Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Idag påminde min lillasyster mig om hur härligt det känns ibland, kanske mer ofta då man är barn än vuxen:
Jag önskar att jag kunde hitta tillbaka till den känslan, att mer ofta klappa mig själv på axeln och säga att jag är rätt bra på det jag gör. (Och det gör faktiskt ingenting att jag inte är bra på slalom…)
Idag ringde en av mina kära fastrar och pratade en stund. Vi brukar mest höras via meddelanden, men det är ju så mycket trevligare att prata på riktigt! Vi pratade om ditten och datten, men något som blev kvar hos mig var hennes kommentar om att det är så lätt att tala om det som är historia, om nostalgi och sådant som redan har hänt. Egentligen är det ju det som ligger framför oss som är viktigt. Vilken strategi ska man ha för att ”leva framåt”? Carpe diem, fånga dagen, är lite uttjatat och även ”att leva i nuet”. Innan vi hinner blinka har nu hunnit bli då och hur ska man ens fungera ordentligt som människa om man hela tiden är absorberad av sitt nu? (Det finns naturligtvis stunder och tillfällen då detta är både nyttigt och användbart, men livet går ändå alltid framåt om man inte heter Benjamin Button.)
Det vore tråkigt att om och om uppleva att man har missat tåget och att det har blivit för sent att göra något bara för att man inte var förutseende nog att kontrollera tidtabellen och planera sin resa. På samma sätt är det viktigt att vi lägger ut ramarna för våra egna liv, kontrollerar ”tidtabellerna”, funderar över var det kan passa att byta spår, planerar eventuell samåkning eller om det passar bättre att resa själv osv, osv.
Jag har en 100-lista för sådant jag drömmer om som är lite större, en del har en ”bucket list”, åter andra skriver femårsplaner. Vissa gör ett ryck ibland, men är dåliga på att genomföra sina planer. Många av oss driver genom livet helt utan mål eller mening. ”Det bara blev så”. Är det inte vår plikt gentemot oss själva att styra upp en situation ”som bara blev så”? Ofta är andra människor också inblandade och spelar man inte med öppna kort kan många stå kvar sårade innan trasslet i härvan som har uppkommit har retts ut.
Det finns tillfällen då planer faktiskt inte går att genomföra pga olika omständigheter, men då är det otroligt viktigt att prioritera och åtminstone mentalt ställa in sig på att det inte kommer att bli som planerat. Börjar man älta finns det bara en väg att gå och den leder inte framåt. Den leder ner i smärta, förtvivlan, ilska, avundsjuka, svartsjuka, hopplöshet och andra känslor som kräver mycket energi att bearbeta.
Jag hoppas att du hittar något i ditt liv som driver dig framåt och som kanske till och med lyfter dig. Vi har det i oss, alla, men det kan krävas en hel del jobb för att hitta det. Peace.
Mamma var julens drottning. Hon älskade att göra iordning hemma inför advent och vi hade det alltid så mysigt. En av de viktigaste detaljerna var blommorna. Min syster överraskade mig med en ett år för tidig 50-årspresent på min födelsedag, så i år kommer jag att ha hyacinter i min vackra kruka från Waldmarsudde. Andra blommor som ”måste” finnas hemma till jul är naturligtvis amaryllisar.
Vanligtvis brukar jag inte bekymra mig om att driva upp amaryllislökar själv. Jag är så oansvarig att jag köper dem i knopp i mataffären för 39,90 kr och njuter av flera stycken under säsongen som oftast varar mellan strax före advent och in i januari. När säsongen är slut och de blommat klart slänger jag dem vanligtvis.
I år fyndade jag några stora, lite finare lökvarianter av amaryllis på rea. Det är ju egentligen lite sent att börja driva dem nu eftersom de antagligen inte hinner blomma till jul, men jag tyckte att det skulle vara roligt att prova. De är ju inte mindre fina för att de blommar till nyår eller ännu senare. Julen varar ju ända till påska, nej fasta, nej, hur var det nu igen?
När man köper en amaryllislök behöver man väcka den till liv genom att sätta rötterna i lite ljummet vatten. Den främre var i ganska gott skick som du kan se, men den bakre vet jag inte om det blir något med. Den hade bara ett fåtal fräscha rotstumpar som bara var några centimeter långa. Hur som helst är de nu planterade i varsin kruka med några centimeter till godo till krukans ytterkant. Tanken är att de ska börja blomma om sex till åtta veckor om jag inte lyckas skrämma lite fart på dem med värme. (För mycket vatten gör dem bara långa och gängliga, särskilt om de står mörkt.)
När jag höll på med de köpta lökarna kom jag ihåg att jag faktiskt hade stoppat två amaryllisar i trädgårdslandet i våras. Bladen vissnade ner för ett bra tag sedan, så jag har inte tänkt på dem och fick gräva ungefär där jag trodde att de låg. Minsann, titta vad jag hittade:
Den vänstra löken är fint skick, men inte så stor. Den högra är både stor och har en massa rötter, men jag har inte så stora förhoppningar om blomning ändå. Problemet med amaryllisar är att de behöver en massa näring medan de laddar för nästa blomning. Jag har inte tillsatt någon näring alls och lökarna har legat på ett ställe som är näringsfattigt som det är. Jag är inte den som ger mig så lätt, så har de nu överlevt så ska de iallafall få visa att de har växtkraft i sig.
Egentligen ska amaryllisar blomma framåt vårkanten, men med nya förutsättningar då det gäller drivhus och transport har de blivit julblommor för oss. Man kan tydligen ha dem som krukväxter också och min mosters amaryllisar blommar lite då och då där de står i fönsterkarmen. Jag ska höra om hon har fått fart på dem nu till jul, eller om de som krukväxter anpassar sig till sin normala växtcykel.
Jag älskar tiden vi har fram till strax efter det nya året! Om två veckor kan vi äntligen tända adventsljusen, men ingenting hindrar att vi drar igång pysslandet redan nu!
För två år sedan dog mamma precis före jul. Hon älskade julen, så vi hade tack vare min syster julat redan i november. Det fanns liksom inget att vänta på. Vår familj flyttade samtidigt in i vårt precis nyrenoverade hus och satte det i enkel, men vacker, julskrud. Förra året försvann lite i en dimma, så även julen. I år är jag däremot nästan tillbaka i min gamla julförväntan.
Första julpysslet blev clementinstjärnor, en favorit i repris. Jag har ett bakplåtspapper liggandes i köket och ber alla skala sina clementiner försiktigt för att få ut så mycket skal som möjligt. Sedan stansar jag ut stjärnor med ett minikakmått. En stoppnål gör hål medan skalet är färskt och sedan är det bara att låta stjärnorna torka. Lägger man dem mellan bakplåtspapper med en tung bok över torkar de jämnast, men det går bra att låta dem torka fritt också. Då får de en lite friare form.
Stjärnorna är fina att använda som dekorationer på julklappar, men de blir också jättefina hängandes i ett enris eller tallris där man ofta vill ha lite mindre dekorationer.
Att vända kappan efter vinden är bekvämt. Tänk vilken extrakraft man får i medvind. Man kan nästan springa uppför backar utan att det känns och man kommer dit man ska med ibland stora tidsvinster. I motvind får man spottloskan tillbaka och det är ju rysligt jobbigt att ta sig fram. Däremot känner man livet i sig och håret hamnar inte i ansiktet! Jag föredrar det senare.
När mamma och far var sjuka gick jag ofta ut och ställde mig för att titta på stjärnhimlen och njuta av utsikten över Karlskrona, särskilt om det var riktigt blåsigt. Det kändes som att vinden blåste ut oron och rensade i mitt inre, både bildligt och bokstavligt. Precis samma känsla fick jag av min vistelse på Gotland. Jag åkte dit väl förberedd med vad jag ville få ut av resan och hur målen skulle nås. Vägen dit blev inte som jag hade planerat, men det blev resultatet. Jag kan varmt rekommendera några intensiva dagar med dig själv, där du verkligen jobbar med ditt inre.
Jag kom hem till genrep av Faurés Requiem och konserten blev magisk på flera plan. Att musicera tillsammans är (nästan) alltid roligt, men det blir speciellt när man övat länge på ett verk, gnidit och pillat, och nästan tröttnat på pillandet. När det sedan tillkommer en orkester och solister och alla skärper till sig kan det uppstå magi. Det händer inte alltid, men igår gjorde det det. Jag är så tacksam över att jag var förberedd att ta emot och ta in upplevelsen. Jag vet inte om det hade känts lika ”intensivt” om jag inte hade haft de upplevelser jag har haft under veckan.
Konserten bjöd inte bara på Fauré, utan också på Poulencs orgelkonsert. Vilket verk! Där kan man verkligen tala om att blåsa ur spindelväv! Idag känner jag mig glad och redo för att ta mig an den nya veckan, en ny kurs, tulpanlöksplantering och några timmars solsken, i alla fall om man ska tro SMHI-appen. Idag är det två veckor kvar till första advent och det är helt legitimt att lyssna på julmusik och börja förbereda adventsbelysningen. Jag kan knappt hia mig…
Vilka dagar jag har haft här! Inte ens att vädret varit lite grådassigt har spelat någon roll. Jag reser hem i tacksamhet över att Gotland visade upp sig från sin finaste senhöstsida!
Tack för allt, Far! Du har bidragit till 50% av mina gener, så en stor del av vem jag är får sin förklaring om man rotar runt bland Håkanssons genetiska kapital.
Jag läser en grundkurs i psykologi från Yale University just nu. Professor Paul Bloom som håller i kursen är en välkänd profil i psykologivärlden. Han har skrivit ett gäng böcker och är ständigt inblandad i något nytt forskningsprojekt. Förra veckan presenterade han dock något som jag reagerade starkt på och hade vi befunnit oss i en normal undervisningssituation hade jag ställt en fråga.
Professor Bloom presenterade följande fakta: en människas personlighet består till 30-70% av genetiska förutsättningar och till 30-70% av icke-delade omgivningars påverkan (kompisar). Föräldrars påverkan, eller betydelsen av uppfostran, är i princip noll. För mig glappar något rätt mycket här. Om ett barn börjar i förskolan vid ett års ålder förstår jag att detta barn kommer att formas av sina vänner om hen befinner sig där på heltid. Forskning visar att barn i barngrupper präglas mest av de andra barnen, inte av de vuxna. Tänk att samma barn inte går på förskola utan tillbringar den mesta tiden med sina föräldrar och eventuella syskon. Skulle dessa då inte påverka barnet någonting? Det låter helt orimligt. Jag ska fundera vidare och leta efter mer fakta om detta.
Just nu befinner jag mig på Gotlandsfärjan. Jag ser fram emot några spännande dagar med en hel del navelskådande och ett öppet sinne. Förhoppningsvis leder det till en hel del insikter. Ibland är det viktigt att koppla bort omvärlden och lyssna noga. Det är det jag tänker göra nu. På vägen till färjan snöade det, säsongens första snö. Trafiken fick sakta ner ordentligt i det hala väglaget och jag tyckte det blev så symboliskt, ett sätt för mig att hamna i rätt sinnelag. Det här blir bra.
Det har regnat precis hela dagen här ute på ön, så tulpanlökarna jag hade tänkt sätta ligger kvar i sin kartong. Istället har jag passat på att rensa ur köksskåpen och kylen. Det är roligt att laga mat för att slippa slänga något! På en pizza och i en soppa kan man slänga i nästan vad som helst och i ugnen står just nu ett frukt- och nötbröd som luktar fantastiskt gott.
Både jag och maken har suttit och jobbat med släktforskning i Family Search i flera timmar. Min morbror har tagit över stafettpinnen på mammas sida och har kommit ner till 1500-talet på sina ställen, så jag fokuserar på att rensa upp lite på fars sida. Det är så spännande! Jag sugs lätt in i släktingarnas öden och önskar att jag kunde få höra dem berätta om sina liv.
Min syster lade upp denna lista med femtio frågor och jag bestämde mig för att roa mig med lite hjärnjogging. Mycket ego, men roligt för mig!
Vi går hårt ut! Havregrynsgröt med blåbär och te med havremjölk. Med all havre jag får i mig så hoppas jag slippa hjärtproblem i framtiden.
Den senaste filmen på bio var Downton Abbey med en syster och en vän. Igår kväll strök jag framför Yes Man. Jag älskade Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Liar Liar (jag vet att Jim Carrey kan vara lite jobbig, men…), så när Yes Man dök upp på Netflix passade jag på att se denna tio år gamla film. Den var så tankeväckande, trots ett överdrivet skådespeleri i vissa scener.
Inte någon. Men jag har sett Love Actually så många gånger att jag nästan skäms.
Nej, inte särskilt.
Nej. Skulle någon tvinga mig skulle jag ha en personlig tatuering på ett väl dolt ställe.
That’s for me to know and for you to find out!
Jag älskar dofter och besöker gärna Fragrantica för att nörda ner mig. I mitt badrumsskåp står just nu flera flaskor som är nästan tomma. Jag har inte hittat någon som jag gillar lika bra som Dsquared2 She Wood som jag hade för några år sedan.
Blekinge, Småland och Södermanland. Räknas de amerikanska staterna som landskap har jag även bott i Pennsylvania, Kalifornien och Utah.
Sedan 2012 alltid på höger sida sett från fotänden på sängen. Jag skadade höger axel när jag spelade virtuell tennis (wii fit plus) och sover sedan dess alltid med vänstersidan ner i sängen.
Absolut! Jag är nykterist, röker inte, tar inga droger (varken på recept eller andra) pga min tro, men jag kallar mig matmissbrukare.
Att min syster Tina kallas ”Festen” säger väl något, men i skriven form är det min bror Peter.
Dessvärre fångades jag av en fartkamera på väg hem från min dotters acroyogapass för några år sedan. E22 mellan Karlskrona och Ronneby är en hopplös blandning av hastigheter mellan 60 och 100.
Flera gånger. Det har nästan alltid handlat om familjen, men den första artikel där jag var med på foto i lokaltidningen BLT handlade om en konsert jag var på med lekisgruppen.
Gräv där du står! Använd dina styrkor och bidra till att göra världen lite bättre på det sätt du kan. Annars är jag rätt lättimponerad av duktiga musiker.
Upp! Åh, ögonen tåras bara jag tänker på den. Vi tittade på Coco i fredags och den var mycket bättre än jag hade trott. Så fint budskap!
Min lillebror. Vi pratade om brorsdotterns kommande julpyssel här hemma.
Jag hade en återkommande mardröm om en häxa som bodde under vår altan på baksidan, men annars har jag aldrig varit särskilt rädd om nätterna. Jag sög på tummen tills jag skulle börja på lekis, så jag var väl bra på att trösta mig själv. Dessutom kunde man ju alltid försöka få plats i mammas och fars säng tillsammans med hela resten av familjen om det skulle vara något…
Jag drömmer om att skriva en egen julsång. Tanken på den är det lite favorit över. Annars så älskar jag en massa musik som har med advent, Lucia och jul att göra och jag har svårt att välja bara en. Att uppleva ”Nu tändas tusen juleljus” på barnens julavslutningar i Adolf Fredriks kyrka (musikklasser, änglakörer) tillhör nog ändå min topp tre-lista! (På fotot ser du den sista Luciakonserten som Adolf Fredriks Musikklasser hade i Globen 2011.)
Att jag ser andra.
Alldeles för social enligt vissa (läs: yngsta dottern). Jag kan inte stå i en kö utan att börja prata med någon. Älskar innerliga samtal, men har inget emot fester heller.
USA, mitt andra hemland.
”Jag börjar på måndag” av Charlotta Lithman.
Lite småskrammel till toalettbesök eller dylikt.
Vad svårt att välja bara en! Emma Thompson får det bli.
Piggelin! Mamma lurade mig i alla år att det var för att hon åt GB glass-nyheten Piggelin nästan varje dag den sommar hon var gravid med mig. Det visade sig härom året att det var under graviditeten med min två år yngre bror hon måste ha ätit den eftersom den introducerades först 1972…
Kollar in sängen!
Min vän Maja.
Vad stod det? Hon tackade ja till en inbjudan.
Spela bas! Tala italienska, sticka vantar, fotografera manuellt utan att behöva tänka så mycket, stöpa ljus… Listan skulle bli jättelång om jag skrev upp allt jag vill lära mig här!
En gammeldags, orange pappersjulstjärna, en sådan vi hade hemma på 70-talet.
Maken.
”Rester kvar efter gårdagens mascara.” Efter…
Godis. Lakrits. Eller 70% choklad. Eller, va’ sjutton, ge mig vad som helst.
Att jag blir tyst och sur istället för att tala om när jag inte är nöjd.
Katter! Tyvärr har vi flera i vår närhet som är väldigt allergiska, så det känns inte rätt att göra vårt hem till ett helveteshål.
173 cm.
Grön.
Jag skulle sluta skjuta upp saker.
Mina vänner har många olika egenskaper och styrkor. Vi människor är komplexa varelser, så jag säger som Emils mamma Alma: ”Emil är en rar liten gosse och vi älskar honom precis som han är”. Byt ut Emils namn mot något av mina vänners namn så vet du hur jag känner.
Min långkofta från Lindex. Jag är inne på den andra av samma modell. Varm och gosig!
Musik! Och mina barn. Senast jag grät så jag nästan hulkade var när jag var på David Archuleta-konsert. Hans sång tröstade mig i något som höll på att helt äta upp mig.
Bra musik (igen, musik är mitt känslospråk), människor jag älskar och nostalgiska minnen.
Det här är en svår fråga för mig. Ska det vara allmänna önskningar är det att mina barn ska fortsätta utvecklas och vara lyckliga, mycket pengar som jag kan använda för att skicka överraskningspaket till människor som är värda eller behöver dem och att sommartiden försvinner. Ska jag vara egoistisk önskar jag en lägenhet i Vasastan, att gården här i Uttorp får blomma ut till sin rätta potential och ett badkar.
Just nu följer jag bara den nya säsongen av Allt för Sverige.
Jeans, randig t-shirt och koftan jag nämnde här ovan.
Jag saknar ofta mina stora barn, så jag skulle nog välja att kunna flyga!
Chokladlakrits från Lakrids by Bülow.
Jag har inga direkta fobier som jag kan komma på, men tanken på att något hemskt skulle hända någon av mina närmaste får mitt hjärta att rusa!
På söndag åker jag på en ensamresa till Gotland, några dagar med bara mig själv under mycket enkla omständigheter och relativt bortkopplad från omvärlden. Det är något som jag ser mycket fram emot, som förhoppningsvis kan ge mig möjlighet att läka en del skavsår som jag bär på.
… man aldrig får, ej ens på livets högsta höjder. Det bygges sakta år från år och älskas fram i sorg och fröjder.
Nu är det ett tag sedan vi köpte loss huset från min bror och svägerska, men fortfarande är det en del som behöver landa. Idag hade vi besök av en skadedjurskontrollant som skulle undersöka om vi har husbock eller något annat läskigt (krav för att få hemförsäkringen godkänd). Han berättade att när han en gång lyfte på en vindslucka så trillade det ner massor av möss på honom. Han hade tydligen valt att kliva in på vinden rakt genom deras vardagsrum, hahaha. Eller hahaha, förresten. Jag tror jag hade svimmat om något liknande hade hänt mig!
Det är spännande, det här med hem. Vissa bor i kojor, andra i lyxvillor på flera hundra kvadratmeter. En del älskar vitt, vitt, vitt och andra vill ha färg, tunga textilier och mycket mönstrat. Själv plockar jag gärna in naturen, andra gillar bättre svart och krom.
Vad är det egentligen som gör ett boende till ett hem? ”Home is where I put my butt” har jag själv haft som mantra i många år. Jag bestämde mig en dag för att inte längta efter förändring eller att vara någon annanstans jämt. Här och nu är det vi har och efter att ha tagit det till mig har jag trivts överallt oavsett hur risigt eller ”fel” det varit. Jag har försökt göra det bästa av de förutsättningar som varje hem bjudit på. Det gäller att ”tala med huset” (eller lägenheten, eller rummet), inte att tvinga in det i något som är för stort eller för litet. Det går dock inte att komma ifrån att det är otroligt tillfredsställande att få byta ut ett kök med luckor som inte går att stänga eller att renovera en fuktskadad toalett…
Skuldkvoten i Sverige ligger på en rekordhög nivå. Boendet slukar mycket pengar och många använder sig av krediter för att betala allt från renoveringar till nya möbler. Det är lätt att som inredningsintresserad fångas av ”vill också ha” när man möter inte bara familjens och vännernas hem och enstaka inspirationsreportage från inredningsmagasin, utan också Brunettlottas, Fantastiska Fannys, Tammy Tiamos och alla andras Instagramperfekta hem. Hur ska man hantera det som enligt forskningen pekar mot får oss att må dåligt fast vi egentligen har det bra?
Jag förespråkar tanken att skynda långsamt. Ha ett konto dit du för över pengar varje månad och använd dem till sådant som du velat ha under en längre tid när du har råd. Det du köper blir mycket billigare om du inte köper på avbetalning. Sitter du redan i skuld som skaver finns det hjälp att få! Jag har tipsat om ”snöbollsåterbetalning” förut. Här kan du läsa mer om det. Många använder sitt boende för att dryga ut ekonomin. Bor man lämpligt till och inte har något emot att ha ”okända” hemma kan man hyra ut rum till studenter eller turister. Min bror och svägerska håller på att göra om sitt gamla kök till en uthyrningslägenhet nu när de renoverar sitt stora hus. Smart!
Hemtrevlighet kan inte köpas för pengar. Vad är det som gör att du trivs hemma hos dig?