Ditten och Datten

Dagar då solen målar mönster på väggen.

17 januari, 2023 Inga kommentarer

Jag försöker ibland visualisera mina känslor. När jag är orolig håller jag på att drunkna. När jag är ledsen regnar det (beroende på vilken typ av tårar som är inblandade smattrar det mot fönsterrutor, strilar långsamt, faller mjukt och läkande…). När jag är arg är det varmt och rött, intensivt och kraftfullt. När jag är glad handlar det mer om musiken som kompar något vackert. När jag är nöjd känns det precis så här, som bilden. Sol som värmer, skuggor som leker eller ger vika. Den här typen av solkonstverk stannar jag ofta upp till en stund och då är jag tacksam över att jag så ofta jobbar hemifrån på morgonen.

Igår gick det äntligen att få till den sedan länge inplanerade stickjuntan. Jag sjuk, C sjuk, jul och nyår – inget låg längre i vägen. Jag glömde att ta kort på alla våra mönster, stickor, garner och halvfärdiga projekt, men jag lovar att allt fanns där. I vanlig ordning pratade vi så mycket att vi inte riktigt hann med allt vi hade tänkt, men ett misslyckat projekt hann repas upp och vi gick igenom planer och förslag till olika garner. Snart kommer vi att träffas igen, så det är bra att vi nu är igång. I vanlig ordning åt vi något gott och hälsosamt. Vissa utmaningar gör att min vän har en ganska restriktiv kost, men jag kan tala om att det alltid är extra gott. Grönsaker i mängder och väldigt ren mat. De här abborrfiléerna hade levererats av en granne och var så goda att jag vill äta nu igen bara jag ser bilden. Och du har väl inte glömt smakexplosionen skirat smör?

Till dessert blev det chokladtårta på valnötsbotten med varma hallon. Detta mästerverk var så, så gott och jag gissar att det är något recept liknande det jag länkade till som stod som bas. C är så bra på att göra sådant här och lägga portionsbitar i frysen till lämpliga tillfällen, men själv har jag kommit ifrån ett liknande förfarande.

Den här killen har jag följt sedan han var en liten parvel då jag själv hade barn hemma. Han är en man med mycket integritet och visar sig mest då han känner sig hungrig. Husets två andra katter fick jag desto mer tid tillsammans med och blev i vanlig ordning helt kattsjuk. En spinnande, gosig katt är i sanning en hälsoboost, åtminstone om man inte är allergisk.

Det kanske inte blev så många knop stickade på stickjuntan, men framåt kvällen tog jag tag i energin och inspirationen som hade alstrats och blev klar med lillkoftan som påbörjades för flera månader sedan. Det var det där med att fästa, sy ihop och sy knapphål som jag inte tycker är lika roligt som resten. Nu är det i alla fall KLART och det enda som återstår är att blocka och hitta några fina knappar till. Tänk att småttiga grejer alltid är så söta! Jag blev genast sugen på att starta något annat.

”Något annat” fick bli ett par nya sockor till sonen som skickade bild på ett par som är förbi lagningsfasen. Jag har stickat flera sockor (och vantar) i Fabel, men nu hittade jag inte vilket mönster jag måste ha använt. Det här känns väldigt löst i resåren. Även om det tar emot att riva upp undrar jag om jag inte ska leta upp ett annat mönster som är skrivet specifikt till Fabel och som klart talar om för mig vilken storlek jag ska ha på stickorna. Hej hej från fru måste-ha-korsstygn-mönster-och-hängslen.

Ditten och Datten

Det blåser i vårt hörn på jorden.

16 januari, 2023 2 kommentarer

”Just det, det skulle bli storm.” Igår hade vi haft bokklubb hemma hos min syster. Maken hade passat på att följa med in till stan för att vi inte skulle behöva köra onödigt mycket och när det var dags att åka blev förvåningen stor då det knappt gick att öppna dörren på bilen på grund av vindbyarna. Vägen till Sturkö var täckt av bråte, lyckligtvis inga stora grenar den här gången. När vi kom hem gick det knappt att gå upprätt! Jag som verkligen gillar vind blev till och med orolig över tallen (den släpper alltid taget om grenar vid sådana här tillfällen, så också denna gång) och det kändes mindre härligt och mer något annat. Kanske hade det för en gångs skull varit skönt att slippa det värsta och helt obrydd ligga kvar mitt på golvet utan att bekymra sig om huruvida världen höll på att rasa runt omkring en. Väl hemma var det bara att låsa dörrarna ordentligt och elda i spisen. Det dånade utanför, slog i ventilerna, rasslade i grenarna, skrapade på fönstret uppe, ven i skorstenen. Vilket skådespel, denna gång för vilken blind person som helst. Det var helt galet! Enligt SMHI var byarna uppe på 29 sekundmeter, alltså drygt 104 km/h. Imponerande! Vid sängdags var det fortfarande lika galet, men framåt morgonkvisten hade det lugnat ner sig. Vi har dock några blåsiga dagar framför oss, så jag håller mig nog borta från skogen tills detta väder slagit om.

Bokklubben har verkligen varit saknad under pandemin! Igår var det ”redan” dags för andra boken sedan vi körde igång igen. Syrran hade valt en författare istället för en bok, så vi fick välja mellan allt som Karolina Ramqvist har skrivit. Jag har varit intresserad av henne sedan Bröd och mjölk gavs ut för något år sedan. Vad jag har förstått är det en bok som både väcker stora känslor, men också är helt meningslös för andra. Jag älskar den sortens texter, där det inte finns något ”rätt svar”, utan man är tvungen att läsa förutsättningslöst. En hajpad bok faller till exempel hårt till marken om den inte faller mig i smaken. Besvikelsen över att inte ha hittat en ny favorit är irriterande. I det här fallet hoppades jag bara få en känsla av matminnen som bara skulle vara kopplade till det sinnliga rent positivt. Hur som helst kom jag aldrig in till biblioteket, utan fick förlita mig till bibliotekets app Biblio. Där fanns inte denna bok, så jag lånade istället ”Farväl, mitt kvinnofängelse”. Detta var en snabbläst novell som trots det hann väcka frågor om både det ena och det andra. Mitt intresse väcktes, så Bröd och mjölk kommer att stå kvar på min önskarläsalista. Till nästa gång ska vi läsa Annie Ernaux. Jag är mest intresserad av hennes självbiografi, så det är väl bara att börja så jag hinner bli klar. Annars ser jag fram emot Kristina Lugn som vi ska ta oss an till sista träffen på terminen. Ansvarig till denna träff har även utmanat oss att skriva varsin dikt inspirerade av Lugn. Vilken grej! Det ska bli kul.

Ditten och Datten

En lördag med vind i håret.

15 januari, 2023 Inga kommentarer

Nu var det längesedan jag tog mig ner till naturreservatet för att möta Östersjön. Dagarna går in och ut ur ett gråmulet töcken, men emellanåt visar sig solen. Då gäller det verkligen att se till att möta den! Igår gick jag ner i trädgårdslandet och röjde bort lite ogräs (eh, konstigt att göra detta i januari, men det gäller att hålla det borta inför vårsådden). Maken kom sedan ut och höll mig sällskap på en promenad. Vi fick gå på befintlig väg eftersom det ju är så blött i markerna. Roligt att se att det var så många som var ute och njöt av den vackra naturen! Vi är väl fler som behöver tanka ljus där det står att finna. Sällan känner jag mig så lycklig som då vinden viner runt mig så mycket att håret trasslar ihop sig till en enda tuss. Vågorna gick höga och skummade då de mötte stenarna invid land.

På väg tillbaka till vägen från havet blev det äventyrslabyrint. Vi kryssade mellan grästuvor, stenar och stora vattenpölar och trots att fullt fokus behövde läggas på var fötterna sattes gick det samtidigt att njuta av den vackra himmelen som speglade sig i både små och stora vattensamlingar.

Väl hemma kom ett blomsterbud förbi med en helt underbar bukett som gjorde mig så glad! Jag fick flashbacks till Mammas sista år då det kom flera blomsterbud Varje Vecka. Jag har aldrig sett så många blombuketter i ett vanligt hem som då. Är ändå så glad att mamma fick njuta både av fina ord och stor tacksamhet för allt hon hade hjälpt människor med genom åren. Min syrra skrev att det nog var Mammas bortgång som försatte Postnord i så stora problem då de förlorade sin absolut största privatkund… Mina egna tulpaner och vitlöken verkar förresten ha klarat sig i det här årets väta, det ser i alla fall ut som att de flesta har kommit upp och fortsatt växa istället för att ruttna bort.

Av mormor Britta lärde vi oss att tulpaner mår bra av att stå på verandan över natten. De håller sig krispiga och fräscha längre om de får en liten köldbehandling då och då. Bara det inte är frysgrader… Eftermiddagen ägnades åt att fira vännen som fyllde 50, prata med faster i telefon, förbereda ett webinarium som jag ska hålla i, baka en paj, städa lite och elda i vedspisen. (Intresseklubben antecknar.) Jag fick frågan om vi aldrig kommer att flytta tillbaka till Stockholm igen, eller någon annanstans för den delen? Svaret blev att jag nöjer mig med att vara oändligt tacksam för vårt hem och leva som om detta är mitt sista boende, men samtidigt vara ödmjuk nog att inse att livet inte alltid kan styras och att situationer kan förändras. Kanske går det inte att bo kvar, kanske vill vi inte, kanske… Att leva i en oändlig rad ”kanske” ger upphov till helt onödig oro som inte tillför livet någonting. Jag är tacksam för här och nu, i all min otillräcklighet och ofullkomlighet. Inte trodde jag att detta skulle vara en känsla som skulle bli min, men så är det! Tack.

Ditten och Datten

Det här är också livet.

14 januari, 2023 Inga kommentarer

Morgonen började i blommornas förlovade land. Jag skulle på begravning för en släkting här i grannkyrkan och band ihop en bukett i vas. Vanligtvis binds liggande buketter till begravningar, men jag ville ha den så här, fräsch och full av liv. B gillade rosa och efter alla svårigheter hon behövt bära på genom livet ville jag komma ihåg den lilla flicka hon en gång var då hon sprang omkring här på ön. Då fick det bli den här färgen. Begravningsentreprenören blev lite förvirrad då jag kom med bukett och vas och allt. Det var en av mina gebort-vaser, jag tänkte att den kunde ha fått stanna med blommorna. Då vi gick ut från kyrkan mot gravsättningen fick jag den dock lite diskret i handen. Den tomma vasen som stod i en av urnorna utanför kyrkan var alltså min, om nu någon undrar.

”Roligt att se dig, tråkigt att det är i sådana här situationer det blir nu för tiden.” Maken tycker att det är märkligt att jag har full koll på mina sysslingar på mammas sida, men för mig är det helt naturligt. De fanns alltid med i olika situationer då jag växte upp. Tyvärr känner jag inte en enda av sysslingarna på Fars sida, vet inte ens vad de heter eller hur många de är. Jag antar att det är mer vanligt att det är på det viset. Igår slogs jag än en gång över hur konstigt det blir att höra någons liv presenteras som en inköpslista. Jag är glad att jag visste mer. Musiken var dock underbar!

Min moster och morbror följde med hem på lunch. Alltid lika roligt! Den perfekta bjudmaten med flera goda ostar kvar i kylen efter jul var ost- och skinkpaj. Blandningen av cheddar, präst och Västerbotten blev delikat. Julskinkans rester hade använts till annat, däremot funkade det utmärkt också med spillbitar av rökt skinka som skurits fint. Efter alla moln och regn kände jag att en promenad var mer eller mindre obligatorisk då solen var så generös med sitt kalla ljus. Det blev ingenting med skogsturen jag tänkt mig då stigen presenterade sig som rena gyttjan.

Tänk ändå, vilken skillnad det blir för själen så fort vi möts av detta! Jag som ändå inte lider av vinternedstämdhet känner stor förståelse för alla med SAD och hur svårt det måste vara att fysiskt och mentalt lida av det långa mörkret. Det märks redan att det har vänt, även om det på papperet inte är så stor skillnad på tiden med solljus per dag. Ja, åtminstone de dagar då solen behagar visa sig. Tack för allt regn, vi behövde det verkligen! Och tack solen för att du inte alldeles glömt oss.

Ditten och Datten

Livet som vanlig människa.

12 januari, 2023 Inga kommentarer

Igår läste jag att en av Sveriges mer kända influencers kommit in på sjuksköterskeutbildningen. Nu vet jag inte mer än att hon gör kokböcker och bloggar på elle.se, men nog låter ”sjuksköterskeutbildning” mindre glamouröst än det liv hon visar i sin blogg idag. Jag lägger ingenting nedvärderande i detta, utan konstaterar bara att jag inte känner till så många sjuksköterskestudenter som har råd att äta en middag som kostar en hel veckomatbudget att köpa in, klär sig i kläder som gemene kvinna inte har råd med och har dubbla boenden. Frågan är vilken funktion influencers vars jobb mest är att leva inför andras ögon får i tider som dessa då det är så många som kämpar för att få ihop ekonomin? Jag rekommenderar vanligtvis personer som lätt jämför sig med andra, oavsett som det som jämförs med är rimligt eller ej, att lägga ner sociala medier. Ja, eller åtminstone sätta tidlås för att inte hamna i en negativ spiral som inte ger utrymme för att faktiskt göra något åt det liv man själv lever. När jag tittar in i min lilla spåkula ser jag fler influencers bli tvingade till mer ”vanliga” liv, precis som när många musiker fick återanvända sina gamla utbildningar för att kunna försörja sig under pandemin. Eller så kanske vi bara kommer att få se fler sjuksköterskestudentsliv dokumenteras framöver?

Detta liv levs av denna ytterst vanliga människan. Det har alltså regnat enormt mycket. På en av tomterna lite längre ner håller det på att byggas. Stora maskiner har valt att köra den här vägen för att komma dit, något som lett till djupa gropar hela vägen fram. Eftersom det även har blåst hårt och mycket har jag inte gett mig ut då det varit mörkt. Det har helt enkelt inte känts tryggt. Att bli blöt om fötterna är väl inget problem, men jag är färdig med att snubbla mig genom livet. I dagsljus och i regnuppehåll hinner jag rasta benen under lunchen.

Min tyska syster undrade över de där sjöarna i vår trädgård. Ja, riktiga sjöar är det naturligtvis inte. Det är pölar av varierande djup och storlek, inga vattensamlingar att satsa på för öns guldfiskar.

Jag skäms över att erkänna det, men har faktiskt träningsvärk efter att ha städat upp i vedboden och staplat lite ved. Usch, någonstans försöker jag acceptera att jag har vintermjölk och sommarstyrka i mina muskler! Livet som planttant ger en mycket fin allroundträning som ser till att bjuda in alla olika små muskler, men nu på vintern varken känner jag för samma slags höga aktivitetsnivå eller har ork för den. Det får vara nog att promenera och dona med grejer istället för att hugga i ordentligt. Och så får det vara med det.

Ditten och Datten

Spelhålan i Uttorp.

10 januari, 2023 Inga kommentarer

Börjar arla morgonstund med att njuta av brasa i vedspisen och de där amaryllisarna jag in i det sista hoppades skulle slå ut åtminstone innan julen var slut. Det visade sig att mina amaryllisar var lite postmoderna och bestämde sig för att ”innan julen var slut” helt enkelt innebar att de skulle ge njutning innan Tjugondag Knut var över. Se bara, vilka skönheter! Miniamaryllisen med dubbla blommor är fantastisk och har redan ännu en knopp på väg upp och det som sannolikt är en vanlig Willys-amaryllis är lika vacker den också. Jag är nördig, men jag blir liksom sockerdrickspirrig när växterna svarar på mina hjälper! Nu är jag övertygad om förträffligheten i översomring och ser fram emot att försöka ge mina amaryllisar ännu bättre näring och omsorg för att se om det går att upprepa bedriften nästa år. Fem lökar har bara producerat blad eller ingenting, men är fortfarande i mycket bra skick, så kanske ligger det blommor och lurar inne i dem också? Annars kan jag säkert lura ut hur de också ska blomma till nästa jul/nästa vår.

I helgen påminde brorsdottern sina föräldrar om att ”skolan skulle vara stängd på måndag”, men efter några veckors jul och nyår i suddigt ludd med helgdagar och VAB hade detta fallit mellan de s.k. stolarna. Det fanns olika möjliga planer att lösa detta, men donnan önskade besöka sin faster. Gissa vem som var gladast av oss? Det är bra med nioåringar. De kan underhålla sig själva om fastrar behöver jobba, men är väldigt underhållande när det är dags att göra grejer tillsammans. Jag skrattar sällan högt, på samma sätt som jag inte exploderar av ilska utan mer pyser tysthet då jag är arg. Det är bara så jag är. Den här tjejen har dock så mycket humor att jag inte kan låta bli att skratta, så där så det gör ont i magen ibland. Det tycker jag är fint. SET gav dock inte upphov till så många skratt. Vi var båda mycket koncentrerade och letade trios för allt vad vi hade. Detta är ett spel med otrolig hjärngympskapacitet! Rekommenderar det varmt.

Sedan den här favoriten. Älskar, älskar luffarschack! Vi pratade defensivt spel och att alltid ha koll på sin motståndare. Det visade sig när donnan kom hem att hennes pappa, min käre lillebror, hade bjudit sin gymnasiefysiklärare så stora bekymmer att läraren utmanade brorsan ”på en avgörande match mot mig. Om jag vinner slutar du spela luffarschack på mina lektioner, om du vinner får du göra vad du vill”. Tja, brorsan vann, och hur det sedan gick ligger väl i historiens kölvatten och skvalpar. Haha.

Mitt i spelandet dök min andra bror upp med ”städved”. Han bygger hus på granntomten och är så gullig mot oss. Han kommer inte att kunna elda med spillbitarna i sin kakelugn, utan låter oss få dem till vår vedugn som är mindre känslig. Så tacksamt i dessa elutmanande tider. Vedugnen går varm och fortsätter leverera värme på ett föredömligt sätt.

Så småningom var det dags för dekonstruktion av pepparkakshuset! Hurra! Vilken fröjd att få göra detta. Lika roligt att bara vara med vid sidan om och bara ta lite kort. Kristyren var tydligen huuuuuur god som helst, men pepparkakan var inte dum den heller.

Mina tankar går till Pomperipossa och hennes hus av korv och vad det nu var, även om Hans och Gretas brödhäxa inte hette just så. Eller hur var det nu? Tror det är två olika sagor som vävts ihop i mitt huvud.

Efter att ha lämnat av min underhållning för dagen i hennes föräldrahem åkte jag vidare till mammas föräldrahem på Saltö. Hon växte upp i samma hus som den här godingen och hennes syskon på femtiotalet. Godingen flyttade tillbaka från en av våra storstäder efter att ha levt ett mycket spännande liv. Jag älskar höra henne berätta om sina upplevelser! Bemärkelsedagar brukar uppmärksammas, så också igår. Jag gillar ju traditioner och att fira livet är en av de bästa.

Ditten och Datten

Före och efter.

8 januari, 2023 2 kommentarer

Nu börjar min telefon protestera över att den inte orkar mer. ”Jag är snart full. Jag tyar inte mer! Det finns inte mer utrymme. Jag är Inte kaputt, men finito!” Jag tömde telefonen på nästan allt utom bildminnen som inte hade med husrenoveringen att göra då den var ny för tre år sedan. Det är svårt att prioritera rätt. Det finns några appar som används ytterst sällan, men då de används är de toppen. Bildminnen som skapas av telefonen är ju också jätteroliga och så fort galleriet rensas finns det inga minnen att dela. Allt finns ju sparat och det går att lösa på annat sätt, det blir bara inte lika roligt. 256 GB är enormt stor lagringskapacitet, 192 upptas i dagsläget av mitt bildarkiv. Det märkliga iCloud finns som alternativ, alltså att i något märkligt moln ska alla bilder och dokument kunna vara tillgängliga från alla enheter. Det känns så märkligt och faktiskt inte helt tryggt. Sedan inser jag också att det kanske det är just det det är. Tryggt, alltså. Tappar jag min telefon eller har sönder den (det har ju hänt förut om man säger så) finns all information fortfarande kvar. Detta är mina förefunderingar, för vilket beslut som än kommer att fattas så måste det bli ett.

Före och efter, vilket radarpar. Googla bara ”före och efter” så får du se.

Uppenbarligen hade de flesta före/efter-par inte ens varit tillgängliga för några år sedan. Jag vill inte vara fördömande och fattar att folk känner sig piggare och fräschare av dessa typer av ingrepp, men vet också att det sällan räcker med ett ingrepp. Efter det första laggar resten av kroppen och det känns kanske som att det måste dras eller ersättas någon annanstans.

Vårt hem befinner sig i kaoset efter ett fåtal efter. När julen skulle plockas ihop drabbades jag av ett enormt organiseringsbehov. Först städade jag i köksskänken och på skrivbordet. Efter det städades julgrejer som aldrig används och som inte har något affektionsvärde ut. Grejer i fint skick samlas på samma ställe (ge bort/sälja), medan annat faktiskt slängs. När julgrejerna låg i sina lådor var det dags för ena garderoben, sedan pennlådan, och så var det hela arbetsrummet som fick en rejäl upprensning. Nu ligger spelen risigt till, för att inte tala om bokhyllorna. En timme om dagen har jag säkert lagt på detta och det känns så bra! Frågan är var jag nöjer mig. Vet ju att när jag väl kommit runt kommer det att vara dags att börja om där jag startade. Å andra sidan njuter jag fortfarande frukterna efter förra upprensningen och har verkligen ordning och reda i lådorna för mina olika handarbeten/pyssel och bland mina planttantsgrejer. De senare står antingen snyggt sorterade ute i stenladan eller i en kartong i sovrummet. Just det, ja. Den där kartongen är jätteful om än lagom stor. Den ska nog kunna få ett litet lyft! Du ser. Har det börjat fixas lite här blir det snart dags att dra lite där. Snart kommer det kanske att se ut ungefär motsvarande så där som gör det blir lite för mycket av både det ena och det andra.

Ditten och Datten

Bonusdag.

7 januari, 2023 Inga kommentarer

Jag hade sett fram emot en dag med en av mina bästa vänner igår, men sent blev dagen framflyttad på grund av sjukdom. Jag hade redan planerat bort denna tid, så helt plötsligt kändes det som att jag fick en hel eftermiddag i present! Det är så skönt med sådana extratimmar.

Det viktigaste var att komma ut på en promenad i snön eftersom den bara skulle vara på besök i en dag. Maken var fullt upptagen med att avsluta ett jobbprojekt, men sonen hakade på. Vi började med att besöka den nybyggda kakelugnen hos brorsan. Dess konstruktion är så fantastisk! Jag älskar värmen från vår kakelugn. Den är vänlig och generös, inte aggressiv eller allt för intensiv.

Motvinden gjorde att snön kändes som istappar i miniatyr och det gällde att sänka blicken för att skydda ögonen. Mössa, vantar och halsduk kändes som räddarna i nöden, men ännu trevligare hade det varit med en balaklava. (När vi kom in igen såg det ut som att vi hade varit på ansiktsbehandling, så blodcirkulationen var väl aktiverad.)

Den ensamma lilla fjolårssvanen fick mig att tänka på Den fula ankungen och jag hoppas att den snart hittar sitt sammanhang! Jag fascineras alltid av hur vinterfåglarna kan hålla sig varma. Fryser de någonsin och tänker att det är obehagligt, eller är det bara vad det är?

Det syns kanske inte, men snön var överallt. I vanliga fall känner man luften, men ser den inte. Igår var hela luften full av de där små istapparna och suddade ut landskapet runt omkring. Det gick uppenbarligen att se över till Järkö, men det var knappt. En promenad dit över isen känns långt, långt borta, men än är inte vintern slut.

Väl hemma fortsatte den stora julstädningen. Jag kompletterade juldekorationsinformationen med ett bilddokument som visar de olika textilierna, vem som har tillverkat dem och ungefär när. När vi skulle dela upp allt efter våra föräldrar försökte vi få till att alla syskon skulle ha textilier från mamma, mormor och farmor. Alla uppskattar inte den typen av saker, men jag tycker det är jätteviktigt att vårda arvet efter de som gått före. Jag är till exempel väldigt tacksam över att veta att min farfars farfar Håkan Håkanssons dagböcker finns kvar och skulle verkligen vilja få möjlighet att läsa dem. Det visade sig att han fick en liten Hulda strax innan han gick bort (både Håkan och grannfrun hade haft partners som gått bort) och jag vill veta om Håkan skrev något om Huldas mamma i sina böcker. Håkan var för övrigt mycket flink med pennan och jag tror att det hade varit en fröjd att få läsa hans texter!

Maken klippte ner granen i eldningsbara beståndsdelar och eldade med kvistarna i vedspisen. En uttorkad gran brinner som fnöske, det har vi sett förut. Jag ser för övrigt på denna bild att det är dags för en storrengöring av spisen. Det eldas friskt i den och lagas mat på den, så konstigt hade det varit om det inte hade synts, men jag vill ändå hålla efter den. Haha, ser också att ugnsgallret hamnade på sned efter senaste användningen. Vi har faktiskt använt ugnen en del den här vintern! Jag tycker annars att det är svårt att hålla en jämn temperatur, och rätt temperatur därtill.

Ditten och Datten

Julen är över no. 2.

6 januari, 2023 Inga kommentarer

Fråga svenskar när julen är över så kan du få alla möjliga svar. Det finns de som börjar plocka undan julgrejerna redan på annandagen. Många julrensar i mellandagarna för att bjuda in ”ljust och fräscht” till nyår. Rent officiellt är den kristna julen över idag, på trettondagen. Traditionsenligt brukade man i Sverige bygga på traditionen att ”konung Knut bad folket driva julen ut”. Den danske hertigen Knut Lavard blev helgonförklarad efter att han blivit mördad den 7 januari 1131. Denna dödsdag, dagen efter trettondagen, är det alltså som länge ansågs vara det officiella svenska julslutet. På 1600-talet flyttades Knuts namnsdag från 7 till 14 januari och helt plötsligt fick vi tjugo dagar efter jul, alltså tjugondag Knut. Tills dess väntar benhårda traditionalister med att dansa ut julen. Jag må vara traditionsbunden, men jag ogillar också barrande granar och känner mig ganska nöjd med vår grans insats redan nu.

Tomtarna kände jag mig också ganska mätt på då jag igår kväll packade ner dem och satte tillbaka orkidéerna i fönstersmygen där de bott. Jag upptäckte att den här stackaren hade blivit kvar i sitt silkespapper och aldrig fick en chans att leva livet i frihet! Han fick därför revansch och fick sträcka på benen lite medan jag dammade av och svepte in hans kamrater. Jag plockade också ner stjärnan i allrummet, så nu är det helt mörkt här uppe på övervåningen. Genast plockade jag upp den lilla skomakarlampan jag fick av min syster för länge sedan, men som aldrig kommit upp. Det må vara dyrt med el, men dagens lampor är mycket energisnåla och vi mår inte bra av att glida omkring i ett mörker där bara skärmar på våra telefoner och datorer bidrar med ljus.

Jag plockade mer eller mindre ihop hela julen när jag ändå var igång. Vi hade lagt redan undanplockade grejer på lite olika platser över hela huset, så det gällde att sätta på rätt glasögon för att inte missa något. Det är så irriterande att hitta någon som borde ligga nerpackat fram i februari. Jag vet att det kommer att hända precis som vanligt, men nu är åtminstone allt synligt insamlat. Mitt bästa julförvaringstips är att fixa trasiga grejer innan de åker ner för förvaring, eller att göra sig av med sådant som faktiskt aldrig används. Jag vill dock påpeka att man ändrar uppfattning om vad som är vackert/betydelsefullt med stigande ålder. Det går alltid att införskaffa något nytt då lusten infinner sig, men sådant som har stort affektionsvärde kan aldrig återskapas. Arvegods ska man vara försiktig med att göra sig av med, kanske ha en speciell låda med sådant till ens barn eller någon annan i släkten. Igår skrev jag faktiskt ett dokument med information om allt julrelaterat och lade i en av jullådorna. Lite om traditioner och var de kommer ifrån, lite om varifrån och när grejer har gjort entré i vår familjs liv.

Varje år blir jag förundrad över att det går att få ner allt i lådorna igen. Vi har två stora plastlådor med lock, en med adventsstjärnor och sådant som ska upp tidigt och en med tomteland, julstrumpor och annat som kanske inte direkt ska upp till första advent. Förutom dessa två lådor finns det en egen låda till julgransdekorationerna. Ljusstakarna ställs för sig ute i stenladans förvaringshyllor. Där står även julrelaterat porslin (jultallrikarna jag samlat på mig, några krukor och fat) och julgransfoten.

Inne i vår förvaringsgarderob har jultextilierna en egen låda, de gillar inte fukten i ladan. De flesta är upprullade på hushållspappersrullar som blivit inklädda i aluminiumfolie eller stadiga rullar från presentpapper. Det finns också en superlyxrulle som jag fick en julklappshandduk upprullad på från min svärmor. Det här är vackert hantverk och jag blir sugen på att göra de andra rullarna i lådan så här vackra. Det gör ingenting att det bara är jag som vet att de ligger där. (Nu vet ju du också, förresten.) I denna låda finns även tomtekläderna och några extra tomteluvor.

De lite större dukarna har jag upphängda bland kläderna på en kjolgalge. Gillar man jul så gör man. Dukarna till matbordet ligger alla tillsammans i en egen låda, oavsett färg och säsong då de mest används. Med det är nog förvaringen av allt inredningsjuligt redovisad för i minsta detalj.

Ditten och Datten

Väderrelaterade frågor och funderingar runt åldrande.

4 januari, 2023 Inga kommentarer

Jag fortsätter följa SGU:s rapporter för att se om det blir någon förbättring gällande våra vattenreserver. Det går mot rätt håll och med tanke på hur prognosen ser ut den närmaste veckan fortsätter våra förråd att fyllas på. Det regnar och blåser så det står härliga till vilket påverkar spotpriset på el till det bättre, så häromdagen dristade jag mig till att ta igen de senaste månadernas försiktighet att använda tvättmaskinen och körde tre på samma dag.

Den stora minskningen man ser i slutet på december gällande vår förbrukning tolkar jag som beroende på att vi stängt av golvvärmen i badrummet, har sänkt ingångstemperaturen för värmepumpen (fortfarande inga varma element), eldar varje dag och använder vedspisen till matlagning i större utsträckning. Adventsljusen har stått på mer eller mindre dygnet runt som alltid. Det blir intressant att se hur stor differensen mellan minskad förbrukning och ökad kostnad kommer att visa sig på nästa elräkning.

När jag såg solen igår och samtidigt kände mig mer eller mindre frisk blev jag ivrig att komma ut och fira med en promenad. Det var som att vi fick en liten andningspaus mellan regnmolnen! Den som har riktigt bra syn ser hindret längre fram på vägen. Vid det här laget hade jag inte hunnit upptäcka det än, utan var fullt fokuserad på att andas och njuta.

När jag kom fram hit stod dock markägaren vars träd hade fallit rätt över vägen och kliade sig i huvudet. Jag skickade maken och en handsåg för att hjälpa mannen och sprang hem till grannen för att fråga om han möjligtvis hade en motorsåg i sin maskinpark. Det hade han lyckligtvis, annars hade väl den stackars mannen stått där och sågat fortfarande. Maken hann göra en insats, men med motorsåg gick det undan och de båda träden var snart uppsågade i lagom stora vedklabbar. Markägare nummer två (frun) hade vid det laget anlänt och sa att det var väl snart dags också för resten av skogen att falla. Det visade sig att männen på bilden är sysslingar, så efter att ha uppdaterat sig om att de faktiskt hade koll på varandra släktskvallervägen var uppdraget slutfört.

Jag kom hem och funderade lite över vad som sagts i mötet vid fälleträden och skickade en tacksam tanke till min friska kropp. Vad gör åldrande med oss? Vad kan vi göra för att hantera en åldrande kropp och acceptera de förändringar som sker? Vad kan vi göra för att slippa några av de besvär som är så vanliga vid en stigande ålder? Jag lade upp bilden här ovan på Facebook och frågade: Varför är vi så rädda för att se ut att vara lika många år som vi har levat? Jag blev förvånad över hur många som delade med sig av sina tankar, och tacksam! Det var lätt att konstatera att känslor runt åldrande är komplicerade. Några av kommentarerna:

Vilken vacker kvinna på bilden!
Önskar jag hade fler foton på farmor o mormors vackra rynkiga ansikten.
Jag tycker gråa hår och rynkor är vackert. Jag förknippar det med livserfarenhet och visdom.
Åldrande har mycket låg status i Sverige och som du är inne på förknippas ungt och friskt med högre värde.
Silverslingor ger det lite pondus och charm, var stolt över att du åldras naturligt.
Den ena tanken är att man kan vara rädd för att kroppen åldras vilket egentligen inte är så skoj. Den andra tanken är att man vill känna sig fin och pigg.
Also… could fear of aging basically be fear of death?
Att göra det bästa av det man har är väl att ta hand om sig själv, att sluta göra det kan oxå vara ett tecken på resignation tänker jag.
Men visst känns det lite tungt att kroppen åldras och inte har samma stuns som en gång i tiden.
Försöker vårda mitt yttre med rikligt med sömn och motion.
Att jag sedan brottas med att mitt mörka svall blir mer och mer grått, eller att jag ser att huden inte är ungdomlig längre mm, det tror jag är ett tecken på den form av hjärntvätt vi utsätts för på alla typer av plattformar gällande utseende över lag.
Jag tänker såhär, att om man tänker själv vad man mår bäst av så behöver man inte bekymra sig så mycket.
Tydligen ska det nyligen ha varit nån sorts spektakel i media över att Sarah Jessica Parker hade visat sig utomhus utan smink och med grått hår och det var inte ok, eller så var det fantastiskt. Att det inte var varken dåligt eller bra utan bara normalt är väl det stora problemet.
Jag känner igen mig men känner samtidigt att jag är för ung för att bli gammal, det kanske är där problemet ligger?
Sociala medier förstör våra liv. På många sätt. Skaffa hund, ut o spring o skit i yta!

← Föregående 1 … 54 55 56 57 58 … 252 Nästa →