Den lilla stjärnpelargonen överlevde knappt förra sommaren, men den verkar må riktigt bra i år! Jag visste inte ens att blommorna ser ut såhär, nästan som Gränna polkagrisar. Inte är de särskilt vackra, men onekligen roliga.
Några som jag däremot tycker är vackra är tulpanerna i Iittalavasen i köket. Alla kommer från våra rabatter och hade alltså överlevt ända tills jag kom med kniven. Idag fångade jag ett rådjur mitt i akten – han hade hunnit halshugga ett gäng blommor i stenmursrabatten, så jag hade väntat lite för länge med tredje omgången Trico Garden. Den rackaren hade åtminstone sparat de allra tjusigaste fyllda godingarna, så jag är tacksam.
I grindstolparna står minipåskliljorna från bröllopet kvar och blommar helt fantastiskt. De var väldigt prisvärda! Det tråkiga med hårt drivna växthusblommor kan vara att de blommar över innan man hinner säga ”grisfis”, men jag tror att Mimi här på ön behandlar dem med lite större värdighet.
Jag ont i hela kroppen ikväll efter att ha haft fingrarna i jorden halva dagen. Jag har fortsatt rensa i landet, några dahliaknölar har satts i krukor, lökarna kom äntligen i jorden, tomater, basilika och aubergine har pysslats om och så har jag funderat över pelargonernas ve och väl. Det hade varit trevligt med en fin pelargontrappa att ha här utanför verandan, så vi får se om jag kan lura maken att snickra ihop en. Bilden som får stå för inspirationen hittade jag här.
Ibland är naturen onaturligt vacker. Grannen tipsade maken om en ny promenad härom dagen då det var övningskörning på gång. Idag gick alla hemmavarande familjemedlemmar för att njuta av Blekingefärgerna och det stilla vattnet. Ibland känns Sturkö verkligen som hemma och andra dagar undrar jag vad som hände och hur vi hamnade här. Verkligheten överträffar som så ofta sagorna, något som jag påminns om då jag tittar tillbaka på mitt liv. Idag längtar jag till kvällsdopp och grillkvällar, pocketböcker och härligt, stökiga familjeträffar. En vacker dag är vi där.
Jag kan knappt skilja dagarna från varandra längre. Coronakoma? Vi studerar, äter, spelar spel och sover här hemma. Just nu oroar jag mig för torkan också. Det är snart dags att få potatisen i jorden och det är väldigt torrt. Det hjälper väl att täckodla, men ändå… Det vackra vädret ger dock inte bara upphov till oro. Jag plockade fram solstolen och satt här en stund och njöt med en tjock vinterjacka svept omkring mig. Vindarna är fortfarande kalla och det är lätt att vara överentusiastisk när ljuset äntligen har kommit tillbaka, men åh, vad jag älskar den här tiden på året!
Igår var det dags att laga till de sista morötterna som plockades upp ur jorden för några dagar sedan. Samtidigt var det dags för den första vårskörden då vi gjorde en riktigt smarrig tomatsallad med mozzarella och egenodlad basilika. Det är ändå lite extra roligt, och lite godare, att äta mat som man drivit upp själv.
Maken och hans lillasyster har gått en tecknarkurs de senaste månaderna. Igår övade de på att teckna porträtt. Detta är svägerskans tolkning av maken och den var så fin så den fick komma upp på första parkett i köket. Jag drabbades tyvärr av ett okontrollerbart fnitteranfall då jag fick se makens tolkning av svägerskan. Jag vet att det inte var snällt, men förra veckans kaktusstudier var kanske mer hans grej än kvinnoporträtt. Tolkningen av en av de manliga kursarna var dock riktigt bra! Jag tolkar det som att det han behöver öva på mer är hår. Jag ser själv fram emot första körövningen på jättelänge då vi ska ha en ”social distansering”-övning imorgon. Vi får väl se hur det ska gå till, men jag hörde något om två meter mellan stolarna och noter på plats då vi kommer. Det blir spännande att se! Jag vet att coronaviruset inte är på väg att försvinna, men nog är det okej att önska sig bort från detta märkliga mellanläge?
Igår var jag ett tjurkart. Inte hela tiden eller hela dagen, men när jag överväldigades av gräsrötternas tjocka system och det faktum att vi för tredje året i rad höll på att angripa dessa rötter. Jag älskar verkligen att hålla på i trädgården. Jag älskar att ta hand om det som växer, att följa tidens gång, gulla med gödsel och kanske lite fiberduk eller annat som kan tänkas förbättra de små plantornas förutsättningar. Jag gillar däremot inte att rensa ogräs, inte heller att slåss allt för hårt mot naturen. Vi ska ju samarbeta!
De senaste två åren har vi haft ett enkelt trädgårdsland. Det planerar vi att ha i år också. 2018 upplevde vi den torraste och varmaste sommar som har uppmätts i våra trakter. 2019 blev lite bättre, men vattnet i brunnen tog slut då också. Det har inte snöat märkbart på hela vintern, men i år ska i alla fall vattenförråden vara väl påfyllda. Jag har slagits med kållarver, jordloppor, pistillröta, potatisbladmögel, rådjur, fasaner, frost, skorv, sorgmyggor och allt möjligt annat. Jag har accepterat att dessa angrepp är en del av planttantslivet. Även Sara Bäckmo råkar ut för liknande missöden, kanske ännu mer. Hon verkar dock snabb på att upptäcka angreppen och vet vad som är vad, vilket gör att hennes skördar blir fantastiska. Själv är jag glad när vi kunnat äta så mycket egenodlad mat som vi har. Dessutom var trädgårdsterapin i efterhand nödvändig för min överlevnads skull, både 2018 och 2019. Det är kanske väl dramatiskt uttryckt, men jag förstår verkligen hur det kommer sig att man skickar folk att jobba i trädgårdar då de har tagit slut.
Rådjursstaketet ska flyttas och bli högre. De är viga och hungriga, de där vackra odjuren, och de skyr inga medel för att ta det de vill ha. Maken har testat några olika modeller, men nu är han övertygad om att han har kommit på något som ska fungera. Dottern är en sann estet som gillar att drömma, skriva och komponera, men när hon sätter fart att arbeta är hon som en maskin. Jag är ytterst tacksam för hennes insatser och tänker att vi nog ska få till något bra i år också.
Skissen över landet 2018 skulle jag rita om och göra mer detaljerad, men det blev aldrig av. Istället…
… använde jag baksidan för att göra den nya planen för 2019 för att hålla koll på växelbrukets fällor. Skörden blev mycket bättre än första året av flera orsaker, men rådjuren åt upp allt för mycket av det som kom upp. När de väl hade kommit på hur de skulle forcera stängslet hade vi inte mycket att sätta emot.
Just nu är vi i början på odlingsåret 2020. Jag är förväntansfull och hoppas kunna utveckla mitt kunnande och få användning av det jag lärt mig så här långt. Det verkar som att jorden jag använde då jag omskolade tomaterna tog med sig något skräp, för trots att både potatisbladmögel och pistillröta har tagit mycket av de föregående årens skördar var plantorna vid den här tiden på året jättefina både 2018 och 2019. Så är inte läget i år. De ser redan ut att ha gått på en eller annan livsmina, men så länge det finns liv finns det hopp. Inte sant? Om inget annat lär chiliskörden bli lika fin som vanligt. Suck.
… och en flera hundra år gammal ek börjar sitt liv som ekollon.
Vi har följt den här resan sedan i höstas då jag plockade in ett gäng ekollon som lades i blöt och sedan fick en rensning och nytt vatten med jämna mellanrum. Till slut hade jag gett bort eller slängt alla utom en. Det är den som nu står här i all sin prakt!
Så här såg det ut under vintern någon gång:
Tänk ändå vad naturen är fantastisk! Jag blir lika fascinerad varje gång jag tänker på det. Livets gång. Födelse och död. Igår fick vi reda på att en av barnens barndomskamrater hastigt har gått bort. Mitt hjärta blöder för hans mamma och resten av den stora familj som älskade honom så mycket. Det blir tomt efter honom. Det finns många roliga minnen av honom och mycket fint att vårda. Jag hoppas att de som finns kvar kan läka och ta med minnet av honom in i en ljusare framtid.
Annandag påsk tillbringade vi först i Klackamåla med att röja, elda och förundras över hur härligt det är där. Klädda i rökindränkta lodiskläder fortsatte vi på eftermiddagen in till Karlskrona för att fira svärfars 85-årsdag i sann coronastil och på behörigt avstånd till jubilaren. Dagarna går in i varandra utan att vi riktigt märker var den ena slutar och den andra tar vid i detta som vi kallar livet.
Skansen får vänta. Nu blev det Uttorp istället och vi är alla så tacksamma över att vi kunde få en minnesvärd dag med bara brudparets närmaste familjemedlemmar i dessa tider med ”social distansering” och virusbödeln hängande i luften. Vår dotter och kär-son fick börja sitt liv som hustru och man i en tid som kommer att gå till historien. Makens syster @fotografkarinvivar är fantastiskt duktig. Jag grät då jag tittade igenom ögonblicken hon hade fångat.
Livet blir aldrig precis som man tänkt sig. Coronasituationen har ställt till mycket oreda över hela världen, så en minivigsel med en uppskjuten bröllopsfest kan verka vara ett litet och världsligt problem. Man kan likna det vid skröfset i den gamla skottkärran på bilden. Vem hade väl kunnat tro att det skulle hamna här och till på köpet bli vackert och dekorativt?
Imorgon är det dags för äldsta dottern att gifta sig med sin fine fästman. Trots den skröfsiga situationen kan jag säga att det kommer att bli fantastiskt! Med stora insatser från flera av makens och mina syskon kan man tro att det var nästan precis såhär det skulle vara. Peace!
Påsken är igång för fullt, corona eller ej. Här hemma ligger dock stort fokus på bröllopsförberedelser. Hur det nu blir så kommer det att bli bröllop här på lördag och gläds åt detta trots att det blev ”påtvingat” pga omständigheterna. Förberedelserna har varit otroligt roliga så här långt och framför våra ögon händer nu små och stora mirakler hela dagarna. Vem hade kunnat tro detta för två månader sedan? Vi vet fortfarande inte hur situationen ser ut då det är dags för studenten, men festlokalen kommer åtminstone att stå färdig.
Blombyttan utanför dörren har fått påsktema och välkomnar nu skärtorsdagen. Min syster tog hit en av tupparna som vi tror att far kom hem med någon gång. Jag ville ta bort den, eh, lite för kitschig, men den får faktiskt stå kvar. Glad påsk!
”Temat på skärtorsdagens gudstjänst är nattvardens instiftande, ”Det nya förbundet”. Den liturgiska färgen är vit, vilket symboliserar glädje, och det betyder att textilierna på predikstol, altare och prästens kläder är vita. Altaret dekoreras med vita och röda blommor och sex ljus. Denna dag firar kristendomen att Jesus instiftade nattvarden då han den natten firade den judiska påskmåltiden tillsammans med sina lärjungar. Namnet, skärtorsdagen, kommer av att Jesus tvättade lärjungarnas fötter före måltiden. Skär betyder ren. Skärtorsdagen utgjorde helgdag i Sverige till år 1772.”
