Ett Litet Ord

Om bara öronen fick berätta.

8 kommentarer

Jag tycker det är så märkligt att jag sover längre här i stan än hemma, för det är aldrig tyst och jag lägger mig tidigare nästan varje kväll. Jag gillar tystnad. Jag njuter av tystnaden ute på Sturkö. Jag vet att jag fyller luftrummet med prat så fort jag möter någon, men ändå. Tystnaden är härlig och välbehövlig.

Fönstret här i mitt provisoriska sovrum står öppet dygnet runt. Lägenheten är varm och jag älskar svalare luft, även om det innebär att den blir förorenad av en massa stadsljud. Inte ens om jag somnar vid midnatt är det tyst. Häromkvällen var det någon som verkade köra in i något, någon annan som hojtade och så stod ett stort fordon på tomgång lääänge innan det körde iväg med ett ”tuuuuut”. Klockan 23 på kvällen, alltså. Så störigt. Jag kände mig som Agda, 93, då jag flippade på persiennerna för att kunna se vad det var som pågick där ute. Polisstationen ligger alldeles i närheten och jag har hört ett par utryckningar därifrån, men brandbilar och ambulanser hörs också då och då även om de inte kör förbi precis nedanför detta huset. Tåget glider in och ut från ändstationen som Karlskrona utgör, bara några hundra meter härifrån. Det låter speciellt. Gnisslar mer än då ett tåg bara ska göra ett stopp.

När jag fick jobb i Tumba 1993 slängde Botkyrkabyggen bort lägenheter för noll och intet. Jag fick en trea, men betalade bara hyra för en tvåa. Den där lägenheten var så stor och jag kan knappt minnas varifrån möblerna kom. Den stora hörnsoffan i grå skai köpte jag själv och jag fick ta med mig min säng hemifrån, men allt det andra?! Det blir en tanke för en annan dag. Hur som helst stod radion alltid, alltid på där i lägenheten på Branta Backen. Till och med på natten. Jag har aldrig varit det minsta mörkrädd, men jag har vuxit upp i en stor familj. Ensamheten som känns så skön när den är frivillig var påträngande i den där trean i Tumba. Det var alldeles för tyst. Jag ökade volymen då jag kom hem, drog ner den till nästan ingenting när jag skulle lägga mig. Märkligt tänker jag nu, men vi gör väl det vi tror vi behöver?

Det konstiga är att jag upplevde världen så tyst där högt uppe och i änden på Storvreten. Jag var on top of the world och såg inget av det stökiga område som jag faktiskt bodde i. Mina kollegor pratade om att jag inte precis hade flyttat till något höjdarställe. (Det fortsatte vara stökigt. Storvretsskolans ledning togs över av kommunen i januari 2019 pga otrygghet och att eleverna inte fick hjälp, den första gång något liknande hänt i Sverige. Storvreten har också varit ett särskilt utsatt område, men det verkar som att både skolan och området har ryckts upp betydligt. Fint!) Själv var jag glad över en välskött tvättstuga och grannar som skrev lappar i entrén om de skulle ha fest, även om de hängde med sina huvuden och aldrig sa hej först. Men de var tysta. Det var tyst. Jag var ensam. Jag kände ingen och fick långsamt skapa mig ett liv där i Tumba. Ny kör, barbershop, kyrka. Jag minns hur jag växte som människa och blev självständig på riktigt. Hur jag fick fylla tystnaden med liv.

Eftersom jag bodde i en hörnlägenhet med en stor brant nedanför körde sällan bilar i närheten. Huddingevägen och pendeltåget gick förbi långt där nere, men det hördes inte inne i min lägenhet. Så konstigt ändå hur våra sinnen skapar minnen som sitter så djupt att de kan plockas fram över trettio år senare med klara konturer och självklarhet. Naturligtvis vet jag inte om minnena har omskapats, men jag tror faktiskt inte det.

Tystnaden fortsatte inte vara ett problem. Inte ensamheten heller. Min kompis som studerade oboe på Musikhögskolan flyttade in i extrarummet, så jag fick både sällskap och nog med ljud. Radion stängdes av. Jag träffade maken. Jag försöker komma ihåg allt, men har få bildminnen. Det finns helt enkelt inte många foton kvar från den tiden. En del på utsikten från lägenheten, kollegor som med all sannolikhet är döda idag, elever som borde vara 40+ år gamla, några suddiga bilder från Botkyrkas underbara natur. En enda bild på mig då jag står på den lilla balkongen. (De har jag dock hemma, inte här.) Minnena av den tiden i mitt liv handlar mest om ljud och känslor. Fina sådana. Karaktärsdanande sådana. Att göra nedslag i sin historia då och då kan vara otroligt spännande. För mig blev detta en sådan stund.

Continue Reading

Ditten och Datten

Vyer från stan.

12 kommentarer

Några av fördelarna med att bo i Karlskrona äro:

  1. själva stan är vacker från många olika håll och kanter
  2. närhet till ett centrum
  3. variation gällande promenadmöjligheter
  4. syrran finns tillgänglig som promenadkompis

Igår kväll hade regnet upphört, folk kändes liksom glada och solnedgången var så där illbedåriskt vacker (fast det naturligtvis inte gick att fånga med mobilkameran).

Svägerskan och svågern kom med ägg och hängde med svärfar en stund medan jag mötte upp syrran. Så mysigt att gå och prata, det är en umgängesform som jag verkligen uppskattar.

Karlskrona jobbar hårt för att behålla sin status som världsarvsstad, men jag tycker nog att somliga byggen är riktigt gräsliga och sätter rättigheten till detta utnämnande i gungning. Den högra bilden togs på Pottholmen. Passagen är ljuvlig, de nya huskroppar som omger den är riktigt fula. Jag förstår att det inte är helt lätt att hålla budgeten nere utan att ge avkall på allt som ska uppfyllas, men… De är fortfarande fula.

Något som inte är fult är utsikten från promenaden längs Borgmästarekajen. Eller jag vet inte om denna del fortfarande heter så. Det är sträckan mellan Pottholmen och Pantarholmen iallafall, och vacker är den. Särskilt utsikten över Långö, den plats där jag bodde under mina första år.

Till vänster i bild ser du ”34:an”. Detta är den enda ursprungliga byggnad som blev kvar när det nya kvarteret Pottholmen skulle byggas. 34:an var manslogementet i ”Borgen”, Karlskronas fattighus. Det område där samhällets mest utsatta bodde bjuder numera på exklusiva lägenheter och ett ”World Trade Center”. Jaja, undrar just vad karlskroniterna som bodde här runt förra sekelskiftet skulle tycka om hur det har blivit… Här kan du läsa mer om Pottholmen. Mycket intressant information. Med det har jag delat dagens historielektion och nutiden pockar på uppmärksamhet.

Continue Reading

Funderingar

Extraväxel för tuffa dagar.

8 kommentarer

När jag växte upp fick vi sällan diskutera krig som om det var något som berörde oss. Det var sådant våra far- och morföräldrar hade upplevt, något som våra föräldrar föddes in i, något som ”neutrala” Sverige stod över och något som vi bara behövde vara rädda för å andras vägnar. Idag låter det annorlunda. Det har varit inspektion av skyddsrummet här i mina svärföräldrars hus, det pratas om beredskap, ”Om kriget eller krisen kommer” får lära oss hur vi behöver förbereda oss och på nära håll utspelas krig som vi förväntas kunna bli indragna i på något vis.

Det finns många fruktansvärda konflikter i världen idag. Jag försöker hålla mig borta ifrån nyhetsrapporteringar, men det räcker inte. Det är omöjligt nu när jag bor med min svärfar som ju lyssnar på nyheter till exempel. Och skulle gemene svensk tala om var de värsta konflikterna utspelar sig skulle, tror jag, många säga att Ukraina och Gaza är i topp och att Trump och Putin är världens farligaste män. Då kan jag lyfta International Rescue Committees rapport och tala om att Ukraina inte ens är med på topp tio-listan. Min syster som är mer involverad i sociala mediers vokabulär hävdar att whataboutism, alltså att förminska ett problem med ett annat, är fett förbjudet. Jag kan ändå inte låta bli. Allt jag ser när jag läser listan över de tjugo svåraste ”konflikterna” är ondska som främst är koncentrerad till ett område i världen som inte direkt ligger nästgårds. En ondska på hög nivå, en djuriskhet där inget utrymme för förhandlande finns, maktgalenhet, girighet, egoism. Kära nån, låt mig o-se rapporten jag just läst, låt mig slippa känslan av att mina medmänniskor är onda, mer djur än människor. Är vi inte bättre än såhär?

Idag behöver jag hämta kraft i mitt superkraftarmband. När jag läser hittar jag kodord och hemlig skrift. Jag vet att det blir en bra dag, trots att det ser ut som det gör. Jag får göra mitt bästa för att inte ryckas ner i hålen som skapats av andra. ”Älska, glömma och förlåta” tror du kanske är en klyscha, men det är det inte. Att det är så många i världen som i sin bröstmjöl dricker hat för andra, som lär sig att heder är något som upprätthålls genom att döda någon annan och som ser så annorlunda på samhällsstrukturen är något jag helst vill glömma, men om jag inte ser det kan jag inte heller förstå varför världen ser ut som den gör. Må fler läka än skadas idag.

Continue Reading

Ditten och Datten

Flyttat hemifrån.

2 kommentarer

Under några veckor kommer jag att bo inne i Karlskrona hos mina svärföräldrar. Svärmor är ute på äventyr och jag kommer att bo hos svärfar under tiden. Maken blir kvar hemma hos fjäderfäna, men vi kommer naturligtvis att träffas ändå. Innan jag blev skjutsad in till stan fixade jag till ljusgrenen och plockade fram vår fulsöta Halloweenuggla. När jag flyttar hem igen är vi nämligen bara några dagar från Halloween och sedan får inte spökena vara med längre. Men visst är de lite söta? Förra året fick jag två nya gullisar av lillastesyster, riktigt spökiga spetssystrar. Säga vad man vill om Halloween (jag säger mest att det inte är min favorithögtid), men amerikanerna vet hur man håller sina hem och trädgårdar levande genom att dekorera efter vilken tid på året det är! Detta har jag verkligen tagit med mig.

Jag tycker alltid om vårt svarta IKEA-skafferi i köket, men under oktober passar det ännu lite bättre in. Trendenser-Frida har bidragit med mycket lärdom gällande inredning, även om hennes stil är långt från min egen (eller min långt från hennes). Att alltid bjuda in lite svart i rummet är en sådan grej. Det gör resten av inredningen mer levande. Ja, om man nu är intresserad av vad det egentligen är som händer runt hur man har det i sitt hem. Vilka färger man omger sig med, om det är stökigt eller ej, hur stora möblerna är, vilken stil de har, huruvida man har målade väggar eller tapeter, om textilier finns representerade eller ej, om man har gröna växter eller inte, om man är gardinperson eller om det är jalusier som gäller, vad som får stå framme, vad som betyder något, hur man grupperar saker, vilken typ av belysning som gäller och hur många olika ljuskällor som finns, om möblerna först och främst ska vara bekväma eller ”snygga”, om det är viktigt vem som har tillverkat vad, om stilen är enhetlig eller om man är mer ”eklektisk” av sig… Ojojoj, heminredning är en skog av möjligheter som många lägger otroligt mycket av sin vakna tid på. Själv behöver jag ha det ordningsamt och hemtrevligt hemma, men jag förstår att alla inte alls ser på mitt ultimata som ens ett alternativ för dem. Nu är det iallafall höst och Halloween hemma hos oss, även om jag inte kommer att vara där så ofta de närmaste veckorna. Rätt ska vara rätt!

Continue Reading

Ditten och Datten

Monica eller Monaco?

6 kommentarer

Från och med igår innehar jag Monacos medianålder år 2020, 55 jordsnurr. Det fanns då lika många yngre invånare som äldre i detta lilla pluttrike. Monaco ligger etta på världens medianålderstopplista. Längst ner på samma lista håller Niger bottenpositionen. Att läsa att medianåldern är 15 år känns både chockerande och märkligt. Så blir det i ett land där det föds ca sju barn per mamma (vår familj med sju barn ansågs vara så märklig att vi var med i tidningen flera gånger, i Niger hade det inte varit något att lyfta ögonbrynen för), medan man inte kan vänta sig att bli äldre än 61 år gammal. Olika falla ödets lotter. I en allt mer sekulariserad västvärld där guden heter Money Money Money, vägen till upphöjelse är självutveckling och den största synden är att föröka sig har Niger ingen plats. Även där håller dock ålderskurvan på att omforma sig från en upp- och nerförsbacke till en cylinder (fråga inte, det bara är så).

Jag funderar rätt ofta över ”den teoretiserade världen” och hur den gör att människor förlorar greppet om verkligheten, försöker inrätta sitt verkliga liv i något som finns beskrivet i en bok, i en rapport, i ett spikat lagförslag och sällan funkar i vardagen. ”Teoretiserad värld” är inget begrepp som finns någon annanstans än i mitt huvud och på denna blogg, men den existerar lika fullt. Den värld där den tänkande varelsen människan beräknar eller känner hur saker och ting hänger ihop och hur då också resten av alla medmänniskor helst borde leva sina liv för att det ska funka har varit, och är, olika i alla tidsperioder och kulturer. Filosofi, vetenskap, politik, religion… Det finns många olika vägar att gå. Men när människor från olika teoretiska platser ska mötas på vägen blir det ofta bråk om vem som har rätt till att bestämma hur den ska skötas, vem som får gå på den och på vilket sätt man ska ta sig fram. Särskilt idag då individen på många platser kopplats bort från gruppen. Nej, inte är det lätt det här.

I helgen har jag upplevt det verkliga livet, så som det är för en 55-årig kvinna på Sturkö, med den familjekultur jag kommer ifrån, med de sammanhang jag tillhör, med de traditioner jag lever med utanför teoretiska modeller. ”Idag när det är min födelsedag får jag göra precis vad jag vill, eller hur?!” ”Vad är det? Blogga?” (Makens kommentar.) ”Nej.” ”Städa?” Hahahahahaha! Roligt att höra hur den person som står mig närmast ser på mig ändå. Men till makens försvar ska sägas att han faktiskt har delvis rätt. Jag gillar att blogga och att fixa och dona ingår i hans syn på städa. Han vet hur glad det gör mig att gå omkring och plocka både inne och ute i trädgården. Jag har blivit firad i flera dagar. Paket och blomsterbud, kära familjemedlemmar i dagarna två och uppvaktning med blommor och presenter så jag nästan skämdes. Men bara nästan. Tårta är ju gott och det finns inte mycket jag gillar bättre än att ha människorna jag älskar runt omkring mig. Ja, det skulle kanske vara att städa… Och nu går jag ut i världen med ännu en etta knuten till mina livsår, glad, nöjd och tacksam för att leva.

Continue Reading

Ditten och Datten

Vi städar tillsammans med naturen.

6 kommentarer

Är det fler än vi som har haft ett fasligt stök ute inatt? Oj, vinet i trädkronorna har gnisslat i öronen. Går vi ut i trädgården hörs bruset från Östersjön fastän sidan ut mot öppet hav ligger 1,5 km härifrån. Enligt SMHI når vi inte ens stormbyar eftersom de värsta vindpustarna ”bara” ligger på 23 m/s enligt uppgift. Jaja, det blåser iallafall rejält och tallen har i vanlig ordning släppt lite skräp som den förväntar sig att vi sedan ska ta hand om. För att inte tala om lagret med barr (fast det mesta av dem hade redan fallit).

Hur som helst, det passade med en rejäl storstädning såhär precis i början på oktober. Hösten är storstädningarnas tid i naturen. Detsamma ägnar jag mig åt. Jag gillar att ägna de sista dagarna på ett levnadsår till reflektion, städning i miljö och sinne och att bana väg för nya upplevelser under året som ligger framför mig. Såpskurning av trappan (åh, vad gott det luktar), tom tvättkorg i tvättrummet, dammsugna och fiberdukstorkade golv och så nytt trävax på bänkskivorna i köket.

I städningen ingick också att uträtta ärenden på skrivbordet. Jag skickade bl a tillbaka en tom ask till amazon.se eftersom de inte gör en returbetalning om de inte först fått den felade produkten tillbaka. Trots googling kunde jag inte komma förbi AI-kundtjänsten, så då fick det bli så. En tom ask fick gå tillbaka till var-den-nu-hamnar. Ja, om du undrar så var problemet att vi inte fick någon lampa, utan kartongen var tom. Så kan det bli.

Höstljuset, alltså. Jaja, jag vet att jag tjatar, det bjuder jag på.

Före och efter Amy (ovädrets namn)-bilder från trädgården. Det blåser fortfarande rejält och vi har blivit lovade en massa regn i eftermiddag. Det är bra, då rensas hönsbajsarna bort och brunnarna fylls på. Nu blir det inget bloggande på ett par dagar. Jag ska fylla på själ, efterrättsmage och tacksamhetsdagbok. Och skriva ut protokollet från Vägföreningens möte som stirrat mig i ansiktet i en vecka nu… Med det vill jag önska dig en fin helg.

Continue Reading

Ditten och Datten

Snart är det jul igen?

19 kommentarer

För många år sedan introducerade min svåger ett julklappskoncept som funkar jättebra för oss. Vi leker numera alltid ”julklappsleken” då storfamiljen samlas för att fira jul i juli under syskonveckan, men också då vi firar jul med makens familj. Istället för att köpa julklappar till alla (överväldigande eftersom vi är så många) fixar vi tre julklappar som tillsammans har kostat 100 eller 200 kronor. Naturligtvis går det bra att fixa alla julisar på ICA Maxi, men second hand är också okej. Har man dålig fantasi får man använda sig av pengar, men man kan också skapa något. Humor är uppmuntrat, men tanken är också att ge sådant som man själv hade kunnat uppskatta. Ingen ska känna sig exkluderad eller tycka att julklapparna är en börda. Har man svårt att hantera besvikelser och tanken på att man kan bli helt utan presenter när leken är klar uppmanas man att inte vara med. (Nästan alla brukar dock vara mycket generösa och både ge bort och byta med varandra när allt är klart.)

Vi ger fortfarande egna julklappar till barn och barnbarn, men inget extravagant. Det känns bra att fundera över varför vi ger julklappar och hur den känslan bäst kan plockas fram. Min syster myntade häromåret ett uttryck till sin dotter som jag verkligen fastnat för: ”du har inte skrivit en kravlista, utan en önskelista”. Eftersom jag själv minns glädjen i att sitta och ringa in drömmiga grejer i leksakskatalogen så kan jag inte riktigt släppa ”önskningar”, men samtidigt ligger det något underbart i att veta att någon har valt något speciellt till en själv. Det är en övning att ta emot gåvor med tacksamhet, oavsett vad man får. Den detaljen har inte ens många vuxna lärt sig.

Varför skriver jag om julklappar den tredje oktober? Jag var på Pingstkyrkans second hand igår. Där hade de dukat upp ett helt bord med julgrejer och hängt upp julstjärnor. Detsamma gäller flera andra butiker jag har besökt de senaste veckorna, så uppenbarligen har upptakten börjat! Eftersom jag är en riktig jul-junkie har jag ingenting emot det, men jag vill göra det på mitt sätt. Mitt sätt innebar tydligen att jag köpte ett gäng julklappar som jag blev MYCKET nöjd med. Jag betalade 424 kronor och räknade bort en liten vas för 40 kronor till vårt tittskåps tomma fack. Resten av grejerna hade kostat 1450 kronor till nypris enligt mina uträkningar. ”Ojojoj, vad mycket pengar du har tjänat”, skojade maken. Han vet att jag sannolikt aldrig hade köpt grejerna till de priserna. MEN, det är fantastiskt att tänka att jag kan omvandla någons oönskade prylar, flera i nyskick, till gåvor som jag hoppas kan bli mycket uppskattade. Jag är nöjd. (Flera av mottagarna läser i bloggen, så tyvärr kan jag inte visa vad jag hittade.)

Continue Reading

Planttant

Lite oktobernedslag i trädgården.

10 kommentarer

Soluppgångarna har flyttat på sig, bytt karaktär och gör att hösten känns närvarande. Vi njuter av blommorna som fått en andra andning efter regn och svalare nätter, men fortfarande en hel del sol. Trädgårdslandet bjuder på ”go mad, möe mad och mad i rättan tider”. Det kan bli lite enahanda när man ska äta det som trädgården producerar, men att hitta variation är ett kärt besvär. För det mesta.

Kålrötterna är enorma och så fina i år! Till rotmoset skulle jag ha en bit på ett kilo. Att mitt ögonmått brukar vara bra vet jag, men att lyckas pricka in 1004 g känns som en riktig bedrift, hahaha. Årets kålrötter har en svag smak av parfym, lite liknande rovor som vi inte alls gillar. Jag har väl låtit dem växa lite för stora. I rotmos funkar det dock, smaken mjukas bort av morötterna, potatisen och smöret. Ugnsbakade blir de tyvärr inte särskilt goda. Det gör ingenting, vi gillar båda rotmos med fläsk och senap.

Dahliorna blommar och blommar och blommar. De är så generösa! Sven-Eriks plantor har kommit med säkert hundratals nya knoppar efter att ha varit helt överblommade. Det var likadant förra året. Undrar varför?

Pelargonerna har jag ställt under taksprånget för att de ska torka upp innan jag ställer dem i Bredavik. Ju mindre fukt i jorden, desto bättre chans för dem att klara den långa vintern utan att ruttna. Det har varit en riktigt bra pelargonsommar!

Jag trodde knappt det skulle bli några solrosor i år pga de intensiva snigelattackerna, men på flera håll blommar det nu. Jag visste inte att solrosor kan komma igen efter att ha toppats/fått knoppen uppäten. Alltid lär man sig något nytt! Älskar, älskar solrosor. Vill ha ett hav av dem någon gång, så som föräldrarna och brorsan hade det i Bredavik. Det är så fint.

Continue Reading

Funderingar

Hundralistor, bucket lists och längtansupplevelser.

12 kommentarer

När jag läste om Annas uppdaterade bucket list kände jag att det var dags att rota runt i mina gömmor. Jag har alltid skrivit önskelistor, bucket lists och hundralistor. Eller alltid och alltid, det är något som jag i vuxen ålder då och då roat mig med att fundera över och skriva om. Min syrra Annika är expert på mål och planer. Hennes bucket list för resor i Sverige är i högsta grad levande och uppdateras löpande. Själv fick jag rota runt lite i datorn och i mina skrivböcker för att hitta några av mina egna listor.

1994, då jag och maken var nygifta, påbörjades ”LISTAN”. Detta får nog anses vara den första bucket list jag var inblandad i, även om jag inte hade hört talas om konceptet än. Den innehöll sådant som vi ville göra och uppleva tillsammans.

  • dykarcertifikat (maken tog 2008, på vägen dit förlorade jag helt lusten)
  • fallskärm (struket)
  • Bayern och Österrike (där har vi varit många gånger vid det här laget)
  • Storbritannien (för ospecificerat, men vi har varit både i Skottland och England tillsammans flera gånger och vill dit igen)
  • Gotland under Medeltidsveckan (japp)
  • Nya Zeeland (första riktigt stora resedröm jag hade och fortfarande inte uppfylld)
  • Peru (nja, är detta fortfarande en dröm?)
  • Madagaskar
  • Orgelkonsert (vi har varit på många)
  • Les Miserables (älskar musikaler och har sett många tillsammans, detta är den första våra två äldsta fick följa med på)
  • Händels Messias (vi var med på vår första ”Handel Sing-Along” senare samma år som vi skrev listan)
  • Kryssning (all inclusive runt Hawaiis öar 2012, vilken grej)
  • Tvärflöjt (maken spelade när han var barn, jag ville lära mig – denna stryker vi nog)
  • Jerusalem (känns mer avlägset än någonsin, men drömmen lever)
  • Kinesiska muren (inte riktigt på min önskelista längre)
  • USA, historiska platser (vi har haft möjlighet att uppleva långt fler än jag tror vi ens kunde tänka oss även om vi vid listans skapande bodde i Palo Alto, CA – 1998 flyttade vi till Philadelphia och bodde där i två år, sedan bodde vi i Orem, UT i fyra år)
  • Malaysia (inte så sugen längre)

Listan längst upp i inlägget skrevs 2012-2013 någon gång. Även den har jag kunnat bocka av en hel del grejer på. Varför har jag med Psaltaren 90 undrar du kanske? Det är delar av Moses bön som jag ville ta med mig: ”Sjuttio år varar vårt liv, åttio, om krafterna står bi. De flyende åren är möda och slit, snart är allt förbi, och vi är borta. … Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet. … Mätta oss var morgon med din nåd, så får vi jubla av glädje i alla våra dagar.”

Sist jag funderade över något bucket list-aktigt skrev jag en 100-lista. Den påbörjades 2019 och nådde då fram till 51 punkter. Tanken var att den skulle fyllas på och bockas av i takt med att själva livet pågick. Tack för påminnelsen, Anna! Jag plockade fram den några år senare och har kvar anteckningarna från den gången. Till mål nummer ett, Nya Zeeland och Australien, hade jag lagt till ”bara halvsugen, skulle gjort medan barnen fortfarande bodde hemma”. Punkt nummer sju handlade om att ta ut min lärarlegitimation och det gjorde jag också. Jag har däremot aldrig haft nytta av den. Angående mål nummer tolv, rensa bort allt jag inte behöver eller vill ha, så tog det ända tills i år innan det blev något av detta. Men oj, vilken härlig process det har varit! Jag inser att det på vissa sätt är en levande punkt, men jag kommer ändå markera den som avklarad. Punkt 29, tolv böcker per år, är lite klurig. Om jag läst tolv böcker ett år, men noll nästa, är målet ändå uppnått? Alltså, det är det väl bara jag som vet. Punkt 34 – Vita Arkivet. Detta kan jag stryka då jag numera har fyllt i mina önskemål där. Mål nummer 49 lever i högsta grad fortfarande: ”bar hopping i Nashville”! Och nummer 51 på listan tog jag faktiskt tag i ganska omgående efter att jag påbörjat listan. ”Skriva tackbrev till tio oväntade personer.” Det var både spännande och lite läskigt, men samtidigt fantastiskt. Jag vet inte hur oväntat det var att bl a skriva till min gamla högstadiementor, men det kändes viktigt och blev mottaget på ett sätt som fortfarande gör mig varm i själen.

Det kan tyckas att en lista som skrivs och inte bockas av regelbundet inte fyller sitt syfte, men så tänker inte jag. Det är bra att ha en dejt med sig själv då och då för att smörja sin själ med omsorg, drömmar, klappar på axeln, förlåtelse, omvärdering och inte minst pepp. Det som kändes viktigt 1994 bär jag fortfarande med mig på olika sätt, både det som blev och sådant som förlorade sin betydelse. Jag måste inte göra jätteläskiga saker och skäms inte det minsta över att jag tycker att det är alldeles för läskigt att hoppa fallskärm och har bestämt att jag har åkt mitt sista utförsåk någonsin.

Nog är det roligt att göra nedslag som detta blogginlägg, det blir som en gratis terapisession. Jag kom på lite nya punkter att lägga till min hundralista och bestämde mig för att behålla de som jag uppnått och de som jag spolat sedan 2019 på sina platser. Skulle jag komma fram till punkt 100 får jag väl utöka listan, svårare än så är det inte.

List- och- mål- syrran länkade till detta inlägg en gång för att ge ett annat perspektiv på bucket lists. Andrew Quagliata påminner om vikten att leva i nuet för att inte en dag ångra sina prioriteringar då det visar sig att det blivit för sent att genomföra somliga mål. Hur många har inte väntat på att uppfylla sina drömmar tills X, Y och Z är uppnått, men att den rätta dagen därför aldrig dyker upp? Balans i allt är något jag tror på och jag drar väl fram det kortet nu också. Fånga dagen, var lite lagom nostalgisk och skriv nya mållistor då och då. Tiden går och våra behov tar ny form i takt med sekundvisarens framfart. Detta känns fint att få bekräftelse på.

Continue Reading

Funderingar

En liten tacksamhetsmeditation.

12 kommentarer

Den här tiden på året saknar jag alltid USA lite extra. Jag älskar höst i bergen. Wasatchbergen blir mer än vackra när färgerna skiftar. Utsikten från vår sovrumsbalkong bjöd på levande konst varje dag, men särskilt under perioden mellan höst och vinter. Jag inser dock att det är tio år sedan jag senast bodde där under denna tid. Maken blev kvar i Utah till februari 2017, men jag och barnen flyttade hem i juni 2016. Sällan oroar jag mig över tid. Den kommer och går och jag uppskattar varje ny dag som jag får uppleva. Det ryms otroligt mycket i den flyende tiden. Lärdom och erfarenhet som leder till vishet fokuserar jag på. Andra blir mer kvar i förlusten av ungdom, chanser, möjligheter…

Här har du små nedslag från denna tid på året från 2015 och framåt. Tänk att varje dag så småningom blir ett minne i dur eller moll, en omvälvande upplevelse eller en stund som aldrig mer tas fram ur tidsskafferiet. Jag är tacksam för min blogg, även om jag då och då ifrågasätter dess fortsatta varande. Jag glömmer nämligen lätt, men bloggen tar hand om det som sedan blir min dåtid. Så tacksam jag är för att jag aldrig gjort slag i saken och slutat skriva! Jag behöver ingen AI för att skriva en låtsashistoria för att verka mer eller viktigare än jag verkligen är, jag behöver inget filter för att se att mitt liv är lika värdefullt som någon annans. Med alla dess berg och dalar har det skapats en historia som jag är tacksam att ta med mig framåt.

Continue Reading