Jag älskar att fixa och dona när folk ska komma hit och tillbringa några dagar med oss. Det känns trevligt att förbereda sovrummen med en bukett blommor, nybäddade sängar och handdukar. Så länge jag orkar vill jag stå för den ”tjänsten”, även när våra barn är gästerna. Den här lilla buketten stod och väntade på äldsta dottern och lilla barnbarnet när maken kom hem med dem sent igår kväll. Åh, sååå mysigt att ha dem här!
Den här dammsugaren går inte av för hackor! Hon kommer åt precis överallt, mest hela tiden på ett strålande humör. Hon står till tjänst gällande allt från underhållning till bevattningshjälp. Det tackar vi för.
Jag sitter här och skriver i Gudrun Sjödén-klänning fläckad med Falu rödfärg. Den har hål i sig efter taggbuskar av olika slag och jag skulle aldrig åka iväg ens till affären här på ön med den på. Kommer någon på oväntat besök får det vara så, vad kan jag göra? Varje sommar är det likadant. Jag är en strumpbyxor och lager på lager-person, har inte en svensk tjej-kropp som tåler att visas upp i linnen och shorts. Har dock svårt för värmen, så jag vill ha byxor, långa kjolar, tunikor och långa klänningar i tunnare linne som man inte svettas så förbålt i. Problemet är att det är svårt att hitta dessa kläder om man inte vill betala en hand och en fot för dem. Jag brukar ju köpa grejer på Sellpy. Den här typen av plagg ligger ofta på nypris och då köper jag faktiskt hellre nytt eftersom jag kan vara säker på att det inte finns svettlukt under armar som inte går bort i tvätt och liknande. Uniqlo har en linnetunika som jag har i ett par olika färger, byxor för den här säsongen har jag inte hittat än. Finns säkert på H&M om jag letar. Jag har gått upp i vikt under vintern. Oupptäckt borrelia och klimakteriet var ingen bra kombination, men jag känner att det får vara så. Jaja, det löser sig väl, det är ett ilandsproblem. Och jag har min Gudrun Sjödén-klänning, så i värsta fall får jag väl ägna sommaren åt att strosa omkring här hemma i trädgården. Och DET är inget problem om du frågar mig.
Frisyren är inte helt olik den jag har idag och detta frotténattlinne är så väldokumenterat genom flera år att jag vågar påstå att det var lika välanvänt som klänningen som diskuteras i texten ovan. Jag är en människa som gillar att hålla kvar det jag gillar, helt enkelt.
Vilken fin dag det blev igår! Sol, vajande flaggor över nejden, generositet, kärlek… Jag gillar Ann Jarvis tanke bakom Mors dag, att instifta en särskild dag (hennes egen mors dödsdag) för alla mödrar då ”mor är den person som gjort mer än någon annan för dig”. Diskussionerna runt detta påstående kan av olika anledningar vara många, långa och spretiga, men jag ställer gärna upp på grunddefinitionen.
Jag firade dagen på bussar, i kyrkan, i resterna av brorsdotterns morsdagskiosk (hon sålde slut i ett nafs, kiosken är årligen återkommande och har blivit ett lokalfenomen som t o m skrivits om i lokalpressen, tur att jag hade tingat en bukett), i sällskap av lillillbrorsans familj och vår underbara granne från föräldrahemmet och hans familj, i Hoglands park, på restaurang, på kyrkogården, i soffan med ett broderi, vid diskbänken, i trädgården, i sällskap med älsklingar IRL och via telefon, hukandes över gamla album och på spikmattan. Jag somnade så hårt att jag inte hörde något förrän det mullrade av åska utanför fönstret ganska sent i morse.
Blomstersyrran bjöd mig på sushirestaurang och jag njöt av Hoglands park på väg dit. Det är verkligen lätt att bli hemmablind, den här gången tittade jag noga för att se om jag kunde applicera några designidéer på vår trädgård.
Liljekonvaljerna hamnade till slut hos mamma och mormor på vår kyrkogård. Penséerna har sett sina bästa dagar och ska bytas ut mot sommarblommor, men de klarar sig nog en vecka till. Bokstäverna ska också fyllas i igen. Det blev så lyckat förra gången.
På väg hem från kyrkogården pratade jag med sonen och hans flickvän, så de fick se hur rörd jag blev över överraskningen som väntade hemma utanför dörren! Hur vet man att man har supervuxna barn, att de inte bara är vuxna på papperet? Jo, man får blombud. Jag blev så, så glad, både av gesten, det underbara meddelandet och själva blommorna. När jag hämtat mig lite fick jag ta hand om trädgården varefter jag fick chans…
… att bli bullmamma, trots att jag var ensam hemma! Blomstersyrran och svågern skulle nämligen komma förbi på fika. Åh, jag älskar verkligen att baka, det blir alltför sällan nuförtiden.
Syrran hade bakat mina favvofavoritkakor. Själv tömde jag kylen på en ostskalk, perfekt vattenmelon, några gamla tomater och sjutton (överdrift) olika marmelader. Nu är kylen snart tom på allt användbart, men jag ska nog klämma ut en lunch till besökare imorgon också. Frysen är ju full och vi har alltid goda Fridhem Farm-ägg hemma. På onsdag ska jag ta med dottern och dotterdottern på storhandling. Ja, och så gick denna soliga mors dag, en av livets bättre.
Jag vaknar ensam i huset denna Mors dag som jag firar ur själva mors perspektiv för tjugoåttonde gången i år. Ingen frukost på sängen, inga barnbuketter och ingen trängsel i sängen. Dessa är istället ersatta av fina meddelanden på telefonen och säkert några telefonsamtal senare idag. Jag väntar ivrigt in äldsta dottern och lilla barnbarnet som kommer hit om några dagar och tillåter mig själv att ägna mig åt ändlös och känslosam nostalgi. Så många texter har skrivits, så många filmer har producerats, så många tal har hållits om hur viktigt det är att inte gå upp i sina barn, att inte leva genom dem, att inte lägga över sina egna trauman i deras knä, att som förälder tillskansa sig egentid, att inte hamna i kvinnofällan osv i all oändlighet. Barn är en börda, de kostar pengar, de suger livet ur en, de ställer till det, de har diagnoser, de gör sina föräldrar besvikna. Jag må låta som den svartaste Häxan Surtant, men just så upplever jag att barn och föräldraskap ofta porträtteras i det offentliga rummet idag. Det ska skrivas protokoll, uppfostras genom olika tekniker och kompliceras i all oändlighet. Är inte moderskap typ det mest naturliga som finns? Starkaste drivkraften, för artens överlevnad? Få barnet att överleva tills det når en ålder då det kan klara sig själv, förslagsvis så tidigt som möjligt för att ge det de bästa förutsättningar? Jag vet att det finns alla möjliga versioner som innehåller allt från ofrivillig barnlöshet via medvetet bortväljande av barn till ofrivilligt föräldraskap, men den som har känt den biologiska klockan dra igång med full kraft vet också att det finns något i kroppen som inte går att rationalisera bort med logik.
Föräldraskap ÄR jobbigt, men det är också fantastiskt. Med eftertryck kan jag säga att mina bästa och mina tyngsta stunder varit knutna till min roll som mamma. Det är en roll med stort ansvar, men jag fortsätter utvecklas och lära mig mer om mina barn i allmänhet och mig själv i synnerhet. Jag skickar ofta tacksamma tankar till mina föräldrar och önskar att jag hade varit bättre på att förstå hur det är att vara förälder till vuxna barn medan de levde. Nu är det som det är och jag hoppas att de känner min tacksamhet.
I mitt gamla liv brukade jag hålla på med scrapbooking. Så många timmar har lagts på ”förspilld kvinnokraft”, men när jag tittar på dessa albumsidor ser jag också hur väl jag skildrat hur mitt liv som mamma sett ut. TACK för att jag fastnade för denna hobby då vi bodde i Philadelphia. Dagbok i all ära, men denna dokumentation är inte dum, alltså. Senare idag ska jag ge mig själv i present att bläddra igenom allihop.
Tiden är inne då fönstret i sovrummet står öppet varje natt, om det inte lovats regn såklart. Jag älskar att ha svalt rum och (lagom) varmt täcke, inte minst är det skönt att ha det varmt om fötterna. Men nu var det inte det jag tänkte berätta om. Jag sover gott och vaknar skönt. ”Imorse” var det dock annorlunda. ”Den som sjunger på natten”, alltså näktergalen, tutade i för fullt. Han spelade en högljudd serenad värdig en person med svårt nedsatt hörsel. Egentligen var det för tidigt för att stiga upp, men efter att ha försökt stänga ögonen en stund var det bara att dra igång dagen. Jag tycker nog att ljudet flyttat lite på sig jämfört med förra året… Maken letade upp trädet ”vår” näktergal satt i för ett par år sedan. Näktergalen är en väldigt anspråkslös varelse, svår att upptäcka med en färg som smälter in i lövverket på det träd den sitter i. På något sätt inbillar jag mig att det är samma hanne som återkommit. Snacka om att sitta på röstresurser! Inte hade det hjälpt att bli irriterad, till vem skulle jag rikta klagomålet? Nej, det är bara att imponerat konstatera att den tagit sig hit hela vägen från sydöstra Afrika och hittat tillbaka hit till vår lilla ö. Jag undrar som en flundra om någon där blivit lika brutalt väckt som jag, tusentals mil härifrån? Om denna någon försökt stänga ögonen och vila en stund till? När jag vant mig vid ett speciellt ljud brukar jag omedvetet kunna sortera ut det och inte längre störas. Det brukar gå fort, så jag hoppas på att snart slippa fullt lika tidiga morgnar. Under tiden ska jag fortsätta låta mig imponeras.
Vilket äventyr jag råkade ut för igår! Jag fick hela personalen på Circle K att engagera sig i det problem som uppstod då jag helt enkelt tappade en femhundring ner i en glipa mellan två diskar där det inte finns tillgång till utrymmet på något annat håll än uppifrån. Först tänkte jag att min fumlighet skulle bli väldigt kostsam, men en av tjejerna var osedvanligt driftig och hade varit med och fiskat upp ett körkort vid tidigare tillfälle. Därmed hade hon övat för denna uppgift och uppfann en lång, delvis klistrig kartongkrok av en Pågens Gifflar-display och packtejp efter att ha misslyckats med att fiska upp sedeln med en tumstock. Jag var både djupt imponerad och tacksam över denna ingenjörsmässiga lösning. Kroken finns för övrigt nu tillgänglig i kassan för andra som är lika drulliga som jag. Om du skulle vilja testa, alltså.
På eftermiddagen kom min kusindotter på fika. Vi käkade Ottoglass, gick med blommor till mammas grav och analyserade Taylor Swift-konserten från alla möjliga vinklar. Den var tydligen magisk, proffsig och liiiite för lång. Att få tre extranummer är generöst och Swiftan hade verkat vara på topp under hela konserten. Tänk, vilken artist! Nu gillar jag mest hennes tidiga musik, men hennes musikalitet och driftighet går att uppskatta oavsett hur tonerna trillar fram.
Svägerskan var här i vintras med sin praktikant för att beskära fruktträden. Päronträden är så fina och äppelträdet rensades på kräftsjuka grenar med intorkade små äppelkart i mängder. Kräfta är supervanligt på fruktträd nu för tiden. Tråkigt att det är så, särskilt med tanke på att vi har ett litet äppelspö som det hade varit roligt att ge de bästa förutsättningar. Vi får väl se om vi lyckas hantera det på något sätt.
Igår övergav vi ön för att åka på roadtrip till Lund. Där hade vi den stora äran att stå faddrar på vår guddotter Sofias dop. Lund är alltid Lund. Fullt av studentikosa markörer och denna dag fullt påslag pga pridetåg. Solen sken för kung och fosterland och så fort vi kom ut bakom kyrkan stod nästa sällskap, fullt av bröllopsklädda gäster, festredo och skålandes i champagne vid Historiska muséets samlingspunkt. När vi satt i guddotterns trädgård kändes det som att det var mitt i sommaren!
Maken samlar på nationalparker, så vi passade på att även åka förbi Dalby Söderskogs nationalpark för att gå en snabb runda där. Den vackraste vårblomningen var dessvärre över, men det var ändå vackert. Vi är ju hundvakter denna helg, men hundvakterna fick ha hundvakter pga omständigheterna. När vi hämtade upp pälsisen var hon så nöjd, glad och jättetrött efter att ha lekt med sin bästis hela dagen. Gissa om vi somnade gott allihop?
Blekinge har fått epitetet Sveriges trädgård. Ronneby gillar att kalla sig hjärtat i denna överdådiga trädgård. Blekinge är trots att många svenskar inte ens vet var det ligger verkligen ett vackert och spännande landskap, särskilt den här tiden på året. Jag vill inte tala ner andra landskap. Tvärtom, något av det bästa jag vet är att följa min systers projekt Svenska pärlor där hon presenterar guldkorn från olika delar av vårt vackra land. Igår var jag och jobbade i Karlshamn och passade på att stanna i brunnsparken. Det är alltid vackert där och nu hade jag turen att fånga några av de praktfulla tulpanrabatterna precis innan de ger upp. I luften singlade lätta ”snöflingor” från blommande träd. Så fint att se människor i alla åldrar ta sig fram i sin takt och med olika mål i blick. En del var turister, somliga var på väg hem från skolan och andra var säkert bara där för att det är en miljö som får själen att jubla. Själv blev jag väldigt sugen på att ha en rödbladig lönn eller en japansk blodlönn hemma i trädgården. Kontraster gör ett landskap levande och mer spännande.
För andra året på raken var det igår dags att göra ett besök i Lennarth Jonssons underbara magnoliaträdgård. Så härligt att han fritt bjuder in andra dit att ta del av hela prakten.
Det är svårt att dela med sig av de olika skönheterna på ett sätt som gör dem rättvisa. Jag gick runt och njöt för fulla muggar. Kvällsljuset gjorde det extra vackert. Somliga sorter hade redan blommat över, andra hade precis kommit igång. Det är inte för sent för en runda än!
Maken gick omkring och gillade det han såg. Det är svårt att inte bli imponerad av dessa naturens praktverk.
Dammen mitt i trädgården lade jag inte märke till förra gången. Kanske var den inte lika framträdande då? Varje träd i den exotiska trädgården är planterat med särskild omsorg, det märks. Jag funderar på om herr Jonsson lägger större stenar vid varje rotsystem för att de ska värma upp jorden där? Något att tänka på för kommande utvidgning av trädgården här hemma.
I magnoliaskogen finns det även jättemånga vackra rhododendrer att njuta av. Min kärlek för rhododendron och manchesterbyxor gör mig omodern för det mesta, men ibland ligger jag helt i fas! Det är precis som med inredning. Allt som man gillar och tycker är vackert behöver man inte ha i sitt eget hem, det hade snarare blivit för rörigt att blanda ihop för många stilar. Däremot är det härligt att hälsa på någon som fokuserat på en specifik stil och ”gått all in”. Precis så känns det i Lennarth Jonssons magnoliaskog.
Igår kan vi nog säga att Bredavikssäsongen drog igång. Brorsonen hade fyllt 15 och vi fick chans att fira denna stora begivenhet med tacos och tårta i det underbara vädret. Solen värmde så skönt där vi satt och låg på dynor och underlägg, somliga till och med i kortärmat. Brorsan hade förberett genom att klippa och fixa så det såg ut som rena parken. Fruktträden blommade och syrenerna hade precis börjat visa om de var på lag vit eller lila. Det är verkligen en ynnest att vi fortfarande kan ha detta fantastiska ställe tillsammans. Inte självklart på något plan, så jag är otroligt tacksam. Inte minst för de uppoffringar våra föräldrar fick göra för att det ens skulle gå att ha en plats för storfamiljshäng på det här viset.
