Det må vara kris och krig åt alla håll och kanter, men idag ska vi glädjas med vår yngsta dotter då hon tar farväl av sin skoltid. Det blir ett litet firande mot vad hon hade önskat, men vad gör man? Man riktar näsan framåt och lyfter blicken uppåt. Försök hindra mig från att gråta. Det kan jag göra vare sig jag står på Stumholmen eller på Chapmanskolans gård.
Vi får väl låta farmor och kusinerna gå in en familj i taget innan de sätter sig ute för att äta. Allt går att ordna! Bara de tar på sig så de inte fryser. Hurra!
Igår var jag hemma hos fars kusin med anledning av en kommande bodelning. Kusinen har somnat in och därmed har en av grenarna i släktträdet nått vägs ände. Jag hamnade framför fotoalbumen, som vanligt, och sörjde det faktum att det bara fanns ett fåtal anteckningar. Påminnelse till oss alla: bilddokumentation behöver kompletteras med text!
Hur kände de egentligen för varandra, de här systrarna Johansson/Aronsson? De umgicks åtminstone ofta med varandra vad det verkar, dessutom under emellanåt trevliga omständigheter. Jag önskar att jag kunde ha fått vara en fluga på väggen. Från vänster till höger ser du Ester, farmor Nanna, Edit, Lilly, Elna och Sabina. Både ”moster Lilly” och ”moster Sabina” hade barn som inte fick några barn, så det tog stopp på minst två ställen. Å andra sidan fick farmor sju barn och 26 barnbarn, så det kompenserar kanske.
Igår hängde jag med min faster och farbror, mycket trevligt, och imorse skickade en annan faster följande vers:
Jag är glad över att kunna ha en god relation till så många av mina släktingar. Det är en ynnest att kunna förstå var man kommer ifrån på lite olika plan. Och jag vet att vi är flera som njuter av och är tacksamma över regnet som fallit de senaste dagarna. Lev väl!
Mors dag har alltid varit en dag i tacksamhetens tecken för mig. I morse fick jag härlig frukost på sängen, en vacker blombukett med solrosor (mitt signum) och en fantastisk bild med mitt favoritcitat. Dottern frågade vilken mors dag som varit min bästa och jag berättade att det alltid varit den senaste. Ännu ett år som mamma till våra barn, den bästa skola som tänkas kan.
”Carry on!” har varit mitt motto under ett bra tag nu. ”Fortsätt!” funkar kanske lika bra, men nu blev det så. Jag gillar tanken på att rikta ut vägen framåt efter att ha samlat ihop sina tankar. Det kan gälla en tuff period i livet, en vanlig dag eller efter att ha slutfört ett projekt. Det passar nästan alltid, bara man också har tagit sig tid till eftertanke. Som mamma har jag många, många gånger fått samla ihop mig för att fortsätta framåt. Jag är ödmjuk inför det stora ansvar man har i detta uppdrag och är otroligt tacksam för all hjälp jag fått från olika håll och kanter för att klara av det. Jag är tacksam för maken. Att vara två om föräldraskapet är en ynnest. Jag är tacksam för mammas uppmuntran de gånger jag undrade eller var frustrerade över något. Jag är tacksam för alla de mentorer som har guidat mig, men också våra barn framåt. Familjen, storfamiljen, resten av släkten. Vänner i kyrkan, grannar, klasskompisar, lärare. Att uppfostra ett barn är ett lagarbete. Ensam är inte stark, nä, det behövs verkligen en hel by.
Härom dagen var jag och min syster här vid gravarna och gjorde iordning inför mors dag. Jag tänker inte att mamma är kvar vid sin gravplats, men när vi fixar iordning för att det ska vara fint där känner jag mig nära henne. Förstår henne bättre, möter henne på min väg i medelåldern och tänker att det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte behöva sörja alls.
Idag blåser det ordentligt. Flaggstången är rak, men vajar den också när byarna trycker till. Det är första dagen med flaggan i topp och jag tycker det känns så fint att vi får fira moderskapet på det här sättet.
Nu är de satta på plats, klenisarna. De har avhärdats i några dagar och ska nu få vänja sig vid solen och flyttas till ladans södervägg. Vi får se om det blir några tomater i år! Annars lär det bli mer än nog av chili att bita i, så vi får väl öva på att klara av hettan.
I år erbjuder vi en blandning av gammalt stallströ, Jem & Fix billiga trädgårdsjord och lite tomatnäringpellets. Jag ska vattna med nässelvatten när plantorna har acklimatiserat sig till de stora byttorna, så de ska nog slippa svälta ihjäl. Chiliplantorna och ett par av paprikaplantorna har redan blommor, men de brukar inte alltid klara omplanteringen. Vi får väl se! Livet som planttant är alltid överraskande spännande…
Jag önskar så att jag kunde bidra med doft till denna bild. Det doftar ju alldeles ljuvligt ute just nu och jag är oändligt tacksam över att inte vara jätteallergisk som många andra är vid den här tiden. Så här vackert är det i min bror och svägerskas trädgård ett stenkast härifrån. Det ska byggas nytt där nästa år. Än så länge finns bara en stenmur, en stenkällare och fantastiska syrener eftersom det förra huset inte längre står kvar.
Jag älskar Biofilias hemsida och alla spännande recept som finns att experimentera med där. Igår testade jag att göra syrenlemonad. Dessvärre blev min inte alls lika fin i färgen, utan ser likadan ut som den saft jag gjorde förra året efter ett recept utan upphettning.
Dagen avslutades i Bredavik med några av syskonen och deras familjer, utomhus. Det blev en sådan där ”klassisk” grill med lite grönsaker, korv och ett par köttbitar och så geggiga pommes strips. Jo, om man värmer två påsar i samma ugnsform (vi har inte varmluftsugn i sommarhuset) blir pommesen inte särskilt knapriga. Nåja, alla blev mätta, gräset blev klippt, sällskapet var trevligt och utsikten var fantastisk som vanligt.
Äntligen! När Blomsterlandet hade 50% på alla sina fröer köpte jag på mig både grönsaker och ettåriga blommor. Grönsakerna åker i jorden lite i taget, men de flesta av blomfröerna ligger fortfarande i sina påsar. Idag fyllde jag den fina byttan med hål i botten med lecakulor, ett lager fiberduk (så jag kan återanvända lecakulorna sedan) och ett par påsar vanlig planteringsjord. Fröerna var blandade med perlit för att vara lättare att sprida ut, det är därför kartongen ser så stor ut. Det fanns inga instruktioner om att lägga någon jord över, så jag hoppas att jag inte saboterade något med mitt centimeterdjupa lager på toppen. Det är sällan bilderna på dessa fröpåsar stämmer överens med verkligheten, men den här gången blir det kanske annorlunda? Jag ser fram emot ett vajande blomsterhav vid verandatrappan.
Igår åkte maken på utflykt för att fylla på med lite varor som behövs till projektet Trädgårdslandet. Han var även vänlig nog att köpa en 70-literslåda som ska få bli min bokashijordfabrik och en ny spade. Jag är lite fixerad vid ”Bäst i Test”-resultat, så jag hoppas att Granngårdens dubbelskodda spade ska fungera bra trots att den inte har vunnit några priser. Vår Oremspade var kanonbra, men lite felkonstruerad. Det visste vi från början, så vi är nöjda med att vi ändå fick så många fina år tillsammans.
Ja, den frågan ställde han häromdagen, maken. Jag satt där med höjda ögonbryn och undrade förvånat över varifrån denna märkliga fråga kom. Tyckte han att antalet pelargoner börjat gått överstyr? Jag har 21 pelargonkrukor och inte är det väl något konstigt med det? Hyser jag allt för starka känslor till mina modersplantor? Jag ger ju gärna bort pelargonbebisar?! Senast häromdagen hittade en av förra årets sticklingar som härstammar från en av mammas mårbackapellisar ett nytt hem.
Makens fråga gav mig chans att inventera och inspektera hur det står till. Då jag talar om moderplantor är det personen jag fått blomman av som får ge namn. Jag har mammas Mårbacka, mammas äppelblom, mammas vita, Bagittas Mårbacka, Bagittas vita, Karumos vita, Lindas Ålsta Frida (zonalpelargon), Lindas Swanland (zonalpelargon rosenknopp), Lindas Bob Hall (stjärnpelargon), Evas hängpelargon och Mimmis Mårbacka. Du ser. Efter förra årets tuffa vinter var det med nöd och näppe jag fick pelargonerna att komma igen och de fick inte heller någon ultimat sommar. De flesta ser redan bättre ut i år än de gjorde efter en hel sommar av gullande! Ja, några av dem har inte börjat blomma än förstås, men flera är redan igång. Jag klagade lite på Bob Hall här i veckan, men som du ser på bilden har han tagit sig och är nu jättesöt. Hans pappa, själva moderplantan, är dock lite klenare och spretar lite på det fula sättet.
Jag tog inte så många skott i år, utan har låtit de flesta pelargonerna bli lite vildvuxna. Den jättestora Mårbackan som min syster tog hit (består av tre samplanterade) blev däremot toppad och fick många bebisar. Jag tog hand om tre av dem, varav två överlevde, resten tog syrran hem. Jag provade att rota en av varje i såjord, pelargonjord och vanlig blomjord. De två sista var det som klarade sig och den sista har tagit sig allra bäst. Jag kan konstatera att det är onödigt att krångla till det. Det har varit toppen att ha ett litet ”växthus” i gästskrubben. Det har definitivt gett dessa skönheter den omsorg de verkligen behövde. Ett gäng har nu fått flytta ut i verandan för att vänja sig vid lite större temperaturväxlingar och några står kvar här i arbetsrummets fönster där de ibland får lite frisk luft vid öppet fönster. De gör mig glad! Så är 21 stycken för många? Nej då. Eller vad tycker du?
Idag har jag haft en riktigt bra dag full av krukor, jord, fårstängsel, Bredavik, delar av storfamiljen, sommarförberedelser och terapeutande. Jag är tacksam!
1. Coronalunch tillsammans, alla tre. Favoritsalladen just nu är tomat, gurka, basilika, torrostade solrosfrön och dressing på balsamvinäger och god olivolja. Så gott!
2. Äntligen har papperskopiorna på svägerskans fantastiska foton kommit. Några av favoriterna hänger i ljusslingan i hallen och påminner nu om en av de bästa dagarna i mitt liv!
Vilken underbar dag! Vårvindar friska och solsken i blick. Jag glömde vattna i trädgårdslandet och orkade inte räfsa upp gräset till täckodlingen, men jag kom ut på långpromenad med maken, hade ett givande studiemöte med triaden och har fyllt på frysen med gratis nyttigheter.
Ibland glömmer jag bort hur vackert det är här. Kanske inte glömmer direkt, jag promenerar ju i närområdet mer eller mindre varje dag. Det handlar mer om att jag blir hemmablind och börjar ta allt det vackra för givet. Det märks att många äldre håller coronatristessen på avstånd bl.a. genom promenader i vårt naturreservat. Varje dag ser jag bilar på kyrkoparkeringen och hurtbullar med kartor i högsta hugg. Härligt!
Tur att S gillar att skörda vad-som-nu-behöver-skördas. Idag plockade hon in två gigantiska bunkar med kirskål. När jag hade rensat och tagit hand om allt hade vi gemensamt lagt flera timmar på fyra 200-gramspåsar med förvälld kirskål. Med tanke på att finbutiker sålt denna delikatess för 600 kr/kg så var det kanske värt vårt jobb? Nu kan vi äta nyttig delikatess också i vinter.
Avslutningsvis vill jag skriva om min dröm att vara kulturtant i Stockholm. Då och då går jag in på Hemnet och kollar in tjusiga lägenheter från förra sekelskiftet i Vasastan. Idag hittade jag två lägenheter som Kronofogden lagt ut på exekutiv auktion. Det har jag aldrig sett där förut. Visst finns det alltid fastigheter som Kronofogden vill bli av med, men jag har aldrig sett några i just Vasastan. Är det coronaviruset som ställt till det? Och hur vanligt kommer det att bli med exekutiva auktioner framöver? Jag vill att allt ska vara som vanligt, men det är det ju inte. Att landa i de små glädjorna, som t.ex. skördat lyxogräs, hjälper mig åtminstone att förhöja livskvaliteten.
