Vilken underbar dag! Vårvindar friska och solsken i blick. Jag glömde vattna i trädgårdslandet och orkade inte räfsa upp gräset till täckodlingen, men jag kom ut på långpromenad med maken, hade ett givande studiemöte med triaden och har fyllt på frysen med gratis nyttigheter.
Ibland glömmer jag bort hur vackert det är här. Kanske inte glömmer direkt, jag promenerar ju i närområdet mer eller mindre varje dag. Det handlar mer om att jag blir hemmablind och börjar ta allt det vackra för givet. Det märks att många äldre håller coronatristessen på avstånd bl.a. genom promenader i vårt naturreservat. Varje dag ser jag bilar på kyrkoparkeringen och hurtbullar med kartor i högsta hugg. Härligt!
Tur att S gillar att skörda vad-som-nu-behöver-skördas. Idag plockade hon in två gigantiska bunkar med kirskål. När jag hade rensat och tagit hand om allt hade vi gemensamt lagt flera timmar på fyra 200-gramspåsar med förvälld kirskål. Med tanke på att finbutiker sålt denna delikatess för 600 kr/kg så var det kanske värt vårt jobb? Nu kan vi äta nyttig delikatess också i vinter.
Avslutningsvis vill jag skriva om min dröm att vara kulturtant i Stockholm. Då och då går jag in på Hemnet och kollar in tjusiga lägenheter från förra sekelskiftet i Vasastan. Idag hittade jag två lägenheter som Kronofogden lagt ut på exekutiv auktion. Det har jag aldrig sett där förut. Visst finns det alltid fastigheter som Kronofogden vill bli av med, men jag har aldrig sett några i just Vasastan. Är det coronaviruset som ställt till det? Och hur vanligt kommer det att bli med exekutiva auktioner framöver? Jag vill att allt ska vara som vanligt, men det är det ju inte. Att landa i de små glädjorna, som t.ex. skördat lyxogräs, hjälper mig åtminstone att förhöja livskvaliteten.
Jag hittade en rolig lista hos min syster och tänkte att det kunde vara bra att börja söndagen med att tänka på våren ur lite olika perspektiv. Annikas liv har rätt drastiskt förändrats med coronavirusets framfart till skillnad från mitt, men jag kan konstatera att jag inte är helt oberörd jag heller.
Rangordna våren i relation till de andra årstiderna!
Jag vet, jag vet. Alla fåglar kommit re’n, glad såsom lärkan i morgonstunden och sköna maj i all ära… Våren borde vara en självklar etta enligt många, men för mig är hösten alltid nummer ett. Jag härleder detta faktum till att jag är ett oktoberbarn och att jag svettas då det är för varmt. Man kan alltid klä på sig ett extra lager, men det är inte lika lätt åt andra hållet. Nåja, nu är det våren vi pratar om. Jag kan konstatera att våren kommer näst längst ner på min lista utan att det betyder att jag ogillar den. Jag älskar för det första att vi har fyra distinkta årstider här i Sverige. Dessutom älskar jag att odla, men det roligaste är ju att se det odlade växa och att skörda, inte att gödsla, göra sig av med ogräs och vara orolig för att det kanske är för varmt, för kallt eller för torrt hela tiden.
Så här ser alltså min lista ut: 1. höst 2. jul 3. sommar 4. vår 5. vinter
Du kan protestera om du vill, men jag kommer inte att lyssna.
Hur är den här våren i jämförelse med förra?
Våren 2019. Många av familjens äldre vänner, släktingar och bekanta gick bort och jag var på fyra begravningar under våren. På något vis tröstar det mig att de fick dö i ”lugn och ro” och att det fick komma då det skulle. Ja, förutom en körkompis som var alldeles för ung. Trots att döden var så närvarandet hände det mycket annat fint. Höjdpunkten var att fira in ”sista året som 40+” på Yasuragi med min fina vän. Min kalender var full av sådant som är JAG. Det var jobb på SFI, promenader, fika, middag, handarbetscafé, körövningar och uppträdanden, vi var värdfamilj till ett par amerikanska körtjejer, trädgårdsdagar och resor både i och utanför Sverige och vi umgicks mycket med storfamiljen. Det var en fantastisk vår som sedan övergick i en helvetessommar, men det är okej. När jag tittar igenom min blogg (ännu en gång är jag så tacksam över att den här dokumentationen finns) och kalender känner jag mig glad och tacksam över livet som det såg ut då.
Ska jag då jämföra det jag har nu kan jag konstatera att vi fått mycket gjort i coronatider, men att det är träligt att inte kunna vara lika social som vanligt. Jag tycker även synd om människor som påverkats direkt och indirekt både då det gäller hälsan och rent praktiskt. Oro, osäkerhet, väntan, drastiska förändringar… ”Det är som det är och det blir som det blir.” Det må låta fatalistiskt, men samtidigt är det hjälpsamt att landa i att vara trygg i nuet istället för att leva i en orolig framtid.
Var möter jag helst våren och varför?
I trädgårdslandet. Igår frågade min syster när mitt odlar-intresse vaknade. Det är lite svårt att svara då jag från början var en smått ovillig planttant. Numera är dock känslan av att stoppa händerna i jorden, med eller utan trädgårdshandskar, oslagbar.
Bästa respektive sämsta med våren?
Det bästa är känslan av uppvaknande, hopp och lust. Det sämsta är att jag ofta blir överväldigad av att det finns så mycket att göra. Aprilväder är inte heller någon favorit hos mig.
Vårskriket, ja eller nej?
Absolut! Nästan varje år.
Hur ser (såg) mina vårplaner ut?
Eh, tja, vi fick superanpassa dotterns påskbröllop och fick ett underbart minne att ta med oss efter det. Förutom Stockholmsresan, som ju aldrig blev av, hade vi inte så mycket planerat. Jag studerar hemifrån till ”samtalsterapeut med e-hälsa”, så rent praktiskt är det mest bara mitt sociala liv som verkligen ser annorlunda ut än det hade gjort om tiderna varit andra.
Nästa plan som kommer att justeras efter omständigheterna är yngsta dotterns student. Den dagen, den glädjen. Vid det laget har det dock hunnit bli sommar.
Vad tittar jag på/läser just nu?
Trädgårdsböcker, ”Fader Brown” på svtplay och ett och annat avsnitt av Outlander.
Vad tränar jag helst under våren?
Jag vet inte vad jag ska svara. Jag promenerar precis som vanligt, men saknar faktiskt skärgårdsgymmet som jag inte har velat besöka under omständigheterna. Mitt liv är ganska o-stockholmskt och den mesta träningen får jag i vardagen då jag gräver i trädgården och lyfter tunga grejer.
Nya vårplagg i garderoben?
Inte ett endaste. Jag ser ut som en slashas mer eller mindre varje dag. Funderar på om det inte hade varit en god gärning till mina medmänniskor att se till att skaffa nya gummistövlar och ta på mig lite mer estetiskt tilltalande arbetskläder.
Typisk vårmat jag längtar efter?
Sparris! Alltid sparris. Kirskål och nässlor förgyller också ”ofta” våra gommar under våren sedan vi flyttade tillbaka till Sverige.
Lämpliga vårutflykter?
ARK56! Vi valborgseldar alltid på brorsans vitsippsö, så också i år, även om det blev till första maj. Apropå vitsippor så är Ådalen i Jämjö otroligt vackert under våren. Blekingeleden är fantastisk. Vi bor ju i Sveriges Trädgård, så jag klagar inte på utbudet!
Vad ser jag mest fram emot den här våren?
Hade frågan kommit då det fortfarande var vinter hade jag sagt dotterns bröllop. Nu känns det som att våren närmar sig sitt slut och att jag längtar tills jag får sätta ut tomater och de andra grödorna.
Något jag är extra nöjd med den här våren?
Jag är väldigt nöjd med att vi fått så fint i ladan och att vi hela tiden har en riktning framåt. Jag är tacksam för ”gör om, gör bättre”, för förlåtelsens princip och för att jag klappar mig själv på axeln lite mer ofta nu för tiden. Jag är så glad över tillfället jag har att genomföra drömmen om en ny yrkesmässig inriktning såhär lite senare i livet. Dessutom är jag glad över att komposthögen blivit en lyxig, om än tillfällig, förvaring för perenner som ska få en permanent plats när det väl är dags för trädgårdslyftet.
Hur ser din variant på vårlistan ut? Haka gärna på!
Torsdag 30 april 2020. Idag är det 51 år sedan björkarna susade och liljekonvaljer förgyllde mina föräldrars bröllopsdag. Det är smart att lägga sina egna högtidsdagar till samhällets röda kalender. Då garanteras man ledighet så fort det är dags att fira. Om man inte jobbar skift, som min far till exempel. Och hans arbetsdagar sammanstrålade ovanligt ofta med midsommar och jul. Med en stor familj som han alltid såg till att värna om gjorde traktamenten och övertidsersättning stor skillnad i lönekuvertet.
Det är intressant, det där med kärleksspråk. Som samtalsterapeut har jag påmints om hur viktigt det är att öva på att uppfatta andras kärleksspråk för att förstå dem på riktigt. Ett förhållande har större chans att utvecklas till något starkt och hållbart om vi strävar efter att förstå vår partner, vår vän, vår arbetskamrat. Har du inte gjort testet än är det kanske dags?
Glad Valborg till dig! Jag hoppas att du får uppleva åtminstone lite eld i hjärtat denna kalla, ruggiga dag. Själva eldar vi imorgon. Under dessa märkliga tider kan man ju bestämma över både det ena och det andra på egen hand och eftersom det ändå inte eldas officiellt någonstans går det finfint att tillrättalägga Valborg så det passar våra behov. Apropå obekväma arbetstider och sådär.
Bön från öknen i Utah: ”Lord, we thank Thee for the moisture.” Jag fnissade när jag hörde det, kanske för att jag tycker att ”moisture” är ett av de engelska ord jag tycker minst om. Däremot har jag kommit att förstå den stora tacksamhet för varje liten droppe regn som ökenbor känner.
Just nu är det riktigt torrt i marken. Stora delar av Sverige har väl påfyllda vattenreserver, men hos oss ute på ön är det fortfarande torrt. När jag hörde regnet smattra mot biltaket igår blev jag därför alldeles varm i hjärtat! Vi fick kanske inte så mycket regn, men tillräckligt för att åtminstone ge hela naturen ett slags färgförstärkande filter.
I ”växthuset” grönskar det också för fullt. Tomaterna har vuxit dåligt de senaste veckorna då jag har haft dem i verandan under dagtid. Det har nog helt enkelt varit för kallt, så jag låter dem stå på heltid här inne fram tills att de kan flytta ut. Auberginerna ser fina ut och pelargonerna mår verkligen mycket bättre i år än förra året överlag. Längst ner ser du basilikan som toppades för några dagar sedan. Vi har ätit basilika varje dag sedan dess. Smarrig tomatsallad med fetaost, rödlök och färsk basilika är bland det godaste som finns. Stockrosorna har också tagit sig bra. Frågan är bara var jag ska ställa dem? Mängder av luktärter har fått flytta ut, även om de fortfarande står i sina ”växthus” (fryspåsar). Tydligen tål de att temperaturen går ner till -8°C och dit lär vi inte komma även om det säkert ligger en eller annan frostnatt framför oss. Där nere har jag fem sorters potatis som ska sättas ut i landet på fredag. Och detta var nog allt från planttanten för den här gången!
På lunchbordet idag stod en kastrull nässelsoppa och hårdkokta ägg köpta hos Mimi vid kvarnen här på Sturkö. Jag räknade ut att fyra portioner gick på i runda slängar 30 kronor.
Nässlor är inget att hänga läpp över. Som späda plantor passar de i matlagningen och när de blir grövre skördar man dem till nässelvatten, fantastiskt gödsel till trädgårdslandet.
Det var det här receptet jag utgick ifrån. Jag hade ingen sherry i, däremot både creme fraiche, paprikapulver och finhackad lök. Ta på dig trädgårdshandskar, ta med dig saxen ut i ogräshavet och skörda både kirskål och nässlor! Förväll lite och stoppa i frysen för primörsmaker senare under året.
Den lilla stjärnpelargonen överlevde knappt förra sommaren, men den verkar må riktigt bra i år! Jag visste inte ens att blommorna ser ut såhär, nästan som Gränna polkagrisar. Inte är de särskilt vackra, men onekligen roliga.
Några som jag däremot tycker är vackra är tulpanerna i Iittalavasen i köket. Alla kommer från våra rabatter och hade alltså överlevt ända tills jag kom med kniven. Idag fångade jag ett rådjur mitt i akten – han hade hunnit halshugga ett gäng blommor i stenmursrabatten, så jag hade väntat lite för länge med tredje omgången Trico Garden. Den rackaren hade åtminstone sparat de allra tjusigaste fyllda godingarna, så jag är tacksam.
I grindstolparna står minipåskliljorna från bröllopet kvar och blommar helt fantastiskt. De var väldigt prisvärda! Det tråkiga med hårt drivna växthusblommor kan vara att de blommar över innan man hinner säga ”grisfis”, men jag tror att Mimi här på ön behandlar dem med lite större värdighet.
Jag ont i hela kroppen ikväll efter att ha haft fingrarna i jorden halva dagen. Jag har fortsatt rensa i landet, några dahliaknölar har satts i krukor, lökarna kom äntligen i jorden, tomater, basilika och aubergine har pysslats om och så har jag funderat över pelargonernas ve och väl. Det hade varit trevligt med en fin pelargontrappa att ha här utanför verandan, så vi får se om jag kan lura maken att snickra ihop en. Bilden som får stå för inspirationen hittade jag här.
Ibland är naturen onaturligt vacker. Grannen tipsade maken om en ny promenad härom dagen då det var övningskörning på gång. Idag gick alla hemmavarande familjemedlemmar för att njuta av Blekingefärgerna och det stilla vattnet. Ibland känns Sturkö verkligen som hemma och andra dagar undrar jag vad som hände och hur vi hamnade här. Verkligheten överträffar som så ofta sagorna, något som jag påminns om då jag tittar tillbaka på mitt liv. Idag längtar jag till kvällsdopp och grillkvällar, pocketböcker och härligt, stökiga familjeträffar. En vacker dag är vi där.
Jag kan knappt skilja dagarna från varandra längre. Coronakoma? Vi studerar, äter, spelar spel och sover här hemma. Just nu oroar jag mig för torkan också. Det är snart dags att få potatisen i jorden och det är väldigt torrt. Det hjälper väl att täckodla, men ändå… Det vackra vädret ger dock inte bara upphov till oro. Jag plockade fram solstolen och satt här en stund och njöt med en tjock vinterjacka svept omkring mig. Vindarna är fortfarande kalla och det är lätt att vara överentusiastisk när ljuset äntligen har kommit tillbaka, men åh, vad jag älskar den här tiden på året!
Igår var det dags att laga till de sista morötterna som plockades upp ur jorden för några dagar sedan. Samtidigt var det dags för den första vårskörden då vi gjorde en riktigt smarrig tomatsallad med mozzarella och egenodlad basilika. Det är ändå lite extra roligt, och lite godare, att äta mat som man drivit upp själv.
Maken och hans lillasyster har gått en tecknarkurs de senaste månaderna. Igår övade de på att teckna porträtt. Detta är svägerskans tolkning av maken och den var så fin så den fick komma upp på första parkett i köket. Jag drabbades tyvärr av ett okontrollerbart fnitteranfall då jag fick se makens tolkning av svägerskan. Jag vet att det inte var snällt, men förra veckans kaktusstudier var kanske mer hans grej än kvinnoporträtt. Tolkningen av en av de manliga kursarna var dock riktigt bra! Jag tolkar det som att det han behöver öva på mer är hår. Jag ser själv fram emot första körövningen på jättelänge då vi ska ha en ”social distansering”-övning imorgon. Vi får väl se hur det ska gå till, men jag hörde något om två meter mellan stolarna och noter på plats då vi kommer. Det blir spännande att se! Jag vet att coronaviruset inte är på väg att försvinna, men nog är det okej att önska sig bort från detta märkliga mellanläge?
Igår var jag ett tjurkart. Inte hela tiden eller hela dagen, men när jag överväldigades av gräsrötternas tjocka system och det faktum att vi för tredje året i rad höll på att angripa dessa rötter. Jag älskar verkligen att hålla på i trädgården. Jag älskar att ta hand om det som växer, att följa tidens gång, gulla med gödsel och kanske lite fiberduk eller annat som kan tänkas förbättra de små plantornas förutsättningar. Jag gillar däremot inte att rensa ogräs, inte heller att slåss allt för hårt mot naturen. Vi ska ju samarbeta!
De senaste två åren har vi haft ett enkelt trädgårdsland. Det planerar vi att ha i år också. 2018 upplevde vi den torraste och varmaste sommar som har uppmätts i våra trakter. 2019 blev lite bättre, men vattnet i brunnen tog slut då också. Det har inte snöat märkbart på hela vintern, men i år ska i alla fall vattenförråden vara väl påfyllda. Jag har slagits med kållarver, jordloppor, pistillröta, potatisbladmögel, rådjur, fasaner, frost, skorv, sorgmyggor och allt möjligt annat. Jag har accepterat att dessa angrepp är en del av planttantslivet. Även Sara Bäckmo råkar ut för liknande missöden, kanske ännu mer. Hon verkar dock snabb på att upptäcka angreppen och vet vad som är vad, vilket gör att hennes skördar blir fantastiska. Själv är jag glad när vi kunnat äta så mycket egenodlad mat som vi har. Dessutom var trädgårdsterapin i efterhand nödvändig för min överlevnads skull, både 2018 och 2019. Det är kanske väl dramatiskt uttryckt, men jag förstår verkligen hur det kommer sig att man skickar folk att jobba i trädgårdar då de har tagit slut.
Rådjursstaketet ska flyttas och bli högre. De är viga och hungriga, de där vackra odjuren, och de skyr inga medel för att ta det de vill ha. Maken har testat några olika modeller, men nu är han övertygad om att han har kommit på något som ska fungera. Dottern är en sann estet som gillar att drömma, skriva och komponera, men när hon sätter fart att arbeta är hon som en maskin. Jag är ytterst tacksam för hennes insatser och tänker att vi nog ska få till något bra i år också.
Skissen över landet 2018 skulle jag rita om och göra mer detaljerad, men det blev aldrig av. Istället…
… använde jag baksidan för att göra den nya planen för 2019 för att hålla koll på växelbrukets fällor. Skörden blev mycket bättre än första året av flera orsaker, men rådjuren åt upp allt för mycket av det som kom upp. När de väl hade kommit på hur de skulle forcera stängslet hade vi inte mycket att sätta emot.
Just nu är vi i början på odlingsåret 2020. Jag är förväntansfull och hoppas kunna utveckla mitt kunnande och få användning av det jag lärt mig så här långt. Det verkar som att jorden jag använde då jag omskolade tomaterna tog med sig något skräp, för trots att både potatisbladmögel och pistillröta har tagit mycket av de föregående årens skördar var plantorna vid den här tiden på året jättefina både 2018 och 2019. Så är inte läget i år. De ser redan ut att ha gått på en eller annan livsmina, men så länge det finns liv finns det hopp. Inte sant? Om inget annat lär chiliskörden bli lika fin som vanligt. Suck.
… och en flera hundra år gammal ek börjar sitt liv som ekollon.
Vi har följt den här resan sedan i höstas då jag plockade in ett gäng ekollon som lades i blöt och sedan fick en rensning och nytt vatten med jämna mellanrum. Till slut hade jag gett bort eller slängt alla utom en. Det är den som nu står här i all sin prakt!
Så här såg det ut under vintern någon gång:
Tänk ändå vad naturen är fantastisk! Jag blir lika fascinerad varje gång jag tänker på det. Livets gång. Födelse och död. Igår fick vi reda på att en av barnens barndomskamrater hastigt har gått bort. Mitt hjärta blöder för hans mamma och resten av den stora familj som älskade honom så mycket. Det blir tomt efter honom. Det finns många roliga minnen av honom och mycket fint att vårda. Jag hoppas att de som finns kvar kan läka och ta med minnet av honom in i en ljusare framtid.
