Vi inleder dagens blogginlägg med en perfekt fanfar från läktaren! Varje dag är värd en fanfar tycker jag, trots att jag kanske inte alltid känner mig helt pepp från början. Jag är verkligen tacksam över känslan av att ta vara på livet är så närvarande i mitt liv fortfarande, trots allt är det sex år sedan vi befann oss i en tid där för tidig död, saknad, svår sjukdom och förväntanssorg existerade samtidigt som vi fick uppleva så underbart fina saker. Det var denna tid som efter att allt elände på något vis hade processats som jag fångades upp av förnöjsamheten.
Du kanske inte blir förvånad om jag talar om att lördagen tillbringades i trädgårdslandet och i trädgården för att vattna och rensa, inomhus med fröer som skulle förodlas och i rabatten som ska bjuda på rik blomsterprakt till ett fortsatt bukettplockande framåt sommaren.
I år har jag flyttat luktärterna från det som blivit ”Lilla Rotterdam” till nordöstra staketet. Nytt för året är att alla luktärterna står i par efter tips från Sarah Raven. Jag har även försökt mig på något slags färgskala, men vi får väl se hur väl det slår ut. Jag har grävt ut ordentligt, men varken satt något stopp för gräset framifrån eller bakifrån. Om försöket faller väl ut gräver jag om och gör samma sak nästa år. Jag använder ren köpegödsel till mina luktärter. Har förstått att dessa torvsäckar är den nya skammen, men jag har trots det använt fyra sådana i den här lilla rabatten. Gjorde likadant förra året och det gick bra. Mest näringskrävande i vår trädgård är just luktärter och kålväxterna. Guldvattnet räcker inte till och trots att vi har nässlor att göra gödselvatten på och gräs att fermentera blir jag galen om trädgården ska bli något som ska skambelägga istället för att ge glädje. Jorden i lådorna blir långsamt bättre och bättre. Vi bor i ett torrt hål där det sällan regnar, så det enda är att jag behöver vattna så mycket. Täckodling med gräs hjälper både med näring och hjälp från avdunstning, men är även ett riktigt snigelparadis.
När fingrarna höll på att gå av köldslag efter att ha marinerats i blöta arbetshandskar fick jag gå in för att värma upp mig. Det råkade sammanfalla med själva kröningen av kung Charles och drottning Camilla. Allt var väldigt stort, tjusigt och pampigt, men kungaparet såg mest väldigt gamla ut. En av mina syrror undrade varför ingen hade hjälpt kungen att trimma sina ögonbryn, en annan tyckte att det var mycket oansvarigt att lägga så mycket pengar på något så onödigt när hela landet håller på att duka under av sin dåliga ekonomi. Högt och lågt, alltså… Själv var jag ytterst imponerad av den underbara musik som framfördes medan de över 2000 gästerna fyllde Westminster Abbey. Dessutom tror jag människor behöver lite glamour i livet då och då, oavsett om man får se det på teve eller får uppleva det IRL. Här kan du läsa mer om kröningen på engelska.
Lilla Rotterdam har levererat från dag ett och lökarna verkar gilla allt gödsel jag gav dem vid planteringen. Nästa år är min plan att se vilka som återkommer utan att fylla på med nytt, men den dagen, den sorgen. Eller glädjen och överraskningen.
En gebortbukett fick följa med hem till våra fina vänner där det bjöds på traditionell (vid det här laget) middag och spelkväll. Detta är ett återkommande inslag som är ytterst trevligt! Fram för mer spel. Min hjärna måste ha mått bra av all frisk luft under dagen, för jag hittade SET med en rasande takt. Jag kände mig lika alert som sonen som alltid brukar vinna detta spel, men blev så förvirrad av upplevelsen att jag bestämde mig för att dela korten utan att vara med nästa omgång.
Värmen efter den mysiga (och goda) kvällen följde med in i den sena kvällen då vi skulle åka hem. Vi hade samåkt från en långtidsparkering med syrran och svågern och när vi kom dit sa svågern ”hoppsan, er baklucka står öppen”. Det är sådana här gånger man återfår tron på mänskligheten. Jag höll på att arrangera om lite grejer då vår skjuts anlände och måste helt ha tappat det. Jag gick alltså därifrån utan att slå igen bakluckan. Bilen stod där i fem timmar och inte ens en pryl var borta. Intressant är att ingen heller hade slagit igen bakluckan då det rimligtvis borde röra sig en hel del folk i närheten. Phu!
En gigantisk, röd månuppgång följde oss ut mot ön. Vi stannade en stund vid naturreservatet på vägen för att ta in den vackra mångatan och (nästan)-fullmånen. Det går naturligtvis inte att fånga med en mobilbild, men det var något lite utöver det vanliga. Jag tänker att upplevelsen blev ännu starkare av att jag fortfarande hade lite hög puls efter att ha fattat att bilen varken blivit stulen eller illa behandlad. Ja, se, detta blev en dag som jag sent ska glömma. Tack!
