Jag möter många klienter som behöver öva på att stanna i nuet för att inte stressa ihjäl sig. Inte älta det förgångna om och om och om igen, inte detaljplanera en framtid som faktiskt inte går att styra på det sättet. Jag är definitivt påverkad av detta och vet de stora fördelar som mindfulnessövningar kan ge. Det finns ändå något stort och härligt i längtan! ”Mitt hjärtas fröjd och eviga längtan” från Love is Blind – kommer du ihåg? En evig längtan som man aldrig får komma fram till är väl bara frustrerande, men lite längtan här och där har ingen dött av. Just under denna tid har jag en del förväntningar gällande hösten och så vill jag att det ska vara. Jag vet att mycket inte kommer att bli av, men också att annat blir det. Tre veckor i oktober kommer jag/vi ha svärfar under vårt ansvar på heltid då svärmor åker till Australien. Det krävs en del rutiner som vi vanligtvis inte längre behöver ta hänsyn på eftersom vi lever det fria ”barnen har flyttat ut och vi är fortfarande friska och energiska”- livet, så under de veckorna blir det nog en hel del stickning.
Sånt här längtar jag efter:
putsa loppisblomlåda, gardinstänger och annan mässing
sticka
beta av projektlådan i syrummet
bjuda in hösten i vardagsrummet, sy nytt kuddfodral och fixa kudde till ett handbroderat mästerverk (också från second hand)
såpskura trägolv
skriva kalligrafi
gå härliga höstpromenader
gå igenom de sista digitala fotona (från 2019 fram tills nu) för att bli klar med det mastodontiska fotoprojektet
hänga med familjemedlemmar i olika konstellationer
fika med vänner
sjunga
gå på bio
läsa
Sånt jag inte kommer att ägna mig åt är bl a att göra äppelpajer, pumpasoppa eller göra en massa inläggningar av egen skörd. Detta är hela vår Ingrid Marie-skörd och sorgligt nog blev det inte en enda liten pumpa i år. Jag har fortfarande inte förlåtit mördarsniglarna och fortsätter trampa på dem då jag kommer åt. Jag behöver renovera fönster, men är kanske inte så pepp på det. Förhoppningsvis kan jag och maken samarbeta. Jag kommer inte heller att resa utomlands eller gå någon kurs. Jag fick lite mersmak efter att ha spelat fiol på systersonens bröllop, men med tanke på hur det ser ut för övrigt tvivlar jag på att det blir mycket med mina storslagna planer att ta upp felandet igen. Jag kommer inte att gå någon fortbildning vad jag vet, men när det gäller detta kan det bli förändringar.
Jag är en rätt enkel människa och kräver inga stora åthävor. Att längta lite och lägga annat åt sidan är dock sådant som gör mitt liv bättre och håller mig på rätt kurs, hjälper mig att inte köra för nära diket och ser till att hålla discokulan på rätt plats så solen kan träffa den och sprida lite glitter!
Den varma sommaren höll i sig så länge att jag knappt trodde att vi skulle få någon höst, men nu är den här. Tomaterna och gurkorna får fortfarande någon skvätt vatten här och där i sina växthus. Jag kan inte fatta hur mycket gurkor vi fått, tack för kiselguret som styrde upp situationen! De gula spetspaprikorna gav fin skörd, men något åt upp i princip alla Californa Wonder (kan ju inte vara tvestjärtar, det borde kiselguret ta hand om) och delar av chiliskörden. Jag har dock chiliflakes kvar från förra året, så jag behöver inte så mycket nytt. Det blir alldeles lagom, det som finns. I samband med att det skördas och trädgårdslandet görs redo för vila plockar jag också fram stickor, garn och Pero. Nu har jag börjat på en Ylva tröja med flätor till lilla Titti. Tycker det är roligt att något händer och här blir det både ett melerat garn och flätorna som tar hand om den saken. Vi får väl se när hon kan ha den. Stickar till två år (hon fyller i oktober), men den ser stor ut.
Den torra sommaren gillades inte alls av våra rosor. Rosenportalens blomster fick lite extra omsorg och klarade sig fint. Flera av de andra var så klena att jag trodde att alla skulle döden dö. Just denna vackra krukros fick jag av moster och morbror förra året och satte direkt ner i gulröda perennrabatten då, men ett par andra flyttade jag ner till samma plats under sommaren för att försöka rädda dem. Jag har inga bilder, men båda har kommit igen. Dessvärre passar de inte alls där, för de går i rosa toner. Jag har ingen plan för detta än, men det löser sig nog. Jag blev så inspirerad både i Kristianopel och i Botaniska trädgården i Visby att jag kanske fixar en rosengård någonstans… Uppenbarligen vill de inte ha det allt för torrt, men de gillar inte att ha det blött om fötterna heller. Hm. Jag får återkomma.
Hela gräsmattan i Bredavik är i detta nu ett svampparadis. Jag är lite störd på att det inte är en enda ätlig svamp som växer där, för de är så välvuxna och i fint skick. Det finns inte alls lika många mördarsniglar i den trädgården, men oavsett gillar säkert inte sniglarna varken dessa jättetrattskivlingar eller de små bruna, giftiga skivlingar som växer där.
Idag är det dags för ännu en tia från bloggdamerna! Bloggbrudarnas 10:a är en blogglista med 10 frågor kring ett ämne. Vi har ställt två frågor var för att på så sätt skapa en intressant lista och hoppas att du också tycker det här är kul.
Idag publicerar vi alltså alla fem ett inlägg där vi besvarar alla tio frågor. Vi hoppas att du också vill haka på. Ingen tidspress, men berätta gärna när du gjort ett inlägg med dina svar. Någon gång under dagen kommer du att hitta inlägg med svar på samma frågor hos:
Vi återkommer någon annan dag med ett annat ämne och med andra frågor.
Här kommer frågorna!
2015 versus 2025, har ditt tänk kring resor förändrats under de senaste 10 åren? Både ur fysisk och mental aspekt?
2015 bodde vi i Orem, Utah. Utah bjuder på ett helt otroligt landskap och vi utnyttjade verkligen närheten till alla spännande platser som fanns inom rimliga avstånd med bil. Vi reste under åren i USA tillbaka till Sverige varje sommar för att träffa storfamiljen, både för vår egen och barnens skull. Flyget var då bara ett transportmedel som vilket som helst, ett nödvändigt ont för att ta oss från punkt A till punkt B.
2018 infördes ordet flygskam i Svenska akademiens nyordslista och ingen har väl missat vad som hände i kölvattnet runt denna relativt nya ångestkälla. Flygskam blev ett modeord, liksom hemester och svemester (de senare två hade dock funnits med i nyordslistan redan 2009). Personer med en mer offentlig profil som hade pausat flygandet för risken att bli canclade, eller för att de verkligen hade miljö- eller klimatångest, började så småningom resa långt igen. När resandet återupptogs var det dock ofta utan att göra stort väsen av att de hade rest till Långtbortistan medelst flygplan, men detta fenomen började jag inte märka riktigt förrän sviterna efter Covid hade lagt sig. Folk ville väl uppleva mer exotiska platser igen, kan jag tänka.
Vi har rest mindre sedan vi flyttade hit till Sturkö. Delvis för att det har passat sämre, delvis för att vi inte har haft riktigt samma behov. Den planerade 100-årsresan (50+50) längs Oregonkusten 2020 sköts på förekommen anledning upp, men vi har nu hunnit till 2025 utan att resan blivit av. Jag har inte samma resesug längre, något som jag mest tolkar som att jag har det bra i min trädgård på min semester-ö. Att svenskar har en stark önskan om sol och värme under vintern känner jag dock varm sympati för!
Berätta om en resa/resmål som har haft ett djupt intryck på dig på ett personligt plan?
Det finns flera, men det viktigaste är nog ändå den som gick till Gambettola i nordöstra Italien då jag var 11-12 år. Där bor (fortfarande) en av mammas bästisar som gifte sig med en eldig italienare på 70-talet. Jag blev i samband med denna resa officiellt Monica istället för Monika då jag fick ändra stavningen i passet efter påtryckningar från mitt håll (min coola, amerikanska moster och namne var anledningen). Jag fick uppleva doften och smaken av mat lagad med vitlök, färsk rosmarin och färsk pasta, jag fick äta gelaaaato för första gången, jag fick lyssna på italienska (världens vackraste språk) och jag fick känna äventyrliga vibbar. Jag har fortfarande inte lärt mig italienska trots flera försök (dock inget allvarligt), men kärleken till Italien har jag sannerligen kvar. Någon sa häromdagen att han upplevde att italienarna var så otrevliga mot turister. Jag upplevde samma då vi var i Kroatien 2019. Personer på platser som är välbesökta av turister är väl allmänt trötta på ohyfsade besökare som inte tar hänsyn, men är inte det ett sentida fenomen? Själv har jag bara känt kärlek de gånger då jag varit i Italien… (Fotot togs i Rom 2001.)
Berätta om den första lite längre resan som du kommer ihåg.
Jag hänvisar till punkten ovan! Annars räknas kanske resan till Köpenhamn då jag som sjuåring var med om min första bilolycka. En ung kille körde mot rött rakt in sidan på morfars bil. Mamma, morbror Kalle, Monica W och jag klarade oss med mindre blessyrer, morfar var värre däran och fick sy i huvudet. Den unge kille som orsakade olyckan hade skadats svårt. Jag vill minnas att han dog, men det kan också vara en efterkonstruktion. Det jag vet är att det för oss i den svenska bilen lyckliga utfallet var mirakulöst. Jag satt inte ens fastspänd, utan i knät på en av de vuxna i baksätet… (Fotot togs i Köpenhamn tillsammans med Sanne som jag inte hade träffat 1977, men det var bara fyra år senare som vi började brevväxla.)
Vilket slags packare är du? Hur ser din ”packprocess” ut?
Jag planerar i god tid, ser till att ta fram och eventuellt tvätta allt som ska med. Jag har (nästan) alltid med mig lite för mycket kläder, men hellre för mycket än för lite tänker jag. På en av våra resor till Sverige från USA packade jag ner min systemkamera i stora resväskan och den stals (samma har hänt min syster en gång). Det gör jag aldrig igen, är nojig och räknar alltid med att okända rotar igenom mina grejer. Ibland har jag velat lägga ner en hälsning för att muntra upp någon stackars tulltjänsteman eller stoppa en tjyv från att göra något dumt.
När vi kommer hem sorterar jag upp allt i ett nafs, tvättar rent och återbördar väskan/väskorna till rätt plats så fort som möjligt.
Min procedur gör att det ofta ser uppställt ut hemma innan en resa, men att det återställs tämligen omgående efter hemkomst. (Jag flyttpackar med samma precision som jag packar en resväska. Ordning och reda, i god tid.)
Vilket eller vilka transportmedel föredrar du när du ska resa utomlands? Motivera gärna.
Utomlands är ett vitt begrepp. Finland? Skönt att ta färjan från Stockholm så man lätt kan ta sig runt i egen bil. Köpenhamn? Tåg (om jag inte har tid att passa). Resten av Danmark? Bil. Nordeuropa? Färja och bil. Sydeuropa? Flyg och hyrbil. Längre än så? Då finns inget annat alternativ än flyg om inte tågresan är en del av upplevelsen och så kan det ju också vara.
Mina och familjens upplevelser med tåget de senaste åren har varit katastrofala. Jag älskaDE att åka tåg, har gjort det ofta och gärna tidigare i mitt liv. Sedan många år tillbaka är Karlskrona dock en avkrok både gällande tåg och buss när det gäller resor uppåt landet. Till Köpenhamn går Öresundståget ofta och borde vara ett toppenalternativ för resor ut mot Europa, men allt för ofta får familjemedlemmar rycka ut för att rädda personer som har tider att passa. Jag vet tyvärr inte vad som går att göra åt detta.
Några av mina favoritresor har varit roadtrips med familjen, både i Sverige, i USA och i Europa. Det går inte att frångå det faktum att det är bekvämt med bil, men det är också mysigt att sitta och prata och umgås på det sättet. Inte på det moderna sättet med alla i sin egen värld med hörlurar som stänger ut ”buller” (exempelvis konversationer med andra personer), utan genom att sitta och prata, med någon som är fikaansvarig och kanske någon fixar lite roliga frågesporter eller liknande.
Vilket resmål står högt på din bucket list, men som du vet/tror att du aldrig kommer besöka? Varför vill du dit och varför kommer du troligen inte dit?
I snart 45 år har jag drömt om Nya Zeeland. Jag har en svägerska där och en i Australien. I tonåren brevväxlade jag i många år med en nyzeeländare. Det borde vara ett naturligt resmål, men jag vet inte… Ju längre tiden går, desto mer avlägset känns det. Jag vet inte varför det känns så, jag borde kanske jobba väldigt medvetet för att kunna genomföra denna resa?
Sveriges mest underskattade småstäder, charmiga platser folk oftast kör förbi.
Här måste jag bara slå ett slag för min duktiga och betydligt äventyrligare resebloggare till syster! Annika har jobbat med resor i många, många år och har just platser som dessa samlade under ”Svenska Pärlor” på sin hemsida. Jag har haft ynnesten att få följa med på några av hennes uppdrag och kan i sanning säga att Sverige är ett otroligt vackert land. Allemansrätten ger oss tillträde till många platser som inte går att uppleva på samma sätt i andra länder och vår natur är mycket varierande. Det finns människor som brinner för sin hembygd överallt.
Den första plats jag kom att tänka på då jag ställde mig själv denna fråga var annars Blekinge! ”Mitt” landskap har inte fått namnet Sveriges trädgård utan en anledning. Visst är det allra vackrast och troligtvis mest givande att resa hit under sommarhalvåret, men vinterstormarna i skärgården går inte av för hackor de heller. (Bilden visar det vackra Listers härads tingshus i Sölvesborg, ritat av Gunnar Asplund.)
Planera allt i förväg eller ta det som det kommer?
Man skulle kunna tro att jag är någon som planerar en resa i detalj, men detta har jag faktiskt ofta överlåtit till min man. Han är nämligen en riktig hejare på att förbereda resor, på många olika plan. Vi har landat i att han har större upptäckarlust än jag (och somliga andra i familjen), men att det är precis som med min packade resväska. Det är bättre att ha för mycket att välja på än att känna att man går miste om något i onödan. Finns det ork en dag kan man klämma in mer, en annan dag kanske man mest vill dega under en korkek!
Vad är det värsta du varit med om under en resa?
Störst adrenalinpåslag måste vår resa till Hawaii 2012 stått för. Som ett steg i flytten till Orem skulle vi genomföra en riktig drömresa. Vi skulle mellanlanda hos våra vänner i LA, lämna vår stora packning där och åka till Hawaii i två veckor (en vecka med svägerskan som pluggade där då, en vecka på en all inclusive-kryssning runt Hawaiis öar). Efter Hawaii-resan skulle vi hem till våra vänner och hänga i ett par dagar till, hämta flyttpackningen (27 flyttkartonger reste på pall till Utah, men vi hade alla två stora väskor med allt från vinterkläder till det allra viktigaste som vi behövde från dag ett i vårt nya hem) och sedan flyga raka vägen till Salt Lake City.
Dagen innan Hawaiiresan frågade maken vår vän och värd när vi behövde åka för att komma i tid till flygplatsen. Han reser mycket i jobbet och bor i Pacific Palisades (du känner kanske igen namnet från de stora bränder som härjade i området i vintras) just därför. Vi skulle räkna med ca 40 minuters resa och lägga till lite extra för att återlämna hyrbil och liknande. Maken är tidsoptimist, men han lade ändå till lite extra extratid och jag var nöjd med det eftersom jag litade stenhårt på vår värd. Problemet var bara att värden inte hade koll på att det skulle vara avstängt för en cykeltävling på många platser runt flygplatsen nästa morgon.
Vi gav oss av tidigt på morgonen, glada i hågen, men stötte snart på patrull. Vägen var avstängd och vi blev anmodade att vända om. Vi frågade poliserna som stod vakt om hur vi skulle komma till flygplatsen, men de hade ingen lokalkännedom alls eftersom de var utkommenderade från andra distrikt. GPS:en hade idag lyckats med det den inte gjorde vid den här tiden, nämligen att uppdatera med alternativa vägar till flygplatsen i realtid. Den uppmanade oss bara att ta samma väg, om och om och om igen. Minnet av stressen över allt som pågick får fortfarande min puls att öka. Vi kunde bara inte missa detta plan! Så småningom lyckades maken köra tillräckligt långt ifrån avspärrningarna för att GPS:en skulle leda oss rätt via en annan väg. Vi kom till flygplatsens drop off, jag och barnen sprang in för att hitta rätt (LAX är inte känd för sin hjälpsamma medarbetare precis, men just denna morgon mötte vi några OTROLIGA personer), både jag och döttrarna grät och jag stod där med makens pass och biljett – i villervallan hade vi inte tänkt på att det hade varit bra för honom att ta hand om dem på egen hand. Fortfarande vet varken han eller jag hur det gick till, men flyget var tillräckligt försenat och flygplatspersonalen var tillräckligt hjälpsamma för att vi faktiskt kunde hinna med. (Hans historia om hur lååångsamt allt gick då han skulle hitta hyrbilsdepån och ta sig tillbaka till terminalen ger mig mental klåda.) Oj, vad vi sprang den där morgonen och oj, vilken glädje vi alla kände då vi väl satt i våra säten! Inte undra på att vår son tycker att det värsta som finns i världen är att resa, han är väl traumatiserad efter alla våra resor mellan USA och Sverige som sällan gått smidigt. Denna tog dock priset. Var det värt det? Alla gånger! Den där semestern sitter inpräntad i sinnet av många olika anledningar, inte bara dåliga som den här.
Vilket, eller vilka, är dina smultronställen?
Jag behöver inte ta mig särskilt långt till mina viktigaste smultronställen, de flesta av dem finns i min närhet. 1,5 km härifrån kan jag möta Östersjön och drömma mig ut mot Europa. Jag älskar Uttorps naturreservat och passande nog går Uttorpsrundan precis förbi vårt hem. Jag älskar såklart vårt sommarhem i Bredavik, några kilometer härifrån. Att njuta av solnedgången där ensam eller i sällskap med människor som jag älskar är något av det finaste jag vet. Annars funkar jag numera så att jag ser till att hitta smultronställen även där de kanske inte direkt ger sig tillkänna. Skönhet ligger många gånger i betraktarens öga. Men måste jag välja något som har med resor att göra, och detta är ändå ett reseinlägg, väljer jag Aranöarna utanför Irlands västkust. Kanske får jag åka dit med The Happy Hooker ännu en gång? Den som lever får se. Och det var mina tankar om denna bloggtia.
När svärsonen var färdig med sina ingenjörsstudier fick han genast ett bra jobb trots att han hade två släpkurser. Maken är helt för uppmuntring medelst härligheter, så han sa ”om du tar ut ingenjörsexamen bjuder vi dig och familjen på en helg på Gotland”. Tydligen var detta ett tillräckligt motiverande incitament, för i maj kunde svärsonen hämta ut sagda examen. Därmed var det dags för maken att leverera. Vi bokade in ingenjörsfruns födelsedagshelg i september, för ska det ändå firas kan det lika väl göras rejält. Vi har varit på Gotland i september förut. Lite vanskligt vädermässigt, men så skönt att slippa turistmassorna. (Nej då, jag ställer inte oss högre än någon annan, men det är skönt med luft och jag tror att de boende också gillar att besökarna sprider ut sig lite i tid.)
Vi bokade in två nätter på St Clemens, hotellet vi verkligen föll för då vi var här sist. För att utnyttja tiden bättre bestämde jag och maken oss för att ta färjan över redan dagen innan lilla familjen kom eftersom våra färjetider inte riktigt gick ihop. Planen var från början att maken skulle flyga oss från Kalmar, men väderleksrapporten tipsade om att det vore klokt att tänka om. Vi bestämde oss för att boka in ett billigare boende den första natten och fastnade för vandrarhemmet Visby Logi. Under femhundringen för oss två, fast då fick vi ta med sängkläder och handdukar själva och dela dusch och badrum. Var det värt det? Tja, sängen bjöd på en grop i mitten som vi liksom rullade ner i vilket innebar att sömnen blev sådär. Däremot var själva boendet väldigt fräscht och väl underhållet och det ligger väldigt centralt, så vi var nöjda.
Vi vaknade till en strålande vacker lördagsmorgon och efter att ha packat ihop och checkat ut tog vi bilen ut till Södra Hällarna, ett naturreservat som tidigare var ett militärt skjutfält. Det bjuder på vackra promenadstigar högt över vattnet och jag påmindes på en gång om vilken ynnest det är att kunna gå utan smärta! Vi satte oss på en bänk och åt resterna från gårdagens matsäck till frukost. Det var så mysigt att sitta där, hälsa på hundägare och andra turister och prata om högt och lågt. Vi funderade över Gotland, historien som ständigt är närvarande då man är här, vi tänkte på Hansan och rikedom och skatter och förvaltande och Sverige och naturens makalösa generositet. När vi hade kommit fram till Kneippbyn (stängt för säsongen, men heller inte intressant för oss) tog vi oss tillbaka till parkeringen. Så fin promenad!
Vi fick lov att checka in tidigt på St Clemens, såg att Katarina Henryson (The Real Group OG) skulle ha konsert med en kör i samband med en workshop i ruinen på eftermiddagen och bestämde oss för att ta en runda på muséet som ingen av oss besökt tidigare tills ungdomarna anlände. Var ska förresten man gå på museum om inte i Visby? Hela stan är som ett museum och historiens vingslag susar högt överallt där man går.
Fornsalen, Gotlands museum, är Gotlands äldsta kulturhistoriska museum. Inte helt oväntat tillhör det ett av Sveriges mest välbesökta muséer. Att det bjuds på mängder av bildstenar, skatter i form av mynt och smycken och väldigt många spännande historier är nog väntat, men jag gillar även anknytningen till dagens Gotland. Jessica Lundebergs installation var till exempel jättefin! Det måste vara väldigt speciellt att bo på en så stor ö som bara går att nå sjövägen. Jag vet att somliga känner sig instängda av detta, men gissar att det ger andra trygghet.
”Har du hål i huvudet” var ett ofta upprepat uttryck bland tonåringar då jag själv var i den åldern. Denna stackars man är själva bilden av vad detta kan innebära i verkligheten. Tänk att gå till historien för att man dog med huvudet fullt av spjutspetsar… Människan står på ett stort ondskekapital. Det är viktigt att komma ihåg att vi värderar så olika saker i livet och att godhet inte alltid innebär samma definition för olika personer.
Ungdomarna kom och installerades i sitt fina rum där lilla Titti hade fått en egen säng. Efter ett par skyfall låg vattenpölarna tätt, men vi bestämde oss ändå för att ta oss till ruinen och lyssna på konserten som var utlovad. Så härligt att höra toner komponerade på 1200-talet eka under valven i St Clemens! Wow, det kan ha låtit nästan precis så?! Visby var en otroligt rik stad och det byggdes stora kyrkor i varje hörn. Idag finns bara S:ta Maria domkyrka kvar, alla de andra togs över och stängdes under reformationen. De fick förfalla och man använde stenarna till andra byggen i stan. På 1800-talet insåg man dock att det fanns ett kulturhistoriskt värde i ruinerna och sedan dess har de vårdats. Efter skönsång gick dottern och svärsonen samma museirunda som vi tagit innan medan vi andra satt och gungade i trädgården och fick vara med om spännande förlovningsäventyr. Kvällen avslutades på ett nästan okej hak, men vi blev mätta iallafall.
Söndag morgon fick vi chans att uppvakta dottern på hennes 27-årsdag tillsammans med en fullsatt frukostrestaurant på St Clemens. Kul att många av körmedlemmarna från dagen innan hade sovit över på samma hotell. Skönsången var rys-vacker när alla andra gäster stämde in i födelsedagssången, även om vår dotter tyckte det var pinsamt att bli så publikt uppvaktad. Livet ska firas varje gång chans ges, det tycker jag.
Dottern fick välja lunchmatsäck på ICA vid Söderport. Det är ett av de bästa utflyktsknep som finns, att fixa plockmatslunch, även om det naturligtvis är fint att stötta lokal näringsverksamhet också. Just vid raukarna på norra Fårö finns det dock mest sten och vatten, så jag tror ingen skämdes. Efter en uppfriskande promenad bland den märkligt formade kalkstenen valde somliga att kissa i skogen medan andra avstod. Vi njöt dock alla av den medhavda matsäcken medan födelsedagsgratulanterna avlöste varandra. Följande hade vi med:
rustikbaguette
fröknäcke
Zeinas hummusmix
minitomater
salami
småcitrus
Gotlandschips i två smaker
biskvier
go’dricka
När vi kom tillbaka till Bunge gick vi på Skolmuseum. Jag älskar verkligen denna plats! Man får chans att uppleva skolsalar från olika tider, men även se hur läraren bodde. Här fick vi öva bokstäver i sandlåda, skriva med doppbläck och imponeras av vad barnen kunde för hundrafemtio år sedan.
Så här skrev till exempel den 12-årige Niklas 1877. Han kunde kanske inte tala engelska, men skriva vackert kunde han sannerligen! (Jag måste ta reda på hur Niklas är släkt med en av Strindbergs bästisar, Anton Stuxberg, upptäcktsresande.)
En riktig firarresa innebär goda måltider, så är det bara. Söndagkvällen avslutades på restaurangen Mille Lire (filial finns i Bromma) där både de vanliga och de glutenfria pizzorna gjorde oss mer än nöjda. Vi laddade upp i bilen innan vi tog oss ut i den regniga kvällen. För övrigt hade hela Gotland gul varning för skyfall och upp till 80 mm regn. Visst regnade det mycket, men mest när vi ändå skulle sitta inne på restaurang och då vi låg och sov. Så lyckat!
Efter en natt i våra vackert inredda och trevliga rum var det dags att äta. Igen. Frukostbuffén på St Clemens är otroligt fin och är säkert en av anledningarna till att inte bara vi väljer att komma tillbaka. Lilla Titti var mycket nöjd med upplägget precis som resten av sällskapet.
Vi bestämde oss för att tillbringa måndagen i Visby. Dottern önskade shopping, så vi besökte en del trevliga butiker. (Butiksdöden verkar inte ha drabbat Visby på samma sätt som Karlskrona.) Inne på Visby Glasblåseri fick vi också möjlighet att se detta konsthantverk utövas! Det är alltid lika fascinerande att se glas formas. Visby Glasblåseri återvinner drickaflaskor från restaurangerna i Visby och skapar nya, vackra tingestar. Verkligen fint koncept. Dottern ordnade en present från farmor här inne, en vacker, grön vattenkanna med skönt handgrepp i mitten. Själv hämtade jag inspiration till en ny mobil som jag vill göra.
Vi tog ännu en tur i Botaniska trädgården, denna gång tillsammans med de andra. Denna plats är så inspirerande. Jag frågade ut två av trädgårdsmästarna om deras knep för att hålla trädgården så vacker trots den stora vattenbristen. Egen brunn, dagvatten, nedgrävd bevattning och digital timer som stänger av bevattning under veckor då det regnar var tydligen knepen.
Den här får du bara för att lilla Titti är så rysligt gullig.
Ett besök inne i S:ta Maria domkyrka som i år firar 800-årsjubileum var också på sin plats. Kyrkan var full av turister. Jag gillade den nya installationen av tusentals fredsduvor som du ser i bakgrunden på den högra bilden.
I vanlig ordning njöt jag också av de makalösa blyglasfönstren i denna vackra kyrka.
”Vilken influenserbild!” Jaja, ibland hinner man inte tänka efter före. Jag vill bara avslutningsvis berätta att Gotlatos gelato KAN vara den godaste glass jag någonsin smakat. Varje smak och konsistens var fulländad. Saffransglassen hade ingen bismak, körsbärssmaken var fulländad och trots att pistageglass alltid är mitt förstahandsval var denna otroooligt god. På bilden ser du dotterns och svärsonens val. Till och med chokladen smakade gott, jag som brukar säga att jag inte gillar chokladglass. Och med det var denna septembersemester tillända! På turen till Oskarshamn blåste det riktigt rejält, men jag lyckades undvika sjösjuka trots det. Fjäderfäna verkade glada att träffa oss igen och även om borta var superbra var det skönt att komma hem igen.
Nu ska du få höra en otrolig historia. Igår var vi i Visby. Jag och maken skickade iväg vår dotter och svärson på en egen tur till Gotlands museum och satt i vårt hotells trädgård med lilla Titti. Hon blev rastlös, så jag tog med henne till Botaniska trädgården som ligger på andra sidan gatan bakom porten. Det finns mycket härligt för en nästan-tvåårig att göra i denna vackra park. Vi kunde klättra, springa, balansera och titta på stora träd till exempel. Snart fick lillan syn på det vackra lusthuset och satte kurs mot det. När vi stod nedanför hörde jag att det var några som satt där och tisslade och tasslade, så jag ville inte störa. Vi började därför ta oss därifrån, men rätt vad det var hörde jag någon som ropade ”Hej Monica! Vi har PRECIS förlovat oss!” Jag vände mig om och kisade upp i motljuset. Vem kunde det vara? Var det inte… Jo, men visst var det! Historien är deras och jag vill inte outa dem, men det är ett ungt par i min närhet. Från Karlskrona! Sedan februari har de klurat och funderat för att hitta det ultimata förlovningsstället. Att jag skulle råka vara där, i Botaniska trädgården i Visby, vid samma tillfälle var ju bara så märkligt. Eller inte?! ”Vi tänkte att vi kanske skulle kunna be någon förbipasserande ta kort. Att det skulle vara du var ju bara otroligt roligt och oväntat!” Just då fanns ingen annan i närheten, bara jag och lilla Titti. Nog blir detta en spännande historia att berätta under lång tid framåt?
Kan ni se de unga tu bakom den taffliga bildredigeringen? Jag är så glad att jag fick vara med om denna speciella stund! Tender mercies…
… av vindar och moln, av svampar och regnbågar, lycka och sol. Där snodde jag känslan i Österlenvisan som jag sjungit så många gånger i olika körer fast jag aldrig bott i Skåne. Kanske är denna text något av det vackraste som skrivits om en plats? Sturkö är inte dumt det heller, kanske skulle folk vilja trängas här också om somrarna om någon komponerade en visa i klass med denna om vår vackra ö…
Syrran var och jobbade med maken, så vi passade på att gå en lunchpromenad tillsammans innan maten. Det var en god idé, för vi hittade ett helt gäng med Karl-Johan som fick följa med hem. Jag vispade ihop en omelett på damernas ägg och gjorde en svampstuvning som blev riktigt smarrig. Till gårdens tomater med mozzarella blev det en lunch med stark förankring i Uttorp! Ute på reservatet gick kossorna och betade, kanske skulle jag ha bett dem om lite gräddmjölk?!
Jag fixade till lilla årstidsbordet. Nu känns det okej med varmare färger, även om behovet av tjocktröjor inte är särskilt stort än.
Syrran tipsade om att hon sett något lägga ormbunksblad i en sådan här anordning. Det är en vanlig vas med en ljushållare som funkar både för kronljus och värmeljus. Jag älskar att man kan göra nästan vad som helst till ljusstake med den! Tipset funkade utmärkt, jag tycker det blev jättefint med bräkenbladet i vattnet. Tänk hur små detaljer kan förhöja hemtrevlighetsfaktorn utan stora åthävor. Den vackra ljusstaken från Paradisverkstaden på Öland har jag fått av svärföräldrarna och ljusinsatsen köpte jag på julmarknaden på Kalmar slott. Allt annat är köpt för några tior på loppis. Att släppa taget om tings betydelse känslomässigt, att inte behöva HA så mycket har varit en process för mig. Det är skönt att veta att jag skulle kunna ge bort NÄSTAN vad som helst hemma utan att det skulle vara jobbigt. Kanske var det så mamma kände, hon som gav bort grejer så fort någon tyckte att de var fina? Det tål att tänkas på…
I lördags hade vi med oss Jenny hem från Öland och igår, torsdag, var första gången som trion kändes som en homogen grupp. Hackordning är verkligen en grej. De flesta av oss har varit med om ett kalas eller någon team-building-aktivitet där man ska sortera in sig på olika vis. Ålder, längd, antal arbetsgivare innan den nuvarande, osv. Vanligtvis tar ingen skada i en sådan situation. När en ny höna kommer till kullen är det däremot en strid på kniven. Vem är tuppens favorit? Vem står högst i rang? Vem har förstatjing på godbitarna? Det hackas och sparkas, det flaxas och markeras. Usch, det var inte trevligt att se på även om jag vet att detta är något som måste ske och som blir bättre så fort alla har accepterat sin plats. Även om Jenny inte gått utanför boxen med redet de senaste dagarna så hon har iallafall värpt (bra tecken). Igår hängde hon dock med sina nya vänner efter frukost och allt verkar lugnt.
I förgrunden Birgit och Nico. Jenny betraktar här en kaja som visar lite för mycket intresse. Jag gillar kajorna, men är rädd att de upptäcker hönsäggen och tar sig in i redet och snor dem. Tyvärr är ju kajor och kråkor inte ultimata att ha i närheten av höns, även om de inte räknas som rovfåglar. För övrigt räknar jag med att vi behöver utöka beståndet med minst tre hönor till för att gruppen ska bli balanserad, men än så länge uppför sig Nico som en gentleman. Dessa fjäderfän tillför så mycket glädje! Hemtrevlighetsfaktorn utomhus har verkligen fått sig ett skutt uppåt, även om hönsbajset inte är det roligaste. Får göra som våra vänner på Tjurkö och skyffla upp i en hink för att använda i trädgårdslandet.
Inatt har jag sovit dåligt. Jag låg på spikmattan och skulle precis lägga mig att sova då maken kom ner i sovrummet och berättade att Charlie Kirk hade skjutits. Charlie Kirk var en välkänd konservativ man, en yngling i min lillastesysters ålder, debattör och politisk aktör. Jag har hört honom i någon poddintervju och imponerades då av hans kvickhet och driftighet, men annars vet jag inget mer om honom. Det var inte att det var just han som hade dödats som gjorde mig upprörd, även om jag sörjer varje taget liv. Vad jag vet är dock att han dödades tio minuter från mitt trygga hem i Orem, på samma campus som ett av de absolut vackraste konstverk jag upplevt finns. Jag vet att jag har övertygelsen att en människa inte ska bort bara för att han inte tänker eller tycker som jag. Jag vet att händelser som denna aldrig löser något, bara eskalerar den problematik som redan finns. (Jag har inte skrivit om Israel-Palestina och kommer inte heller att göra det mer, men blodet som rinner där hamnar inte på Carl-Oskar Bohlins händer, utan det är ledarna för Israel och Hamas som badar i det. Sanna mina ord.)
Idag regnar det från en järngrå himmel. Det är precis så jag känner mig. Jag bedrövas över människors dumhet, förtvivlas över ondskan och är ledsen över att en händelse som den här ska behöva finnas inpräntad i historien. Det dödas människor överallt på denna jord, med all säkerhet i detta nu. I vår teoretiserade värld finns det inte plats på papperet för folkmord, familjemord, politiska mord, hedersmord, gängmord, skolskjutningar, rånmord, dödliga uppgörelser eller mord på en adoptivfar som behövde sätta gränser. Däremot är människan en så komplicerad varelse att den inte lever enligt teoretiska principer på ett papper. Det finns ondska. Det finns psykisk sjukdom. Det finns Jesuskomplex. Det finns dödliga politiska åsikter. Det finns alkohol och droger. Det finns kulturer som ser olika på liv och död än vad t ex jag gör.
Det här är vanligtvis inte en plats för elände på denna nivå, men denna morgon känner jag mig frustrerad och extra tungsint. Jag minns hur upprörd mamma var på sina flyktingar från Balkan som fortsatte sitt krig på flyktingförläggningen i Fur där hon undervisade i svenska. ”Ni har flytt från kriget, ta inte med det hit!” De lyssnade naturligtvis inte, min goda mammas naivitet blev väldigt tilltufsad under tiden på Fur, men hon fick också livslånga vänner. Hennes orediga, svenska naivitet (snacka om svensk kanon) blev också min. Inte har den precis rättat till sig igen. När jag väl hade gått ut i den värld som fanns utanför mitt godtrogna LaLaLand ville jag in dit igen, men nu är grinden stängd och murarna allt för höga. Och idag sitter jag här, tryckt mot muren, och gråter tillsammans med himlen.
Blyglasfönstren är en del av konstverket Roots of Knowledge på UVU. Jag har sällan blivit så tagen av en konstutställning/installation.
Tänker du ibland på vad som gör att du gillar någon? Jag tänker ofta på det. Är det skillnad på ting och person? Ja, alltså, det är väl självklart att det är skillnad, vad menar jag? Jag tänkte på detta igår då jag gick och försökte göra ren vår grusgång som har en massa ogräs i sig. Ogräs är något som ständigt återkommer eftersom det finns fröer överallt i en frisk miljö som inte har besprutats. Samtidigt pratade jag i telefon med en fin vän som jag verkligen känner mig bekväm med. Vi har inte träffats sedan början av sommaren fast vi bor tio minuter från varandra, men det finns inga anklagelser från något håll om att vi inte haft tid. Vänskapen med henne är helt enkelt okomplicerad. Det är inte grusgången. Jag fixar och trixar med den, det finns alltid ogräs att rensa eller gränser att skärpa upp. Den tillför mycket och gör vår trädgård vackrare, men den är utmattande att ha att göra med.
Det finns många undersökningar och mycket forskning om vad som gör en människa tilltalande och vad som gör människor lyckliga. Det finns till och med undersökningar om vilka egenskaper en person som uppfattas som cool besitter. Egentligen tror jag inte att vi behöver läsa dessa rapporter för att veta vad svaret är. Detta är sådant som jag uppskattar i en medmänniska (och det har ingenting med att vara cool att göra):
får andra att känna sig bekväma
visar omtanke
ser andra
inkluderar andra
uppmärksammar andras ansträngningar
har fördragsamhet med andras tillkortakommanden
ställer upp känslomässigt och/eller praktiskt
delar med sig
söker inte bekräftelse i tid och otid
är inte känslomässigt småsint
Som du kanske förstår finns det kompletteringar till alla dessa punkter. Ingen av oss är perfekt. Vi har olika mycket att göra, olika förutsättningar gällande ork, olika psykisk eller fysisk hälsa, olika ekonomi, olika mycket tid osv i all oändlighet. Jag har fördragsamhet med andras tillkortakommanden eftersom jag är så medveten om mina egna. Det finns dock några saker som jag helt enkelt inte gillar. Högdragenhet, elakhet och snålhet har jag t ex väldigt liten fördragsamhet med.
I kören har jag som mål att alltid lära mig de nya körkompisarnas namn så fort de börjar. Säger hej och namnet (eller frågar igen om jag glömt) andra gången de kommer, tänker att de säkert är kompetenta men att det finns så många i vårt samhälle som går omkring i ensamhet utan att någon uppmärksammar det. Många är i detta sammanhang nya i vår stad och har ännu inget nätverk. Kören kan vara bara en kör för den nya körmedlemmen, men den kan också vara ett sätt att försöka skapa ett nätverk och ett sammanhang. Kanske är jag onödigt intresserad av mänskliga relationer, men för mig är det kittet i livet. Vi behöver inte många vänner eller stora familjer, men vi behöver ett sammanhang, någonstans där vi kan känna oss trygga och uppskattade. En plats där någon frågar efter oss om vi inte dyker upp eller hör av oss. Inte för att vara småsint eller irriterad, utan för att se om allt är okej.
Vi vill nog alla bli accepterade för vilka vi är, men att vilja göra bättre där vi vet att det skaver tänker jag är en bra början. Om jag har problem att hantera starka känslor och slår människor runt omkring tycker jag inte att det ligger på alla andra att acceptera det. Då är det mitt ansvar att förstå hur jag funkar och göra vad jag kan för att inte fortsätta göra skada. Om jag ständigt lovar saker men aldrig ställer upp när det verkligen gäller behöver jag se över varför det blir så. Jag kanske är väldigt glömsk och behöver sätta larm. Jag kanske upprepar ett inlärt beteende som behöver rättas till. Jag behöver kanske omprioritera vad eller vilka jag lägger min tid på. Om jag ofta ber om hjälp, men aldrig erbjuder att hjälpa till eller säger nej när andra frågar kan jag fundera över om det är ett hållbart beteende, eller om det finns något jag behöver justera. Och så går mina tankar idag.
