Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Gran nummer ett hamnade ute med ljus i sig och idag ryckte systersonen in för att hjälpa till att klä gran nummer två. Sonen och svärsonen är däckade i varsitt rum efter en veckas influensa eller dunderförkylning, men de är här hemma! Julen kan börja. ❤️ God jul på dig!
Oj, är vi redan här??! Tiden går fort när man har roligt brukar man säga, men jag tycker att tiden springer oavsett hur mina omständigheter ser ut. Här ser ni vår förstagran. Den åkte ut idag. Det måste vara rekord att slänga ut en gran som inte ens fått uppleva julafton inomhus! Det råkade bara vara så att den barrade hiskeliga ända från dag ett och försäljaren lät oss köpa en nyhuggen gran för en hundralapp då maken reklamerade. Därmed fick vi alltså både en fin utegran (det gör faktiskt ingenting om den står och barrar på gräsmattan) och en ännu finare i vardagsrummet. Äldsta dottern ville vara med och klä granen, så nu får hon den önskan uppfylld. Alla vinner!
Just nu sitter två sjuklingar och en småförkylding på bussen från Stockholm till Malmö. De ska plockas upp vid vägskälet om en timme och sedan blir det till att fira syrrans födelsedag en vecka i efterskott. Traditioner är till för att följas och yngsta dottern ville att syskonen skulle vara med och äta födelsedagsdumplings. Det blir en bra uppladdning inför julmaten med lite exotiska smaker. Mmmm. Dumplings! Så gott att äta, men segt att tillverka.
Tomtelandet ligger fortfarande i en låda, men strumporna hänger på kakelugnen och alla julklappar är inslagna. En av amaryllislökarna jag satte för några veckor sedan kommer att slå ut lagom till julafton, hurra! De andra är också på gång, faktiskt även de två lökar som hade vilat i trädgårdslandet under sommaren. Jag ser fram emot att fortsätta experimentet, men komma ihåg att gödsla den här gången. Vad spännande det ska bli att se om det blir någon skillnad i storleken på blommorna om man jämför köpelökar och omblommande dito! Tänk så lättroad jag är. Det gör mig tacksam. Värre vore det om jag ständigt skulle utsätta mig själv för läskiga utmaningar. Ha en fin julupptakt!
Ps: Yngsta dotterns klassföreståndare skickade precis ut ett sms till alla i klassen. Hon önskade dem alla en fin jul- och nyårshelg, men skrev också att hon vet att för en del av dem är detta en mycket svår tid. Hon bifogade flera nummer till hjälplinjer och påminde också om att de får ringa henne när de vill om det behövs. Vilket fint initiativ, men vad tragiskt att det ska behövas… Ta hand om dig och de som finns runt omkring dig! Livet blir bättre om vi hjälper varandra.
Nu är det dags att slutföra bygget jag inledde den första januari för närmare ett år sedan. Jag har spikat och sågat och tätat och murat och det jag har framför mig nu är en Monica som inte är i närheten av något fuskbygge. Aktiviteten låg nere under flera månader pga hälsoproblem, men det gick bra att fortsätta bygga när hjärnan och kroppen hade hunnit ifatt.
Jag har upplevt så mycket fint det här året, sådant som jag är tacksam och glad över. Jag har också varit och grävt i tjära, något som inte var fullt lika roligt. Nu står jag i alla fall här och ser med tillförsikt fram emot det nya decenniet.
2020 kommer jag att möta med disciplin, vilket alltså blir mitt nya årsord. En av mina systrar tyckte att det lät lite hårt, men detta ord landade i samma stund som det kom till mitt medvetande. Jag ser fram emot att se vart det för mig.
Fifty and fit verkar vara poppis, men ingenting för mig. Jag har goda träningsrutiner och kommer att fortsätta med dem. Det märks allt oftare att kroppen inte riktigt är vad den varit. Jag har bl a ischiasvärk som kommer och går, något som jag kan hantera genom övningar som min svåger fysioterapeuten gett mig. Att resa mig efter att ha suttit stilla under lång tid är också spännande – det stånkas och stönas en del, det kan inte förnekas. Kanske är det dags att börja äta nyponextrakt? En bekant till mig som är sjuksköterska sa en gång att kroppen utvecklas tills man når 25 års ålder, sedan går det bara utför. Allt funkar rätt bra tills man är 40, men då börjar man känna av förfallet. Efter 65 är det kört. Då blir allt bara sämre. Tja, den här typen av fakta kan man göra vad man vill med. Jag skulle kunna sätta mig i ett hörn och tjura, men det är inte direkt min stil. Nä, jag lyssnar istället på den undersökning som hävdar att en kvinnas bästa ålder är 54, något som gör att jag har många år på mig att se fram emot att få vara på toppen av utsiktstornet! (Männen når tydligen sin peak vid 27, stackarna.)
Jag funderar fortfarande på hur jag ska ta mig an min disciplin, men nog låter det som att det är ett ord som bör behandlas med största respekt? Jag tror att det lutar åt en välorganiserad lista som kan hjälpa mig ha full koll på livet. Jag har också en del redskap som ligger och väntar i en hög, men jag kommer tillbaka till dem.
Nu ska jag gå och lägga mig. Arbetsrummet är nästan färdigstädat. Imorgon kväll kommer ”de stora barnen” hem från Stockholm och vi ser så mycket fram emot att få ha dem här i några dagar/veckor. Hurra!
Hoppas att du får en fin julvecka.
Jag älskar att elda. Det är något med chans till nystart. Igår eldade jag upp bitar av den gamla verandan, brädor som legat på baksidan tills de ruttnat, gammalt skräp och allt som blåste ner de riktigt blåsiga dygnen i veckan. Jag fick en fin eftermiddag med elden. Stod och pratade länge med grannen, ordnade till rishögen, ut och in för att passa och fylla på. Efteråt luktade jag precis som far och jag kände mig otroligt nöjd. Kroppsarbete är givande på många plan!
Västlig vind med hårda vindbyar. Vindbyar? Det känns som att vi bor mitt i en rejäl vindby sedan flera veckor tillbaka. I måndags morse hade tallen på framsidan förlorat en stor gren och en hel syrén hade blåst ner på baksidan. Jag får känslan av att Emil i Lönneberga ska åka förbi med Alfred till doktorn i Mariannelund mest hela tiden, även om det inte snöar. Det lär bli en grå jul också, så jag är glad att vi har alla adventsljus som lyser upp!
De senaste dagarna har jag haft flera intressanta diskussioner, både i verkligheten och via diverse olika meddelanden. Det är roligt att utmana sig själv med tankar som rör sådant man kanske inte tänkt på själv, eller tankar som inte haft chans att flyta upp till något slags medveten yta.
”Vilka känner du?” – frågan som väckte mängder av tankar i mitt huvud. För vilka känner jag egentligen? Och vilka känner mig? Vad lägger jag i begreppet? Vad menar du när du säger att du känner någon? Själv kan jag efter några dagars betänketid konstatera att jag känner tillräckligt många tillräckligt väl för att känna mig trygg i världen. Jag vet ungefär vem jag ska vända mig till i vilken situation och jag litar tillräckligt mycket på mitt omdöme för att våga lita på att de åtminstone försöker hjälpa mig när det stormar på olika plan. Eftersom jag fortfarande ibland förvånas över mina egna reaktioner inser jag att det är omöjligt att känna någon ”utan och innan”.
Det är viktigt att vi låter oss ha ett rum som bara är för oss själva, vare sig det rör sig om sådant som vi inte vill eller inte kan dela med oss av. Ibland är det på sin plats att flytta något från det rummet till ett öppet utrymme, men då är det viktigt att förstå att det följer konsekvenser på ett sådant val. Är det förresten okej att ta med sig hemligheter i graven?
”Jag orkar inte med alla idioter!” – uttrycket som jag faktiskt själv hörts yttra då jag har varit riktigt frustrerad genom åren. Min övertygelse är att det finns något gott i alla människor, men också att alla människor har fröet till dumhet, ondska och elakhet i sig. Kejsarens nya kläder är ett slags arkaisk historia som upprepar sig om och om igen i olika skepnader. Den stora massan står och hejar på något riktigt idiotiskt. Då kan det vara rätt jobbigt att vara ”det lilla barnet” som genomskådar alla idioter, ja-sägare eller kanske rentav de som ska vara de intellektuella.
”Ingen bryr sig ändå!” – är det verkligen så illa? Låtsas vi bara bry oss om våra medmänniskor? Jag vägrar tro att det är så. Nu vet jag bara hur jag själv tänker om detta, men den omsorg jag ägnar åt andra är välment och innerlig. Det blir mindre av den varan än jag hade önskat, men varje gång jag har möjlighet (och tid) att på något sätt försöka lyfta någon annan tar jag chansen. Jag vet att det inte gäller alla andra, men jag har många runt omkring mig som funkar ungefär som jag.
Ja, där ser du. Tre tankar som jag funderat lite runt och med detta inlägg släppt för den här gången. Jag hoppas att du får en fin vecka! Peace.
Ja, eller glad och glad. Jag tror nog inte att det var precis så Lucia skulle beskriva att hon kände sig den där gången som ledde till att hon blev helgonförklarad, men eftersom det här är en av mina favoritdagar på året kan jag inte låta bli att önska dig och alla andra just en glad Lucia .
Musik är mitt språk. Jag är flytande om jag bara behöver förstå, kan uttrycka mig hjälpligt i vissa situationer och stapplande i andra och känner att musiken många gånger räddat förståndet på mig. Det låter dramatiskt, men så är det. Jag är ingen drama queen, men ändå full av så mycket känslor som ibland måste ut vare sig det gäller livets höjdpunkter eller dess djupaste mörker.
Marie Fredrikssons röst har tröstat mig så många gånger att jag inte kan räkna dem alla. Igår somnade hon in i sviterna av den hjärntumör hon drabbades av 2002. Jag kommer så väl ihåg den intervju jag läste då hon mådde bättre igen 2005, hur hennes hopp, gudstro och tillit gick igenom texten. Jag hoppas att denna livssyn följde henne hela vägen till dödens port. Vi är så många som är tacksamma över det fantastiska arv hon lämnar efter sig.
… men jag kan bara inte låta bli! Jag är så o-glammig man bara kan bli, o-trendig, bekväm, lite klassisk och väldigt enkel i min smak. När det vankas Nobelfest längtar jag dock efter att rulla igenom alla klänningar och sucka av välbehag. Titta bara:
2019 måste gå till historien som året med de tristaste, konstigaste respektive fulaste klänningarna någonsin. Jag vill inte hänga ut någon och eftersom smaken är som baken behöver jag inte säga vad jag tycker om allas klädedräkter, men nog känns de i många fall som vore de kejsarens nya kläder i ny tappning… Här kan du titta och tycka själv. Ha det så kul!
Jul. Så många känslor. Vissa lider hela december då juletider innebär plågsamma minnen av trasiga firanden eller kanske inga firanden alls. Andra försöker trycka in så mycket att de knappt hinner njuta innan de sitter och pustar, helt utmattade, bland julklappspapper och krusade presentband. Själv har jag så många fina minnen knutna till advent, luciatåg, julfester och själva julfirandet att december inte riktigt kan vara något annat än en nostalgisk festmånad. Både 2017 och 2018 blev dock väldigt annorlunda då mamma gick bort den 5 december 2017 och hela 2018 i princip gick åt till att läka och komma igen.
Jag är så tacksam över att 2019 bjöd på något som jag ser som min sista krasch för det här decenniet. Efter Gotlandsresan har jag känt mig annorlunda, på ett bra sätt. Nu står jag här med julefrid och stjärneögon. Jag har tagit kommandot över julstädning, adventspynt och pyssel och jag har även fixat lite julklappar även om det inte blir så många av den varan nu för tiden. (”Barnen” är inga barn längre och julklapparna blir mer av hjälp till sådant som kan lyxa till vuxenlivet lite.) I helgen åkte vi upp till syrran i Nynäshamn och hennes familj för att jula med dem och de stora ”barnen” och fira äldsta dotterns förlovning!!! Japp. Vi har firat, julat, kramat på nära och kära och lyssnat på änglalik musik. (Bara en dag gick bort till egenorsakat migränanfall, fett ovärt.) Nu är det två veckor kvar till jul och jag njuter av att orka glädjas och att vilja låta mig fyllas av nostalgi, kärlek och förväntan. Märk väl att jag inte skriver något om stress eller andan i halsen. Jag gör bara sådant jag vill och kan. Visst finns det ett och annat måste, men ett liv utan sådana är ju ingen rimlig verklighet. Jag försöker omfamna dem också. (Dessutom har jag svårt att se mina studier som måsten eftersom det är så roligt att läsa!)
Jag hoppas att du kan få den jul du önskar, eller åtminstone något som känns någorlunda hanterbart. Det är okej att sörja det som varit eller det som inte kan bli, men ingen mår bra av att stanna i det för länge. Därför önskar jag dig som behöver lite extra kraft att dra dig upp för att kunna andas ny, frisk luft.