Ditten och Datten

And so it goes.

17 juni, 2020 2 kommentarer

Igår var det dags för begravning igen. Fars kusin såg dagens ljus på julafton 1931 och har levt ett långt liv kantat av både vedermödor, kärlek och dålig hälsa. Jag kände inte R särskilt väl, men mina två yngsta syskon tillbringade jättemycket tid med honom, hans sambo och hans syster.

Det är intressant, det där med begravningar. Vi människor mår bra av seder och traditioner. Vi firar start och landning, jublar vid födelse och sörjer vid död. Vi som var närvarande igår hade lite olika syn på hur begravningen var, precis som det ska vara. Vi har alla våra personliga referenser och reagerar därför olika på det som sägs och presenteras. Själv tyckte jag det var en fin begravning. Prästen hade en personlig relation till R och det är alltid en bra början. Själv var jag ovanligt oberörd. Jag fick en tår i ögat då jag såg R:s gamla vänner i raden framför mig och undrade om de satt och tänkte ”Är det jag nästa gång?”.

I sedvanlig ordning tog vi en liten runda på kyrkogården. Min faster hade gjort så fint på farmor och farfars grav. När jag ser den pampiga stenen och läser ”Thure Lambert” får jag alltid känslan av att här ligger en godsägare och hans hustru begravna. Min farfar och farmor ägde visserligen sin lilla gård, men de hade det ekonomiskt knapert och fick kämpa hårt. När jag ser på den rika skatt de lämnat efter sig tänker jag på Abraham i 1 Mosebok 22:17 och löftet ”därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand”.

Bakom farmors och farfars gravsten hittar vi också gravarna efter farfars far Sven August, hans bror Ernst, farfars bror Håkan och min farfars farfar Håkan Håkansson med hustru Kerstin ”samt deras trenne barn”. Håkan och Kersti(n) fick nio barn, varav bara sex levde till vuxen ålder. Hur klarar man ens det? Äldste sonen Gustav Adolf blev tre veckor gammal, Ingejerd dog samma dag hon föddes och Selma dog fem år gammal i scharlakansfeber. Dottern Selma d.y. dog sedan 15 år gammal i lungsot. Sonen Mattis blev förvisso vuxen och hann gifta sig, men mer blev det inte. Han dog i lunginflammation 1898. Sedan fanns det bara fyra barn kvar, varav en alltså var min farfars far Sven August.

För att sluta med lite mer ljus i sinnet vill jag dela med mig av farfars farfar Håkans friarbrev till Kersti(n). Håkan var mycket duktig på att ”skriva och uttrycka sig” och var traktens emigrantombud. På den tiden fanns ju inget internet och ville man ha kontakt fick det ske via brev. Tänk, vi som tyckte det var jobbigt att vänta på modemets uppkoppling! Hur som helst, här kommer delar av den text som Håkan skrev som nittonåring till den 21-åriga Kerstin den 28 december 1860:

”Kärleken är lifvets stora hemlighet, och grundorsak. Ungdomens mest berusande nöjen, och ålderdomens mäst samlade Glädje. Du är mig kär från ungdomens dagar, Du warit solen i mitt lif. Och hän till Dig min tanke jagar. Att finna frid från werldens kif, Du är mig kär! må mina öden, Bli ljusa eller möka här. Jag dock vill hviska in i döden. Du är mig kär! Du är mig kär. Du är mig kärast, af allt hvad lifvet egen kärt. Hwad renast gifs, vad högst, hvad skärast.

…

Älskade Kerstin! Tag i övervägande hvad Du här läser och belöna denna trofasta kärlek. Ett svar Kerstin! Jag vill icke bedja derom som om en nåd, Då Du finner av dessa rader att det är en rätt som jag fordrar. Swara mig innan detta årets slut. I annat fall tager jag det för ett afgörande nej. Förlåt mig denna otålighet Goda Kerstin, den är ju endast ett bevis av lifligheten i mina känslor. Jag har nu uttalat mina önskningar och förhoppningar, och vill till slut tillägga en bön:

Om Kerstin tycker att tiden är för kort, för att besvara mitt bref, eftersom före nämt år. Så kom Du och Dina Föräldrar Hem till wårt nästa Söndag kl: 11 fm.

Glad i sinnet, ännu gladare i hoppet slutar jag mitt brev.

Din Tillgifne Wän.”

Ps: Håkan och Kerstin gifte sig den 27 februari 1863.
Pps: Jag kunde lika gärna ha vuxit upp som en Svensson istället för en Håkansson då Sven Augusts barn ibland fick heta Svensson efter honom själv enligt gammal sed. Hur mycket av min identitet ligger inte i ”att vara en Håkansson”? Hehe.

And so it goes. Den här boken vill jag ha!

Ditten och Datten

Framsteg.

16 juni, 2020 Inga kommentarer

Blommor från en tacksam klient. Hen borde få blommor av mig också med tanke på hur mycket jag lärt mig på vägen! Jag ”övar” och fascineras mer och mer över hur en människa kan hitta svar om någon ställer de rätta frågorna.

Jag har pratat för mycket i hela mitt liv. När jag är tyst blir människorna nära mig oroliga. Vad är fel? Nu försöker jag bli bättre på att hitta balansen mellan när jag ska vara tyst och när jag kan ta ton. När ska jag fråga, när ska jag lyssna, när ska jag agera skav? När är det min plikt att hålla tyst? Frågorna är många, de viktiga svaren är få. Och att höra den lilla rösten är inte alltid lätt.

Ditten och Datten

Skönskrift på burk.

14 juni, 2020 Inga kommentarer

Ska jag försöka räkna ut vad jag har lagt mest tid på i mitt liv förutom att sova, hålla på med mat och vara en social varelse finns det några saker som slåss om förstaplatsen. Jag höll på med scrapbooking varje dag under några år, har sytt, broderat och stickat en hel massa och vet inte hur många timmar jag har ägnat mig åt att läsa, men jag tror ändå att antingen musik eller kalligrafi kniper guldmedaljen. Jag brukar ju säga att jag kan lite om väldigt många olika saker, men jag tror nog att jag kan (kunde) mer om kalligrafi än om det andra jag pysslar med då och då och från och till. Ja, alltså, jag pratar ju inte om att jag är Ylva Skarp eller Wang Xizhi…

När äldsta dottern skulle gifta sig plockade jag fram mina bläck och pennor för första gången på många år. Att skriva kalligrafi är som att spela fiol. Jag vet var tonerna sitter, men efter ett långt uppehåll hittar jag kanske inte dit med samma säkerhet. Har man inte skrivit för hand på länge är det lätt att få skrivkramp, man håller kanske inte pennan lika avslappnat som innan och tekniken kräver egentligen att du skriver lite varje dag. Det har jag sålunda gjort sedan jag insåg att armen kändes som en spänd båge då jag skulle skriva placeringskort och vigselbevis. Det senare ska jag förresten skriva om när jag på riktigt har fått in skriften i min hand igen.

Jag har plockat fram några riktigt bra tutorials från Lindsey Bugbee som driver hemsidan The Postman’s Knock, men annars sitter jag bara och låter pennan gå medan jag lyssnar på en föreläsning eller pratar med någon. Kladdpapperet här ovan kanske avslöjar vad jag studerade förra veckan? Fortfarande sitter inte tekniken precis som den ska och jag lägger såklart inte ner tiden som behövs om jag ska bli riktigt bra, men jag har roligt och känner att jag får utlopp för något slags kreativitet! Nästa steg är att städa ut kalligrafilådan, göra rent alla pennor och slänga det som faktiskt inte går att använda längre. Det sitter hårt åt då vissa saker har följt med mig sedan tonåren! Men det är väl så det är. Allt har sin tid.

https://youtu.be/Aq9uF6-Q4gU

Ditten och Datten

Långlördag.

13 juni, 2020 Inga kommentarer

Det här är min jordfabrik, en 70-liters plastlåda med lock. Jag öste i gammal jord från en stor kruka och blandade i en hink bokashi som stått på jäsning inomhus i några veckor. Nu har den stått på skuggsidan i några veckor för att låta bokashin bli mer jord än matrester och för att bli mindre sur. Enligt utsago ska det här vara riktigt potent dynamitjord och jag ser fram emot att få riktigt bra resultat i landet! Det märks att apelsinskal och majskolvar tar längre tid att bryta ner, men jag är ändå förvånad över hur fort det har gått.

Purjo tar lååång tid från frö till köksbord. Fröna är så små och söta och jag hoppas att bokashin ska hjälpa själva purjolökarna att bli mer lika affärsköpta sådana än vårlökarna de liknade förra året.

Luktärterna fick en omgång nässelvatten och minsann, jag tror de fick lite extra skjuts av det! Idag röjde maken i trädgården, så nu har jag två nya hinkar nässelvatten på gång. Jag har alltid använt för dålig jord och gödslat alldeles för lite. Kan det bli ändring på det nu? Aubergineplantorna i Lidl-växthuset har tagit fart sedan de fick flytta ner i ny jord och in i värmen. Jag har inga stora förhoppningar om skörd, men kanske?! Vi har åtminstone mängder av fina rädisor. Synd att det är typ den minst användbara grönsak som finns, hehe. Många av tomatplantorna har börjat få blomknoppar! Så roligt att se efter alla mina tomatbesvikelser i år.

Ditten och Datten

Sturkö Secondhand och Vernissage.

12 juni, 2020 Inga kommentarer

Det är inte ofta det öppnar en ny verksamhet här på Sturkö. Jag applåderar Maria som med ihärdighet jobbat mot att kunna öppna en butik i kyrkans sockenstuga då hon tyckte att det var synd att den bara användes en gång om året. Second hand-delen är redan igång och så småningom ska också konstnärer av olika slag kunna ställa ut sina verk till försäljning i butiken.

Maria har haft försäljning på nätet länge och nu utvecklar hon sin verksamhet åt motsatt håll än de flesta andra. Spännande! Jag tycker att prissättningen verkar vara helt okej. Jag köpte en beige sommarponcho för 39 kronor och det här vackra örngottet för en tia. Det ska få ligga på gästsängen/soffan i arbetsrummet och kan få bli huvudkudde om jag behöver vila en stund.

Ditten och Datten

Nu har vi sjungit för fullt!

9 juni, 2020 4 kommentarer

Vilken dag vi fick! Det blev ju jättebra trots begränsningarna. Vädrets makter var med oss, maten räckte och studenten själv var på strålande humör.

Jag passar på att skryta lite. Det får man som mamma har jag lärt mig.

Det var så roligt att se studenterna tillsammans! Farmors mössa har varit med på många festligheter. Dotterns lär hamna i en hattpåse i garderoben för att sedan påminna om våren då corona tog över.

Extrasyrran i Tyskland stod i familjechatten som upptagen. Det gjorde också mamma… ? Hennes kalljästa krans var i alla fall med på kalaset genom min systers omsorg. Jag och alla mina syskon har haft den på gottebordet vid våra studentfiranden, så det kändes fint. Tack M!

Så här såg det ut innan gästerna bjöds in till maten…

… och såhär. Pastasallad blir det till lunch idag också, men nästan allt annat tog slut. Det står en liten bit studentmössetårta kvar i kylen som själva studenten ville komplettera matcirkeln med idag. Roligt att maten uppskattades!

Idag vaknade jag till ett småstökigt kök, men nu är huset fullt med vackra blommor och lite mer ordning och reda. Livet fortsätter och om några timmar tar nästa studentfirande vid. Fint så.

Ditten och Datten

Äntligen!

8 juni, 2020 8 kommentarer

Det må vara kris och krig åt alla håll och kanter, men idag ska vi glädjas med vår yngsta dotter då hon tar farväl av sin skoltid. Det blir ett litet firande mot vad hon hade önskat, men vad gör man? Man riktar näsan framåt och lyfter blicken uppåt. Försök hindra mig från att gråta. Det kan jag göra vare sig jag står på Stumholmen eller på Chapmanskolans gård.

Vi får väl låta farmor och kusinerna gå in en familj i taget innan de sätter sig ute för att äta. Allt går att ordna! Bara de tar på sig så de inte fryser. Hurra!

Ditten och Datten

På spaning efter den tid som flytt.

6 juni, 2020 2 kommentarer

Igår var jag hemma hos fars kusin med anledning av en kommande bodelning. Kusinen har somnat in och därmed har en av grenarna i släktträdet nått vägs ände. Jag hamnade framför fotoalbumen, som vanligt, och sörjde det faktum att det bara fanns ett fåtal anteckningar. Påminnelse till oss alla: bilddokumentation behöver kompletteras med text!

Hur kände de egentligen för varandra, de här systrarna Johansson/Aronsson? De umgicks åtminstone ofta med varandra vad det verkar, dessutom under emellanåt trevliga omständigheter. Jag önskar att jag kunde ha fått vara en fluga på väggen. Från vänster till höger ser du Ester, farmor Nanna, Edit, Lilly, Elna och Sabina. Både ”moster Lilly” och ”moster Sabina” hade barn som inte fick några barn, så det tog stopp på minst två ställen. Å andra sidan fick farmor sju barn och 26 barnbarn, så det kompenserar kanske.

Igår hängde jag med min faster och farbror, mycket trevligt, och imorse skickade en annan faster följande vers:

Jag är glad över att kunna ha en god relation till så många av mina släktingar. Det är en ynnest att kunna förstå var man kommer ifrån på lite olika plan. Och jag vet att vi är flera som njuter av och är tacksamma över regnet som fallit de senaste dagarna. Lev väl!

Ditten och Datten

Mors dag 2020.

31 maj, 2020 2 kommentarer

Mors dag har alltid varit en dag i tacksamhetens tecken för mig. I morse fick jag härlig frukost på sängen, en vacker blombukett med solrosor (mitt signum) och en fantastisk bild med mitt favoritcitat. Dottern frågade vilken mors dag som varit min bästa och jag berättade att det alltid varit den senaste. Ännu ett år som mamma till våra barn, den bästa skola som tänkas kan.

”Carry on!” har varit mitt motto under ett bra tag nu. ”Fortsätt!” funkar kanske lika bra, men nu blev det så. Jag gillar tanken på att rikta ut vägen framåt efter att ha samlat ihop sina tankar. Det kan gälla en tuff period i livet, en vanlig dag eller efter att ha slutfört ett projekt. Det passar nästan alltid, bara man också har tagit sig tid till eftertanke. Som mamma har jag många, många gånger fått samla ihop mig för att fortsätta framåt. Jag är ödmjuk inför det stora ansvar man har i detta uppdrag och är otroligt tacksam för all hjälp jag fått från olika håll och kanter för att klara av det. Jag är tacksam för maken. Att vara två om föräldraskapet är en ynnest. Jag är tacksam för mammas uppmuntran de gånger jag undrade eller var frustrerade över något. Jag är tacksam för alla de mentorer som har guidat mig, men också våra barn framåt. Familjen, storfamiljen, resten av släkten. Vänner i kyrkan, grannar, klasskompisar, lärare. Att uppfostra ett barn är ett lagarbete. Ensam är inte stark, nä, det behövs verkligen en hel by.

Härom dagen var jag och min syster här vid gravarna och gjorde iordning inför mors dag. Jag tänker inte att mamma är kvar vid sin gravplats, men när vi fixar iordning för att det ska vara fint där känner jag mig nära henne. Förstår henne bättre, möter henne på min väg i medelåldern och tänker att det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte behöva sörja alls.

Idag blåser det ordentligt. Flaggstången är rak, men vajar den också när byarna trycker till. Det är första dagen med flaggan i topp och jag tycker det känns så fint att vi får fira moderskapet på det här sättet.

Ditten och Datten

Lång dags färd mot tomater.

27 maj, 2020 2 kommentarer

Nu är de satta på plats, klenisarna. De har avhärdats i några dagar och ska nu få vänja sig vid solen och flyttas till ladans södervägg. Vi får se om det blir några tomater i år! Annars lär det bli mer än nog av chili att bita i, så vi får väl öva på att klara av hettan.

I år erbjuder vi en blandning av gammalt stallströ, Jem & Fix billiga trädgårdsjord och lite tomatnäringpellets. Jag ska vattna med nässelvatten när plantorna har acklimatiserat sig till de stora byttorna, så de ska nog slippa svälta ihjäl. Chiliplantorna och ett par av paprikaplantorna har redan blommor, men de brukar inte alltid klara omplanteringen. Vi får väl se! Livet som planttant är alltid överraskande spännande…