på något av dem? Efter att ha gått in på SL:s hemsida fick jag instruktioner att ta kontakt med kundservice, så då gjorde jag det. En halvtimme senare hade jag 162,50 kr på väg in på bankkontot. Kanske inte så mycket pengar, men definitivt värt den där halvtimmen tänker jag. Min syrra sa att jag borde ha ett ”leta upp pengar på oväntade ställen”-segment här i bloggen. Kanske det? Som Lyxfällan där de fixar loppis fast deltagarna har 100 000-tals kronor i skulder. Inga ören är för små eller meningslösa. Jag behöver inte ens låtsas för att inse att det är på det viset. Dock är jag rätt snäll av mig, så många gånger skänker jag saker som hade kunnat säljas. Vi får se var jag landar! Lite roligt är det onekligen att hitta oväntade pengar.
Alltså, jag inser att jag har ett problem. När jag träffar på en Julstämning måste jag köpa den. Det är något med omslagspapperet, motivet på framsidan och innehållet. Jag sugs in i dessa tidningar och är så tacksam för den lilla samling jag skrapat ihop. Just denna köpte jag på Pingstis, några andra fanns här i huset, en del har jag plockat upp på olika second hand och ett par låg i mitt fyndigaste auktionsköp någonsin. Tyvärr vis av erfarenhet låter jag alla pappersvaror som inte bott i vårt hus förut bo i frysen i några dagar innan jag lägger dem i en speciell korg. (Silverfisk har vi haft nog av, jag gillar livet utan deras sällskap.) Från första advent får de flytta fram på Fars lilla rullbord i vardagsrummet. Om du brukar läsa här vet du att jag inte gillar att känna mig ”ägd” av prylar, så lite stör det mig att jag blir så glad av att hitta en sådan här tidning och ta med den hem. Heja mig själv nu när jag väljer att ha kvar dessa och göra mig av med annat som ”kanske kan vara bra att ha”, men samtidigt aldrig kommer till nytta. Hej och hå, hej och hå.
Idag kopierar jag in tacksamhetstexten direkt från Trettio Tacksamma Dagar, även om jag inte brukar göra så. Ensamhet och vad den gör med människor har nämligen varit något som upptagit mycket av mitt sinne de senaste dagarna.
12 november. När jag läste till samtalsterapeut märkte jag snabbt att utbildningen var mycket grundläggande. Jag klämde därför in ett gäng fantastiska kurser från Coursera, mitt bästa tips för alla som vill fortsätta förkovra sig genom livet. Bl. a. läste jag Yales mest populära kurs någonsin, ”The Science of Well-Being” (Vetenskapen om välbefinnande), med professor Laurie Santos. Santos är psykologiprofessor och driver också den välkända podden The Happiness Lab. På förekommen anledning har jag de senaste dagarna funderat lite på ett av de första poddavsnitt hon sände för fem år sedan med ett budskap som fortfarande är högst aktuellt.
Våra barns generation har vuxit upp med stort fokus på vem som är ”introvert” och vem som är ”extrovert”. Det som definierar detta personlighetsdrag är huruvida man behöver ensam återhämtning eller får energi av att umgås med andra människor. Tolkningen har, åtminstone i mina kretsar, varit att man som introvert inte orkar med andra människor för att de tar så mycket energi från en. Ett av våra barn upptäckte efter att ha flyttat hemifrån att det finns en viktig aspekt att lägga till detta. Alla människor behöver och mår bra av social interaktion, även de som behöver återhämtning. ”Jag visste inte att jag var så social, människor är verkligen spännande!” I tolkningen av personlighetsdraget ligger alltså bara huruvida man behöver ensamtid efter att ha hängt med andra eller ej, inte om man är social eller ej. Vi människor är nämligen sociala varelser och behöver varandra. Att vara ensam är lika farligt för hälsan som att röka 15 cigaretter om dagen. Att då höra att 64% av amerikanska collegestudenter (2019, så inte ens under covid-19) känner sig väldigt ensamma den största delen av tiden gör mig nedstämd. Det finns ingen anledning att tro att siffrorna skulle vara särskilt annorlunda här i Sverige.
Nicholas Epley och Juliana Schroeder undersökte vådan av att tro att man behöver ensamhet och att söka den medvetet. I sina studier undersökte de vad som händer då man småpratar med okända i allmänna utrymmen. Lo and behold! Alla mådde bra av detta, oavsett om man betraktade sig som någon som gillar just detta fenomen eller ej. Epley och Schroeder samarbetade med ett tågföretag och efter redovisat resultat införde företaget, trumvirvel, tysta vagnar i sina tåg! Det var nämligen detta som kunderna hade önskat och trodde att de behövde, även om de uppenbarligen istället hade behövt sociala vagnar för att må bra. Att småprata med någon, oavsett om det är en tjurig granne eller Therese i kassan, kommer alltid att göra dig gott. Riktigt gott, till och med. Något att tänka på nästa gång du låtsas att det regnar och sänker blicken då du möter någon i hissen.
Ensamhet känns av någon anledning otroligt skamligt för många, men kom ihåg att det med all sannolikhet runt omkring dig finns andra som också känner likadant. Det finns flera sätt att bekämpa denna ensamhet. Engagera dig i en förening, gå med i en bokklubb, joina en kör, gå till din gamla församling även om du förlorat din tro, gå med i bostadsrättsföreningen, sitt barnvakt till dina syskonbarn, erbjud din gamla granne att hjälpa till med fönsterputs eller prata med okända i kön, i kassan, på gymmet. Det finns en väg ut ur ensamhetens trånga bur. Idag är jag tacksam för alla som, frivilligt eller ofrivilligt, interagerar med mig på olika sätt och därmed gör oss båda en tjänst. Tack för att ni finns och delar min vardag, kära medmänniskor!
Ibland känns det i hela mitt väsen hur jag vill bryta mig loss från gruppen, men oftast är det tillsammans med andra som jag känner mig bekväm, trygg och säker. Att se en fågelflock flyga, landa, leta mat och lyfta helt synkroniserat är fascinerande! Jag såg dessa varelser uppehålla sig runt vårt hem i några minuter för att sedan ge sig av. Ingen blev kvar. Ingen verkade dra åt något annat håll. Själv blev jag dock sugen på att hitta på något spännande…
Jag fattar knappt själv att vi fortfarande äter egna tomater trots att vi hunnit en bra bit in i november! När vi bjöd våra kompisar på trerätters igår var potatis, purjo, lök, vitlök, chili, persilja och tomat från de egna odlingarna. Det känns onekligen lyxigt att veta precis vad dessa grödor varit med om.
För övrigt var detta recept något av det smarrigaste jag ätit på länge. Tips från äldsta dottern. Varsågod! (Jag mixade ner lök och vitlök i skyn, så såsen behövde inte redas. Den var förresten redan färdigreducerad när jag tog köttet ur ugnen. Och luras inte av grillkryddan, den gjorde om något bara maten godare.)
Igår hade jag ett spännande jobbsamtal som krävde att jag uppdaterade mig lite inom ett visst område. Jag blir alltid lika glad då jag får tillfälle att expandera mitt sinne och lära mig mer. Det är skönt att få sätta ord på sådant som har cirkulerat i mitt huvud, många gånger i många år, och få bekräftelse på att intuitionen lett mig rätt. Lika skönt som detta är, lika jobbigt kan det bli då något går tvärt emot det jag tror, tycker eller tycker mig förstå. Alla förhåller sig till bias, hur man med tiden skapar personliga glasögon som zoomar in på sådant man håller med om och zoomar ut från sådant som inte passar in i ens förklaringsmodell. Dessa glasögon ställs in utifrån den kultur man växer upp i, de personer man umgås med, de nyheter man lyssnar på, de böcker man läser och de miljöer man badar i. För det mesta är det bara irriterande att försöka ha en diskussion med någon som inte förstår att bias finns hos alla. Jag kan lätt bli störd både på mig själv och motparten som jag då upplever helt okunnig om att dessa glasögon präglar alla åsikter som presenteras. Detta har hänt många gånger de senaste veckorna med upptakten till det amerikanska valet och inte minst i svallvågorna efter själva valresultatet. Är människor idioter, eller väljer de efter hur deras verklighet ser ut? Är alla som tycker på ett sätt goda och ett annat sätt onda? Finns det flera sätt att se på samma verklighet? Kan båda sidor ha rätt samtidigt? Eller kan båda ha fel? Vad vinner stater på att uppfostra sina vuxna medborgare till att bli ”nyttiga idioter”? Hur många inser att de är spelpjäser i just sådana uppfostringskampanjer?
Jag glömmer aldrig den vän som sa ”jag har alltid röstat blått, men nu är jag arbetslös och då tänker jag rösta på Socialdemokraterna så inte min ersättning går ner”. Jag tror inte att hennes förhållningssätt är speciellt olikt de flesta andras. Finns det något här att hämta som gör mitt liv bättre, eller sämre, så behöver jag agera på det. Antingen gör man ett val för att få något, eller så gör man ett val för att slippa något. Just nu väljer jag att laga en god middag till våra vänner som kommer i eftermiddag. De har alltid spännande åsikter att komma med och jag lyssnar med ett försiktigt öppet sinne. Hur många i dagens samhälle har personer som inte bara kliar dem medhårs i sin bekantskapskrets? Det blir färre och färre (lyssnade på någon intervju med Demoskops Karin Nelsson och läste ut att det är på det viset, till och med så att man stryker personer som ”tycker fel” ur sitt liv) och tror att hela samhället mår dåligt av detta.
Just idag har det inte blivit någon tid över till bloggen. Jag vill påminna om projektet ”Trettio tacksamma dagar” som jag kör under november månad varje år på Facebook. Det gör att bloggen under denna tid blir lite styvmoderligt behandlad. Här hittar du mina små ”tacksamhetsmeditationer” som inte är helt olika vissa av inläggen på denna blogg. Tack för att du har fördragsamhet med att jag lägger en del tid på detta mitt käraste lilla hjärtebarn.
