Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Lilla Anna Sofia Hansson Forsman, kan det vara så att jag har hittat din far?
Ryktet gick om att din far var en snygg sadelmakare. Häromdagen började jag gräva lite mer i en specifik DNA-match. Allt passar inte ihop, men såhär nära har vi nog aldrig varit att lösa detta spännande mysterium som mamma lade ner så mycket tid på att lösa. Vänta bara. Rätt vad det är har jag alla pusselbitar! Jag tror verkligen att Olof Georg Ljung är din far.
Ps: Lika, eller hur?!
I mars fyllde min syster 40 år. Hon närde ambitiösa drömmar om hur denna högtidsdag skulle firas, men Coronaviruset tog grepp om världen och alla planer fick ställas på ända. Igår var det dags för de flesta av syskonen att äntligen fira Annika och hon bjöd på en härlig dag på Öland och i Karlskrona!
En amerikansk bekant till oss upptäckte loppisar och utropade varje gång hon såg en loppisskylt de bevingade orden ”A laapis, a laapis!” med samma entusiasm som min syster hade visat om hon träffat på prinsessan Madeleine i folkvimlet. Igår åkte vi förbi ett gäng loppisskyltar, men vi stannade inte vid någon. Däremot gick vi in på loppisen i Kristianopel. Jag hittade en jättefin trasmatta för en hundring och dottern köpte en jordglob.
Jag gillar loppiskonceptet. Säljaren blir av med skräp och köparen fyndar. Vinn-vinn. Dessutom känns det fint att något som har många dugliga år kvar framför sig får fortsätta komma till nytta! Vi har ett helt loppisrum i ladan och en vacker dag ska den där loppisen som vi planerat i fyra år bli av.
Alltså, mitt första år med lite större fokus på luktärter har väckt en del frågor hos mig. Jag har lytt många av Cecilia Wingårds råd. Cecilia får anses vara åtminstone en av Sveriges största luktärtsexperter, och jag ser fram emot att ta en runda ner till Skåne för att njuta av hennes luktärtsfestival lite senare i juli. I de stora krukorna nära verandan står luktärterna höga och frodiga, men knopparna är inte nära blomning än. Oj, vad jag har gullat med dessa skönheter! Jag har erbjudit det bästa redan från början, gödslat och vattnat, bundit upp och flyttat krukor som stått snett. Hur konstigt känns det då inte när de första blommorna slår ut på min slumpplantering på friland?
Jag har ett litet land liknande en jordhög som jag preppade med bokashijord och satte pumpor och överblivna luktärter i tidigare i vår. Detta lilla land har förvisso vattnats en del, men inte tillnärmelsevis så mycket som krukorna. Jag får anta att det verkligen är så att bokashin utför under. (Sanningen är att purjon som jag planterade om i mjölkkartonger och bokashijord är fantastiskt fin jämfört med samma läge förra året.) Det bästa med luktärter är att ju mer man plockar, desto större blir skörden. ”Jag tror, jag tror, Att när vi går genom tiden, Att allt det bästa, Inte hänt än” Tänk att Håkans ord kan appliceras också på luktärter. Det trodde jag nog inte!
Gurkörten i den lilla buketten har frösått sig trots att jag av misstag rensade bort flera av de små gurkörtsbebisarna i våras. Det är inte lätt att pricka ogräsen. Kanske kan jag bli bättre på att samla fröer efter säsongens slut så det bara är att röja allt och börja om från ny kula i ettårsrabatterna?
I USA lär ingenting vara sig likt denna dag. Den del av USA som jag älskar och längtar efter och till bär jag alltid med mig. Jag är inte överdrivet nostalgisk och har aldrig ångrat att vi flyttade tillbaka. Trots det är dagar som idag lite extra känslosamma och vad passar då bättre än en bildkavalkad? Förvänta dig inte mina bästa fotografier. För det får du söka dig tillbaka i bloggen. Det här är bilder som framkallar de där känslorna hos mig av olika anledningar. Happy fourth!
Nu börjar allt hårt arbete i trädgårdslandet betala sig. Dottern plockar in jordgubbar varje dag och det är så gott! Glass och jordgubbar, jordgubbar med gräddmjölk, spröda sockerärter, nypotatis med matjessill och gräddfil (det ska våra lunchgäster få idag), mynta-te, lemon-mint, färska kryddor som basilika, timjan och rosmarin till olika rätter, lök… Tänk ändå! Det är en ständig kamp mot naturen, men vi står inte alltid som förlorare.
Igår hade jag min lillebror och hans barn här. Rätt vad det var såg vi ”Dolly”, rådjuret som förut ätit upp allt här hemma, komma promenerande framför huset mitt på dagen med sina två kid. De är ju jättefina, men nog är jag tacksam över stängslet runt trädgårdslandet som maken satt upp. Det här är första året som allt annat än potatis och lök har fått stå kvar så vi kan äta det!
Mina dahlior är onekligen påverkade av både tvestjärtar och sniglar (vi hade inte så många, men nu har de fått upp farten). Jag fick följande tips av min syster idag och hoppas att åtminstone dahliorna i rabatten kan få lite paus:
Någon lade upp en gammal Wizex-video på Facebook och jag fnissade lite då jag såg en bekant från ett helt annat sammanhang. Alltså, jag visste att han har en bakgrund i dansbandsvärlden, men det kändes ändå lite märkligt.
Jag tycker det är spännande att vi alla är så komplexa och består av flera olika personligheter beroende på vilken situation vi befinner oss i. Jag är Monna, familjemedlemmen, mamma Monica, fröken Monica, scrapparen Monnah, och så fortsätter det… Att jag kanske framstår som olika personer beroende på situation beror inte på att jag är falsk, utan på att jag plockar fram olika delar av mig själv där de passar bäst. ”Det här är mitt sanna jag” är en illusion. Man kan hålla sig själv i koppel i vissa situationer och bjuda mer på sin ”repertoar” en annan gång. Sanningen är ändå att det inte finns någon som vet precis allt om någon annan, inte ens de som står mig eller dig allra närmast.
Här bjuder jag på roliga klipp med några personer som jag kanske inte hade talat musik med först och främst eftersom jag känner dem från andra sammanhang, men nog kan de leverera också toner med den äran!
Ibland behövs inga ord.