Hus och Hem

”Varför säger du DINA berg?”

2 februari, 2026 16 kommentarer

Den frågan har jag fått flera gånger. Det är klart att bergen inte är mina, ingen äger ett berg. Men för mig blev dessa berg mer än naturen runt omkring mig. Jag var inte precis den i familjen som visade störst entusiasm inför det nya äventyret, att flytta tillbaka till USA. Man kan till och med säga att jag blev nedröstad då jag ville stanna kvar på Drejarvägen. Insikten att vi behövde ändra något var dock helt klar och någonstans insåg jag då att detta var en toppenchans att göra just det. Jag hade varit i Provo och gillade det inte riktigt då, men makens jobb låg i American Fork och vi ville därför bo i närheten. Vi ”knarkade” hus till salu online och våra goda vänner som bodde i krokarna åkte för att kolla upp de bästa alternativen. Vi hade nämligen bestämt oss för att hyrköpa huset tillsammans med dem. Vi betalade handpenningen, de tog banklånet som vi sedan skulle betala hyra för. (I USA behövs ”credit history” för att kunna ta lån och efter tolv år hade vi inte kvar någon sådan.) Kontraktet sa att våra vänner skulle köpa ut oss om vi bestämde oss för att flytta tillbaka till Sverige, annars fanns alternativet att vi skulle köpa ut dem. Detta innebar att de behövde gilla huset och läget lika mycket som vi.

Jag skulle vilja påstå att kärleken till bergen blev ögonblicklig då vi kom till Carterville Road. Huset var gigantiskt, inte särskilt uppdaterat och väldigt amerikanskt, men jag gillade det ändå. Det var dock utsikten som direkt talade till mig. I princip varje dag gick jag ut på balkongen utanför vårt sovrum och mötte dagen. Väderfenomen runt dessa berg är fascinerande, oavsett det gäller snö, dimma eller en ökenvarm sommarmorgons klarhet. Det var som att bergen talade till mig. De tröstade, gav kraft, gjorde mig glad, peppade, gjorde (tillsammans med fantastiska människor jag mötte här) att jag verkligen kände mig hemma.

Nu när jag rensar bland fotona har många bilder från denna position rykt för att de kanske inte riktigt visat känslan som jag hade då jag tog dem, men jag tog med två för att visa hur olika känslan kunde vara samma dag till och med.

För mig är detta Squaw Peak, men sedan 2022 heter den Kyhv Peak (kajv pik). Kyhv är Ute-folkets namn på berg. Det var denna topp vi såg till höger i utsikten från vårt hus. För mig som alltid gillat Klippiga Bergen var det roligt att vi faktiskt fick bo bara några kilometer därifrån. Denna del av bergskedjan, Wasatch Mountains, är ju inte särskilt klippig… Däremot är den 260 km lång. Imponerande!

Jag är uppvuxen nära havet och känner frihet av att veta att havet finns i närheten. I Utah är man rentav instängd, men för mig kompenserade bergen för detta faktum. Alltså, de stängde rent teoretiskt in mig, men känslan av förundran kompenserade definitivt. Det finns knappt några vatten i krokarna. Här bilder på Utah Lake. Ska folk ut med båt beger de sig hit, men också till några stora vattenreservoarer.

Väderfenomen pratade jag om… Vi var med om både det ena och det andra som mest kan benämnas som ”rejält med väder”. Tromber, hagel stora som dasslock (okej, något överdrivet, men folks bilar blev skadade), märkliga vindar, gigantiska snöfall ena dagen och torra vägbanor nästa eftersom solen torkade vägarna torra, vräkande regn som fick trafiken på stora vägen att helt stanna upp (det gick inte att se ett dyft trots att vindrutetorkarna gick på max) osv, osv. Spännande, men också lite läskigt. Bergen var definitivt bidragande till dessa ”väder”.

”Mina” berg var lite mer modesta och mjuka än de du får se här. Längre söderut i Utah breder sig fantastiska formationer ut. Vi åkte flera gånger på utflykt till de olika nationalparkerna som bjöd på den ena makalösa utsikten och upplevelsen efter den andra. Bilderna som kommer här och vidare i inlägget kommer från Arches, Dead Horse Point, Bryce och Zion. Att åka runt bland dessa platser och uppleva natur så olik den vi möter här i Sverige blev en härlig bonus.

Den enda person du får se i detta inlägg är sonen då han och maken hajkade upp på Angels Landing i Zions nationalpark. Jag kan bara säga att jag och döttrarna hittade på annat den dagen och höll oss upptagna för att inte tänka på vad de höll på med. Fyyyy så läskigt! Det har skett flera dödsfall här, men enligt maken och sonen kände de sig trygga hela tiden. Dåligt väder och oförsiktighet är inte bra förutsättningar för någon, jag gissar att dessa varit bidragande orsak till olyckliga fall.

Arches nationalpark – en riktig favorit. De där bågarna krävde långa hajkar för att möta på nära håll, mycket längre än någon av oss trodde. Det var väl värt stegen och vi hade bra med vatten och fika med oss (alltid, alltid när man sysslar med sådant här). Tänk, magiska under…

Att se hur naturen har mejslat fram olika formationer genom väder och vind är intressant och härligt i sig, men färgerna gör definitivt sitt till. Dessa röda klippor mot blå himmel – jag har sällan känt mig så uppfylld av tacksamhet som under de dagar vi tillbringade här. Jag gissar att man vänjer sig om man bor i krokarna, eller åtminstone att ens förundran trubbas av lite.

Utah är känt för sin fantastiska skidåkning. Jag är ingen utförsfantast, men jag fick chans att åka några gånger i Park City och Sundance. Jag vill påstå att jag var mer imponerad av själva bergen än av åkningen. Nej tack, det är skönt att jag tagit beslutet att jag faktiskt inte behöver åka skidor fler gånger i mitt liv.

Bergen måste inte ha någon framträdande position för att vara imponerande. Ibland funkar de bra som kuliss också.

Jag tror faktiskt att bilderna talar för sig själva.

De flesta stunder som jag visar här kan jag inte komma ihåg exakt, men denna minns jag väl. Vi stod och blev skvätta på av ett roligt slags vattenfall som liksom ”exploderade” i vattendroppar. Något liknande har jag aldrig varit med om, varken förr eller senare.

Här en helt vanlig vardagsbild från en promenad. Jag vet att känslan ofta blev ”nyp mig i armen, kan jag verkligen ha det så här bra”, särskilt de sista två åren. Då kunde jag ta fram kameran för att fånga denna stund. Jag är tacksam för att vi flyttade hem till Sverige och vi har aldrig ångrat det beslutet, men samtidigt är jag otroligt tacksam för de år vi fick i Utah. Jag har tusentals bilder på berg på olika platser, i olika väder och tillsammans med olika personer, men idag ville jag bara visa ett axplock av dem för att du skulle kunna få chansen att förstå varför jag saknar mina berg…

Kanske kan du också förstå varför jag blev så tacksam över grannarnas avskedsgåva till oss? Ett par av mina vänner visste hur mycket jag älskar blyglasfönster och bergen. De lät en blyglaskonstnär skapa detta fönster med (ett stiliserat) motiv av vår utsikt. Denna personliga och omtänksamma gåva får vi nu njuta av varje dag. Snacka om fullträff! (2019 målade jag om elementen, tack och lov. Visst gillar jag att bo i ett hus med karaktär, men skabbiga element var inte så himla kul.) Hoppas att du har gillat att möta ”mina” berg.

Ps: Det första som mötte oss när vi kom hem från brorsans bröllop i Sverige i augusti 2014 var detta. ”Borta bra men hemma bäst”?

Och så de allra sista från grannskapet i höstskrud. Hjärtskärande vackert.

Hus och Hem

Lägg till istället för att dra ifrån.

3 januari, 2026 8 kommentarer

Jag chattade en stund med min svägerska igår. Hon förföljs av uppstoppade ekorrar i sina sociala medier-algoritmer (ett internt skämt, att komma till sin förälders begravning och se en ”sovande” kondoleansekorre i blomarrangemanget på begravningen bjöd på ett märkligt slags fnissande tröst i all sorg – våra föräldrars vän fick nog aldrig veta precis hur mycket vi har fortsatt att prata om detta), själv försöker jag att inte ta in något alls från sociala medier eftersom jag håller på med min årliga nyårsrensning. Kylskåp, ugn, stickkorg, garderob, sovrum har mött en Monna på steroider, idag står arbetsrummet på tur. Jag vet att jag säkert hade mått bra av att snäppa upp mig lite gällande både det ena och det andra, men stora förändringar funkar inte på mig och jag ror dem sällan i hamn. Att göra det som funkar igen och igen, som att nyårsstäda och organisera t ex, är då något bra att hålla fast vid. Bästa vägen till en positiv förändring verkar annars vara att lägga till en liten bra grej i taget, s.k. mikrovanor. Dessa bra grejer får då möjlighet att tränga undan de mindre bra. Kanske blir man kanske inte ”färdig” med projekt på det viset, så man kan fira?

Det finns väl alltid något att fira förresten, även om man inte upptäcker att en mikrovana satt sig på plats. I år kommer vi att fira tillskott till familjen, min systers 50-årsdag, den andra svägerskans 50-årsdag (hon fyllde år i december, men vill ha fest i sommar), bloggens 20-årsjubileum, vårt hus 10-årsjubileum med en andra andning (huset ”återinvigdes” med klippning av band och allt i december 2016) och säkert mycket mer som jag inte kommer ihåg just nu. Vi vill fira just husets jubileum med att göra de där grejerna som aldrig blev gjorda. Lägga till små förändringar. Garderobsdörrar finns det inte, t ex. Igår kom det därför upp draperier i sovrummet. Det är så vackra, hemvävda längder som låg i en av mina fantastiska auktionsfyndslådor med textilier på den tid Sikö hade kontor här i stan. Tyvärr känner jag att det blev alldeles för stökigt med detta mönster, så jag ska leta efter något tungt, enfärgat linnetyg istället. Men listen sitter uppe (vi hade ingen vit linoljefärg hemma, så den behöver fortfarande målas), upphängningsanordningen är på plats. Nu är bara den andra garderoben kvar. Och taket i trappan. Och att bygga in sängen i alkoven. Och fixa nytt fönster/fönsterfoder i badrummet uppe. Och måla om överhänget vid huvudentrén. Och måla om på södersidan. Och fixa verandan. Det blir större och större. Ett hus är ett ständigt projekt och blir aldrig någonsin färdigt. Att acceptera det och helt enkelt göra en sak i taget blir därför absolut mest hållbart.

Jag kan tala om att jag sedan stora rensningen i somras haft dessa små dockplagg i min fixarhög, men nu är de banne mig färdiga. De vita strumporna är ett par Fix-strumpor i frotté i storlek 50 som min docka Elisabeth haft på sig i alla år. Nu är de rensade på fläckar och tvättade, plus att det sitter ett fungerande resårband i midjan igen. De fina hängslebyxorna med tidernas vackraste skråddband har funnits bland familjen Håkanssons dockkläder sedan sjuttiotalet. De har nu fått sig en renovering. Jag har sytt fast lösa delar och lagat trasigt tyg. Jag har även lagat strumpor och fixat andra loppisfynd, rensat ut garner jag aldrig kommer att använda till Pingstis och lite annat smått och gott. Kan man se på detta fix som nödvändigt? Är det vettigt att lägga två timmar på några dockplagg? Fråga inte mig, uppenbarligen tycker jag det. Och jag är så tacksam för de här första dagarna på året som givit möjlighet att nyårsrensa. Jag känner mig verkligen upplivad av det. Nu är det dags för arbetsrummet medan jag lyssnar igenom Juloratoriet. Ikväll har vi genrep och imorgon smäller det, så nu kan Tittis lillasyster komma!

Hus och Hem

Varaktighetens upplösning.

19 oktober, 2025 8 kommentarer

Eftersom jag har skrivit här i bloggen i snart tjugo år finns mycket av min synliga och osynliga utveckling dokumenterad. Jag gillar att kunna gå tillbaka och påminnas om delar av det som uppfyllde mitt liv där och då. Somligt går i cykler. Jag utvecklas framåt och åker rutschkana ner till någon annan plats där jag får ta nya tag. Annat har varit stort och viktigt under en kortare eller längre period i livet, men blir sedan till historia. Hade jag inte skrivit om det hade jag kanske inte ens kommit ihåg det. När det väl ligger i glömskans land kanske det får stanna där för evigt, eller möjligtvis komma fram och dammas av lite då och då.

Något som aldrig förlorar sin vikt är min kärlek för hösten. Varje höst påminns jag om denna kärlek. Jag skriver mycket om den, jag tjatar kanske till och med. Varför då lägga upp flera lite halvtaffliga telefonkamerabilder och tjata om den igen? Jo. Sedan vi flyttade till Sturkö har grannarnas magnifika lönn bidragit till så mycket glädje. Ett levande konstverk med en otrolig färgprakt, en påminnelse om att stanna upp och njuta. Nästa höst står den kanske inte kvar. T har berättat att han skulle ta kontakt med en arborist för att planera nedtagandet. Jag vet inte hur långt planerna kommit, men jag är otroligt tacksam att detta vackra träd fortfarande står här. När det sedan tagits ner kommer vyn för evigt att vara förändrad.

Vilken tur att vi har en egen liten lönn på andra sidan den norra stenmuren. Vi får se till att ge den goda omständigheter så den kan bidra med den där visuella höstglädjen jag älskar. Denna lönn står mitt emellan vägen och vår lada, så jag tror faktiskt att den kan få bli kvar i det som maken vill göra om till en liten park. Det ska bli spännande att se om det blir något av hans drömmar.

Hösten finns inte bara i lönnar. Bakom ladan har vi våra läskiga aspar som skrapar mot taket där. De är också imponerande vackra. Kanske ska vi ansa några av grenarna? Vi får se. Något som absolut inte är beständigt är krassen, men fin är den. Vi har nu flera kraftiga och yvigt blommande exemplar på lite olika ställen i trädgården. Den här gulliga i lådan med rödkål och broccoli tycker jag om. Efter en tuff sommar visade det sig att min krasse bara ville ha höst, precis som jag.

Hus och Hem

Halloweenkudden på plats.

27 september, 2025 10 kommentarer

I vanlig ordning har den nya årstiden fått flytta in i vardagsrummet. Flytten har skett gradvis. Den ”största” skillnaden i rummets karaktär sker när kuddar och filtar byts ut, så det brukar jag vänta lite med. I år kunde jag dock inte hålla mig. Mina rundor på Pingstkyrkans Second Hand sker ofta utan mål. Det finns sådant jag tittar efter som jag berättat om förut, t ex ge bort-vaser. Det är en trevlig gest att ta med blommor från trädgården i en vas som kan behållas av mottagaren. Nu har jag ett så stort förråd i ladan, säkert 25 vaser på en hylla, att jag gett mig själv köpstopp gällande just dessa vaser. Textilierna tittar jag alltid igenom och även hyllorna med träskålar och liknande. Sist jag var där hade de till och med plockat fram en del julsaker, men där är jag verkligen inte än. Hur som helst. Pingstisbesök. För ett tag sedan hittade jag ett alldeles nytt, färdigbroderat kuddfodral som bara inte var monterat. Tolv kronor. I färger som säkert inte är så gångbara för Medelsvensson, men som passar HELT perfekt i vårt höstvardagsrum med lite försiktig Halloween-touch. Jag kan förstå att andra inte ser värdet i handbroderade ting, men själv älskar jag att ta sådana tillvara! Jag vill göra det ännu mer, det är något jag funderar på en hel del. Så trist om folk inte använder eller till och med slänger dessa guldkorn.

Igår var det dags att montera broderiet på en kudde för att ge den liv. Jag hade ingen kudde i rätt storlek, 40×60 cm, så en sådan hade beställts från Nordic Nest för 128 kronor inklusive porto. De hade halva priset för kudden, så det blev ändå ett bra pris för mig. Jag vill inte beställa från de där jättestora firmorna och försöker stötta den lokala verksamheten, MEN… Denna gång var jag helt enkelt bekväm. Jag hade ingen passande dragkedja, så jag bestämde mig för att bara kasta ihop bottensömmen för hand. Behöver man rengöra denna kudde går det bra att torka av med fuktig trasa och vädra ut den ordentligt innan den läggs undan igen.

Någon har broderat detta vackra motiv i två olika orange nyanser på ett svart ripstyg. Rips är svårt att vika, men jag gjorde mitt bästa för att pressa in sömsmånen och höll den på plats med moderna syclips. (Jag gillar verkligen sådana i många sammanhang, men ibland tycker jag att gamla hederliga knappnålar funkar bättre.) Det gick snabbt att komma från hörn till hörn och efter det var det bara att…

… lägga kudden på plats i den nätta IKEA Stockholm-fåtöljen som inte är världens mest bekväma, men som vi ändå gillar. Den söta ugglan och spökena i silduk som ska upp i ljusgrenen får bo kvar ute i lådan i ladan ett tag till. Under tiden njuter vi av den mysiga känsla som varmare färger bjuder på.

Hus och Hem

Ljuset! Ljuset.

24 september, 2025 12 kommentarer

Jag älskar den här tiden på året. Det är den höga luften och den lägre temperaturen som främst är anledningen, något som ger mig ny energi och lust efter sommarvärmen som jag tyvärr inte är så förtjust i. Viktigt är också det vackra ljus som den lägre stående solen bidrar till. När jag kommer in i köket blir jag så glad!

Ute är det fyra grader och när jag går ut för att mata fjäderfäna bildar mina utandningar moln. Grannen skrapar rutan innan hon kör iväg till jobbet. Någon av grannarna har börjat elda med ved. Ljuden, dofterna och ljuset talar om att vi har nått en annan tid på året, den tid när naturen börjar lägga sig till vila.

Ljuset följer med mig ut i hallen. Åttiotalet i Lena Linderholms tavlor gör mig alltid lika glad. Just här möter den franska sensommaren Sturkös tidiga höst genom söderfönstret i vardagsrummet.

Sen kommer jag upp på övervåningen för att gå till arbetsrummet. Ljuset från fönstret i norr framhäver de blå färgerna i den stormönstrade tapeten, men från österfönstret strålar ett varmt morgonljus in. Det kastar vackra, mjuka skuggor. Nu blir det mörkare och mörkare ända tills december. Ljuset blir viktigare för varje dag och jag månar mycket om dessa stunder. Andra dagar kommer det att vara molnigt och regnigt, så nu kommer också lampor och stearinljus att bli viktiga som ljuskällor. Tack för den här tiden på året.

Hus och Hem

Att göra-listor som aldrig blir färdiga.

21 september, 2025 10 kommentarer

Igår byggde maken om i gamla dasset lite för att provisoriskt göra ett bättre hönshus. Nästa år får det bli ännu bättre, men just nu duger det här utmärkt. De får det fint därinne. Jag tog bara bilder innan vi satte igång, så det får jag visa en annan gång. Medan maken höll på där betade jag av annat. Flyttade olika grejer. Skördade grejer. Rensade grejer. Städade grejer. Ändrade grejer. Strök grejer. Ringde människor. Rev mig på björnbärsris och påmindes av faster att nu i september är det dags att rensa det igen.

Vid 15-snåret var det dags för en snabbdusch eftersom vi skulle iväg och fira syskonbarnens brors 18-årsdag. Vi hade tänkt stanna bara en liten stund eftersom det var så mycket att göra klart, men var inte hemma förrän vid 20-snåret.

Igår kändes det onekligen lite stressigt att åka iväg på fest, men väl där var det i vanlig ordning både trevligt och gott. De sociala åtaganden lägger jag sällan på att göra-listorna, men det är mycket av min tid som går till just sådana. Viktig och givande tid! Födelsedagsbarnet hade gjort ett Jeopardy om sig själv, det var nog roligast av allt. Trots att familjemedlemmar och flickvän var uppdelade på alla fem lagen var inga poäng säkra, men flickvännens och storasyrrans lag lyckades dra ihop 1500 poäng var och fick slåss med en utslagsfråga. Vinnande lag fick ta tårta först, ett mycket hedervärt pris. Festen fortsatte, men vi åkte hem för att hinna med några grejer till. Fjäderfäna plockades ner från takbjälkarna in till sitt nya hem och ingen protesterade. Idag får de vara instängda så de förstår att de har flyttat. Vi konstaterade att vi var nöjda med dagsverket även om morgonens lista fortfarande är nästan lika lång. Jag kan aldrig bestämma mig för om jag gillar de där listorna, eller om de är till förbannelse. Lite trist är det ändå att se att samma punkter puttas ner i prioriteringsordningen om och om och om igen. Jag tror att vi får bli bättre på att göra gemensam sak en timme här och där eftersom möjligheten till hela arbetsdagar är mycket sällsynta för oss som för de flesta andra jag känner. Vi får se! Vi har ändå haft rätt bra rutiner och fått mer än vanligt gjort det senaste halvåret. Slipar man tillräckligt länge med rätt slippapper brukar det bli lent till slut. Jag gissar att detsamma gäller våra tillslipade rutiner.

Hus och Hem

Andras hem.

7 september, 2025 10 kommentarer

Sommaren var svettig och det fortsätter denna brittsommar att vara. Nätterna är dock svala och luften är mättad av fukt. När vi hälsade på brorsonen och hans fru i nya boendet i Bergshamra kändes det som att vi befann oss utomlands. Studentboende på UPenn:s campus, Philadelphia, cikador och 100% luftfuktighet. Förväntan att en kackerlacka skulle rassla fram över golvet var stor. Jag funderade lite över vem som var arkitekten bakom vad som såg ut som sådana där temporära skolbaracker, fast med en gjuten grund. Hur kan man bygga hus som är så uppenbart otilltalande för ögat? Runt fönster och dörrar har man satt ”härliga färger”, som om tanken varit att kollra bort sinnena med chockverkan. Den första tanken var inte att fotografera miljön, men här har du bilder att spana in. Lägenheten inne var fantastiskt fin, en stor trea med ett mini-u-kök med mycket förvaring som gick att komma åt med pall. Jättefint badrum. Stor skillnad mot vår trea i Philly rent estetiskt. Ingen bajsbrun inredning. Och inga kackerlackor.

Igår på hemvägen hämtade vi en kompis till Birgit och Nico på Öland. Vi kom till en fantastisk gård med uppfödning av olika hönsraser, någon annans hem med annat fokus än vad vi har. Det gick fjäderfän överallt, den ena vackrare än den andra. Jag ville inte ta med mig alla hem, men betydligt fler än den enda vi var där för att hämta. Vi fick välja på två Hedemorahönor, samma som Nico. Jag fick genast kontakt med den större av dem och gick omkring med henne i famnen medan vi fick kolla in resten av hönsen. Två höns på en tupp är ingen bra kombo, vi kommer att behöva fler hönor om det ska funka.

Vår nya, vackra vän heter Jenny. (Ej på bild, hon är dock väldigt lik Nico till vänster.) Kanske ser du temat?

Birgit (Nilsson)
Nico(lai Gedda)
Jenny (Lind)

De här första fjäderfäna har fått lite mer klassiska namn, men jag har fler förslag med mer variation på lager. Vad sägs om Dolly (Parton), Lady (Gaga) och Whitney (Houston)? Det finns olika bud på hur många höns som behöver dela på en tupp. Fem till åtta låter rimligt, så vi får väl se hur det blir. Det passar perfekt att ha höns här, men samtidigt hade vi inte planerat det. Passning krävs och livet blir långt mindre fritt när man är ansvarig för levande varelser. Men – det blir också mycket roligare! Sällskapet är fantastiskt charmigt när tuppen inte skickar iväg karatesparkar. Vi får hoppas att dessa divor hittar sin plats och tänker att de har kommit till en plats som känns som hemma.

Hus och Hem

Lördagsnöjen.

17 augusti, 2025 10 kommentarer

Jag sitter här och har lite svårt att röra på mig. Man skulle kunna tro att jag hade varit ute och tränat, varit med i ett lopp eller liknande, men allt jag har gjort är att ha städat vinden i ladan. Detta var nästa etapp i vårt stora laduprojekt. Det var dags att äntligen ta tag i den surdeg som detta utrymme hade blivit då det inte riktigt fanns någon plan och mycket var ”så länge” då vi flyttade hit. Bättre sent än aldrig är definitivt något jag skriver under på och när något väl blir gjort kan jag glädjas till hundra procent! Därför får du njuta av den underbara ”efter-bilden”. Tja, det kan också bero på att någon före-bild aldrig togs. Lika så bra är väl det. Allt jag kan säga är att det knappt gick att ta sig fram till andra änden eftersom det stod en vävstol, plastlådor, flyttlådor, gamla trälådor och allt vad det var. Vi hittade grejer som hade varit perfekta till loppisen, men du vet hur det är. Man kan ha den perfekta prylen, men är den inte lättillgänglig eller om man inte vet var den är så tar den bara onödig plats. Detta är en av anledningarna till att jag verkligen jobbat hårt på att få ordning på torpet de senaste åren. (Japp, det är inte som att bo i en hyrestrea med förråd.) Bästa medhjälparen, förutom maken, var grovdammsugaren som har fått jobba hårt sedan vi köpte den tidigare i sommar.

Så här såg det iallafall ut på gårdsplanen när vi närmade oss slutet på dagen. (Det blev mer och mer, jag förstod knappt var allt hade fått plats.) I festsalen i ladan ställde vi flyttlådorna som ska till Pingstis. Jag tror det blev fem stycken till slut. FEM. Jaja, bra att ha, men nu för någon annan.

Något annat kul som hände under dagen var att vi hittade Bullens rede! Vi har vaktat brorsans kvarvarande fjäderfän i ett par månader och har märkt att hon gjort sig redo för att värpa. Tuppaskrället Brutus får nog inte vara kvar, han är vacker men inte alls trevlig. Han attackerar med karatesparkar, både oss och gäster. Både Brutus och Bullen var traumatiserade efter flera rävattacker då de kom hit, men Bullen har ett mycket trevligt temperament. Vi får se om det blir permanent boende för damen, isåfall med annat sällskap.

Bullens skönhet står i paritet med dockan längst till höger som mormor köpte med sig hem från Amerikat då hon var där när jag föddes. Så här såg min fina leksaker ut när jag var ett halvår gammal. Just då var jag nog inte så intresserad av något i denna uppställning, men jag syns med en docka i famnen på väldigt många bilder sedan tidig ålder. Amerikadockan heter Elisabeth, det namn jag ofta använde till mig själv under lek. (”Du kan kalla mig Lisa.”) Hon är mjuk och tung på samma gång och fick oftast vara med då jag och syskonen eller vännerna lekte. (Vad gör barn idag? Sitter och klickar på paddan tillsammans?)

Elisabeths gulsot kunde jag inte läka, men hon var även väldigt skitig. Först fick hon bada i bikarbonatvatten. Efter det diskade jag av henne ordentligt med en diskborste, lite Yes och ljummet vatten. Håret tvättades med både schampo och balsam (vet inte om det var rätt, men nu luktar det gott) och magic eraser användes för att gnugga bort allt envist smuts. Glansen i håret är nog för evigt borta och läpparna har bleknat ordentligt på de 55 år som gått. Kinderna har ingen färg kvar, men leendet och ögonbrynen sitter där de ska! Jag blir fortfarande glad då jag se min gamla favorit och hoppas att hon får vara med och leka under många fler år.

Värre stod det till med annat i lådorna. Denna favoritapa till exempel. Den kan numera användas till skrämselpropaganda av valfritt slag. Den åkte naturligtvis i soporna. Hoppas att den åtminstone var god.

Hus och Hem

Let it go.

9 juli, 2025 16 kommentarer

”Gjorde ni inte iordning ladan till dotterns bröllop under pandemin?” Jag pratade en stund med min körkompis efter en konsert förra torsdagen och berättade att jag höll på att storstäda där. Det korta svaret är att jo, det gjorde vi ju. Det långa svaret är att det som gjordes då bara var fortsättningen på ett projekt som kanske aldrig blir riktigt ”färdigt”.

2019 köpte vi loss huset efter att ha hyrt det sedan december 2016. Då blev det och ladan våra och vi kunde börja fixa till det som vi ville ha det. (Sanningen är att jag fortfarande har lite svårt att inte tänka att detta är ”brorsans”.) Det rensades ut en massa grejer och det visade sig att golvet på höskullen var i så risigt skick att det sedan fick monteras bort. (Maken trillade igenom och att han klarade sig helt utan skador är ett rent mirakel med tanke på hur det gick till och vad som fanns precis där han föll. Finns fortfarande inget golv där vi för övrigt hoppas kunna ha ett sommarrum så småningom.)

Så kom då den där pandemin och problemet med hur det ändå skulle kunna bli bröllop. Storfamiljen ryckte in och med hjälp av en stor arbetsgrupp rensades det, skräp kördes iväg och brorsan byggde golv.

Det dekorerades så fint under ledning av min syster och vi kunde ha en härlig dag trots att alla planer såg väldigt annorlunda ut bara månaden innan.

Det blev aldrig något bröllop på Skansen och 120 personer blev till 12, men bröllop blev det. Och när bröllopet var genomfört stod vi där med betydligt mindre skräp, ett fint golv, men fortfarande alldeles för mycket grejer. (Foto: Karin Vivar)

2021 var det dags att ta hand om ladans fasad. Slamfärg är härligt, det är tacksamt att måla med Falu rödfärg. På några ställen gjordes kanske inte förarbetet så bra. Det behöver därför fyllas på igen och jag ska även snart måla verandan på huset som fick någon fuskfärg i annan nyans då den renoverades.

2022 satsade vi hårt på trädgårdslandet, så då hände inte mycket med ladan. ”Festlokalen” fick mest agera snickeri och målarstuga. Det är ju inte dumt att ha sådana heller.

2023 blev det riktigt organiserat i stenladan, den äldsta delen av ladan. Jag kan knappt se bilder härifrån utan att tänka på hur fruktansvärt det var att göra rent här 2016 efter en svårt sjuk man som alltså hade levt här, i en stenlada utan fönster, under hoarderlika omständigheter. Jag är mycket tacksam över att tänka att vi har fått vara med och ”läka” denna gård.

Förra året bytte maken vindskivor och fönsterfoder på ladans södergavel. Han byggde mig också en tomatkuvös som gav en helt fantastisk skörd jämfört med åren innan trots att jag odlar i murarhinkar och därmed blir lite begränsad.

Jag städade ur för att förbereda för makens snickeri. Äntligen skulle han få en egen man cave! Så mycket skräp rök i den processen, men då var det också dags att ta tag i allt som var kvar. Det fanns grejer efter våra föräldrar som vi syskon inte hade delat upp mellan oss, det fanns sådant som var i okej skick och som stod kvar i huset och ladan då vi flyttade in och så hade vi alla grejer som vi hade kvar sedan flytten till USA och som aldrig använts igen. Här stod det alltså fullt med flyttkartonger och prylar innan jag satte igång…

Jag storstädade även ”festlokalen” och såpskurade golvet efter att detta utrymme hade fått agera snickeri (typ) under några år, detta eftersom vi hade bestämt oss för att…

… sälja loss så mycket som möjligt av allt fint jag hade hittat i det där utrymmet. Vi fixade helt enkelt en loppis i festlokalen och hade den öppen då och då under resten av sommaren.

Resterna efter loppisen har stått kvar hela vintern och våren, men nu är allt vidarebefordrat till Pingstis. Skräpet som fortfarande stått på olika ställen har ett lass i taget fått åka till återvinningscentralen här på ön. Vi har flera lass kvar, men nu är det banne mig inte mycket kvar. Det är knappt så jag klarar av att tänka hur mycket som faktiskt blivit gjort trots att jag tycker att det går så långsamt! Nu behövs nya dörrar till hela ladan. Den första, den till stenladan, har maken byggt färdig och jag ska måla den. Det här inlägget var jätteroligt att göra! Att allt började med en enkel fråga fick mig att inse hur mycket som faktiskt har blivit gjort. Och nu kämpar vi vidare.

Hus och Hem

Musskit och vårkatarsis.

15 april, 2025 12 kommentarer

Ja, visst gör det ont när knoppar brister (Karin Boye) och nog knastrar det mellan tänderna då vägarna sopas rena från sand och skräp. Det är då också dags att storstäda både här och där. Jag och mina syskon har kvar vårt sommarställe här på Sturkö tillsammans. Vi har inplanerade dagar både vår, sommar och höst då vi alla storstädar och fixar i trädgård och hus. Eftersom vi ska vara där på påskafton bestämde syrran och jag oss för att stråla samman med några av våra avkommor och deras respektive för att storstäda, ta ner gardiner för tvätt och ta fram trädgårdsmöblerna.

Innan städningen skulle dra igång tänkte jag, dottern och svärsonen äta lite gott på Blomlöfs i Brömsebro. Tji fick vi, för när vi kom dit visade det sig att de inte serverar varm mat på måndagar. Jaja, vi bestämde oss för att åka till Blomlöfs i Karlskrona idag istället och plockade upp grillad kyckling, vindruvor och bakelser på ICA i Jämjö. Det blev en god lunch det också, denna gång intagen med ytterkläder på vid matbordet i Bredavik. Sedan drog vi igång som virvelvindar!

Huset städas innan vi stänger för vintern, men det är alltid sådant som man behöver ta itu med, som att städa efter mössen som alltid hittar vägen in någonstans. I år var det ovanligt få tecken på mössens vinterliv. Annat var det förra året…

Här är något av det vi gjorde:

urtorkning av kylar och frysar
rengöring och avtorkning av alla ytor
rensa spindelväv uppe vid taket
skura duschrummet
dammsuga soffor och fåtöljer
ta ner alla gardiner för tvätt
tvätta fönster
dammsuga golven (vi torkar när det är slut på att ha skorna på inomhus då det är varmare)
kontrollera musangrepp och rengöra
sätta på varmvatten
plocka fram trädgårdsmöbler
göra rent i ”gula stugan”

Älskar att våra unga vuxna känner lika stark anknytning till denna plats som vi gamlingar. Ingen sommar utan Bredavik. Ju äldre ”barnen” blir, ju fler som ansluter till familjen, desto klurigare blir det att lösa hur vi ska kunna vara där alla samtidigt. För det är ändå det som är roligast, att hänga med ”de andra”…

Efter städandet kom ”de andra” hem till oss och åt middag och påskgodis. Så mysigt att prata och prata och fundera runt bröllop och annat kul. Och vips, så var den dagen tillända. Det är så skönt att lägga sig trött i hela kroppen av hårt fysiskt arbete! (Maken som skulle flyga till jobbet fick ta bilen p.g.a. dimma tidigt igår morse. På vägen höll han på att krocka med en älg, en tvärbromsning och tio meter tillgodo sas vara förklaringen till att han kom hem med både sig själv och bilen i fullgott skick. ”Vad är det jag säger, det är säkrare att flyga än att ta bilen!” Burr…)

← Föregående 1 2 3 4 … 25 Nästa →