Ibland finns det ingen plats för någon annan känsla än tacksamhet. Den omfamnar, tröstar, håller om, lyfter upp och fyller en. Det är en av mina absoluta favoritkänslor, men den är faktiskt inte alltid så lätt att plocka fram. Önskan om ett lättare liv, ett friskare liv, ett bättre liv, ett rikare liv, ett större liv, ett mer tillfredsställt liv, ett mindre utmanande liv eller bara ett mer kurerat liv (vi befinner oss ändå i sociala mediers tidsålder) är för många av oss en daglig verklighet, eller känslor som åtminstone framträder mer ofta än tacksamhet. Det är inget konstigt med det. Vi människor funkar av någon anledning så att vi snabbt vänjer oss vid sådant som är nytt, coolt, fantastiskt och livsomvälvande på ett positivt sätt och har en långt större känslighet för negativa känslor. Det verkar ligga något slags visdom i det och detta fenomen drar både individer och samhällen framåt.
Jag fick med mig från föräldrarna att det är viktigt att uttrycka tacksamhet, men har fått annan typ av undervisning från annat håll. Som att man inte ska behöva känna tacksamhet om man får hjälp från samhället för att det då skulle kunna framkalla skamkänslor. Och om man då har rätt till något behövs ingen tacksamhet kännas eller uttryckas. Jag tror att alla som har detta förhållningssätt sätter fälleben på sig själv. Om det finns en rättighet är det nämligen någon annans skyldighet att uppfylla denna. Om jag har rätt till hjälp måste någon annan hjälpa eller betala för hjälpen. Vi mår bra av att uppmärksamma tacksamheten. Stannar vi i känslan att det är min rättighet att X, Y, Z är det lätt att vilja ha mer, bättre, snabbare och vem ska vi ”stämma” eller ställa mot väggen om inte den bild av rättigheten vi själva skapat har uppfyllts?
Året efter att mina föräldrar hade gått bort var jag slut. Flera sade till mig att jag skulle kunna ta med mig lärdomar från helvetesåret 2017 för att kunna stötta och hjälpa andra och jag kände att smockan hängde i luften. Från mitt håll, alltså. Känna tacksamhet för att mina föräldrar hade dött alldeles för tidigt? Känna tacksamhet för frustration, lidande, ett splittrat privatliv? Idag tror jag mig veta att de personer som uttryckte denna visdom själva hade lärt sig att allt vi går igenom blir till något slags kunskap som sedan finns tillgänglig för medmänniskor. När man är mitt uppe i sitt såriga och inflammerade inre är det för de allra flesta omöjligt att känna annat än smärta och förtvivlan. Tacksamhet? Skojar du?
Idag är jag tacksam för själva livet, för att jag får vara människa. Jag är tacksam över det goda jag fått uppleva, men också det andra. Det tunga, det svåra. Anledningen att jag började med dessa tacksamhetsmeditationer är att amerikaner firar Thanksgiving och att det var i ljuset av detta som någon hade ett tacksamhetsprojekt. Anledningen att jag fortsätter år efter år efter år är för att jag fick uppleva styrkan jag kunde hämta i tacksamheten när livet som människa kändes alltför utmanande för att hitta annat än ilska, rädsla, besvikelse och frustration. Tack.
