Jag älskar Karlskrona och alla människor jag har nära där.
Jag älskar även Stockholm, men jag längtar inte tillbaka till förortslivet precis. Kanske är det precis lagom att komma hit då och då för att insupa lite ”extra söta, extra fina”, svarta ytterkläder och en centralstation som har blivit helt omöjlig att hitta i. Eller nä, det är visst annat jag saknar. Tillgången till allt sådant den här kulturtanten gillar till exempel. Utsikten när man promenerar runt vattnet. Arkitekturen. Lite så. Det är nog alldeles perfekt att bo i Uttorp och komma hit då och då när jag tänker efter.
Mamma, jag saknar dig! Jag älskar dig. Grit, det där ordet som inte har någon bra översättning, det hade du. Du kämpade dig fast i livet och fortsatte ge av dig själv så länge du orkade. Jag är så glad att du hann träffa lilla Alicia och kommer så väl ihåg den här dagen.
Idag går livet vidare. Vi firar att du fanns här på jorden, men också en stor och fin händelse i vår familj. Jag ska tända ett ljus på din grav innan vi åker upp till Stockholm och vet att du gärna hade följt med om du hade kunnat.
Adventstid. Nu är vi igång! Och träljusstaken har fått metallkoppar för att förhindra ev eldsvåda om vi skulle glömma släcka ljusen. Den är för övrigt handgjord och märkt undertill, sedan inköpt för 25 kr på second hand. Jag tycker det är den finaste adventsljusstake jag någonsin sett…
Äldsta dottern kom hem och lärde sig fläta saffransdeg.
Svärmor har lärt mig att lussebullar äter man inte förrän till Lucia. Innan dess är det kransar som gäller.
Min brorsdotter är lika pysselgalen som jag. Vi är ett bra team! Jag gillar vår ”skapartid” tillsammans. Varje gång tackar jag för min tid på You Do och alla år som scrappare. Jag saknar ofta att skapa i papper.
Nu är det jul igen, akvarell av Carl Larsson. Imorgon kan du börja buda på Bukowskis! Läs och lär om verket om du inte har råd att dra fram X miljoner ur guldbyxorna.
Jag har fascinerats av Carl Larsson och hans fru Karin sedan jag besökte Sundborn 1979. Vilka konstnärer! Sedan dess har jag varit tillbaka till detta vackra hem flera gånger och jag har även beundrat CL:s verk på bl a Nationalmuseum och i en av mina favoritböcker samt KL:s verk i Karin Larsson i närbild. Vilket kreativt kraftpar… Läs den här texten i Minnenas Arkiv så förstår du kanske varför de är så inspirerande: Konstnärsparet Carl & Karin Larsson. Larssons släktfester låter dessutom jättetrevliga!
Jag vet att smaken är som baken och att alla ser olika på konst, men det här är sådant som jag njuter av. Vackra färger, estetiskt, harmoniskt… Jag tänker mig att det är precis som ackord. Modern musik låter skräpig i mina öron. Jag har ingen önskan att verka kunna något som andra låtsas fatta. Det känns för mycket som ”kejsaren utan kläder”. Samma sak gäller konst som är allt för märkvärdig eller obalanserad, eller som får mig att må dåligt.
Hur känner du? Har du något eller någon som inspirerar dig?
Vår tjugofemte Thanksgiving firades hemma hos min syster och svåger tillsammans med ett gäng personer som har någon slags anknytning till USA. Den ständiga frågan är om kalkonen blev god eller torr och som tur väl blev den riktigt saftig och bra i år tack vare en låg tillagningstemperatur. Bra tips! Vår vana trogen lät vi alla skriva ner något speciellt vi är tacksamma för varefter alla fick gissa på vem det gällde. Jätterolig aktivitet! (Det blir onekligen lite roligare om man inte skriver ”jag är tacksam för min säng”, utan något annat mer specifikt.) Själv har jag jobbat på min tacksamhet under hela november och landade i att jag är tacksam för möjligheten till NYSTART.
Karlskrona är en otroligt vacker stad. Jag är glad att jag fått återupptäcka henne som vuxen.Min älskade syster ❤️Underbart att ha våra stora barn hemma denna speciella helg!Dotterns pojkvän fick uppleva Thanksgiving för första gången.Vår fina S och delar av årets smarrigaste måltid.
De stora barnen och en pojkvän är på ingång för att fira Thanksgiving med oss, så vi väntar idag på ankomst av både det ena och det andra slaget. Jag är så glad över att känna julglädje igen! Förra året kom knappt granen upp en gång, men i år har jag tagit mig tid att gå igenom våra julskatter och sätta upp en del. Det ligger mycket nostalgi i de här prylarna och jag hanterar dem därefter. Vårt hem blir minst sagt mer eklektiskt än ”Sköna Hem” om man säger så… Svärmormors väv, farmors tomte, mammas broderade bonad, sonens cernitkrubba, ljusstaken jag fick av dottern, Anton och Elsas julstjärna – allt bär på ett minne som är värt att föra vidare utan direkt hänsyn till om det faktiskt är heminredningsvärdigt.
Varje år brukar jag fylla på eller byta ut något i jullådorna. Här är årets nyanskaffning. Jag älskade denna stjärna från Watt & Veke, Oslo, och den får representera all norsk musik jag lyssnat på i år. Nu har vi stjärnor eller adventsljusstakar i alla fönster i huset utom tre (badrummen och hallen nere) efter makens detaljplanerade uppsättningar. Huset ser så välkomnande ut när man kommer hem! Jag älskar dessa ljuskällor som lyser upp hemmet inifrån och tycker alltid att det blir trist och tomt då de plockas undan igen i januari.
Vår första Thanksgiving hemma hos Olga Young i Redwood City i november 1994. Så cheesy med likadana flanellskjortor, men så blev det.
25 år – en ocean av tid, eller ett ögonblink iväg? Vi var mogna barnrumpor, både jag och maken. I min vildaste fantasi hade jag aldrig kunnat förutspå vad livet skulle bjuda på, men här står jag. Tacksam.
Jag har sedan tonåren haft ett komplicerat förhållande till min kropp. Idag är jag för det mesta väldigt tacksam över den och att den trots en del utmaningar genom åren tjänar mig väl. Efter senaste omgången skrämselhicka, både fysisk och mental, känner jag mig som en ny människa. Det är som att jag har haft en filt över mig i många år och att jag nu äntligen kunnat lyfta av mig den för att andas frisk luft. Så är det naturligtvis inte. Jag har inte mått konstant dåligt i många år, men det har kommit många stora utmaningar i min väg.
När jag mår bra orkar jag träna. Då tycker jag att det är roligt och driver mig själv framåt. När jag kanske inte är på topp och verkligen behöver det upprepar sig ständigt samma mönster. Jag slutar träna. Mina promenader håller jag hårt i, men träning som kräver lite mer ansträngning – glöm den! Det verkar inte som att jag är ensam om detta destruktiva mönster.
David Eberhard och Anders Hansen är båda psykologer/psykiatriker som trycker på vikten att komma ihåg att kropp och själ hör ihop, att det inte går att ställa dem ensamma bredvid varandra. Mår man dåligt fysiskt och inte kan eller orkar röra på sig påverkas psyket och alla som har träffat någon som har haft svåra psykiska plågor vet att detta även syns på kroppen. Vid lätt depression har det visat sig att lätt träning, rutiner, ett socialt sammanhang och regelbundenhet i sömn och matintag hjälper minst lika bra som medicin. Man slipper dock medicinens biverkningar om man går den ”svåra” vägen och en god cykel hjälper återhämtningen framåt.
Den senaste tiden har jag besökt det lilla gymmet här på ön med regelbundenhet. Inte lika ofta som jag kanske hade velat, men tillräckligt ofta för att jag ska känna effekten och bli peppad. Trots det lyfter pensionärerna som har god rutin på det här (rätt mycket) tyngre än vad jag gör. Jag försöker se det som pepp istället för depp. De kanske också började i mogen ålder, men har fått goda resultat? Jag hoppas att det är så och fortsätter ta saker och ting i min takt. En vacker dag kanske en Lofsan dyker upp på gymmet och ber om att få bli min personliga tränare? Tills dess knegar jag på och gläds över varje liten framgång.
Jag blir så glad varje kväll då jag möts av den upplysta verandan! Den är vårt hems smycke. Redan förra året fick vi testköra funktionen innan brorsan rev allt och började med renovering av fönster och dörrar, så vi vet att den också är mysig att sitta i. För tillfället finns dock ingenstans att ställa pelargonerna till våren, men det ordnar sig nog med det.
Idag såpskurade jag det nyinlagda golvet fyra gånger. Det här med såpskurade golv är en hel vetenskap. Vi har trägolv uppe också, men de är inte såpskurade och har därmed blivit rätt gula. Tanken med verandagolvet är att det ska såpskuras ljust och det ska inte ens behövas vita pigment om man följer rekommendationerna. Såpan gör också golvet tåligare och jättemjukt och skönt att gå på. Jag är lite sugen på att göra det här åtminstone i hallen uppe också. Vi får väl se!
