Planttant

Höstbruk och Delicatobollar.

6 kommentarer

Hej oktober! Du springer kanske lite för fort för min smak, men det är okej. Fint att du har ork och lust och ihärdighet och vilja. Satte mig ner för att skriva i min odlingsdagbok och insåg att jag har försakat den allt för länge. Tur att jag har några halvtaffliga bilder i telefonen som visar några av de viktigaste datumen och hållpunkterna inför nästa år. Jag gillar dessa anteckningar, de hjälper mig. Både med sådant som jag missat (som att sätta vitlök förra året) och sådant som verkar ha gått extra bra (som att kålen fick en extra boost när det väl började regna och att vi fick massor av broccoli i andra skörden). Jag har inte så många sorters dahlia längre. Tio kanske inte räknas som få, men jag saknar flera av mina specialare som mössen käkade upp. Maken hjälpte mig att få i alla tuberna i papperspåsar igår (de hade legat under segel och torkat upp så det skulle gå att skaka av mer jord). Jag borde kanske ha skrivit namn på alla påsar, men stoppade istället ner namnlapparna som jag sätter ner i jorden i påsarna. Det bästa och det klurigaste är att dahliorna växer så det knakar här hemma. Är det någon som vill ha dahlior till våren och mössen och frysgraderna håller sig undan Bredaviksköket så har jag att dela med mig.

Jag har åkt hem några svängar de här veckorna för att få allt det sista gjort innan det börjar frysa på riktigt ordentligt. Pelargonerna har stått längs väggen i någon månad, så det var dags att få in dem också på övervintring. Det som står ute nu får stå där det är. Som grönkål och purjo. Älskar att dessa kan stå kvar i landet över vintern. Så praktisk förvaring! Någon stuka har det inte blivit i år heller. Det är okej. Att ha god tillgång till potatis och lök känns bra. Tomater blev det inte lika mycket som förra året, men det har med valet av sorter att göra. Jag satsade mest på goda körsbärstomater, tror det blev sju sådana hinkar. Johannas Ålandstomater är mini, men så goda! Tre hinkar sådana. Resten var mattomater, varav en sort bifftomater som gav väldigt liten skörd. Nästa år ska jag tänka annorlunda. Tror jag. Hur det blir kommer att framstå som klart när det är dags att beställa fröer om några månader. Nu ska jag först njuta av vilan som denna tid ger. Det är så skönt att det inte känns tröttsamt eller stressigt som förra hösten! Precis såhär ska det vara att ha trädgård. Glädjefullt.

För övrigt kan jag meddela att Delicato faktiskt har lyckats tillverka en ny boll som är riktigt god. Maken hade köpt hem dessa till oss. Mina förväntningar var extremt låga. Tänk bara alla ”juleskumsspecialare” som Cloetta (?) lanserar varje år istället för att bara nöja sig med att tillverka de vanliga tomtarna som faktiskt smakar bra. Döm om min förvåning då dessa smakade jättegott. Det bästa lussebullsalternativ jag hittat så här långt har varit saffranskladdkaka, men detta var alltså inte alls dumt. Vad är det influerare brukar ropa? LÖP O KÖP! Dessbättre kan jag lova att jag inte har något endaste litet samarbete. Att jag sedan vurmar extra för Delicato vars fabrik ligger så nära Segeltorpsskolan där jag jobbade att man kunde mötas av ljuva bageridofter då man kom till jobbet om morgnarna är något annat. ”Lokalt tillverkat” kan väl gälla också mentalt?

Continue Reading

Funderingar

Är du nyfiken?

14 kommentarer

”Varifrån har alla pedofiler kommit?”. Den frågan ställde svärfar igår och så hade vi ett långt samtal om dagens ungdomar och sorgen han känner inför deras utmaningar. Vad det gör med någon att ha alldeles för många val, vad internetporren är ansvarig för, vikten av samtycke och vad som händer när man stiftar samtyckeslag, fula gubbar och manlighet, internetbubblor, (a)-sociala medier – ja, typ en massa spännande frågor. Vi kom överens om att även om han inte tror att Alva och Gunnar Myrdal står som ansvariga för en massa skit som Sverige får hantera idag, vilket är min övertygelse, så går våra tankar mycket i samma banor. Ålderdomen kommer vi inte ifrån, men att behålla nyfikenheten och försöka förstå sin omvärld håller oss ändå flexibla i sinnet. Och det gäller både för femtioplussare och om vi är på väg mot etthundra. Att jag sedan inte orkar med att ta in allt elände som pågår i världen är något annat, men då och då drar jag upp huvudet ur sanden. Eftersom jag ändå får lyssna på nyheter då jag är här omfamnar jag detta och engagerar mig lite mer. Detta engagemang kan jag sedan lägga på vänt när jag kommer hem.

Sådant som jag tycker är intressant just nu pga Kvartal, samhällsdebattören med ledordet ”tänk själv” (flera länkar ligger tyvärr bakom betalvägg):

I mitten av 1800-talet började anläggandet av stadsparker för allmänheten i Europa. Den norske trädgårdsmästaren Tor Smaaland har många tankar om växtlighet i relation till samhället. Hur träden i våra allmänna parker, som anlades ungefär samtidigt, behöver bytas ut. Men inte alla på en gång. Och för att byta ut behöver man fälla, något som bekymrade samhällsmedborgare engagerat sig mot sedan 70-talet. Läs mer här.

Stegra – flipp eller flopp? Det ser INTE bra ut. Har Europas ”moraliska svansföring” ställt till med mer oordning via ideologiskt fluff istället för att leda till något som faktiskt kan bli bra? Tankar om den gröna omställningen som stört mig kliades på ryggen av denna intervju av Christian Sandström. Hans nya bok Northvoltkraschen vill jag läsa.

Vad händer om man lyssnar på varandra för att försöka förstå, även då man står på helt olika sidor i en fråga? Och även om en av parterna anses vara mycket kontroversiell?

Jag växte upp med föräldrar som var engagerade i Centerpartiet. Så skulle det väl vara, det var ju bondeförbundet. Men vad hände sedan? Detta är ett politiskt parti jag numera känner stor besvikelse för, av flera anledningar. Men, men… Har Centern blivit en plats där ”barnkära män”, aka pedofiler, har fått en plats vid bordet? Och hur sexuellt frigjorda vill centerpartister vara? Strukturell pedofili, vad är det ens? Jag säger som svärfar, varifrån kom alla pedofiler???!!! Detta stör mig otroligt mycket och egentligen orkar jag inte ens tänka på att det finns vuxna som tänder sexuellt på barn.

Continue Reading

Hus och Hem

Varaktighetens upplösning.

8 kommentarer

Eftersom jag har skrivit här i bloggen i snart tjugo år finns mycket av min synliga och osynliga utveckling dokumenterad. Jag gillar att kunna gå tillbaka och påminnas om delar av det som uppfyllde mitt liv där och då. Somligt går i cykler. Jag utvecklas framåt och åker rutschkana ner till någon annan plats där jag får ta nya tag. Annat har varit stort och viktigt under en kortare eller längre period i livet, men blir sedan till historia. Hade jag inte skrivit om det hade jag kanske inte ens kommit ihåg det. När det väl ligger i glömskans land kanske det får stanna där för evigt, eller möjligtvis komma fram och dammas av lite då och då.

Något som aldrig förlorar sin vikt är min kärlek för hösten. Varje höst påminns jag om denna kärlek. Jag skriver mycket om den, jag tjatar kanske till och med. Varför då lägga upp flera lite halvtaffliga telefonkamerabilder och tjata om den igen? Jo. Sedan vi flyttade till Sturkö har grannarnas magnifika lönn bidragit till så mycket glädje. Ett levande konstverk med en otrolig färgprakt, en påminnelse om att stanna upp och njuta. Nästa höst står den kanske inte kvar. T har berättat att han skulle ta kontakt med en arborist för att planera nedtagandet. Jag vet inte hur långt planerna kommit, men jag är otroligt tacksam att detta vackra träd fortfarande står här. När det sedan tagits ner kommer vyn för evigt att vara förändrad.

Vilken tur att vi har en egen liten lönn på andra sidan den norra stenmuren. Vi får se till att ge den goda omständigheter så den kan bidra med den där visuella höstglädjen jag älskar. Denna lönn står mitt emellan vägen och vår lada, så jag tror faktiskt att den kan få bli kvar i det som maken vill göra om till en liten park. Det ska bli spännande att se om det blir något av hans drömmar.

Hösten finns inte bara i lönnar. Bakom ladan har vi våra läskiga aspar som skrapar mot taket där. De är också imponerande vackra. Kanske ska vi ansa några av grenarna? Vi får se. Något som absolut inte är beständigt är krassen, men fin är den. Vi har nu flera kraftiga och yvigt blommande exemplar på lite olika ställen i trädgården. Den här gulliga i lådan med rödkål och broccoli tycker jag om. Efter en tuff sommar visade det sig att min krasse bara ville ha höst, precis som jag.

Continue Reading

Ett Litet Ord

Det tysta egot.

8 kommentarer

Förra helgen skrev jag om mina tankar om det nya kapitlet i Livsstilsverktyget. Här kommer fortsättningen. Jag svarade på några frågor som jag hoppas kan/kunde hjälpa dig som tyckte att tankesättet är lite krångligt (som jag förstår att det är tills man får överblick). Detta inlägg handlar alltså om hur det kan vara att befinna sig mer i grundläge fyra och hur man hittar dit (se förra veckans inlägg).

Jag har tänkt vidare och har också fått flera nya tankebubblor att fördjupa mig i. Som det tysta egot, hypoegoism, eller det läge där jag fokuserar på vad som händer mellan mig och andra. Inte bara hur något påverkar mig. Inte bara på hur något påverkar andra. Detta har jag själv fått bättre förståelse för och kunnat sätta ord på vad som inte funkade då jag i princip bara gjorde saker för andra, då min familj kallade mig ”martyren” och jag snarare bar en offerkofta än något annat.

Det här blir lite krångligt, men jag hoppas att du hänger med. Jag har förstått att jag kommer med stor medkänsla och ett stort intresse för andra människor. Relationer, hur vi funkar i små och större enheter, varför alla inte bara kan vara ”snälla” mot varandra. Till detta kom min storasysterroll och ett allt för stort ansvar både praktiskt och mentalt under uppväxten. Inte alls med ont uppsåt och sanningen är att jag fick många, många fördelar av att vara i den sitsen också. Jag blev iallafall en person som lärde mig se andras behov och att ta på mig själv att se till att de togs omhand. Det spelade ingen roll om det handlade om saker i det lilla, i nära relationer, i olika sammanhang där jag hade en roll eller på arbetsplatsen, jag gav alltid allt utan att ombesörja min egen påfyllning. Jag FICK mycket påfyllning, men jag tog som sagt inte ansvar för detta själv, och jag öste ur snabbare än det fylldes på. Jag satte alltid andra i första rummet, hela tiden. Sa aldrig nej, eller det här orkar jag inte, eller det här vill jag inte, eller kan vi hjälpas åt, eller det här kanske vi bara borde strunta i. Ett sådant förhållningssätt leder till en Instagramperson på väg in i kaklet, med full kraft och utan pardon. Jag gav alla andra lov att bara vara människor, att vara o-perfekta, orkeslösa, lata, ledsna, frustrerade. Själv skulle jag vara typ Moder Teresa parat med Ice Queen. Mycket obehagligt, när jag nu skriver om det. Eller kanske mer pinsamt. Varför skriver jag det ändå? Jo, därför jag möter det här så mycket i mitt jobb idag. Så mycket felplacerad skam och skuld, en oförmåga och en blindhet för skillnaden mellan att inte kunna och att inte vilja. En plats där den man är mest ansvarig för, en själv, blir väldigt styvmoderligt behandlad. Av en själv. Inför öppna ridåer.

Jag började att skriva om det tysta egot, men för att förstå hur det kan få mer utrymme behöver åtminstone jag förstå hur det blir då man helt plockar bort sina egna behov och bara fokuserar på andra. Att ge fullt utrymme till egot känner vi nog alla till, både hur det blir när vi själva praktiserar det och när andra gör det på bekostnad av vårt välbefinnande. Att läka mig själv och att komma bort från mitt martyrskap uppfylldes inte av att jag blev egoist och började se till bara mina egna behov. Jag var där i en stund, men lyckligtvis gjorde min observanta syster mig uppmärksam på vad som hände då jag slutade bry mig om andra. (Detta var året efter att våra föräldrar hade legat för döden osv och jag hade blivit jättedålig.) Jag fick långsamt börja öva på att bjuda in det som jag då inte visste hette mitt tysta ego. Vissa personer slutade jag ta ansvar för. Sådana som jag insåg faktiskt utnyttjade min personlighet och som aldrig, aldrig tog ansvar själva. (OBS! Fullt fungerande varelser i andra situationer, men där vår relation var allt annat än hälsosam.) Jag började se till vad jag faktiskt orkade, vad som var rimligt att jag bidrog med. Vad jag ville göra och vad jag kunde göra. Och långsamt bjöd jag in andra också. Började känna på vem jag skulle vara om jag såg till andras behov OCH mina egna. Det blev en synnerligen intressant process.

Vet du vad som händer rent mentalt om jag gör något för att jag vill och ser nyttan av det för helheten istället för att tänka ”ja, ingen annan kan/vill/kommer att, så då blir det naturligtvis mitt ansvar”? Precis samma arbetsbelastning alltså, men en annan mental inställning? För mig var det här en ny värld öppnade sig. Jag slutade att mentalt utmatta mig själv PLUS att göra det som jag redan hade gjort i huvudet flera gånger. Jag tar fortfarande mycket ansvar. Jag vill, jag kan och jag ser nyttan av det. Men jag gör det inte per automatik. Och jag har inte längre ”Jesuskomplex”. Det räcker att jag gör mitt bästa på ett hälsosamt vis. Hur kan det se ut att praktisera detta för mig?

Som familjemedlem och vän: Jag tjurar inte om jag tycker det var länge sedan jag pratade med någon utan tar kontakt istället för att säga ”varför har du inte ringt/hört av dig”. Försöker se vilka styrkor, förmågor och utmaningar någon har. Skickar ett meddelande, en bild eller liknande då jag ser något som påminner om ett gemensamt minne. Tar gärna ansvar för matlagning vid högtider eller att fikaträffar blir av. (Gillar att laga mat och att fika, win-win.) Delar den känslomässiga bördan vid svårigheter och sjukdomar, men lägger den inte längre på mig själv. Stor skillnad!

Som körmedlem: Jag har inte fått ansvaret, men har sett vad det gör för mig själv att på en gång lära mig nya körmedlemmars namn. Hälsa och säga deras namn åtminstone vid andra repetitionen och oavsett vilken stämma de tillhör. Gå fram, ta i hand, säga välkommen. Efter några repetitioner fråga hur de trivs, vad de tycker om kören. Det tysta egot. Jag gör det för mig själv (kören är en plats som jag älskar att komma till), för andra individer och för vår kör. En kör som inte består av enskilda individer sjunger bättre tillsammans. Vi tävlar inte mot varandra. Vi gör det här tillsammans.

Som partner: Maken och jag är väldigt olika, så jag försöker tänka på vad han hade velat och han gör detsamma för mig. Ibland gör vi saker som vi inte gillar för den andre, men får det tillbaka på andra hållet. Det är ingen som hela tiden får ”offra”. Vi delar bördan, men också glädjen, både fysiskt och mentalt. Fokuserar inte på att räkna Uscados eller hålla koll på vad den andre inte gör.

Som församlingsmedlem: Försöker se alla och säga hej då vi träffas, uppmuntra och hjälpa då någon behöver. Ser att detta är en plats för många som har ett minimalt umgänge och att kyrkfamiljen är mycket viktig ur ett socialt perspektiv. Hjälper gärna till, men tar inte per automatik på mig ansvaret för allt som ska göras.

Ungefär så här är det för mig. Återigen, hur tänker du om detta? Är det något som känns uppåt väggarna fel? Eller är det rentav något du känner igen dig i?

Continue Reading

Musik

Höstkonsert med känsla.

Inga kommentarer

”Nej, men hon är ju egentligen en bra människa, vi har bara gjort slut. Vem vet hur det blir i framtiden? Det passar bara inte just nu, vi kan inte vara vänner som det ser ut.”
”Jag förstår preciiis!”
”Alltså.”
”Ja, eller va?”
”Jag vill bara inte prata skit om henne, jag vill inte att det kommer något från mig.”
”Nej, men vi ska inte säga något!”

Tre tonårstjejer med söta parfymer, glow i ansiktet och perfekta hårsvall, två i magtröjor och en i en tjocktröja som jag hade velat ha själv gick bakom mig och blev sedan mina bänkkamrater i Sparresalen. Jag ville inte ha deras relationer, men deras perfekta hår blev jag lite avis på. Jag vill veta vad den stackars tjejen som det blivit slut med hade gjort för att förtjäna detta öde. Sedan började konserten och jag grät såklart till falsk trombon, blyga flöjtister och perfekta avslutningar. Sedan fortsatte jag gråta när fortsättningsbandet spelade och althornspelaren stod där med rak rygg och världens största leende.

När makens systersons band drog igång då tjöt både tonårstjejerna och jag till High Hopes. Perfektion!

Soul with Capital S var inte dum den heller, men sedan kom en av mina all time-favoriter: Åke Tråk! I tonårsbandstappning med skönaste trummisen (systersonen), ett helt gäng musiker med rätt groove och två ljuva sångerskor varav en med löst fladdrande ögonfransar som tack och lov satt kvar åtminstone till allra sista tonen hade klingat ut blev det här bättre än något jag hört på länge.

Sedan fladdrade sångerskans högra ögonfrans ännu mer, men vi kunde säkert ”Blame it on the Boogie”. Taket lyfte i princip, applåderna åskade ovanligt mycket (publiken bestod ändå av ett hav av svenska lagomfamiljer) och jag hade gärna hört en låt till. Då var det såklart paus med fika och det var dags för mig att skjutsa hem den sjuke systersonen som hade gjort en hjältemodig insats mitt i sitt elände. Alltså, vilken kväll! 100 väl spenderade krrrrronor. Jag kan inte tänka mig en bättre början på helgen.

Ps: Jag hade gärna visat inspelningarna, men vi ombads att bara fota och filma för personligt bruk. Det var iallafall riktigt bra!

Continue Reading

Ditten och Datten

Dahliarabattens sista suck.

8 kommentarer

Vi har haft flera frostnätter och även om dahliorna klarar lite kyla kommer snart natten efter vilket allt bara leder till slem. Därför passade jag på att åka hem och gräva upp mina ”bebisar”. Jaja, jag vet att det kan låta löjligt att prata om blommor på det här viset, men de kräver sannerligen både gull och en hel del omsorg för att både överleva och uppnå sin fulla potential.

Maken var redan ute och grävde och rensade i grusgången då jag kom. ”Det var som du sa” är ingenting som jag behöver höra, men visst hade jag haft rätt i att grusgången behövde ha ett rejält ogrässtopp underifrån för att vi åtminstone skulle slippa åkerfräken till exempel. Maken fick nu jobba dubbelt, så det var lite synd. Å andra sidan kan det ibland vara värt att testa något obeprövat. Ogräs slipper man för övrigt aldrig. Fröna undviker inte grusgångar och har man en sådan får man helt enkelt räkna med en hel del tid till skötsel.

För mig handlade det som sagt att ta upp trädgårdens bukettdrottningar. Jag älskar att ha en variation av färger i dahliarabatten eftersom jag både gillar att ha blommor inne och att ge bort buketter. Det blir inte lika koordinerat, men eftersom jag inte är John Taylor eller har någon visningsträdgård får jag som tur är göra precis som jag vill. Jag saknar verkligen de sorter som mössen smaskade i sig för några år sedan, så till nästa år blir det kanske komplettering med några sorter. De gamla sorterna är både mest generösa och minst diviga, men White Pearl, Karma Amora, Polka Anemone är specialarna som bara spottar ur sig blommor om man vågar klippa redan i början av säsongen. Jag är inte så lila av mig, men jag hade Lavender Perfection som var otroligt fin tillsammans med White Pearl (vit med svag skiftning av syrenlila i kanterna). Något liknande vill jag gärna ha, eller åtminstone något som passar med White Pearl som annars känns lite ensam bland alla andra i röda och orange toner.

Dessa påsar fick jag av lillastesysters familj. Bukett på lök, en idé som jag verkligen gillar till trädgårdsfolk! Jag ser fram emot att se dessa växa upp i trädgårdslandet, skyddade från de tulpantjuvar som skuttar omkring utanför stängslet.

Du har väl hört talas om den bruna maten? ”Det där är inte bloggvänligt”, sa kocken. Han hade gjort fläskkarré och Landjägerkorv i Sauerkraut dagen till ära. Det luktar pekka, men mums, så gott det är! Hoppas du kan o-se detta om det blir alltför jobbigt för dina stackars ögon.

Sista rycket! Jag gjorde några fina buketter som förhoppningsvis maken kan njuta av i några dagar. De buketter jag tog hit till svärfar för några dagar sedan står fortfarande helt okej. Tack för all glädje! Jag har nästan glömt kampen för er som jag förde mot mördarsniglarna, men bara nästan. (Två små äcklisar mötte sitt Waterloo igår, men jag hade väl annars inte ögonen öppna för fler.)

Dagen avslutades med Långö runt med syrran. Fint väder, vackra omgivningar, kul med nya vyer. Tänk om vi hade bott kvar där, hade jag haft sex småsyskon då? Hade jag blivit lägenhetsbarn? Nej, just det sista hade inte hänt. Far hade fått spunk av att inte kunna gå ut och mamma hade inte heller varit förtjust. Tanken svindlar ändå. Sliding Doors.

Continue Reading

Funderingar

Utveckling?

6 kommentarer

Det är märkligt. Jag tillbringar mycket tid med en annan person, precis som jag brukar göra. Det är bara en annan person, någon som har en annan energi och som jag pratar om annat än det jag och maken brukar prata om. Jag hör annan musik (P2 bjuder förresten också på program med andra modersmål), ser på andra program, är i en annan miljö, får andra intryck av interiören osv, osv. Det händer något i mig såklart, ingen av oss kan gå oberörda genom det vi upplever även om vi många gånger inte alls är medvetna om hur det påverkar oss i realtid.

Nya arbetsplatser, nya partners, barn som växer och kommer in i nya faser, nya aktiviteter, nya bostadsorter, nya utbildningar, ny musik, hormonell omställning – livet är en lång radda utvecklingspotentialer. Somliga är man väldigt medveten om, andra är inte alls självklara. Det finns personer som har varit otroligt viktiga för mig fast jag kanske inte tillbringat särskilt många timmar tillsammans med dem. Många har jag inte alls träffat, utan har bara läst deras böcker, lyssnat på intervjuer av dem eller läst tankar som andra funderat vidare runt. Jag gillar att ta del av andras tankar fastän de inte tänker som jag. Att våga göra det har definitivt utvecklat mig och jag hade inte alls varit samma person idag om jag hade fortsatt lyssna bara på sådant som jag håller med om.

När vi satt här och lyssnade på en konsert med något modernistiskt verk där pianisten slog på pianot med öppna handflator och hela orkestern gnisslade sa jag till svärfar att jag inte gillar att vara publiken när kejsaren går omkring naken. Det applåderades friskt när verket var slut, fast det som hade framförts var blaj. Naturligtvis utvecklande blaj för kompositören. Dessa typer av verk uppskattas säkert av andra musiker som inte längre hittar utmaningar i melodiösa verk och därför behöver något annat för att att få en kick. Det är viktigt med pauser och insatser och allt sådant. Teknikmässigt kan det vara utmanande och visar hur bra musikerna kan följa en dirigent och räkna trettiotvåondelar, följa angivna tempoväxlingar med precision och allt vad det kan vara, men det är inte njutbart att lyssna. Inte alls. Inte överhuvudtaget. Sådant blaj möter jag då och då. Inte bara gällande musik. Ord är ett vanligt maktmedel. Hej, låt mig visa vilken massa konstiga ord jag känner till och slänga dem ”in your face” för att visa hur smart jag är. Utvecklande? Tja, att utvidga sitt ordförråd har ingen mått dåligt av, det utvidgar hjärnans potential att ta till sig sin omvärld. Men nu hamnade jag helt på ett sidospår.

Jag märker redan att jag fått se saker och ting från en annan synvinkel då jag varit här hos svärfar. Det är jag tacksam för. Hur mycket det förändrar mig är omöjligt att säga i det här skedet, men att det händer något i mig är uppenbart redan i realtid. Det var längesedan jag hade den upplevelsen. Kanske var utbildningen till samtalsterapeuten den senaste lika intensiva fasen? Eller inte, minnet är gott men kort. Hur som helst, det är mycket intressant och jag påminns om att mina medmänniskor ofta badar i helt andra sjöar/vikar/pooler än jag själv. A och O att komma ihåg detta i förhållandet till andra, men så lätt att glömma. Tack och hej, leverpastej!

Continue Reading

Ditten och Datten

När känslan av något annat knackar på.

8 kommentarer

Upplägget under de veckor jag bor hos svärfar bygger på att jag sover här och att jag jobbar härifrån, men ibland åker jag hem för att uträtta grejer som behöver fixas, eller går på kör, eller träffar släkt och vänner, eller – ja, lever själva livet.

Igår kväll hade jag haft en lång dag. Många samtal, snabbesök på Sturkö, middag och disk och allt det där. Det var som upplagt att sätta mig med en stickning framför teven tillsammans med svärfar. Det var så mysigt! Leo Borg, Björn Borgs son, spelade i Stockholm och det visade sig att han hade riktigt drag i sin backhand. Han spelade så bra att han vann! Jag tittar aldrig på sport eller partiledardebatt längre, men nu har det blivit så på förekommen anledning. Det känns ibland som att jag befinner mig i slutet på 2016 och har far bredvid mig framför teven. Samma vibbar. Det är fint och sorgligt samtidigt. Och jag vet allt om att vara i nuet, men jag har ändå längtat mig tillbaka flera gånger den senaste veckan. Så får det vara, jag vet precis varför det blivit så. Långsamt växer stickningarna fram och jag sover mer än vanligt. På torsdag ska vi åka på utflykt till lasarettet, en utflykt som ingen av oss precis längtar till men som ändå måste göras. Som sagt. Jag har varit här förut. Både fint och sorgligt.

Continue Reading

Ditten och Datten

Helgen som gick.

4 kommentarer

Det här är en tid på året som ofta springer förbi. Allt har lagt sig efter en rörig terminsuppstart. Jag skulle säga att hela samhället behöver anpassa sig efter skolterminerna och så ska det väl också vara. Runt skolstart surrar det. Föräldrar ska skola in och gå på möten och VAB:a och följa med på nya aktiviteter och sprida barnförkylningar på arbetsplatsen och… Detsamma gäller många mor- och farföräldrar, inte minst de som har vuxna barn som står ensamma i sitt föräldraskap. Sedan lägger sig lugnet lite. Då ska allt det andra klämmas in. Som att ha kräftskiva och stänga sommarställen inför vintern. Och städa rent allmänt. Och träffa vänner och familj. Och renovera. Och sticka.

Syrran är kontaktperson till en jämnårig kvinna som varje år påminner om att vi ska ha kräftskiva i Bredavik. I år blev den av så sent så det inte fanns kräftor att finna i butikerna, åtminstone inte lätt. Vi hade således tidernas första kräftskiva utan en enda död kräfta närvarande. Vi kan säga så mycket som att vi alla blev mätta ändå. Det fanns nämligen i vanlig ordning alldeles för mycket mat. Även om jag gillar kräftor är det mycket lättare att pilla räkor och de är goda de också.

Jag får be dig kolla in plattan till höger på efterrättsbilden. Min syrra (eller kanske hennes svärdotter?) har tagit med sig en amerikansk tradition, nämligen fruktdipp i Philadelphiaost och kolasås. Kolasåsen togs med från USA tidigare i år. Så gott! Sådan går annars att göra hemma. Det finns massor av recept på nätet, här har du ett. Det är också gott att dippa salta grejer som salta pinnar och lättsaltade potatischips.

På lördagen anslöt ett gäng till Bredavik (vi fyra syskon i Karlskrona och syrran i Skåne och delar av våra familjer) för att plocka in utemöbler och kajaker, plocka ner volleybollnät och studsmatta och städa bort läckerheter för vinterns möss för att minimera risken för musbon och andra skador. Dessutom fick jag möjlighet att mysa med lillastesysters gullisar, ”småkusinerna”. Jag och lilla S sjöng sånger tillsammans och hon gillade att jag hittade på sånger om henne och livet, så som jag brukar göra. Så mysigt att få tanka lite livskraft och ny energi från dessa fina små varelser! Jag och maken fixade också muurikka-pad thai och några köpetårtor eftersom jag hade fyllt år. Ja, för jag kunde inte få in någon bakning och jag tror att alla uppskattar Almondytårta, dajmtårta och Frödinges prinsesstårta också. Jag fick fler fina presenter och nu har jag t ex kommande tulpanbuketter och förhoppningsvis Bornholmsfikon att vänta nästa år!

Visste du förresten att det snart är jul igen? Ja, åtminstone om jag ska tro vad jag lyssnar på (Bachs juloratorium eftersom jag övar) och vad jag har mött på stan. Åhlens är inte heller det första varuhus som skyltat för den kommande högtiden. Jag må älska julen med allt vad jag har, men nu vill jag åtminstone sluta gå med t-shirt utomhus innan jag funderar på julpyssel och glöggmingel. Glöggmingel behöver jag förresten inte tänka på alls, men det kommer alltid upp i sammanhanget. Så klart. Och all den där julmaten och julgodiset. Kanske är det någon annan som inte vill behöva tänka på det än och därför laddat upp med morötter vid kassorna på Hemköp? Jag fnissade då jag såg dem och undrade stilla om någon bytt ut sin choklad mot morötter pga denna skyltning…

Helgen avslutades med söndagsmiddag. Maken följde med till svärfar och så lagade jag söndagsmiddag medan maken slipade knivar. Våra Amandine blev goda i år, de passade bra till fläskfilégryta med gräddsås. Efter maten kom svägerskan, svågern och lilla K på besök. Vi fick ett mysigt fikahäng med prat om högt och lågt. Högertrafikomläggningen som svärfar som värnpliktig var med och dirigerade. Stockholm i gamla tider. Vanartiga fruntimmer. Allt detta medan den vackra solnedgången speglade sig i spegeln i vardagsrummet. Efter senaste avsnittet av Barnmorskorna i East End somnade jag ovaggad. Och det var den helgen.

Continue Reading

Ett Litet Ord

Jag i förhållande till andra.

19 kommentarer

Nu var det dags för ett nytt kapitel i Livsstilsverktyget. Jag är med i denna studie som är så fantastisk, åtminstone för mig. Jag lyssnade allt för slappt på en podd där någon sjukvårdsminister (gissar att det handlade om USA) blev häcklad för att hen utgått från något slags alternativ syn på hälsa och att allt inte handlar om piller. Det låter ju som att det handlade om Robert F Kennedy, men vad han står för tänker jag inte gå in på här. Däremot kan jag säga att ju längre jag varit med i den här studien, desto mer har mina ögon öppnats för att det finns många vägar till välbefinnande och det som man kallar hälsa.

Veckans kapitel innehöll några rader jag vill citera. ”Det… behöver… inte bara vara två lägen: jag eller andra.” ”Modellen utgår från att vi kan drivas av både yttre faktorer, som bekräftelse, beröm och krav från andra, och av inre faktorer som nyfikenhet, kärlek, omtanke, integritet. Vi kan dessutom välja att fokusera på våra egna eller på andras behov.” Det ger oss fyra grundlägen:

  1. Vad får jag ut av detta? (Inre faktorer och egen vinning. Jag utgår bara från egna behov när jag pratar med andra, frågar andra om det som är angeläget för mig etc. Kan upplevas som självisk och kan leda till isolering.)
  2. Vad ska grannarna tänka? (Hej mormor! Mina handlingar drivs av andras bedömningar, men jag bryr mig inte direkt om vad som är bra för den andre utan om vad hen tycker om mig. Upplevs säkert som socialt smidig, men är sårbar för andras tyckande.)
  3. Hur kan jag hjälpa till? (Genuint intresserad av andra, men drivs fortfarande av andras bedömning. Meningsfull känsla av att vara behövd, men kan leda till total utmattning.)
  4. Jag och du. (Jag ger rum åt andra människors behov, men låter mina inre värden styra vad jag prioriterar. Detta innebär att jag kan hitta mening och sammanhang, men samtidigt minska stressen då energin fördelas rätt.)

Aldrig har väl ett kapitel kommit mer lämpligt i tiden! Jag har fått många kommentarer om att det nästan är märkligt att jag flyttat hem till svärfar för att hjälpa till. ”Det skulle jag aldrig göra.” ”Fattar inte hur du orkar.” ”Finns det inte hemhjälp?” För mig är det självklart, kanske för att jag gjort detta med mina föräldrar förut. Fast då lärde jag mig också hur jag INTE kan göra och hur viktigt det är med de där gränserna. Att jag har gått från läge tre, som var min ständiga position, till läge fyra har gjort stor skillnad. Jag har alltså gjort bedömningen att jag och maken fixar detta tillsammans. Ja, det är en uppoffring på sitt sätt, men det är också en investering i det nära livet. För mig är detta essensen av att vara människa. Jag är ingenting på egen hand. Jag är bara jag i relation till min familj och mina medmänniskor. Att jag har förstått att jag måste tanka och att det finns somligt och somliga som jag inte längre lägger energi på för att kunna göra en sådan här grej är också förklaringen till hur jag vet att jag kan genomföra detta utan att det kostar för mycket.

Jag ska fundera lite mer runt detta, men först ska jag till Bredavik där vi ska stänga stället för vintern och umgås runt god mat och gull med bebis. Det hade varit roligt att höra dina tankar. Jag brukar inte fråga om återkoppling, men idag gör jag det. Tror du att dessa frågor är viktiga för din hälsa och ditt välmående? Jag upplever att ”gränssättning” har missförståtts av många. Vad innebär det egentligen att sätta gränser? Och tror du att det ligger något i mina funderingar om att mycket av vårt samhälles ”olycka” beror på att människor upplever sig vara i läge tre, men att de egentligen är i läge ett samtidigt om de upplever alla reella och upplevda krav som verkliga. Alltså, att de egentligen inte gör så mycket för andra. Däremot upplever de stor mental press, så varje insats där de faktiskt gör något upplevs som ”för mycket”? Jag inser att denna teori kan vara kontroversiell, men kommer att skriva mer om den för att förklara mig. (Du vet, jag ber min tonåring om att utföra något och får på en gång höra att jag tjatar fast det egentligen är så här: En gång: fråga/instruktion. Två gånger: påminnelse. Tre gånger eller fler: tjat. Eller att jag känner att jag borde göra något som ingen har krävt, men som jag upplever hade varit ”det rätta” att göra. Men jag vill inte göra det och kommer inte att göra det, så jag kommer med ursäkter till andra för att skydda mitt ego.)

Continue Reading