Imorgon är det midsommarafton. I vanlig ordning blir det full rulle i Bredavik. Jag har funderat över olika flödesscheman, velat mellan att använda porslin och rejäla papperstallrikar och övat sånger att sjunga runt midsommarstången. När jag matat brorsans kycklingar efter att ha spelat Codenames med maken, sonen och yngsta dottern såg det ut såhär. Lugnet före dan före dan, dags att vila innan allt praktiskt som går att förbereda ska tas omhand. Månen blir inte full förrän på midsommardagen, men det mjuka ljuset som gårdagsmånen spred över gården viskade god natt, sov gott. Somliga sover illa av fullmåne, själv somnade jag ovaggad.
Förra året drabbades gurkorna i växthuset av mjöldagg. Med förhoppningen att slippa detta valde jag i år den motståndskraftiga minigurkan Iznik. Det var ett bra drag! Det visade sig vara goda och krispiga snacksgurkor som vi gärna smaskar i oss både till maten och till mellis. Flera omgångar frilandsgurka har utrotats av sniglar, så jag är tacksam över plantorna med Västeråsgurka som jag fick av min faster. Jag satte dem på ett annat ställe för att lura de glupska slemhögarna. Än så länge växer dessa plantor bra och jag hoppas att lite längre fram i sommar kunna fixa några burkar inläggningsgurka.
Här är del två i projekt ”ställ ladan i ordning”. Jag vet inte om detta golv någonsin såpskurats, men nu har det hänt. Det visade sig att det längst in i denna del behöver bytas golvplankor, men jag och sonen har ändå fortsatt till del tre, att städa ut och flytta om grejer för att ge allt rätt plats. Vi kommer att få ett lager, ett snickeri, en festlokal (som under några dagar ska få agera loppis som en del i allt detta), förvaring av möbler och förvaring av byggmaterial. Det som så länge kändes oöverstigligt börjar faktiskt visa sig vara genomförbart.
Forskning visar om och om igen att kvaliteten på ens relationer betyder oerhört mycket för välbefinnandet. Det är alltså viktigt att göra plats för tid och energi för att både skapa och upprätthålla goda relationer. Hur gör man detta? Ja, inte är det helt lätt eftersom livet innehåller så många andra borden och måsten. Relationer handlar inte bara om vänner, utan även om lilla och stora familjen, arbetskamrater, grannar och människor som vi möter i andra sammanhang. Var drar vi gränsen mellan bekant och vän? Och hur gör vi med relationer som är obalanserade? Vilket ansvar bör vi lägga på oss själva och när, om någon gång, är det på sin plats att avsluta en relation? Dessa frågor får jag ta mig an någon annan dag.
I lördags träffade jag tre grundskolevänner som är mycket viktiga för mig. Under alla år då jag inte bodde i Karlskrona såg vi till att träffas i denna konstellation varje sommar då jag var hemma på besök. Sedan jag flyttade tillbaka 2016 har vi dock inte fått till så många träffar – jag bor väl för nära, haha! Först var det en massa med mina sjuka föräldrar, men vi fick till en träff innan pandemin slog till. Efter covidåren har det dock inte blivit av. När vi nu äntligen kom till skott blev det precis lika avspänt som det brukar bli när vi träffas. När man känt någon sedan fem års ålder finns en stabil grund att vila på. Att vi utvecklats åt olika håll under vuxenåren är helt okej. Vi har följt varandra hit, har mött varandras väl och ve och vill fortsatt varandra gott. Jag ser oss fortsätta träffas hemma hos varandra medan åren vidareutvecklar våra anletsdrag och nya erfarenheter får stötas och blötas med fler insikter och förhoppningsvis gör oss ännu mer ödmjuka. Vi sprejar vår vänskap med lite mental 5-56, fortsätter visa att vi finns där för varandra och tar med oss den vackra regnbågspinne som vi fick njuta av tillsammans denna regniga lördag. Tack för det, livet.
Ja, för nog myser brorsan nu när son nummer två har nått den stora dag som studenten ändå är.
Tiden går så fort! Det känns mer intensivt sådana här dagar, då parvlar som vuxit upp mitt framför näsan på en plötsligt visar sig vara vuxna. De kör bil, har flickvänner, jobb och lägenhet och innan man vet ordet av är det de som är föräldrar till små parvlar. Jag njuter av att fira allt som firas kan. Grattis Edvard!
Makens systerdotter och min brorson har tagit studenten den här veckan. Vi har fixat, firat, ätit gott, umgåtts med trevliga människor och glatts tillsammans med ungdomarna som nu tagit sig igenom tretton år i skolan. Bra jobbat! Jag har alltid blivit rörd vid de här tillfällena, men här i Karlskrona springer numera klasserna ut i en klump och står och hoppar med ryggen åt ”publiken”. ”Sjung om studentens…” klarar de av inne i aulan och de springer istället ut till någon skränig låt som de på något slags demokratiskt sätt valt ut som passande till just sin klass. Efter det åker de runt på lastbilsflak för att visas upp för kung och fosterland. Tiderna förändras, men jag står många gånger stilla. I just detta fallet får jag nöja mig med att tyst tänka att jag tycker det var bättre förr, men att jag är glad för ungdomarnas skull. Och kanske till och med dansa med då det svänger!
Vuxna som skulle gå på bröllop, barn och faster som fick leka för fulla muggar och som bonus övernattning med 11-årsuppvaktning dagen efter! Myspyshelg med andra ord. Fram för mer legobygge, förresten. Visst finns det inte mycket som till fullo utmanar ens kreativitet på samma sätt?
Igår var det dags för andra sittningen av fasterslunchen som blev uppdelad i två. Jag är så tacksam över att ha fått tryggheten att ha en storfamilj att luta mig emot, både mammas och fars syskon med respektive och en massa coola kusiner av alla de slag. Jag inser att vår storfamilj är som en relik från en tid som inte längre finns kvar. Far fick sex helsyskon, mamma tre. Alla har fortfarande levande relationer i olika grad med varandra. Jag har trettioen kusiner, vars partners och barn jag kan namnen på allihop även om jag inte träffar alla särskilt ofta nuförtiden. Det finns en massa att säga om detta, men det viktigaste för mig är ändå att jag är tacksam över att de här människorna finns och är och har varit så viktiga för mig och mina syskon. Inte minst då vi inte längre har våra föräldrar kvar i livet.
Längst till vänster sitter Fars yngsta syster och hennes man. Jag bodde hos dem under min första termin på lärarhögskolan då jag tydligen var i en mycket formbar ålder. Hela min syn på det estetiska inslaget i inredning kommer nämligen från dem. De tog mig till Svenssons i Lammhult, fick mig att upptäcka Carl Malmsten, fint dukade bord till vardags och en massa annat som jag sög i mig som en svamp. Jag är så tacksam över möjligheten att ”slussas ut” i vuxenlivet med lite extra trygghet i ryggen. I mitten sitter äldsta fastern, med en fysik och envishet som står över det mesta. Hon har alltid jobbat enormt hårt och fortsätter till denna dag (fast numera köper hon sina potatisar och morötter), därtill med bara en njure eftersom hon donerade den andra till sitt barnbarn för många år sedan trots sin redan då höga ålder. Det är så spännande att sitta ner och prata om livet med henne. Hennes dotter, alltså en av alla mina kusiner, och jag gick i samma klass under hela grundskolan. Längst till höger sitter näst yngsta fastern, hon som älskar grönt lika mycket som jag själv och har lärt mig hur man stryker ”på riktigt”. Det är nämligen stor skillnad på att stryka och att stryka om du nu inte visste det. Hon och fastern i vitt var fortfarande små då farfar dog, så far tog på sig ett ansvar för dem som mer liknade en fars än en brors. Det är fastern i grönt och hennes man som tagit över föräldrahemmet i Klackamåla. Det har de gjort med den äran. Det är roligt att huset har fräschats upp och fått en så fin trädgård. Detta är för övrigt fastern som inspirerade till vår fågelmatningsstation!
Alla är så snälla och även detta gäng hade med sig en massa roliga plantor som jag ska sätta runt om i trädgården lite senare idag. Att vara omgiven av kärlek i perenn form, det är inte dumt! Kul att brorsan kom förbi för att klippa gräset och fick träffa dem lite han också. Fint att han fick visa sitt bygge. Vi är alla så stolta över hans hantverkskunnighet. Hur coolt är det inte att kunna bygga egna hus?!
Jag har nu lagt en så fin vecka bakom mig. Redan från början visste jag att den skulle bli intensiv. Tre repetitioner och konsert (Händels Dixit Dominus och Vivaldis Gloria) var inplanerade sedan i höstas och vi hade också besök både från äldsta dottern, lilla barnbarnet, tyska extrasyrran och hennes son. Trädgården tar inte paus för att jag har mer att göra, så jag introducerade barnbarnet till allt från bevattning till artkunskap så vi verkligen kunde utnyttja tiden tillsammans. Hon fick även upp öronen för verken jag övade och hoppdansade lika glatt till dem som till Nicke och Nillas Pannkakor med sylt.
Dottern klämde in två grillkvällar, brunch, besök i Bredavik, långpromenad i gassande sol, besök på bageriet, introduktion av barnbarnet till Vajlan ❤️, träffar med diverse släktingar, halvdag med second hand, shopping, Sumo Sushi, Hoglands park och Gelato (drömdag), bygge av sänggavel (drömaktivitet) och alla vanliga bestyr som ska hinnas med när man har en sjumånaders bebis. Bebisen är så nära att krypa nu och tar sig dit hon vill genom snurrar, hasningar och diverse andra rörelser. Hennes mamma var det enda av våra barn som alltid rullade in under möbler och lillan gör precis likadant. Är det ärftligt?! Hon verkar liksom gilla att trycka in sig nära och under grejer. Våra tyska besökare var inte mindre aktiva. De hann bocka av allt utom en grej på en lååång önskelista!
I vår familj har vi lite olika förhållande till förväntningar och drömmar. Att vara lika ”förnöjsam” (eller långsam i starten, beroende på hur man ser det) som jag är ger till exempel inte utrymme för lika mycket utveckling, spänning i tillvaron eller möjligheter att växa. Det är inte det att jag saknar driv, men jag inser att jag aktivt behöver bestämma mig för att saker ska hända. Jag behöver ta tid att sätta mig ner och planera, drömma, sätta mål. När jag och maken samarbetar blir det bra, han gör mer ofta slag i saken medan jag sitter och är nöjd bara med att tänka mig precis hur bra det hade blivit om… Några i familjen är som jag, andra har ett aktivt driv där ”missnöjet” med situationen gör att de får saker att hända. (Missnöje är egentligen fel ord, men i brist på annat använder jag det här.)
Konserten sen… Vi har övat så mycket på Händels Dixit Dominus, ett verk som inte är helt enkelt att ta sig an. På genrepet kändes det lite skakigt, men när det väl var dags för konsert drog adrenalinet igång och vi fick uppenbarligen gemensam ”feeling”. Jag älskar att musicera med det här gänget! Att få sjunga med en barockorkester med proffsmusiker var verkligen bonus. Vi framförde också delar av Vivaldis Gloria med barn- och ungdomskörerna och delar av en annan kör i pastoratet. Att se barnen när de sjöng sin favoritsats, denna glädje, fick mig helt tårögd. Ja, alltså, jag blev väldigt känslosam vid flera tillfällen under konserten. Gudomlig musik, och i stunder så klaffade allt. Vår dirigent är fantastiskt duktig, det är en ynnest att få ha honom som musikalisk ledare i lilla Karlskrona. Jag tror jag dansade över Stortorget på väg till bilen med ett i det närmaste fånigt flin i hela ansiktet. Kanske har jag flinet kvar, trots att alla har åkt hem eller iväg och jag är ensam kvar hemma. Tack för att livet ibland öppnar för nästan bara fina stunder och slipar bort uddarna på det vassa som också finns där.
… och öppnar åter om några dagar. Jag är fullt upptagen av lilla barnbarnet, dottern, sommarvärmen, trädgårdsbevattning, Dixit dominus, tyska syrran och hennes son. Först ingenting, sedan ingenting och så allt på en gång! Wihoooo!
