Jag behövde hämta något i Bredavik, kom dit sent på kvällen och fick använda telefonens lampa för att hitta fram. Väl tillbaka vid bilen stannade jag till och vände mig mot det lilla ljuset från stan och alla stjärnor på himlen. Hur många gånger har jag stått och sett ut över detta vackra sedan 1983? Hur många tankar har snurrat ut i universum? Hur många lösningar på problem har det lagts upp maskor till just här?
Nostalgi ansågs vara en psykisk sjukdom som vissa soldater på 1600-talet sas lida av. En sjuklig hemlängtan. (Det var kanske snarare PTSD de drabbats av om man läser vilka symtom de uppvisade.) På 1700-talet ändrade Immanuel Kant nostalgins betydelsen till ”en längtan efter ett då snarare än ett där”.
Att låta nostalgin styra ens liv kan orsaka onödig smärta tänker jag, åtminstone blir det så för mig om jag inte medvetet hanterar den. Det händer allt mer ofta att jag tar mig tid att stanna upp och kalibrera både känslor och inställningar. Min benägenhet till att hänfalla åt nostalgiska tankar sätter onekligen tonen till dessa stunder, men efter en stund tar jag befälet och låter tacksamheten ta över. Jag får finnas! Jag får vara med! Jag har nya chanser framför mig! Jag får vara med om detta oerhörda äventyr! Tacktacktack! På fredag drar Trettio tacksamma dagar igång. Den här upplevelsen hade inte kunnat komma mer lämpligt.
Så sa hon, körkompisen, till vännen som satt mitt emellan oss. Båda började skrocka lite. Något svar kom inte, men en fjärde person blandade sig i konversationen och gav något tips om vad som är lämpligt att svara då man egentligen mår skit. De första två personerna är nämligen sjukskrivna, en för mental utmattning och en för hälsoproblem. Vi vet alla att situationen är problematisk. Vad säger man lämpligen istället? Bara hej? Hoppas du har haft en fin dag? Härligt med körövning!? Underbara Clara har egen erfarenhet av utmattning och skriver då och då tankeväckande inlägg om detta fenomen. Själv tänker jag tillbaka på den fullkomliga kollaps som följde på föräldrarnas dödsår. Hur maken fick med mig på en tre veckor lång viloresa och hur ledsamt det var att känna sig levande död. All kärlek till dig som balanserar på linan som hänger över Utmattningsland, vare sig du trillar ner eller kommer över på andra sidan med hjärtat i halsgropen. Jag känner med dig.
Livet med unga, vuxna barn har, åtminstone för oss, inneburit att vi hjälpt till att flytta bohag ett stort antal gånger vid det här laget. Vår yngsta dotter har bott i ett helt gäng andrahandsboenden och som inneboende under de senaste åren och har därmed bidragit till att ett antal individer tjänat många sköna extra tusenlappar. (Och så har förstås min lillasyster ställt upp med generöst gratisboende.) Jag förstår alla som fixar extrainkomster genom uthyrningsrum och utbyggnader. Det är en perfekt extrainkomst! Nu har dock flyttkarusellen hoppats av då dottern flyttat till Danmark och vi kör med vår perfekta flyttbil hennes bohag dit till helgen. Tack kära Kia för alla mil du har tagit oss runt i världen! Du är bäst. De senaste månaderna har dock bilen kostat oss lite för mycket för att det ska vara kul. Förhoppningsvis är de åtgärdade problemen och det som är på gång att fixas inte en indikation på hur det ska se ut hädanefter.
Det är komplicerat, det där med relationer, men ingen av oss kommer undan att behöva förhålla oss till dem. Somliga får det de önskar och vill sedan inte ha det. Andra sörjer det de inte får till den grad att de går miste om allt det andra fina som finns tillgängligt. En del sabbar sina relationer medvetet eller omedvetet och får sedan sona i resten av sina liv. Somliga jobbar hårt på att bygga upp en stabil grund och kan luta sig mot den då det börjar svaja. Att få goda relationer är inte gratis och inte är det alltid särskilt lätt heller. Somligt kommer naturligt, men det betyder inte att det är rätt. Annat får man ta befälet över för att inte ledas helt åt Tjotahejti. Det sägs att tid är pengar, men tid är så mycket mer. En timme över telefonen för att få rätt hjälp är otroligt värdefullt, en timme över telefonen bredvid barnet som leker kanske inte är lika optimalt. Det gäller att hitta balans mellan sitt egos behov/önskan/viljor och sin roll som familjemedlem, vän eller samhällsmedborgare. Som sagt. Inte är det lätt.
Själv har jag gjort mycket rätt och en hel del fel i livet både gällande det ena och det andra. Jag kan inte önska bort det som blev fel, men är tacksam för att det som blev rätt står på egna ben. På den senaste tiden har jag läst om föräldrar som tvivlar på sitt eget föräldraskap, som ältar det som blev fel, undrar om de gjort för lite eller kanske för mycket. Jag tänker att just gällande min roll som mamma har jag verkligen gjort mitt bästa. Jag har bett om förlåtelse för det som blev fel och fått den. Våra tre barn är väldigt olika som individer, men alla tre vet att de kan lita på sina föräldrar i ur och skur. Vi älskar varandra. Vi ställer upp för varandra. Nu har det kommit in tre nya individer i vår lilla enhet. Två svärsöner och ett barnbarn. Man kan gissa hur mycket som helst gällande hur något kommer att bli, men sedan lever detta ”något” sitt eget liv. Jag kan vara tacksam för svärsönernas önskan att göra rätt, för det jobb deras föräldrar lagt ner och för deras villighet att göra sin del för att anpassa sig till just vår gemenskap. Jag kan förstå mina och makens föräldrars sorg över att vi drog iväg så långt med barnen och så länge. Jag inser att det fortfarande finns plats i hjärtat för de som behöver få rum där i framtiden. Just idag ligger dock fokuset på ”livets efterrätt”, det lilla barnbarn som jag älskar med allt jag har. Det är en fröjd att ha henne i mitt liv och min önskan är att det ska nå fram till henne. Grattis på ettårsdagen, lilla L! Vi älskar dig.
Den här tiden på året bjuder på utmaningar för många i detta land som allmänt verkar funka bättre det ena halvåret än det andra. Då talar jag alltså inte om det nuvarande, utan om det som var och det som kommer. Årstider finns inte överallt, men där de ger sig tillkänna beter de sig på ett sätt som kanske inte nödvändigtvis känns igen av personerna som får uppleva dem. ”Kulturella skillnader”, eller vad man nu ska kalla det. Jag har upplevt höst där jag suttit och skrivit brev i solstol ena dagen och nästa blivit varnad att akta mig för mud slides, under några höstar har jag äntligen kunnat andats ut efter 35° och 100% luftfuktighet under allt för många dagar, andra gånger har jag upplevt frost på morgonen för att sedan försöka ta in makalöst vackra och glödande färger från ett öppet bilfönster på eftermiddagen och så har jag fått njuta av väldigt många helt vanliga, svenska höstar som jag själv njutit av i fulla muggar medan folk runt omkring mig ofta koncentrerat sig på de kommande deppmånaderna mer än något annat.
Att ta emot hösten med öppna armar känns kanske inte helt intuitivt. Hur ska man kunna njuta när man vet att träden snart står nakna och spretande, att solen knappt kommer att hinna gå upp innan den går ner igen och att energin som var så lätt att komma åt i maj plötsligt är inlåst på något ställe utan åtkomst? Jag kan inte tala om för någon annan hur de ska göra, men nog tror jag på att detta är tiden då man gott kan vara lite extra snäll både mot sig själv och andra. Acceptera att sömnen behöver ta större plats under dygnet, ge dig själv gåvan att röra på kroppen på ett sätt eller annat och tända ljus och mysa med andra miserabla medmänniskor. Löven kommer att falla av, allt kommer att kännas mörkt och dött, energinivåerna kommer att sjunka och vardagen kommer sällan att bjuda på grillfester eller bad i skogsbryn. Det är okej. Var redan nu redo på att acceptera detta faktum och ladda med alternativa aktiviteter. (Jag vet att dessa förslag inte funkar för alla, men för de flesta borde de vara helt okej.) Kolla upp öppettider på badhus med tillgång till bastu, kolla vilka vänner som kan tänka sig att följa med ut i skogen och grilla korv om vädret tillåter, införskaffa ordentliga regnkläder så du kan komma ut även om det regnar, satsa på att återupptäcka biblioteket, bädda om mer ofta så sängen känns fräsch och inbjudande, skriv riktiga brev och skicka till vänner, börja släktforska, sortera och rensa i ditt digitala bildbibliotek, pyssla, baka, sov middag, ring till dina gamla släktingar, städa garderoben, spela brädspel, börja handarbeta… Och vad du än gör, ta inte lätt på det där med valet mellan att sova och scrolla. Sover man inte tillräckligt mår man inte bra.
Varje gång jag kommer till Stockholm slås jag av hur mitt inre tempo skruvas upp, hur jag rycks med i det ökade tempot och hur irritationen byggs upp över människor som rör sig för långsamt eller befinner sig i min väg. Det stör mig, men jag förstår ju att det blir så. Tiden som stressad förortsbo är förbi och mycket vatten har runnit under broarna sedan detta liv var mitt. Då jag kom till Stockholms central i fredags bestämde jag mig för att medvetet motverka denna för mig negativa stress. Jag promenerade istället för att ryckas med i strömmen, valde trappor istället för rulltrappor och stannade till för att leka turist. Inte en enda gång, vad jag kan komma ihåg, har jag lyft blicken för att undersöka taket på Stockholms station. När jag nu gjorde det blev jag fast i flera minuter. Taket visade sig vara både vackert och konstfullt. Förmiddagssorlet kändes helt plötsligt spännande och förväntansfullt. Jag insåg att de stressade pendlarna lämnats bakom mig och nu var det mest turister, pensionärer och föräldralediga som verkade uppehålla sig innanför huvudentrén. Jag köpte en varm choklad och gick sedan ner till pendeltåget för att ta mig till dottern. Visst tog jag fel tåg och fick byta på vägen, men det var väl meningen att jag skulle fortsätta stressa ner.
Morgonen efter gick jag ut på syrrans altan med morgontekoppen, barfota. Luften var hög och altanen var märkligt varm och inte alls höstklibbig. Jag njöt av höstlöven, den vackra slänten och stunden jag fick innan de sista kalasförberedelserna drog igång. Ännu en stunds medvetet ”grundande”, en påminnelse om att inte rusa i onödan eller fångas av stressen. Det är mycket nu, men det blir bra. Stunder som dessa är så viktiga i vardagen och lätta att glömma. Jag gillar den lilla påminnelsen om att vara närvarande i sitt eget liv som uttrycket ”titta upp, titta ner, vad är det du ser” bjuder på. Nu ska jag bara komma ihåg det också.
Vissa dagar är lättare att minnas än andra. Barnbarnets första födelsedagsfirande blev just en sådan dag för mig. Tack för att vi får ha lilla L i våra liv!
Tänk, vilken grej, det där att vi kan tänka, drömma, se tillbaka på, planera, hoppas och skapa helt nya verkligheter i våra huvuden. Vi övertygas om någots förträfflighet, skräms av något hemskt, tar in ny fakta för att omvärdera ett ”bevis” och cementerar åsikter efter att ha hört tillräckligt goda argument. Det är lätt att glömma att ens egen övertygelse inte gör någon annans övertygelse falsk. Båda kan existera och ha bäring på samma gång. Jag önskar att fler fick öva både på argumentation och diskussionsteknik för att föra människor framåt sida vid sida istället för att ödsla energi på att få in flest smällar på ”de andra”. Detta tänkte jag då jag såg både solen och månen uppe på samma himmel.
Igår kväll kom jag hem till en näst intill full måne och ett så härligt sken runt omkring den. Det gick naturligtvis inte att fånga hur vackert det var, men jag hann både njuta och klicka innan jag kånkade in allt från bilen. Molnen på himlen var extra vackra, ljuset var intensivt, kontrasterna mellan månljuset och vår halvdöda fläder var extra fängslande. Halloween är bara några veckor bort. Idag åker därför Halloweengrejerna fram, precis som alltid vid den här tiden på året. Spökena ska upp i ljusgrenen och vår fula Hobby Lobby-uggla ska upp på lilla årstidsbordet i vardagsrummet. Jag ogillar fortfarande Halloween, men har så många härliga minnen knutna till denna tid på året från USA. Därför fortsätter jag ihärdigt att göra det jag kan för att minnas och påminnas. Nu är allhelgonahelgen både vackrare och den som ligger mitt hjärta närmast, men de två kan samexistera och gör det också naturligt med tanke på varför vi firar dessa högtider.
Soluppgången var inte dum den heller. Tack för rött glas, varma solstrålar och ett kök där lukten av död gnagare inte längre är det första man kommer att tänka på då man öppnar ytterdörren. Jag är tacksam för vårt trygga hem och att detta är den plats där jag mår som allra bäst.
