Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Maaaarker ni ingenting?! Jag är så glad! Inte för att hyllorna i tvättrummet behöver städas, utan för att vi har blivit med MANGEL! Äntligen! Man skulle kunna tro att det är tantvarning på detta, men jag har saknat mangel sedan 1998 då vi flyttade från Visättra och den härliga tvättstugan där. Torkskåp, grovtvättmaskin, torktumlare, mangel… Dröm! Ja, förutom damen som slängde ut tvätten på golvet om hon ansåg att det var hennes tvättid. (Det hade alltså inte med verkligheten att göra.) Nu ska det manglas här hemma! Jag får nog ta hit moster Eva någon dag så hon kan ge mig alla proffstips som finns. (Jag ”vann” denna mangel på Sikö Auktioner. 184 kr inklusive alla avgifter. Som sagt. Nöjd!)
Jag älskar verkligen Sturkö och är glad att jag sent omsider hittade Uttorp. Bredavik är mitt hjärta, lugnet, familjen medan Uttorp är hemma, naturreservatet och havet.
För ett par dagar sedan sken solen. Jag blev så chockad att jag sprang ut med kameran innan den skulle hinna gömma sig bakom molnen igen. Falu rödfärg, alltså!
Här går det vilt till ibland. Jag kom hem och såg den tomma eldfläcken. Var var granarna?! Aha! De hade blåst iväg flera meter…
Gräset är grönare än någonsin. Jag behöver inte ens leta på grannens sida stenmuren! Det har inte direkt blivit vinter än och nu hoppas jag vi slipper. Så länge vi får regn behöver vi inte oroa oss över torka i alla fall.
Småfåglarna håller sig hos grannarna, men sedan jag kom på knepet med stenen som lock är det inga skator, kråkor eller kajor som kommer åt maten i fågelmataren. Det är lite för varmt för att de riktigt roliga fåglarna ska våga sig fram, men det är vad det är. Jag kan ju inte prisa och klaga på den varma vintern i samma inlägg, hehe.
Det har varit så fint att ha yngsta lillasyster och hennes sambo här i stan de senaste åren. Nu drar de vidare på äventyr och även om jag tycker att det är jättetråkigt att de flyttar gläds jag över allt roligt de har framför sig. Idag har vi flyttstädat och ätit smarrig vietnamesisk mat tillsammans. Det blev rätt mysigt trots allt.
Varje år är det likadant. Jag älskar att plocka fram jullådorna, men lika skönt är det att få ner allt i samma lådor i januari igen. Det finns bara ett problem. Jag tycker det blir så fasligt tomt och trist utan juleljusen! Igår blev det en kompromiss. Ljusstakarna och några av stjärnorna togs ner, men stjärnan i allrummet uppe och stjärnorna i köket får hänga med ett tag till.
För några veckor sedan inredde äldsta dottern tomtelandet i en fönstersmyg. Där har det säkert roat en och annan. Jag vet varifrån nästan alla kommer, men några av dem har jag starkare minnen förknippade med. Tomten med äppelfatet fick jag till exempel av min barndomsvän i ett julklappsbyte under Strömsbergstiden, så den har några år på nacken. De vackra handmålade figurerna gav mamma oss i julklapp under några år på 90-talet. Den söta snögubben har min syster pysslat ihop. De fyra barnen med tomteluvor köpte jag själv då jag hade flyttat hemifrån eftersom vi hade likadana hemma. Den lyxiga garntomten fick jag av min faster och så finns det såklart en och annan tomte från barnens julverkstäder i skolan. Mys. Nu har de flyttat ner i lådan igen och har semester till november.
Nä, usch. Tomt. I fönstret står ekollonvasen och väntar på att något av ekollonen jag groddar ska bli redo. Jag är i alla fall fortfarande mycket nöjd med klövertapeten. Nu har den suttit uppe i tre år och jag har inte tröttnat det minsta. Jag läste om vad som kan förväntas av det nya 20-talet i inredningssvängen. Det pratades om att fondväggar är helt ute, att det grå är på utgång och att mönstrade tapeter kanske inte… Ja, du förstår. Idag är inredning något annat än det var förr. Det har blivit ett sätt att uttrycka sin (likasamma, precis som åsiktskorridoren, vi funkar så) individualism, ett sätt att tala om vilket lag man är på. Har man inte ett singelhushåll ska hemmet återspegla personerna som bor där, inte den enda som är inredningsintresserad. Det tror jag är lätt att glömma och kanske även svårt att acceptera för den som har starka åsikter.
Jag kommer ihåg mina vänners diskussion om det tunga, brittiska biblioteksmöblemanget. Den som hade fört det in i boet älskade det, den som inte älskade det ville att det skulle ut. Lösningen blev att det fick bo på ett undanskymt ställe ”så länge”. Eftersom jag själv brytt mig mycket och maken mycket mindre så har vårt hem präglats mycket av min smak. När vi flyttade in här bestämde jag att det fick bli slut på min diktatur. Nu kan jag säga att det mest blivit så att jag kommit med förslag eftersom jag fortfarande är mest intresserad, men pga det nya skiftet har vi hittat några riktigt bra lösningar som maken initierat.
Några bloggar som med all sannolikhet aldrig kommer att sporta några tomteland har du här nedanför. Du kommer däremot att kunna se vackra bilder om du besöker dem. De är inte alltid särskilt hållbara i ett normalt liv, något som är otroligt viktigt för oss dödliga att komma ihåg. Ett hem att trivas i behöver vara estetiskt tilltalande för många av oss, men ännu viktigare är det väl ändå att hemmet går att leva i? Från undanplockade tomtar till djupa inredningstankar, nä, det spretar lite väl mycket. Ha en fin dag!
Trendenser
Husligheter
Krickelin
Mokkasin
Addsimplicity
Daniella Witte
Strenghielm
Johanna Bradford
34 kvadrat
Det var länge sedan jag delade något handpysslat här i bloggen. Yngsta dottern ville uppmärksamma bibliotekskvinnorna som varit så fina mot henne under gymnasieåren som kanske inte varit så roliga annars. Hon har tillbringat många timmar på det där biblioteket och tycker att det känns lite som hemma. Jag vill påminna om tyngden i att använda någons namn, även om det inte är ens bästa vän eller någon man direkt umgås med. Att bli sedd är oerhört viktigt för människan!
Hur som helst, min syster hade gett S en gammal notbok i födelsedagspresent med tanken att hon skulle kunna göra något roligt med den. Det vackra papperet blev alltså till tranor som sattes i en mobil. Eftersom papperet var av det lite större slaget blev våra vanliga mobilpinnar lite korta, men jag tycker att den färdiga mobilen ändå blev jättefin.
Enligt utsago uppskattade bibliotekspersonalen gåvan. Skam vore det annars. ?
Vissa kan vara missnöjda med ett B i betyg, medan andra firar ett D. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Under den spegelblanka ytan simmar många otäcka fiskat. Livet är fullt av paradoxer och vi behöver lära oss att navigera alla dessa så smidigt som möjligt. Livet är sannerligen orättvist!
När jag nu studerar socialpsykologi påminns jag om hur vi trots vår existentiella ensamhet alla är del i mänsklighetens maskineri. Det är i Sverige idag möjligt att dö och ligga oupptäckt i sin lägenhet i tre år utan att någon reagerar. Ska vi hylla systemet som under många år banat vägen för att vi ska kunna klara oss helt själva, att vi aldrig behöva förlita oss på familjemedlemmar, grannar eller församlingsmedlemmar? Ska vi lyfta på hatten åt att det numera är ”samhällets” ansvar att uppfostra barn, få ungdomar att uppföra sig, tjalla på de rika, försvara de som missköter sig och se till att våra gamla får mat och eventuellt ett rent inkontinensskydd om de har varit riktigt snälla?
Dagen har bjudit på högt och lågt. Jag kommer att somna gott i vetskap om att imorgon är en annan dag.
Genom åren har jag betat av några serier. Jag är väl drabbad av samma sjuka som alla andra i dagens samhälle och tröttnar i takt med att kvaliteten dalar. Flera serier har jag därför inte kollat till sista avsnitt. Vilka serier har då varit mina favoriter? (Jag borde kanske börja med sjuttio- och åttiotalens Dallas, teveserien som jag smygkollade på bakom fåtöljen i teverummet. När jag väl fick kolla var det inte så intressant längre.) Antagligen missar jag en hel del, men det är dessa jag kommer ihåg just nu:
Cagney & Lacey, L. A. Law, Miami Vice, Sisters, Ally McBeal, Party of Five, House of Elliot, The West Wing, Six Feet Under, Desperate Housewives, Breaking Bad, Once Upon a Time, Silent Witness, Parks and Recreation, Fixer Upper, Downton Abbey, Broadchurch och nu senast The Crown (den tredje säsongen var minst lika bra som de första två, inte minst pga min favorit Olivia Colman). Maken älskade Chernobyl, serien som blev höjd till skyarna, men den var alldeles för stark för mig.
I takt med ökande antal säsonger brukar intresset för att se varje avsnitt dala, men det tror jag är ganska allmänt gällande. (Det gäller dock inte en viss släkting som fortfarande efter 33 säsonger längtar efter varje Glamouravsnitt.) CSI- och FBI-avsnitt kan man beta av lite här och där och detsamma gäller andra evighetslånga serier som handlar om brott och straff eller sjukhusserier för den delen. Cold Case, Judging Amy, House, Bones, ER…
Har du tips på en teveserie som har tillfört ditt liv något positivt? Rekreation duger bra som motivering.
”Disciplin är bron mellan målsättning och bedrift.” Jim Rohn
Eftersom jag ska utgå från ”disciplin” i år går det inte att undvika att ta upp det ständigt debatterade ämnet ”skärmar”. Går det att ha ett hälsosamt förhållande till dessa skärmar? Går det att klara sig utan? Vill man klara sig utan? Eftersom man inte föds med en smart telefon i näven kan vi väl utgå ifrån att människan inte naturligt utvecklar ett ”normalt” förhållningssätt till den digitala världen, utan att det krävs viss tankeverksamhet för att bestämma sig för vad man vill ska gälla för en själv (eller ens barn, om det är aktuellt).
Jag gillar Instagram. Jag älskar de små fotoalbum som automatiskt gick till tryckning efter var sextionde inlägg (jag lade upp ett foto, och ofta en liten text, om dagen från vår vardag) under tiden vi bodde i USA. När det började kännas som att högerhanden automatiskt drog fram telefonen i tid och otid för att titta efter nya uppdateringar kände jag dock att det var dags för en paus. I juli 2019 tog jag bort appen från telefonen. Ett litet tag under hösten lade jag upp bilder då och då från hemsidan, men det slutade jag snart med. Jag hade redan rensat bort ”inspirationskonton” och annat och följde bara människor som jag faktiskt känner, så visst saknar jag att följa dessa människors liv på avstånd. Jag har dock insett att Instagram lätt blir en stor tidstjuv för mig och att jag klarar mig utan.
Hur är det med film och teve då? Det finns hur många serier som helst att följa nu för tiden. Om Hollywoodstjärnorna skämdes över att behöva hamna i någon teveserie förut så slåss de numera om de trygga och välbetalda försörjningsalternativen. Vem hade kunnat gissa att det skulle gå åt det hållet? Jag tror att Larry Hagman ler lite snett i sin himmel och tänker: ”Ha! Jag var först!”
Tillbaka till skärmdisciplin. Vi har tillgång till Netflix, SVT Play, TV4 Play (men med alla reklaminlägg går det alternativet mer eller mindre bort) och sedan en tid även Apple TV+. Det ger så många alternativ att det känns överväldigande, ungefär som för en 16-åring som ska välja gymnasieprogram nu för tiden gissar jag. Jag gillar inte känslan av att inte kunna hejda mig själv och maratontittar därför inte gärna på hela serier. Kanske är det för att jag har en beroendepersonlighet, kanske är det bara mänskligt att inte kunna värja sig i denna tidsålder då allt bygger på kunskap utvecklarna har om det mänskliga psyket och vårt beteende då vi får en smart telefon inom räckhåll. Jag har iallafall kommit på att det funkar bra att sticka (Eller stryka!) och titta samtidigt, särskilt om varken sticket eller det man tittar på är allt för komplicerat. Följande har jag tänkt mig är ett rimligt förhållningssätt till min telefon, den skärm som lätt blir en tidstjuv för mig:
Vad tänker du om detta?