Min tyska syster tyckte att känslan här i bloggen hade blivit lite väl apokalyptisk, så jag får kanske släppa in lite mer ljus igen?! Jag hoppas verkligen att möss och råttor håller sig långt från min verklighet hädanefter. Jag har haft nog av gnagare för en lång tid framåt. Därmed går vi in i något helt annat, något så härligt som att fira livet!
För ett tag sedan fyllde min första lillasyster femtio år. Hon har sedan några år tillbaka haft samma födelsedagsönskning: att samlas i Klackamåla för att röja runt Albertas (farfars föräldrahem) och på ägorna, så det brukar vi göra varje år runt påsk. Så blev det den här gången också. I år var det dock lite mer festligt än tidigare år då ”finrummet” nu är i så gott skick att det gick att duka upp där framåt kvällen. Så lyckat! Det jobbades för fullt hela dagen och fler än jag har nog lite träningsvärk efter allt fixande. Fint att se hur denna gård får livet tillbaka lite i taget.
Jaha. ”Sådant jag aldrig trodde att jag skulle skriva om” – dit tillhör definitivt att köra bil på långfredagen medan musfällan slår igen bakom mig. Jag kan trösta mig med att denna mus fick dö mätt och belåten på dahlia, valnötter och kärleksört. Sämre slut på livet kan en mus ha. Och med det önskar jag dig en glad påsk och påminner om det glada budskapet!
Jag har aldrig haft möss i någon bil, inte vad jag vet i alla fall. Detta är nu inte längre sant. Under natten till igår var minst en mus i farten bland de dahlior som låg kvar i lövkorgarna där. (De två äldre sorterna jag fått av faster och vänner som kan sättas direkt i jord och alltid ger riklig skörd.) När jag skulle skjutsa sonen till Kalmar såg jag att de översta knölarna i den ena lövkorgen blivit mumsade på, vilket de inte var kvällen innan. Jag ställde ut korgarna lite konfunderad och ställde in andra grejer, bl a valnötter till jul i juli, som skulle till Bredavik eftersom jag ändå skulle dit lite senare. Efter att ha kört omkring i flera timmar kom jag fram till Bredis och såg att möss hade ätit sig in i valnötspåsen… Då trillade polletten verkligen ner. De nysmaskade dahliorna och en dag med valnötter – det måste finnas en mus kvar i bilen! Efter att ha ställt alla bildörrar på vid gavel, undersökt lövkorgarna och alla dahlior där och kikat med ficklampa i alla vrår på bilen konstaterade jag att om musen/mössen fanns kvar så var gömstället väl dolt. Jag ställde ut en musfälla (första musfällan placerad i en Kia?) och hoppades att inte behöva känna en liten mus springa över fötterna då jag körde nästa gång. Ingen mus har fastnat, så jag hoppas på att den frigjorde sig då dörrarna stod öppna igår. Vilket äventyr!
Igår kväll plockade jag upp sonen i Karlskrona efter hans och hans kusins långa Flixbussfärd hem genom Sverige. ”Vi fick stanna två timmar i Jönköping. Vilken fin stad! Så mysigt att gå runt, titta in på Naturkompaniet och njuta av allt fint där runt Vättern. Det är rätt fint att bli vuxen och slippa rastlösheten och att vara irriterad och uttråkad över allt.” Ungefär sådär sa han, den numera vuxne sonen. En klok, smart och klurig ung man. På vägen hem gick jag igenom hans släkthistoria, händelser och personligheter som kanske lett fram till att han blev han. Nu kan jag mest redogöra för mina föräldrars liv och deras familjemedlemmar, men maken hann fylla i med en del över goda kvällsvåfflor (dagen till ära) innan vi hamnade i djupa filosofiska diskussioner fram till närmare midnatt
Sonen är familjekär och har en tillåtande personlighet som gör att han verkar förstå folk mycket bättre än många jag känner. (Inte för att det per automatik innebär att han gillar dem, men ändå.) Han är lika social som jag, men lika introvert som sin far. Det behövs social återhämtning, alltså. (Största misstaget att göra angående detta är att tro att introverta människor per automatik är asociala. Det stämmer inte alls. Allt handlar om hur energin disponeras i interaktionen med andra människor.) Hans bekantskapskrets är enorm, jag kan inte längre hålla reda på alla namn som regnar i olika situationer, men han har också kvar sina två ”bästisar” från första dagen i fyran. Dessutom försöker han prioritera att hålla kontakt med sina kusiner som han också räknar till sin inre väncirkel.
I mig finns det inte mycket av Pippi Långstrump, jag är fyrkantig som en träkloss i jämförelse. Min halvanarkistiske make har ett helt annat frihetsbehov än jag. Han har sällan varit rädd att gå sin egen väg, särskilt då han ser att något är helt åt skogen fel. Han är som Pippis tvillingbrorsa. Detta personlighetsdrag har sonen ärvt. Jag tänker på hur plågsamt det var för honom att gå i en fyrkantig skola där hans kognitiva glöd sällan fick syre. I högstadiet fick han en ma/no-lärare som åtminstone fattade att han behövde utmaningar för att inte alldeles förtvina, och musiken gav honom också kraft att stå ut (han gick i musikklass). Jag är så tacksam över möjligheten till hemskola och online-professorer i USA, till tekniskt basår, till min syrras insyn i Vuxenskolans system och till min egen förståelse för att en manlig hjärna inte mognat till förrän i 25-årsåldern. Det finns så mycket att säga om hemskola, men för mig är det viktigt att säga att den fruktansvärda covidupplevelse som många hade gällande sina barns och tonåringars skolsituation inte har något med riktig hemskola att göra. För två av våra tre barn gav hemskola möjlighet att läka den vanliga skolans tillkortakommande gällande barn som inte befinner sig på den gyllene mittenstigen, det blev en skola som kunde möta deras specifika behov. I processen blev vi en stark familjeenhet. Fem personer som är mycket olika varandra. Fem individer som har fått stor förståelse för att människor verkligen är olika, behöver olika, men behöver varandra för att må så bra som möjligt. Själv är inte bäste dräng. Inte ens om man är Pippis tvillingbrorsa. Och snart är världen en sympatisk ingenjör rikare. Tänk om jag hade vetat det för tio år sedan.
Vari ligger värdet i ett minne, i någons upplevelse av en viss händelse, i historien som ligger bakom oss som individer, som folk, som hela mänskligheten? Vad händer i processen mellan nu och sedan? Min systers gamla blogg hette ”yesterday you said tomorrow” – igår sa du imorgon. Imorgon ska jag börja mitt nya liv. Eller på måndag. Kanske efter nyår? Nej, efter påsklovet, då är solen tillbaka och allt blir så mycket lättare, DÅ ska jag vad-det-nu-är-jag-ska-göra, helt säkert. Alla dessa planer, drömmar och mål som uttrycks i tankar, på papper, i dokument, i ord som sedan går till att bli allt från flyktiga ångor som aldrig får luft under vingarna till livsomvälvande händelser. Kanske är det de förra som är mest vanligt förekommande? Ord som man knappt vågar uttala så någon hör. Vad skulle hända om… Hur skulle jag kunna… Skulle vi kunna nå ut till fler om… Gör det någon skillnad om… Varför gör vi inte… Om inte om fanns, hur skulle det se ut… Varför fortsätter jag… När x händer, då ska jag y, z, å, ä och ö…
Igår hittade jag en dagbok som jag påbörjade 2015. Vi åkte hem till Sverige på semester och uppenbarligen fick dagboken inte följa med och rutinen rann ut i sanden. Kan detta ha varit senaste omgången med vanlig dagbok? Jo, så kan det vara. Jag blev när jag läste påmind om hur värdefullt det kan vara att skriva lite längre texter angående privata göromål, vardagsrutiner, personer som är en del i ens liv. Egenterapi? De dagboksanteckningar jag skriver nu, på max fem rader per dag, är relativt rensade från känslor. De kan närmast liknas vid ett slags ”vad var det jag gjorde idag”-sammanfattningar. Visst finns det lite extra utrymme om något trycker på, men nä, det blir inte samma sak. Jag har ju också en tacksamhetsdagbok som används rätt ofta och en bok där jag skriver av mig, men den känns lite mörk eftersom jag tydligen sällan känner behov att skriva av mig om något varit extra härligt. Det klassiska dagboksskrivandet är något jag återkommer till med stor oregelbundenhet och var det viktigaste som fick följa med förra årsordet RUTIN in i 2024. Nu är jag lite trött på det kortfattade formatet bara, eller jag ifrågasätter vad det ger mig. I en ”tjockdagbok” finns det ingenting som begränsar mängden ord, men det går fortfarande bra att skriva bara några rader om det är allt som orkas med. Ska jag bara spola den nuvarande dagboken då, den där varje vecka bara får en sida allt som allt? Eller ska jag vänta in den här lusten att skriva mer till 2025?
Idag fyller han 54, mannen jag i vått och torrt delar mitt liv med. Att vara gift med någon som är så fundamentalt olik en själv bjuder på både ahaupplevelser, utmaningar och många möjligheter till att uppleva att man med gemensamma krafter kan lösa det mesta som kommer i ens väg. Jag är tacksam för allt han gör för vår familj och ser fram emot spännande dagar som ligger framför oss. Nu är vi inne på trettioplus år och jag har varit med och firat trettioen av hans födelsedagar. Det känns som igår och en evighet sedan vi slog in på vägen tillsammans. Carry on!
Morot eller piska? Drivs du mest av känslan av att känna dig uppskattad/duktig, av rädslan att bli utnämnd till ett pucko, av det som helt enkelt känns bra i stunden eller drivs du av logik snarare än känslor?
Tänk dig att du har fått en uppgift som ska vara klar på lördag. Du har lovat att leverera något. Andra är beroende av att uppgiften genomförs. Du närmar dig dagen för leverans och inser att det krävs långt mer än du hade tänkt då du lovade att ställa upp. Vem är du rent känslomässigt i den stunden? (Jag menar inte att du ska svara i kommentarsfältet, mer att fundera över hur du själv funkar.)
1. Du kommer inte att vara i den situationen eftersom du är plikttrogen/betar av uppgifter i god tid. Du behöver varken morot eller piska för att genomföra uppgifter i livet.
2. Du struntar i allt annat och jobbar som en gnu, struntar i sömn och låter barnen äta Snickers till middag för att uppfylla löftet för att imorgon stå stolt respektive lättad över att ha uppfyllt löftet du avgav.
3. Din situation har förändrats sedan du gav löftet och något annat som känns roligare eller mer relevant har erbjudits. Du hör av dig till den som bett dig utföra uppgiften och säger att du tyvärr fått förhinder och släpper taget om det som du förut lovade utan att fundera vidare över det. Eventuellt hör du inte ens av dig alls, konsekvenstänkande är inte ditt forte.
(4. Ett scenario kan vara att du helt glömt bort det du lovade eftersom du lider av hjärndimma och/eller glömska pga utmattning, demens, övergångsbesvär eller något annat som påverkar dig neurologiskt. Det har alltså inte att göra med vilket slags personlighet du har.)
… och varde det inget ljus får man skapa illusionen av detsamma. Ljuset är livsviktigt för människan, framför allt för alla som har lika lite energi som vore de björnar i ide fast de ändå måste funka som fullt sommaralerta varelser. Det är inte lätt, det där. Jag har flera av dessa sommarfjärilar i min storfamilj. De som vaknar till liv, kommer ur sin vinterdvala klippandes med trötta ögon och slokande axlar ungefär när vitsipporna svämmar över i gläntor och vattnet porlar sådär extra vackert i bäckarna. De som känner att de kan andas lite lättare om himlen bara visar blå fläckar, som sträcker sig mot ljuset och får rakare ryggar och mer spänst i stegen då solen glittrar till i de nakna grenarna som längtar efter att saven ska stiga. För alla som mår så här, som känner så här, som längtar på det här viset, blir varje solstråle viktig. Och eftersom mörkret kämpar på med stor kraft i år är det mer eller mindre livsnödvändigt att gå på ljusjakt, att fylla livet med sådant som ger känslan av att ljuset är här fast det kanske dröjer. Det går inte riktigt att gräva i jorden än, men det går att fylla krukor med billiga ICA-påskliljor. Det går att baka egna hamburgerbröd till frasigt stekta nötfärsburgare (som kan ätas som en glad och inbjudande hamburgertallrik utan bröd om man är jag) och man kan stoppa omtänksamma buketter i second hand-inköpta tunga och ljusblå kristallvaser. Önskan om ljusets vardande blir uppfylld och när värmen sprider sig från hjärtat istället för att komma från det mot solen vända ansiktet med blundande ögon finns det ännu lite kraft att vänta in den riktiga solen.
Med så mycket släkt och vänner i USA växte jag upp med några traditioner som jag tog för givna, men som de flesta andra svenskar uppmärksammat först i närtid då amerikanska påverkare delat med sig av sina liv. Jag och mina syskon hade bland annat julstrumpor som vi fick grejer i på julaftons morgon (fortfarande en viktig tradition för de flesta i vår familj) och kvinnorna i mammas familj och väninnorna hade en baby shower för mamma då jag låg i magen 1970. Att vi inte firade Halloween hade, tror jag, mest att göra med att mamma verkligen tyckte det var otäckt med att sätta låtsasgravar i sin trädgård, hänga skelett runt om i huset och klä ut sig med läskiga masker.
En av våra barndomsvänner gifte sig och hamnade i USA. Hon och hennes man har blivit som vår familj. Våra ungar ser på deras barn som sina amerikanska ”låtsaskusiner” då vi firade alla födelsedagar, högtider och andra begivenheter med dem under våra år i Orem. Den äldste sonen och hans fru väntar barn i april. Med anledning av detta bestämde de sig för att flytta från Virginia till vårt lilla hörn i Sverige för att de ville erbjuda sitt barn en tryggare miljö. (Frun i familjen är ”public defender”, allmän försvarare, och tycker att Sverige mest har ”cute crime”. Hon hänger inte riktigt med på svenskars syn på att Sverige har blivit otryggt. Att se på livet genom andras ögon kan ibland ge perspektiv.)
Igår hade min syster ordnat en så fin baby shower till den blivande förstagångsmamman och den lilla bebisen som är på väg i sitt vackra hem. Det var fantastiskt att känna kvinnokraften från alla åtta kvinnor som hamnat i Karlskrona på olika vis (Jag och syrran är födda här, flyttade som unga och trodde aldrig vi skulle flytta ”hem” igen, vår svägerska är från Stockholm, den blivande mamman från USA och de andra kvinnorna från Umeå, Norge, Ryssland och Iran. Wow!) Jag åkte hem och kände mig så glad och tacksam för syrrans initiativ och att vi alla kunde hjälpa till att få de nyinflyttade att känna sig välkomna och omhändertagna.
