Hur ofta tror vi inte att vi vet saker om någon annan, vare sig det är någon vi står nära eller någon som Carola? Jag läste den här intervjun igår kväll och blev så rörd att jag satt där och lipade för mig själv bland alla bilder på kläder för tiotusentals kronor (jag bryr mig noll om dem, det var innerligheten som jag upplevde som berörande). Jag var djupt imponerad av Carola då hon vann Melodifestivalen den där kvällen för länge, länge sedan. Efter det har jag inte tänkt så mycket mer än att hon är en intressant människa, en person med Det, och samtidigt ganska irriterande. Intervjun lyfte sådant jag inte kände till, själva essensen av Carola. Hon blev genom de här orden medmänniskan Carola, inte kändisen. Jag önskar henne allt gott.
Här har vi ett grattis till mig själv för att helgens alla timmar i sällskap med datorns fotoalbum lett till att över 34 000 dubbletter har trollats bort och att inställningarna mellan telefon och dator verkar vara åtgärdade så jag inte ska behöva ha upp till sex kopior av samma foto (Hur har det ens blivit så?!). Ojojoj, tack och lov för den nya funktionen i fotoappen som kunde hjälpa till med problematiken. Nu verkar det som att jag har alla foton i telefonen sparade på datorn, så det är bara att rensa manuellt. Det finns helt enkelt ingen väg runt detta.
Lilla systerdottern i magen har nu ett par mormorsstrumpor färdiga här hemma. Det här är inte föräldrarnas favoritfärger då de gillar lite mer dämpade nyanser, men mammas/mormors/farmors stickade strumpor fick de färger som de fick. En klassisk röd- och vitrandig outfit från Polarn o. Pyret hade väl ändå varit jättefin till dessa pluttisar? Det har stickats annat också så klart, men jag tror ingen riktigt är intresserad av mitt uppblommade nygamla intresse. Du får se resultaten då plaggen är färdiga istället.
Här svänger det! Igår kväll kunde jag knappt somna, för jag var rädd att någon kråka skulle blåsa ut genom ventilationssystemet i badrummet, eller möjligtvis att grannens motorsåg skulle komma vinandes in genom sovrumsfönstret. Halledudanedej, vad det blåste! Vi har haft en osedvanligt blåsig och varm vinter, men det här var något extra. Trettio sekundmeter i byarna vet jag inte att vi haft på länge. Förvånande nog stod tallen i trädgården kvar i helt skick nu i morse. Brorsan kom tidigt och hämtade sin hjullastare för att laga takpapp som blåst bort från hans tak (jag trodde det var grannen som körde ut som grävmaskin, så uppenbarligen har jag vajsing på hörseln).
Idag då? Nog svajar det i trädkronorna, men solen lyser och det är sex plusgrader. Vårvindar friska mer än något annat. I gräset tittar snödroppar upp här och där, så visst är vi på väg in i nästa årstid. Chili och paprika börjar titta upp (Det märks att dessa plastväxthus varit med ett gäng år, för de börjar spricka sönder och är svåra att göra riktigt rena. Än verkar de åtminstone fylla sin funktion.) Basilika är satt och om inte allt för länge kan vi skörda kirskål ute i trädgården. Det är tretton år sedan mormor begravdes, något som känns som en hel evighet sedan.
Skärmdump från SGU:s hemsida
I vanlig ordning kommer här en uppdatering om vattenståndet i landet. ”Mycket under normal” tar mindre och mindre plats på kartan och jag tackar SGU för denna lättillgängliga och mycket spännande information. Väderfenomen kommer och går, även perioder av exempelvis torka och blöta. I de allra flesta fall gäller ”varar inte för evigt”, något som hjälpte mig känna något slags hopp i höstas då det såg eländigt ut. Och, TADA, visst blev det bättre! Hoppas att det också blir bättre för dig som behöver lite pepp just nu.
18 471. Så många bilder har jag sparade i min kära telefon och nu finns det ingen återvändo. Jag har inga fler appar som kan raderas för att ge mer utrymme till nya fotografier. Senast jag tömde (förutom framstegen med huset, de vägrar jag göra mig av med) var 2019. Jag älskar de små filmerna som telefonen producerar som minnen av olika typer av tilldragelser, med specifika människor eller från särskilda platser. Till och med solnedgångar och bakverk kan få egna filmer! Jaja, nu kommer jag att ha bilderna kvar på datorn och vissa av filmerna har jag sparat så de finns kvar. På ett sätt är det bra övning för mig att göra mig av med grejer. Det finns definitivt en hoarding-gen i mig som kräver lite motstånd. Tur att ”ordning och reda-genen” är starkare, hehe. Skulle jag behöva leta upp något specifikt har jag alltid möjligheten att titta igenom gamla blogginlägg. Denna vackra bukett från vår trädgård i Orem hittade jag till exempel då jag letade efter en specifik grej. Ibland undrar jag varför jag tar kort på mina buketter, det kommer ju alltid nya. Sedan påminns jag om att somliga förändringar är knappt märkbara och det som känns självklart en dag kanske är väldigt exotiskt och annorlunda tio år senare. Just denna påminnelse är en av anledningarna till varför jag tar så många kort, så jag fortsätter.
Det har även städats i garnlådan, som jag redan berättat. Det visade sig att jag inte hade särskilt mycket garn som passade till bebiskläder, men jag lyckades med uppdraget som var viktigast gällande garnerna. Mamma stickade alltid en massa sockor till barn och barnbarn. Vi tog vara på de restgarner som var något att ha när hon hade gått bort och jag tyckte att den nya lilla familjemedlemmen också skulle få ett par mormorsstrumpor. Därmed letade jag upp två restnystan av samma garn och hoppades att de skulle räcka till varsin bebisstrumpa. Kolla in garnberäkningen. Jag är själv imponerad. Nu gäller det bara att nästa nystan är lika långt, he. Stickfebern fortgår!
Idag är det årets stora kärleksdag respektive årets ensammaste dag, lite beroende på vem du är. Å andra sidan är det för många bara den fjortonde februari, åtminstone här i vårt land. I England har dock dagen vikts åt något slags kärlek under många hundra år. Det är spännande att läsa historiska redogörelser för hur saker och ting har uppkommit. ”Vinnaren skriver historien” hörde jag min gamla SO-lärare säga på 80-talet och fick för första gången upp ögonen för hur en historia alltid har olika perspektiv så länge minst två personer är inblandade. Gällande Alla hjärtans dag finns det så många olika ingångar och anledningar till att dagen åtminstone behållit sin ställning som Kärlekens Dag No. 1 att det är svårt att peka på någon som den mest viktiga. Vi får nöja oss med att det var så här det blev. Det är även lätt att förstå att någon som står besviken eller irriterad över att inte kunna fira med ”alla andra” protesterar och att de som har lite affärskänsla passar på att profitera. I samband med just Valentine’s ser det därför ut så här i de engelsktalande länderna (bilder härifrån):
Här hemma firar vi mest kärlek till en kommande liten bebis (oroa dig inte, 52-åringar brukar bara bli mammor om de är Hollywoodstjärnor) som vi fick se på bild för första gången igår. Åh, alltså lilla bebis, vi längtar efter att få träffa dig! Jag har skrivit ut Petiteknitmönster och börjat planera för kommande outfits i långa banor. En av syrrorna har redan sytt ett par gulliga mjukisbyxor och själv har jag dragit fram både tyg- och garnlådor för att inte missa några guldkorn som eventuellt hamnat i skymundan av misstag. Allt är förresten gulligare i mindre storlek! Jag önskar dig en fin dag med hjärtan och stjärnor om du inte hellre ligger under en filt, äter choklad och tycker synd om dig själv. Då är det också helt okej.
Solen må ha bjudit in till dans, men här är det fortfarande kallt, kallt. En medeltemperatur på 2-3 grader är kanske inget att hänga på solstolen, så vi fortsätter förlita oss på värmen från värmekällorna här hemma. Gårdagens årsdag tillförde mycket kärlek från nära och kära. Jag är så tacksam över deras omsorg och över att fortfarande finnas med i livet.
De här strumporna har tagit onödigt lång tid av någon anledning. Nu är de i alla fall färdiga och i Stockholm är det fortfarande strumpväder. Jag tror nog att sonen kan hinna njuta av dem innan det är dags för dem att få lite sommarvila inför nästa säsong. Nu finns det andra kommande projekt att ta mig an, en hel lista faktiskt. Jag läste att någon utropat kreativitetens år nu när ekonomin ger mycket mindre svängrum i svenska familjers budget. Kreativitet låter ju långt härligare än oro och problem, så låt oss haka på denna spaning.
Det är så underbart här ute på ön just nu. Igår lugnade vinden ner sig såpass att jag vågade mig på en promenad i skogen. Annars är jag aldrig speciellt sugen på att få en gren i huvudet.
På väg, vilken hoppfull bild! Det behöver inte gå fort, men att ha valt väg är en god känsla.
Och det här sedan! En och annan fågel som börjat kalla på kärlek samtidigt som solen strilar ner mellan de nakna grenarna. Mossans intensiva grönska kommer till liv och allt känns lite vackrare av de där solstrålarna.
Havet var betydligt lugnare än sist jag mötte det. Då hade jag tagit med två amerikanska tjejer till naturreservatet i bil och det gick vita gäss på vågorna. Det gick knappt att prata för ljudvolymen som vind och vatten orsakade. Tänk, va?
Naturens under. Tänk hur märkligt det är med allt från nedbrytning till konstiga livsformer som ser till att ta för sig bäst de kan.
Att avsluta en 1,5 h lång promenad med en varm kopp te och filt i soffan medan elden brinner i kakelugnen, det är livskvalitet. Jag tar inte mitt liv för givet. Just igår hade jag inga samtal, vilket visade sig vara precis vad jag behövde. Lyx finns av olika slag. Monetär lyx har vi inte i vårt liv, men livskvalitet av rikligt mått. Jag undrar ibland över livsval som lett hit, men vill inte ha det på något annat vis. ”Somliga går med trasiga skor”, andra har inte tid att prata med sina barn innan de går och lägger sig på kvällen. En del behöver gräva i sopor efter mat, andra spelar fotboll utan skor i linne och kalsonger och är lika glada för det. Det finns de som har allt, men som känner meningslösheten äta upp dem inifrån. Och kan jag inte bidra med något annat i detta liv än att predika tacksamhetens lov är jag nöjd.
En av våra körsopraner är ”ledig” fram till april då hon är med i en uppsättning av Fantomen på operan som just nu går i Kristianstad. Det är tredje gången gillt då premiären var planerad till våren 2020 och förra årets premiär fick också ställas in p.g.a. publikrestriktioner. Ännu är inga biljetter införskaffade, men det är alldeles för längesedan musikalmusik dansade omkring i mina öron.
Det är även allt för länge sedan jag lyssnade på Förklädd Gud! Igår lade en av mina gamla körvänner ut detta tips, så nu vet jag var jag kommer att vara klockan 12 på lördag. Staffan Sundås var min första körledare här i Karlskrona och i Vox Aurora sjunger flera av de gamla motettsångarna som ville hänga med honom då körverksamheten omstrukturerades. Barbro, en av mina första lärarkollegor, väckte intresset för detta verk av Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullberg. Jag får fortfarande rysningar då jag hör preludiet, så här trettio år senare. Det mest spännande med Förklädd Gud är att det faktiskt är skrivet för att framföras på radio. (För att du ska förstå hur olika musik jag uppskattar kan jag säga att jag parallellt med denna musik lyssnade jättemycket på George Michaels Listen without prejudice…)
Tänk ändå hur fantastiskt det är att det bara är att tänka på ett musikstycke och sedan kunna söka fram det i musikbiblioteket Spotify som slukar hur mycket som helst. Det verkar inte längre vara så många musiker som vägrar lägga upp sin musik där, men jag förstår att det kanske inte alltid känns roligt att nästan behöva ge bort sin musik.
Än så länge är det luftigt i hyllan med lysrör som agerar växtbebisrum här i huset. Nästa månad drar det igång ordentligt och jag känner att jag har ganska bra koll på läget. Många älskar planerandet och drömmandet, andra känner sig mer bekväma runt de faktiska grödorna.
Det rosa molnet visar vägen ut mot världen och värmen. Nej, det hade inte suttit illa med ett besök till myhrorna nere i Thailand just nu. Samtidigt gläds jag så med syrran och hennes familj!
Det känns faktiskt rätt hoppfullt ändå! Jag snodde med mig några syrenkvistar från brorsans tomt eftersom de var lättare att komma åt än våra egna. Vikten av att ta in naturen ska inte underskattas. Förhoppningsvis får vi snart njuta av skirt gröna blad även om kvistarna är vackra så här också.
Igår var svärmor och svärfar här på lunch. Jag lagade kokt torsk med äggsås, men klämde även in lite dekadent brownie med valnötter som intogs med salt karamell-glass. Idag kan vi se fram emot samma efterrätt igen. Varje gång det glutenfria baket smakar minst lika gott som ”vanliga” kakor och bröd funderar jag över om det är tretton års invänjning som nu suddat ut känslan av kartong som förut fanns rätt ofta. Tror faktiskt inte det, utan tror bara att jag blivit bättre på att välja rätt recept och rätt mjölersättning.
Byta ut och fräscha upp! Det känner jag för. Ny garderob, nya skor, ny frisyr, ny duk, nya växter, nya stickprojekt. Det måste vara våren som ger sig tillkänna här också. Jag behöver inte en enda ny klädtrasa, utan har istället fixat med klädvård. Sytt upp hundtandsbyxorna, sytt i knappar, lagat hål och rensat ut. Kanske får jag göra precis som jag gjorde med den här fina godisskålen – locket blev kvar i skåpet och själva skålen fick bli kruka till pärlhyacinterna som svärmor hade med sig. Dags att leta nya plaggkombinationer, kanske testa lite lager på lager eller bara komma ihåg plagg som hamnat underst i högen? (Trots ganska få plagg jämfört med många i min ålder använder jag alltid samma om och om igen.)
I sticksoffan igår tittade jag på en Netflixfilm som bygger på en sann historia, All my life. Sorglig, men utan att sluta med gråtkramp i magen. Sanningen är att påminnelsen om att ett medellångt liv innehåller 27 375 dagar och att jag om jag följer medel-Svensson har ungefär 23 år kvar gav mig lite panik. Nattens sömn lät ta hand om paniken och idag känner jag mig nöjd och glad igen. Att sitta och räkna ner är inte riktigt min grej, så jag tror jag fortsätter som förut. Njuter av de små vardagsglädjorna, lägger in ett och annat projekt, fortsätter att drömma om somligt, längtar efter annat och släpper taget om det som bara tynger och ändå inte går att göra något åt. Ja, bättre torsdagspepp har jag inte att ge. Det får duga så.
Iiiiih! Nu är vi här! Paprika och chili har åkt i jorden och i sovskrubben som blir växthus varje år är nu lysrören igång på timer för att locka de små fröerna in i livet. Det finns något i den här processen som är extremt tillfredsställande och något annat som är skrämmande. Att vara del i något livgivande och se de kommande skördarna i sitt sinne är underbart, men tänk om fröerna inte gror? Eller om det blir ett sådant där år med en massa blomflugor, larver och torka? Förra årets skörd blev fantastisk och jag får väl leva på det om det skulle gå snett. Just nu gläds jag mig bara åt de av jorden redan lite torra händerna och känslan av sorgrand under naglarna.
I lördags var det tårttävling och talangfest som jag inte kunde gå på eftersom jag hade fullt upp med sången. Maken var däremot på plats. Jag hade peppat honom att vara med och då drog han till med sin superpedagogiska talang. Han gav sig på att bevisa Pythagoras sats ”så att alla skulle förstå”. Nja, treåringarna var nog inte helt med, men flera av de vuxna uttryckte tacksamhet över att äntligen förstå vad de där kvadraterna egentligen innebär. Igår fick jag se presentationen på papper. Matte är kul, alltså! (Hälsningar en ringrostig gammal mattefröken.)
För övrigt satt jag länge i soffan och spanade in fågelmataren igår eftermiddag då fåglarna laddade upp sig med energi inför nattens vila. Det var helt galet! Jag räknade till tio fåglar innanför pinnarna på samma gång vid flera tillfällen och så surrade det av liv både i päronträdet, på marken nedanför och runt omkring. Tänk så roligt att det här systemet funkar så bra! Vi har lagt ett gäng hundralappar på maten till våra fjäderfän den här vintern, men det har det varit värt. Än finns det mycket kvar i påsar och hinkar. Jag funderar dock lite på hur gästerna skulle reagera om de bara blev presenterade havre- och solrosblandningen som definitivt är minst favoriserad i detta skede? Syrran lämnade över quinoapuffar som blivit för gamla. De rördes inte på en halv dag, sedan tipsade nog någon om att de var delikata. Skålen länsades nämligen på nolltid! Det hade varit roligt att förstå sig på hur kommunikationen verkligen funkar.
Nu du. Nu har fåglarna börjat tala om att våren är i sikte, alldeles lagom till att vi har fått en köldsmocka. Smocka och smocka, det är minusgrader och vi får därmed skrapa bilrutan innan avfärd, men mycket mer än så är det inte. Hur som helst kvittrar det i buskar och snår då jag går ut för att fylla på fågelmataren och matgästerna är lika glupska som tidigare i vinter. Jag vågar inte gå in i Bredaviksköket för att titta till pelargonerna. Det har varit max några minusgrader ute de senaste nätterna, så de borde rimligtvis överleva. Har dock berett mig på att de eventuellt har blivit offrade till följd av vinterns elpriser. Dahliaknölarna ligger invirade i tidningspapper, så jag behöver nog inte oroa mig över dem.
Det är något med snö i solsken. Det frusna vattnet reflekterar ljuset och öppnar upp kanalerna som leder till välbefinnande! Jag tog på mina dubbkängor och gav mig modigt ut på de hala vägarna. Älskar mina Icebugs. De gör att jag slipper vara rädd för att trilla dit igen. Brutet ben 2013 (svartisfläck) och flera fall som tagit illa på isig mark de senaste åren har verkligen gjort mig försiktig. Drullefall kan jag inte göra något år, men det känns onödigt att utmana ödet.
Det var länge sedan jag stannade och pratade med fåren. De är så fina! Älskar färgerna i olika nyanser som får mig att tänka på Gotland och Norrgavel. Undrar just om de fryser om de taniga benen.
Vi syskon blir mer och mer lika med varje år som går. Inte ens telefonens AI kan alltid se skillnad på oss. Det är spännande (och skrämmande) att följa kroppens åldrande. Inte alltid särskilt roligt ska erkännas, men jag tycker ändå att det är fascinerande att rynkmönstret följer Fars och att mjukheten i kroppen är Mammas.
I brorsans hus skvalpade lådan med avfuktarens vatten över. Mönstret blev så fint och tankarna gick till Photoshop och spännande filter. Tänk att PS var ett program jag jobbade med, hade uppe på datorn nästan varje dag och idag inte ens äger! Jag vet inte ens om jag skulle klara det mest grundläggande, eller om det finns program som är bättre, enklare eller snabbare.
Överallt på rundan fanns spår av rådjur, skator, möss, småfåglar, hundar och katter. Sturköforumet varnar för både vildsvin och rävar, men jag har varken sett till dem eller spåren efter dem. De tar sig kanske inte ända ut hit. Måtte vildsvinen hålla sig långt borta. De förstör allt i sin väg!
Nu står påsen med såjord och krukorna som ska få jobba denna vår redo för att komma igång. Jag är så pirrig inför årets odlarår. Det känns spännande att ta beslut utefter erfarenhet och det känns som att vi har en ganska solid odlingsplan. Nu ska jag bara stå fast i att våga lita på mig själv och inte dras med i andras hundra olika tomatsorter och djungler av förodlade grödor. Allt i sin tid, och här har vi ansvaret för vår egen dirigentpinne.
Jag har skjutit på att göra en storrengöring av badrummet under en längre tid. Duschdörrarna var så fläckiga av kalk och eftersom vi inte har golvvärmen igång där har det dessvärre blivit lite mögel i fogarna. Jag gjorde nu vad jag kunde med ekotipsets fenomenala rengöring (40% ättiksprit, resten vatten och så lite handdiskmedel som skakas om i en sprejflaska) och handkraft. Ser att jag behöver gå på väggarna lite längre upp också, men det gör jag en annan dag. Hur som helst skiner dörrar och speglar nu och så här dagen efter har även den äckliga doften lagt sig. Säga vad man vill om naturvänligt och allt det där, men den här sprejen luktar skunk även om man duttar i några droppar eterisk olja.
Tjat, tjat, tjat, jag älskar att sjunga i kör, jag älskar att hänga med folket i kören, jag älskar hur musiken rör mig, jag älskar att jag får fortsätta att lära mig, tjat, tjat, tjat.
Lagom till de hittills enda kalla och snöiga dagarna på den här sidan året var det dags att samlas på Skärva Herrgård för att börja slipa på Poulencs Stabat Mater och de andra Poulenc-styckena vi ska framföra på långfredagen. Kul att så många hade möjlighet att mötas upp! En hel del stannade även över natten, så vi satt och filosoferade tillsammans tills sent framåt natten. Det är roligt att vi rent åldersmässigt täcker åldrarna 20-60, men att det liksom inte märks. Det här är ett toppenbra sätt att lära känna varandra på. Jag hade fixat namnlappar och en speed-dejting-aktivitet för att ge alla en chans att få koll på varandra oavsett hur länge man sjungit i kören. Lärartakterna sitter i, hahaha! När jag kom hem nu i eftermiddag var jag helt slut och får nog gå och lägga mig trots att klockan inte är så mycket. Imorgon är det dags för högmässa. Det sista vi sjöng innan vi gick hem var Peace av Paul Mealor. Jag blev så rörd att jag inte ens kunde sjunga sista stycket trots att vi sjungit den så många gånger.
