Om att hitta sin plats.

När vi kommer till Mörtfors påminns vi med skylten jag ombads skriva till det mysiga övernattningsrummet i ladan om hur Brita älskade att vara här. Brita var en hejig svärmormor och jag gillade verkligen att komma hem till henne i Upplands Väsby, både då vi åkte dit för att bli lite bortskämda och senare för att kunna hjälpa till då det ensamma vardagslivet inte längre var så lätthanterligt. Det känns bättre att tänka att hon har sin bod i Mörtfors än sin plats i minneslunden som vi sällan besöker, men allra mest finns hon i mitt hjärta (som för övrigt rymmer en himla massa fina rum).

Idag läser jag att Clara Lidström och hennes man ska skiljas. Tråkigt, men en del av livet som många av oss behöver uppleva från ett eller annat perspektiv. Jag tänker på hur alla i familjen L kommer att behöva hitta sin nya plats, som alltid då det sker stora förändringar i ens liv.

Jag är övertygad om att det bidrar positivt till en människa att hitta ”sin” plats, även om man sedan rent praktiskt behöver uppehålla sig i flera olika hem. En plats kan vara fysisk, men den kan också vara mental. Själv bestämde jag i en av mitt livs jobbigaste och ensammaste stunder att ”home is where I put my butt”. För mig finns därför mitt hjärta på flera olika ställen, men där jag bor ser jag till att få ett fint liv. Att längta efter sådant som varit eller sådant som kanske-eventuellt-möjligen kommer att hända tar så otroligt mycket energi och bidrar ofta mer med sorg än något annat. Jag är otroligt nostalgisk av mig, men det handlar mer om uppskattning för något specifikt än känslan av att jag vill ha det istället för det jag faktiskt har nu. Jag tror att detta bidrar starkt till min förnöjsamhet.

I dagens samhälle där så många lever i sitt huvud eller i sajberspejs är det lätt att verkligheten blir flytande och spretig. Det finns alltid något annat att fylla sitt liv med än det som skulle kunna vara själva livet. Jag undrar hur många som har tänkt på vilken plats som egentligen är deras och hur den platsen isåfall sköts om.

  • i huvudet, omgiven av ångest, tvivel, ilska, besvikelse och andra tunga känslor
  • i sitt föräldrahem, en känsla av ”så länge, som gäst” istället för ”jag bor här och då tar jag ansvar för tvätt, disk, räkningar, att meddela om jag kommer att vara borta i tre dygn”
  • i ett ruttet rum i en underbar stad där allt är svindyrt, en plats som ger mig chans att ta mig vidare, men under tiden håller jag min resväska städad och äter ordentligt mat som kan tillagas med kokplatta
  • i ett hem som inte valts av mig, med möbler som inte valts av mig, med en partner som inte ser mig, i ett liv som inte är mitt
  • i rätt hem på fel plats
  • i fel hem på rätt plats

Idag är jag extra tacksam för den här platsen på jorden där jag får vara trygg. Jag har delat denna vers från min barndom många gånger, men jag tycker den har sin plats idag igen.

Ett hem till skänks man aldrig får
Ej ens på livets högsta höjder
Det bygges sakta år från år
Och älskas fram i sorg och fröjder

Continue Reading

Diagnoser.

Håller vi på att diagnostisera oss själva in i väggen? Frågan är vad som händer med mänskligheten om det börjar anses vara sjukt att bete sig som en människa som sticker ut. Eller en sån människa. Eller en annan människa. Min svåger blir GALEN på att vi systrar använder ord som ”aspig”, ”smått autistisk” eller liknande för att beskriva hur någon är. För oss som växte upp med en far som sa att om han var barn idag (fast detta var då denna diagnos fortfarande ”fanns”) säkert skulle ”ha Asperger”, mamma var mentalskötare, en syrra är psykolog, en psykologilärare, en terapeut och de andra två systrarna har oss som syrror – går det att klandra oss? Jag håller egentligen med min svåger och har länge upprörts över att ett barn ska behöva få en diagnos för att få hjälp i skolan trots att alla dess lärare ser precis vad som är problemet och vilka anpassningar som behöver göras. Det är som att det är SÅ viktigt med den där lärarlegitimationen, men när sedan professionalismen ska utövas så är den inte värd ett dyft. Då måste en psykolog anlitas för att bekräfta det som alla redan vet eller förstår.

Hur som helst läste jag en artikel av psykoterapeuten Stella O’Malley som handlar om Storbritanniens enorma ökning av diagnoser.

Nya uppgifter gällande Enhanced Personal Independence Payments (PIP) i Storbritannien visar att 26 256 personer fick Enhanced PIP för autism år 2019. År 2025 förväntas det antalet nå 114 211 – en ökning med 335 % på bara sex år.

Liknande ökningar kan ses över hela linjen. Ansökningar gällande ångest och depression har ökat från 23 647 till 110 075 och ADHD-diagnoser har ökat från 4 233 till 37 339. Även ”fetma”, en ganska subjektiv diagnos, har ökat från 2 346 till 11 228, trots all uppmärksamhet gällande läkemedel som Ozempic.

Det är klurigt det här med hur vi ska förhålla oss till olikheter i personlighet, hur väl vi kan anpassa oss till den kultur vi lever i och på vilket sätt vi bäst ska utnyttja att vi faktiskt är olika. När det gäller ovanstående ökningar förstår jag att finns det pengar att hämta i en välfärdssituation så kommer både behövande och gamar att leta sig till dessa pengar. Här kan det handla om tidigare mörkertal på sådant som det idag finns större förståelse för, det finns läkare som är bättre på att hitta de personer som behöver hjälpen och så finns det kriminella som dammsuger efter hål i systemet. I Sverige omsätter narkotikamarknaden drygt 15 miljarder kronor. I höstas fick vi veta att välfärdsbrottslingar årligen pumpar ut upp till 75 miljarder kronor ur vår gemensamma kassa. ”Demokratihotande” sas det i uppropet som gjordes då, men min gissning är att det fortsatt har betalats ut precis lika mycket pengar till människor som inte har någon rätt till dem också i år.

På senaste tiden har jag grävt ner mig i en diagnos som ställdes i en journal från ett mentalsjukhus här i Sverige för nära 100 år sedan. Diagnosen som ställdes var ”schizopathia”, men att ta reda på vad det innebar visar sig vara klurigt på alla sätt och vis. Jag kommer inte vidare bara genom att googla. Överallt går jag in i återvändsgränder och hamnar i ”schizofreni” eller något annat liknande. ChatGPT säger att schizopati är en diagnos som numera inte finns med i DSM-5 (den numera jättetunga bibban med psykiska diagnoser), men som har förekommit historiskt. Den kunde användas för att beskriva en personlighetsstörning eller personlighet med schizoida drag, känslomässig tillbakadragenhet, låg social förmåga, någon som föredrar ensamhet. Den har använts för att beskriva drag av psykos, desorganiserat tänkande, känslokyla, manipulativt beteende. Diagnosen ”schizopati” kunde till exempel sättas på kvinnor som ansågs vara promiskuösa, frigjorda, trotsiga eller känslokalla (eh, jag, förstår du vartåt mina tankar drar, här skjuter man högt och lågt för att kunna ”sätta dit” någon) i samband med att det skulle bestämmas om de skulle tvångssteriliseras. Hur många diagnoser är reaktioner på att vi lever i ett samhälle som är extremt illa anpassat för människor? Hur många hade ansetts vara sjuka om de bodde i en by i Långtbortistan? Eller levde i en annan kultur? Det tåler att tänkas på, eller hur?

Spännande fakta i sammanhanget är att den första ”psykiska diagnos-bibeln” DSM-I var ett 130 sidor långt häfte med spiralrygg som beskrev 106 diagnoser som kom 1952. DSM-5-TR är 1120 sidor lång, beskriver över 200 diagnoser (varav många är nedbrutna i mindre sekvenser och språket är anpassat för att anses vara mer politiskt korrekt) och den nya diagnosen Komplicerad Sorg.

Jag måste betona att jag FÖRSTÅR att diagnoser är hjälpsamma och på sina håll livsnödvändiga för att rätt behandling, medicinering eller anpassningar ska kunna göras. I texten funderar jag bara högt. Någon nära mig har haft ett flertal hälsoproblem under flera år som dessvärre inte har tagits riktigt på allvar. Det har tagits oändligt med blodprover under 1,5 år, men ingen har känt, klämt, verkligen ställt helhetsfrågor förrän nu. Det första problemet har erkänts och undersökts. ”Med medicinering går mina besvär ner, men de orsakas av något och jag vill veta av vad. Läkarna är bara inte intresserade nu när medicinen hjälpte. Jag tror ju att besvären kommer av detta som nu har upptäckts och erkänts.” Detta kommer att behöva åtgärdas kirurgiskt, men att följa journalerna gör en förtvivlad! Har de olika läkarna läst vad deras kollegor skrivit? Helhetsbilden finns inte, men det är den som med all sannolikhet hade kunnat hjälpa denna person för länge sedan om läkarna hade lyssnat på hen. Här har delarna av en helhet fångats upp, men hade någon haft en mer övergripande syn på personen som mår dåligt utan att uppvisa dödliga symtom hade kanske rätt diagnos satts för länge sedan.

Kanske har du orkat läsa ända hit utan att ha snubblat i mina kringelkrokar? Det hade isåfall varit roligt att höra vad du tycker om detta ämne och varför.

Continue Reading

Att sakta ner farten.

Efter dessa månader av att konstant vara ”upptagen” var uppenbarligen min kropp uppskruvad. Det har varit svårt att dra ner hastigheten på tankarna, pulsen, känslan av att ständigt vara på språng. Jag kände att jag behövde sätta mig ner och göra något helt annat. Inte bara landa i soffan och somna, utan att laga mat som tar lång tid, läsa något som kräver uppmärksamhet eller sortera och städa. Det slutade med att jag ägnat de senaste dagarna att göra allt detta mellan mina jobbsamtal. Lugnet har inte riktigt infunnit sig, men jag kan nu i stunder fånga det och låta det stanna längre än ett flyktigt besök av en fjäril.

För ett tag sedan läste jag om en dikt som legat i min mapp med kalligrafigrejer. Den skrevs för nästan hundra år sedan, men känns otroligt aktuell. Det ger mig frid att tänka att mänsklighetens dilemman på något sätt är tidlösa. När folk runt omkring mig påpekar att vi lever i de värsta av tider så påminner jag om att vi hört det sägas om och om och om igen. Visst är det störigt att det finns onda och farliga politiker som hetsar till krig, medmänniskor som inte respekterar andras integritet, naturkatastrofer som drabbar många människor, utveckling som känns allt för snabb och omvälvande och allt vad det är, men många riken har gått under medan nya tagit deras platser, världen har brunnit och arter har utrotats, men Moder Jord har anpassat sig och andra arter har blomstrat. Att leva i rädsla gör inte en människa gott, jag vägrar låta oro leda mig på livets stig. Kanske kan Max Ehrmanns dikt ge också dig något slags frid i själen, åtminstone för en stund.

Go placidly amid the noise and the haste, and remember what peace there may be in silence. As far as possible, without surrender, be on good terms with all persons.

Speak your truth quietly and clearly; and listen to others, even to the dull and the ignorant; they too have their story.

Avoid loud and aggressive persons; they are vexatious to the spirit. If you compare yourself with others, you may become vain or bitter, for always there will be greater and lesser persons than yourself…

Exercise caution in your business affairs, for the world is full of trickery. But let this not blind you to what virtue there is; many persons strive for high ideals, and everywhere life is full of heroism…

Take kindly the counsel of the years, gracefully surrendering the things of youth…

Beyond a wholesome discipline, be gentle with yourself. You are a child of the universe no less than the trees and the stars; you have a right to be here.

And whether or not it is clear to you, no doubt the universe is unfolding as it should. Therefore be at peace with God, whatever you conceive Him to be. And whatever your labors and aspirations, in the noisy confusion of life, keep peace in your soul. With all its sham, drudgery and broken dreams, it is still a beautiful world. Be cheerful. Strive to be happy.

Max Ehrmann
Continue Reading

Vila och sånt.

Jag hörde imorse någon säga att dagens kroppar blir utslitna på ett onaturligt sätt då de sitter i kontorsstolar, lyfter tunga patienter om och om och om igen och allmänt återupprepar rörelser utan att bygga styrka för att kompensera. Jag tänker att det är så mycket som är onaturligt för oss människor – hur vi lever i städer, hur vi lever avskärmade från varandra trots att vi aldrig bott så tätt på varandra, hur vi matar hjärnan med kost som gör oss sjuka (både bokstavligt och bildligt talat), hur vi teoretiserar allt i livet och lever i huvudet istället för med kroppen, hur vi tar in all världens smärta och känner oss ansvariga för den utan att ens kunna hantera vår egen och hur vi transporterar oss. MEN, det är ju som det är. Det är så här livet ser ut för oss, det är så här vi är, det är så här vi anpassat oss. Medellivslängden har ökat med mååånga år, men jag tror knappast att den självupplevda livskvaliteten har gjort det. Du vet den klassiska frågan: ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?”

ska man vila först när man är klar blir det aldrig vilat

kajsa

Lillastesyster väntar på att ta emot sitt andra barn vilken dag som helst och kom med denna kloka påminnelse. Jag påmindes om vikten av att ta ansvar för sin återhämtning, något som jag blivit mycket bättre på sedan jag var utmattad för ett gäng år sedan. I ett samhälle som är så fokuserat på egot och hur vi känner oss borde vila vara en naturlig och viktig del i vardagslivet, men jag tycker mig inte se att det är så. Vi skulle kunna må bättre av att se till att faktiskt vila då tillfälle ges. Mammas väninna hade som söndagstradition att ta en rejäl tupplur medan make och barn fick förbereda maten. Ingen fick störa henne, punkt slut. (Huruvida hennes man fick samma chans vid annat tillfälle kan jag inte uttala mig om.)

Själv har jag ofta funderat över känslan av att känna mig dålig om jag inte är upptagen med något. Varifrån kom den från början? Varför är det så viktigt i vårt samhälle att påpeka hur upptagna vi är? Det ger liksom stjärnstatus att vara jätteupptagen och att kunna hantera det med svalhet, kontroll och full koll. Jag vet många saker som jag kämpar med medan jag är bättre på annat, medan andra har sitt. Just det här upptagenhetshävdelsebehovet tycker jag dock är mer allmänt utspritt, åtminstone bland kvinnor i USA och Sverige där jag levt mitt liv.

Vila kan se väldigt olika ut för olika människor. Vi vet väl alla att scrollandet på telefonen sällan ger den typ av vila som vi mår bra av, utan mer är ett sätt att undvika det som behöver göras. Jag gillar bättre små tupplurar och skäms inte för att lägga mig en stund på eftermiddagen för återhämtning. Larmet måste dock sättas, sover jag för länge blir jag alldeles groggy. Att tömma huvudet med ett yogapass är ett jättebra sätt att utöva aktiv vila, men det har jag inte gjort sedan jag fick min hälsporre. Inte heller promenader har varit aktuella tråkigt nog, särskilt för dottern som bott här i någon månad och har fått gå sina barnvagnspromenader på egen hand eller med sin pappa. Jag ser fram emot att långsamt återta de goda rutiner som jag faktiskt har i mig. Dessutom har vi äntligen plockat fram trädgårdsmöblerna efter den synnerligen kylslagna våren, så jag ser också fram emot sköna små mikroåterhämtningar där. Fram för mer vila som faktiskt ger återhämtning!

Continue Reading

Det kommer!

Har du någon gång trott att allt är kört och att det inte finns någon chans att något fixar sig, blir bra igen eller kommer att genomföras? Visst finns det obotliga optimister som på riktigt inte känner sig besegrade av något, som alltid hittar guldkornen i ett hav av gyttja eller som ser som sin plikt att se ljuset i allt. Jag är inte en av de senare, utan snarare den obotlige pessimisten. Å andra sidan är jag mycket medveten om att detta är mitt grundtillstånd och att jag därför måste anpassa mig till den kunskapen, så jag har ändå en ljus syn på livet!

I bakgrunden ser du grannens fantastiska lönn som nu ska ner. Jag vet inte när det händer, men fram tills dess ska jag njuuuta!

Alla lådor är varken fixade eller har fått årets fröer/plantor i sig, men då väljer jag att inte hänga läpp för det. Jag är inte hemma då jag skriver detta, men lovar att skicka bildbevis på varför jag ändå är nöjd. Ja, förutom att vi tagit in grönkål på väg att slå ut. Fräscha buketter kan hittas både här och där i trädgården från tidig vår. Ljuvligt. Och min katastroftanke att gullvivorna dött när maken eldade gräset tidigare i vår visade sig inte stämma. Alla plantor lever och har hälsan. Inte blev det något gullvivehav i år, men bara vänta. Det kommer! (Längst upp ser du bevis på att så länge det finns liv finns det hopp.)

Continue Reading

Renovering och sånt.

För ett tag sedan skrev jag inlägget ”Ombyggnad pågår” och liknade mig själv vid en byggarbetsplats. Igår fick jag en poddlänk av min psykologsyrra. Vad handlade den om? Jo, ”Dags att sluta se på oss själva som konstanta renoveringsobjekt?”, i och för sig med kompletteringen ”Varför vår ständiga jakt efter att bli lyckligare i sig blir en lyckofälla”, vilket inte alls var min utgångspunkt. Jag pratade om en allmän personlighetsutveckling som pågår genom livet och gillar bilden av en uppbyggnadsfas som kanske, kanske inte följs av utbyggnad eller renovering. Hur som helst så är poddavsnittet väl värt att lyssna på. Det rimmar väl med mina tankar på att acceptans är ett mycket bra förhållningssätt till en hel del som känns jobbigt i livet och att mycket i vardagen, familjelivet och arbetslivet faktiskt inte är särskilt glammigt. Att se på allt som ska göras som ”jobbigt” är ett enkelt sätt att sätta krokben på sig själv. Må din dag fyllas av små stunder av förnöjsamhet, eller kanske till och med lite glitter!

Continue Reading

Hur har influencers förändrat världen?

I morse sa dottern: ”Titti får ungefär samma frukost varje dag, men hon tycker ju om det”, med undermeningen att det skulle vara något dåligt. ”Äh, det är också influencernas (?!) fel”, sa jag, ”de ska ju hela tiden presentera nyheter för att vara relevanta”. Vi hade redan pratat om bakinfluencers i ett annat sammanhang. Den gången handlade det om hur de mer är ”dubbelt så mycket” av gamla klassiker än nytänkande. Tänk bara att en drömtårta numera har dubbelt så mycket smör i fyllningen jämfört med ett gammalt 7 sorters kakor-recept, eller att en muffin med frosting är lika stor som (minst) fyra muffins då jag bakade i tidiga tonår. Jag har fullt med kokböcker som hade varit tillräckliga gällande inspiration till vad som ska lagas till livets alla olika rätter här hemma. Några av dem ligger i den ena av de tilltufsade flyttlådorna här ovan.

Det är lätt att vänja sig vid en känsla och acceptera situationer som är dåliga för oss, inte minst i den värld som presenteras i sajberspejs. Något som alldeles för många fastnar i är t. ex. jämförelseleken. Ser jag någon med något jag aldrig sett eller velat ha förut är risken stor att jag helt plötsligt står framför min nya, stora dröm. Det är dumt att jämföra sig med någon som har en annan plånbok, en annan familjesituation, en annan ålder, en annan arbetssituation eller helt andra förutsättningar än en själv, men helt plötsligt har detta blivit något som alla ägnar sig åt. Tyvärr har inte alla samma chanser, du vet, ”livet är orättvist”. Å andra sidan har det i många olika sammanhang nämnts att sociala medier ger personer som aldrig hade haft en chans under andra omständigheter möjligheten att skapa en stor plattform utan vare sig pengar eller kontakter. Något som är hjälpsamt för många är att fokusera mer på sin faktiska omgivning, prioritera att hitta balans med de personer som man har ett verkligt utbyte med och städa sådant i den virtuella världen som mest stör.

Här får du en riktig influencerbild från en helt vanlig bloggtant som delar sina tankar, tips och det liv som hon lever här och nu. Jag vill dock vara nyfiken och sträcka mig utanför mitt lilla liv OCKSÅ och då kan det verkligen på sin plats att uppmärksamma att livets spelplan har förändrats med influencernas intåg i allas våra liv. Jag påminner mig själv och andra om det liv som pågår utanför knuten just nu. Fågelungar kläcks, grönskan är ögonbedövande och spänningen i luften är påtaglig, detta vare sig vi bor i stan eller på landet. (Fast bor du riktigt långt norrut får du kanske vänta lite. Jämförelseleken kan du lämna därhän, du har ju allt ditt underbara kvar!) Att då ägna tid åt hur andra målar sin hall för tredje gången kanske inte är helt ultimat. ❤️

Continue Reading

Om att välja rätt.

Igår satt jag och läste på bussen då jag snubblade över boken ”Curation: The power of selection in a world of excess”. I Michael Bhaskars bok kan man läsa om hur viktigt det har blivit att kunna göra rätt urval i vår samtid. Vi presenteras med ständiga överflöd och det finns ingen ände på all information och alla val vi behöver göra. Att kunna ”kurera sitt liv” likt en museikurator har därför blivit något slags nödvändighet.

Mina tankar har uppehållit sig en hel del runt detta kurerande i mina tankar runt AI. Jag uppehåller mig en extra sekund vid en annons eller en videosnutt och helt plötsligt har AI bestämt sig för vad jag är intresserad av. Ju mer jag tar del av detta specifika, desto mer intresserar detta ämne mig. Ja, alltså enligt AI som är ansvarig för att kurera just mitt flöde. Jag får kanske ett ännu större smörgåsbord att ta del av, men utbudet av rätter krymper i takt med att jag visar vad jag gillade första gången jag tog del av innehållet på det dignande bordet.

Att göra val, prioritera och sortera är något vi ägnar hela livet åt. Somliga val får knappt märkbara konsekvenser, andra byter riktning åt ett helt annat håll. Jag undrar vad det gör med oss människor att aldrig få lov att bli vuxna och fatta egna beslut. Först har vi våra föräldrar, men så fort vi börjar ta del av den ”smarta” (AI-baserade) skärmvärlden är det något annat som börjar bestämma över oss. Jag tror att detta är en bidragande orsak till infantiliseringen av det samhälle vi lever i idag.

Vi har försökt pränta i våra barn att vi vill att de ska lära sig göra val baserat på vad som är rätt, inte vad någon ser oss göra i en specifik stund. För att kunna fatta rätt beslut måste vi lära oss hur man gör det. Många gånger innebär det att vi behöver fatta fel beslut några gånger. Testa och göra om. Hitta sätt att göra bättre. Blir livet verkligen bättre genom att AI låter oss komma enkelt undan, begränsa vår värld genom algoritmer? För många val gör livet jobbigare (fråga bara någon som ska välja gymnasieinriktning idag jämfört med 1986), men vem är det isåfall som ska begränsa utbudet för att det ska bli bättre? Jag fortsätter fundera.

Continue Reading

Hur stor plånbok behövs – om konsten att hålla en budget.

Ibland förundras jag över inställningen till pengar, att många verkar ha dålig koll på inkomster och utgifter och att en skakig ekonomi inte alls behöver betyda att det finns ett för litet flöde in. Höginkomsttagare kan också hamna i skuldfällor, medan någon med en ganska oansenlig plånbok kan visa sig sitta på en guldkista.

Sedan vi flyttade till Sturkö är det framförallt två projekt som jag kunnat följa på nära håll som väckt mitt intresse. Det ena är ombyggnaden av Fredrikskyrkan (i vars kammarkör jag sjunger) och det andra är ombyggnaden av den sträcka av E22 som vi alltid åker för att ta oss till Karlskrona. Kyrkans ombyggnad bekostades av pastoratet medan staten stod för utgifterna för E22:ans transformering.

När jag började sjunga i kören övade vi i en byggnad i backen upp mot Stortorget och i Tyska kyrkan som också tillhör Karlskrona-Aspö pastorat. (Karlskronas torg flankeras av två stora kyrkor och under många år fanns tre församlingar i stan. Numera är dessa komprimerade till två.) Vi fick smyga in i Fredrikskyrkan och testa akustiken som är så mäktig i jämförelse med Tyska kyrkans medan byggplast hängde överallt och hela kyrkan var utblåst. Det tisslades och tasslades om att budgeten visst var överskriden, men kyrkan återinvigdes under stor pompa och ståt i mars 2018.

När det sedan var dags att sammanfatta hur mycket pengar som skramlade i börsen när det var dags att gå in i vardagen igen blev det oroligt på många håll och kanter. Renoveringsbudgeten var satt till 30 miljoner riksdaler, men landade på 135 (etthundratrettiofem) miljoner kronor!!! Vem som var ansvarig? I vanlig ordning var det ”någon annan”, som alltid då liknade historier ska skrivas. Huvuden behövde rulla och personal avskedades medan vikarierande kyrkoherde Eva-Karin Lindgren gjorde allt vad hon kunde för att få det att bli så bra som möjligt. En kyrkomusiker blev avskedad och ett flertal i administrationen fick gå. Eva-Karin gjorde ett fantastiskt jobb och engagerade sig mycket rent personligen, trots att hon ju indirekt var ett stort hot under tiden då hon skulle slimma budgeten. Hur kunde de som faktiskt var ansvariga agera så oansvarigt?!

Gällande ombyggnaden av E22 var det statliga medel som skulle användas. (Längst ner kan du läsa om projektet.) Jag har många gånger sett hur det utnyttjas när någon ska utföra jobb för stat och kommun. Allas pengar blir ingens pengar och det finns inget dåligt samvete då det gärna ska klämmas ut lite extra medel både här och där. För den här ombyggnaden som var synnerligen komplicerad (en Europaväg flyttar man inte på hur som helst) verkar det dock ha funkat bra både tids- och budgetmässigt. Visserligen har bygget gått på över en miljard, men det var det planerat för. Just nu håller de på att bygga om en ny sträcka i närheten, en bit av E22 mellan Karlskrona och Ronneby. Där har den största ekonomiska skandalen varit att Karlskrona kommun fick stå för planarbetet för 0,5 miljoner trots att de trodde att detta var en statlig utgift. I sammanhanget låter det som småpengar, men jag är glad att kommunpersonal engagerar sig och inte slösar. Kommunens pengar är de enskilda invånarnas, precis som att statliga medel är allas. Jag blir därför synnerligen irriterad då det slösas, används obetänksamt, eller till och med utnyttjas medvetet i form av välfärdsbrottslighet.

Att göra en budget kan vara klurigt nog, att hålla den är ännu svårare. Trots det tänker jag att alla som jobbar med någon annans pengar har ett ännu större ansvar att få budgeten att gå ihop. Jag tycker mig se att respekten för vad man faktiskt har att röra sig med har minskat. Staten trycker bara mer pengar om det saknas, bankerna behöver inte ta ansvar för att de ger lån till individer eller projekt som inte är solventa och barn växer upp med en ständigt öppen Bankomat (”swisha pengar”). Jag undrar om detta bara är en allmän ”det var bättre förr”-retorik från mitt åldrande inre? Alltså, jag vet mycket väl att allt inte var bättre, men jag undrar om folk ändå inte hade bättre koll på pengar (inte bättre ekonomi, alltså). Men vad vet jag?

Trafikverket bygger om E22 sträckan Lösen–Jämjö till en motortrafikled. Ombyggnaden ska öka trafiksäkerheten och framkomligheten samt förbättra boendemiljön i Jämjö, då huvudleden inte längre kommer passera genom orten. 

Byggnationen påbörjades under våren 2022 och färdigställs vintern 2024. Totalt 15 kilometer ny motortrafikled byggs mellan Lösen och Jämjö med 23 broar och två byggnadsverk. 

Ombyggnad av befintlig sträcka börjar öster om Lyckebyån i Lösen och fram till Ramdala. Öster om Ramdala viker E22 av i ny sträckning och går norr om Jämjö och ansluter till befintlig väg vid Norra Binga.

Körfält: 2+2 från Lyckebyån till Torstäva och 2+1 frånTorstäva till Norra Binga. 

Källa: Trafikverket

Continue Reading

System och effektivitet.

Hur går du från det ena till det andra? Sömlöst, eller med stora procedurer? Utan att tänka på det alls, eller kanske genom en cykel av ältande, grubblande och motstånd?

För många år sedan frågade min lillebror hur jag kunde klara av att ha en arbetsdag som är så upphackad. ”När jag väntar på något att göra har jag jättesvårt att vara produktiv”, sa han. Jag hade inte ens reflekterat över det. För mig är det inte alls konstigt att ha en dag som innebär att jag har ett samtal mellan nio och tio och sedan får vänta till kl. 13 innan det är dags för nästa. Efter den där kommentaren upptäckte jag att det faktiskt var som brorsan hade sagt. Jag slösade ofta bort den där mellantiden! Sedan dess har jag infört bättre rutiner, så numera planerar jag in vad jag ska göra i tiden emellan jobbsamtalen redan på morgonen innan dagen ”sätter igång”. Det kan vara jobbrelaterade uppgifter, som att sköta administration eller läsa forskningsrapporter eller studier, eller privata göromål som att sköta tvätten eller göra något i trädgården.

Jag har en tendens att värka igenom något som jag tycker är jobbigt i huvudet, om och om igen. Det kallas att älta. Eftersom jag vet hur jag funkar är det bästa att helt enkelt ta itu med det jobbiga på en gång. För det första slipper jag tankarna på hur jobbigt det ska bli och dessutom är det allra oftast mycket mindre jobbigt än jag hade inbillat mig. Något som jag har ”fruktat” visar sig ta en kvart efter att jag har ägnat betydligt längre tid i huvudet åt att tänka på hur jobbigt det ska bli att göra det.

Listor är ett bra sätt att få koll och inte låta något falla mellan stolarna. Jag skapar dem dock oftast i huvudet, förutom inköpslistor som jag har på telefonen. Jag har flera syrror som liksom mamma skriver listor och bockar av/stryker över varje genomförd uppgift. Att skriva dessa listor tar jag oftast bara till då jag står inför en synnerligen komplicerad och mångfacetterad uppgift, som ett bröllop t.ex. Finns det oviktiga och ojobbiga grejer att göra lägger jag dem gärna i en hög där de hamnar längre och längre ner i takt med att annat hamnar ovanpå. Jag har försökt lösa det på olika sätt, men har insett att det är vad det är. Därför har jag efter att ha testat olika förhållningssätt återgått till att ha kvar den där högen. Varje måndag brukar jag jobba igenom den och som du kanske förstår kan det bli saker liggande trots min rutin. I skrivande stund har jag följande som har blivit kvar i högen i flera veckor eller månader: ett brev som ska besvaras, en gåva som ska skickas, en artikel som ska skrivas, ett intyg som ska skrivas ut i kalligrafi och en arbetsrelaterad bok som ska läsas.

Jag gillar att skaka om mina system ibland och testar gärna någon annans. Ett och annat har jag tagit med mig genom livet på det viset, men mitt grundsystem är fortfarande detsamma som då jag var tonåring. (Tur att jag alltid har gillat ordning och reda…) Har du något kanonrecept på att vara ”effektiv” får du gärna dela med dig! Mina öron och mitt hjärta är vidöppna.

Continue Reading