Igår natt föddes en liten tjej som maken och jag redan utsetts till gudföräldrar för. Det har anlänt en hel hög småtjejer i familj och vänskapskrets det senaste året, och minst en till är på väg. Jag kan faktiskt inte komma på en enda liten kille. Intressant! Vanligtvis brukar jag leta upp lite mer neutrala färger till förstabarn eftersom jag är så praktisk. Jag tänker helt enkelt att neutralt funkar för flera olika sorters stilar och smaker och även till eventuella syskon. Den här lilla presenterades dock i rosa fluff och med amerikanskt hårband på huvudet, så jag tror nog att den här ”välkommen till världen”-presenten kan funka. I vanlig ordning skickar jag dock med kvittot i ett förslutet kuvert då jag vet att det är lätt hänt att man får dubbletter eller något som man själv faktiskt inte tycker är så fint. Kanske är det inte kutym att göra så, men alla gör det som funkar för dem tänker jag.
Efter att i lugn och ro tagit oss hem från Nynäshamn med många stopp på vägen sitter jag nu här och lyssnar på härlig musik vid datorn efter att ha pussat på alla krukväxter, gett dem lite kärlek, omsorg och vatten och uttryckt beundran för den fina amaryllisen som mötte oss i full prakt. På vägen hann vi äta korv med mos och räksallad på Shell i Söderköping (alltså, fråga inte, men denna tradition är svår att bryta)…
…hämta kvarglömda grejer i Mörtfors och förundras över högvattnet i ån och hur vackert det alltid är där…
… säga hej till brorsan på flygklubben i Kalmar och kika på när maken gjorde några starter och landningar för att hålla sig uppdaterad…
… uppvakta en härlig kompis på treårsdagen med en uppdragningsbar bil som han genast blev kompis med och en Kalaspåse godis som fick delas med storasyster…
… köpa ett flak av de godaste ägg jag vet, gosa med de sötaste och mjukaste kaninungar jag träffat på länge…
… handla basvaror på ICA i Jämjö och följa en osedvanligt vacker solnedgång hela vägen från första parkett. Våren har kommit mycket längre här på Sturkö och även om jag var lite för trött för en riktig trädgårdsrunda efter långkörningen hann vi mötas av ett helt gäng snödroppar och färdigbeskurna fruktträd mellan bilen och huset. Jag älskar verkligen vårt hem och önskar bara att det hade legat lite närmare barn och barnbarn. Nu har jag i alla fall fått tanka en rejäl dos energi hos dem och den kan jag njuta av under lång tid. Imorgon återgår livet till normalläge för säsongen och jag ska återta kontrollen som planttant igen. Det rycker lite i fingrarna som längtar efter att få gräva ner sig i jord igen. Något jag inte riktigt längtar efter är att åka till Bredavik och se om några av pelargonerna kan få följa med hem i levande skick, men det är bara att bekämpa rädslan och åka dit. I värsta fall finns det nya pelargoner att köpa, det är inte hela världen. Nu har jag genomlevt denna känsla av ”katastrofläge” i så många år på raken att jag borde vara mindre orolig, men sanningen är att ganska många av pellisarna rök med både förra vintern och de två vintrarna innan dess. Jaha, ja. Och det var den dagen. Så långsam och vanlig att COOP-expediten i Torsås med samma frissa som Lloyd Christmas i Dum & dummare hade somnat om han hade läst ända hit. Det bästa med den långsamma vanligheten är att jag älskar den och mår bra av den. Klart, slut.
… eller Nynäshamn. Vad trevligt att få åka hem till våren i söder med ett norrsken i ryggen! Nu har vi massor av fröer som ska i jorden, lådor som ska rensas och drömmar som ska förverkligas. Hur jag ska kunna hantera min barn- och barnbarnsabstinens får bli en senare fråga. Just nu får jag nöja mig med att vi haft underbara veckor här. Efter två veckors bloggande på telefonen blir det också skönt att komma hem till datorn. ”Borta bra, men hemma lite bättre.”
”Hur känns det egentligen på riktigt att vara mormor?” Frågan kom från mamman till det lilla barnbarnet, min äldsta dotter. Jag kan naturligtvis bara svara för mig själv. Problemet är att det faktiskt inte finns ord stora nog för denna roll, inga ord är tillräckligt vackra och att försöka förklara hur mycket kärlek som ryms i mig känns lite meningslöst eftersom orden liksom faller platt. Jag får nöja mig med att säga att det faktiskt är det största som hänt mig. Och när lillan nynnar sig själv till söms i mitt knä och jag får hålla henne, när jag tillåts att vara så nära, då trillar en tår nerför kinden.
Nu har jag ondgjort mig över vår huvudstad i flera inlägg. Hela sanningen är annars att jag älskar att vara där våra ungar är, älskar utbudet av snart sagt allt man tänkas kan här, jag gillar att Stockholm är en liten och lättåtkomlig storstad med många fina promenadvägar och min inneboende kulturtant njuter av de vackra gamla byggnaderna, kulturutbudet och fortfarande levande skyltfönster.
Yngsta dottern och jag tog oss i lördags en heldag med det bästa stan hade att erbjuda just för oss. Vi började med att jag fick agera smakråd då ett par vårskor skulle inhandlas. Det gick smidigt och satte tonen för resten av dagen. Promenaden från Gallerian till Djurgården var lite grå, men härlig! Vi fick upp pulsen och hade spännande konversationer om sådant som är viktigt. Målet var Nordiska Muséets utställning Nordbor. Vad kan jag säga annat än ”se den”?! Vilken fantastisk utställning! Vi hade kunnat gå där i evigheter, men framåt eftermiddagen kände vi att hungern började pocka på. Vi drog oss därför till en av Brödernas restauranger där vi avnjöt synnerligen goda hamburgare och pommes med trevlig service. Det glutenfria brödet var i vanlig ordning ”sådär” (inget mot Brödernas, har nog bara ätit riktigt gott glutenfritt bröd på Örum 119). Jag nöjde mig med att behålla underdelen med allt det supergoda på, då blev det perfekt. Efter safarin på Östermalm begav vi oss hem till dottern som hade städat fint och bjöd mig på en två timmar lång specialbehandling… Hon är den bästa massör jag någonsin gått till och jag kände mig lagom mör och mycket tacksam när jag så småningom tog det skramlande pendeltåget med ett gäng hojtande och stökiga killar i 12-årsåldern som var på sportlovsutfärd med ett par ledare som var lagom oengagerade. Jag försökte tänka ”låt dem vara och ha kul”, men de var ju otrevliga både mot varandra och mot resten av passagerarna. Det är dock en diskussion till en annan dag och den upplevelsen kompenserades ändå av att tågchaffisen hade väntat på mig då jag fick springa med allt jag hade för att hinna med tåget. Leendet jag fick och hans hejarop gav positivitetsenergi som har räckt ända till idag! Ja, och det var den lördagen.
Jag har fullt upp hela dagarna och om kvällarna skickar jag och min brylling Randy en massa familjeinformation till varandra, ibland med min morbror Kalle som mellanhand! Det är så roligt att få ta del av foton och historier som inte varit i kontakt med Sverige på närmare hundra år. Det är även spännande att få fylla någons frågor och funderingar med svar och uppdateringar. Somliga har inget intresse av att veta något om sin biologiska historia, medan andra med mig tycker att det är givande på så många plan. Drömmen att fly från fattigdom och elände ledde tyvärr inte alltid precis till guld och gröna skogar, det kan vi iallafall fastslå med svar på hur det egentligen gick för min mormors fars fattiga och äventyrliga stenhuggarfamilj.
Nu är våren på ingång och det börjar rycka i livsandarna. Jag blir liksom mer pigg på livet! Efter en ganska jämngrå vecka har solen visar sig igen, bara en sån sak. Det är så mysigt att vara här uppe och även om jag ser en massa som börjat dra igång med årets odlande försöker jag njuta av nuet. Jag får äta sådant som andra odlat helt enkelt.
Häromdagen var jag hemma hos en kär vän som lagar godaste maten. Hon hade gjort en paj som var helt gudomlig och jag påmindes återigen om att paj verkligen är en av mina absoluta favoritgrundrecept. Äppeltzatzikin var inte dum den heller. Mmmm.
Vi bor hemma hos min systerson just nu (resten av hans familj är på resande fot), så jag bestämde mig för att laga en smarrig ”fira att det äntligen är sportlov”-middag till honom. Det fick bli smashed potatis med vitlök, knaperstekta, saftiga kycklinglårfiléer och en tomatsallad med massa färsk basilika och rödlök. Kul att laga mat till en tonåring som uppskattar det! (Han lagar hushållets mest avancerade rätter och frågar alltid en massa frågor om knep och knåp gällande matlagningstekniker.) Med billig blomkål finns det nu chans till en massa läckra alternativ. Rostad blomkålssoppa med lite citron, blomkålspuré med lax, ugnsstekt hel, kryddmarinerad blomkål med någon sås, knapriga bbq-buketter smaksatta som chicken wings… Vad blir du sugen på vid den här tiden på året?
Vid det här laget har äldsta dotterns familj bott i sin nya lägenhet i 2,5 månad. Långsamt kommer de i ordning och vi hjälper till där vi kan, maken och jag. Jag är stolt över att de unga inte hetsar in i något, utan fixar en grej i taget. Nu har jag bott hos dem i några dagar och då har vi passat på att sortera garderoberna i hallen och få upp en del grejer till förrådet. Maken har kört en specialare med hyllorna som ska upp. Nu ska de bara målas och sättas upp innan det är dags för nästa projekt. Heja!
