Blekinge har fått epitetet Sveriges trädgård. Ronneby gillar att kalla sig hjärtat i denna överdådiga trädgård. Blekinge är trots att många svenskar inte ens vet var det ligger verkligen ett vackert och spännande landskap, särskilt den här tiden på året. Jag vill inte tala ner andra landskap. Tvärtom, något av det bästa jag vet är att följa min systers projekt Svenska pärlor där hon presenterar guldkorn från olika delar av vårt vackra land. Igår var jag och jobbade i Karlshamn och passade på att stanna i brunnsparken. Det är alltid vackert där och nu hade jag turen att fånga några av de praktfulla tulpanrabatterna precis innan de ger upp. I luften singlade lätta ”snöflingor” från blommande träd. Så fint att se människor i alla åldrar ta sig fram i sin takt och med olika mål i blick. En del var turister, somliga var på väg hem från skolan och andra var säkert bara där för att det är en miljö som får själen att jubla. Själv blev jag väldigt sugen på att ha en rödbladig lönn eller en japansk blodlönn hemma i trädgården. Kontraster gör ett landskap levande och mer spännande.
För andra året på raken var det igår dags att göra ett besök i Lennarth Jonssons underbara magnoliaträdgård. Så härligt att han fritt bjuder in andra dit att ta del av hela prakten.
Det är svårt att dela med sig av de olika skönheterna på ett sätt som gör dem rättvisa. Jag gick runt och njöt för fulla muggar. Kvällsljuset gjorde det extra vackert. Somliga sorter hade redan blommat över, andra hade precis kommit igång. Det är inte för sent för en runda än!
Maken gick omkring och gillade det han såg. Det är svårt att inte bli imponerad av dessa naturens praktverk.
Dammen mitt i trädgården lade jag inte märke till förra gången. Kanske var den inte lika framträdande då? Varje träd i den exotiska trädgården är planterat med särskild omsorg, det märks. Jag funderar på om herr Jonsson lägger större stenar vid varje rotsystem för att de ska värma upp jorden där? Något att tänka på för kommande utvidgning av trädgården här hemma.
I magnoliaskogen finns det även jättemånga vackra rhododendrer att njuta av. Min kärlek för rhododendron och manchesterbyxor gör mig omodern för det mesta, men ibland ligger jag helt i fas! Det är precis som med inredning. Allt som man gillar och tycker är vackert behöver man inte ha i sitt eget hem, det hade snarare blivit för rörigt att blanda ihop för många stilar. Däremot är det härligt att hälsa på någon som fokuserat på en specifik stil och ”gått all in”. Precis så känns det i Lennarth Jonssons magnoliaskog.
Igår kan vi nog säga att Bredavikssäsongen drog igång. Brorsonen hade fyllt 15 och vi fick chans att fira denna stora begivenhet med tacos och tårta i det underbara vädret. Solen värmde så skönt där vi satt och låg på dynor och underlägg, somliga till och med i kortärmat. Brorsan hade förberett genom att klippa och fixa så det såg ut som rena parken. Fruktträden blommade och syrenerna hade precis börjat visa om de var på lag vit eller lila. Det är verkligen en ynnest att vi fortfarande kan ha detta fantastiska ställe tillsammans. Inte självklart på något plan, så jag är otroligt tacksam. Inte minst för de uppoffringar våra föräldrar fick göra för att det ens skulle gå att ha en plats för storfamiljshäng på det här viset.
Potatis och lök kom äntligen i jorden. Jag beställde dessa den 17/4 från det företag jag alltid beställer från, men dessvärre tog det då tre veckor för mig att få leveransen. De små röda sättlökarna hade inte mått bra i transportlådan, trots att den var i kartong. De gula lökarna var inte i toppskick de heller, men det får vara så. Jag har skickat mejl och bilder till företaget. Försökte hålla god ton. Jag är bara en av tusentals kunder, men för mig fick den här leveransen stora konsekvenser. Jag förstår att de som jobbar i informationstjänsten inte haft något med saken att göra, men kan ändå inte strunta i att meddela min besvikelse. Det är alltid en balansgång, det där med hur man använder ord och vilka ord som som får stort spelrum. Jag vet att det finns ”prioriterad leverans” att beställa för mer pengar, men då jag fick information om att beräknad leverans var veckan efter struntade jag i att uppdatera mitt val. Det visade sig att det då tog ytterligare två veckor för Schenker att få paketet till vår ICA Nära-butik. Inte okej tycker jag.
Vår tama kaja har kommit tillbaka. Vi har sett henne flera gånger den senaste veckan, men igår kom hon nära, nära både mig och min man. Hon sätter sig i samma päronträd som förra året om hon känner sig lite trängd, har samma stil och är väldigt lik fjolårets kompis. Man kan ha olika slags djurkompisar. Rådjuren är jag mindre glad i. De drar hit så mycket fästingar och toppar växter på löpande band. Nog är kajan lite mer hänsynsfull.
Efter de böcker jag läst de senaste månaderna har jag funderat mycket över min egen oförmåga att fokusera och önskan att läsa fler böcker istället för att lyssna på dem. Den här artikel, ”Text är inte information”, fick mig ännu mer övertygad. Det har pratats mycket om ”de låga förväntningarnas rasism”. För mig är allt för låga förväntningar ofta förknippat med snällism, något som i sig lätt sätter käppar i hjulen för utveckling. I sin iver att göra alla glada, få alla att hänga med på tåget, sänks kraven på vad som kan anses vara lägstanivå. En person i min närhet hade en hyresgäst som uppenbart inte hade lärt sig att städa. Hyresgästen ifråga fick en utförlig lista på hur lägenheten förväntades lämnas när hen skulle flytta ut. När hen sedan hade lämnat nyckeln blev hyresvärden förvirrad. Var det städat? Skulle hyresgästen komma tillbaka och städa vid senare tillfälle? Lägenheten var i sådant skick att jag själv aldrig i hela mitt liv haft en lägstanivå ens i närheten av detta. Men jo, hyresgästen tyckte att hen hade följt instruktionerna. Hen fick en mer utförlig lista med tydligare instruktioner och kunde efter ett gäng timmar uppvisa ett resultat som åtminstone var mycket bättre. Vad hade hänt om hyresvärden bara tänkt ”äh, hen kan inte bättre”? Den unge hyresgästen hade fortsatt gå genom livet utan att kunna städa. Kanske har hen vuxit upp med städhjälp? Kanske har hens föräldrar städat åt hen? Kanske hade hen vuxit upp i ett hem som kunde anses vara en sanitär olägenhet? Uppenbarligen kunde hen oavsett hur det nu hade varit, med anpassade och tydliga instruktioner, få förståelse för städhygiens magiska mysterium. Är det inte så vi som samhälle, och skolan, bör tänka gällande våra barn och ungdomar? Istället för att godkänna resultat som faktiskt inte uppnår kraven på vad som kan anses vara godkänt göra omtag, ge nya och tydligare instruktioner. Ge tid att träna. Själv blev jag galen på lärarhögskolans ”det kooooommer”, som man skulle säga till föräldrar till 10-åringar som fortfarande inte kunde läsa. Nej, det kommer inte utan att man lägger mycket tid på att öva. I sällsynta fall räcker det inte i öva, men i väldigt många fall gör det det.
Maken håller på att sätta upp ett tomatväxthus vid stenladans södervägg där vi alltid har våra tomater. Gjutandet av plintar var inte riktigt klart då solen gick ner. När vår sjyste granne såg det kom han till undsättning och klockan tio var det klart. ”Det var det tråkiga pilljobbet. Nu är bara det roliga kvar!” Eh, alltså. Mitt roliga inbegriper inget byggande. Det roliga börjar då jag kan sätta in tomaterna här och kan vänta på goda läckerheter. Jag är glad att vi funkar olika!
Jag pratar om drömmar om böljande perennrabatter. Just precis den här biten bjuder på det. Nu är det inte långt kvar tills aklejorna börjar slå ut. Alunroten har redan dragit igång lite längre bort och backsippan är snart överblommad. Libbstickan längst fram till vänster borde stå i köksträdgården, men jag tycker att bladen är så fina att de får stå kvar tills jag hittar något bättre. Ettåringarna har kommit ut på avhärdning och det händer grejer runt omkring på gården varje dag. Det är bara att vattna, njuta och jobba på! Jag förstår att inte alla gillar det här. Under min planttantsperiod går alltid min läsarstatistik ner. Jag har inga belägg för att det handlar om att folk tycker det är trist med trädgårdssysslor, ingen har skrivit det. Det kan ju handla om att folk helt enkelt är ute istället för inne och läser bloggar när de inte längre behöver huttra omkring inomhus. Nu ska jag fortsätta planttanta. Hoppas att du också hittar något fint att ägna dagen åt.
Ja, men hej! Idag är det Kristi himmelsfärd och göken hojtar från öster-tröster-läge. Ingen gökotta blev det för invånarna i detta hus. Det hade vi inte heller planerat, men jag tänkte igår på att det var mysigt med barndomens sådana, picknick och lite allsång med ostämd gitarr. Fast samtidigt blir jag förvirrad, för alla barndomsminnen med allsång från barndomens Spjutsbygd bygger på Triontomtens dragspel. Inte gitarr… Var det kyrkomusikern Rosita som spelade? Nej, jag vet inte. Jag störs av att inte kunna rota fram namn på människor som en gång var så självklart närvarande om än perifera i just mitt liv. Är glad över att komma ihåg vad mina lärare och klasskamrater hette, musikskolans lärare och de närmaste orkesterkompisarna, nog måste det tyda på att placket inte tagit över i hjärnan ändå? Det har gått 35-40 år sedan dessa begivenheter, långt viktigare information har helt enkelt prioriterats framför vem det var som stod för musiken de gånger vi gick på gökotta.
Det är inte konstigt att jag sitter här och yrar om flydda tider just idag. Det är dags för en årsdag som åtminstone jag gärna hade levt utan. Det är elva år sedan min väninna gick bort. Så mycket har hänt sedan dess och livet gick vidare, trots att det då kändes som att vardagen aldrig någonsin skulle infinna sig igen. Det där med sorgecirklar och att jag var i USA och hon i Sverige gjorde att tiden mellan julfirarplanerna som fick ställas in då sjukdomen satt käppar i hjulen och hennes död känns väldigt luddig. Idag har någon annan hennes telefonnummer, för hennes yngsta dotter är hon en vacker kvinna vars foton hänger på väggen och vi vänner och familjemedlemmar har olika filmer i minnesbanken som lite i taget bleknar, blir raspiga och kanske tar ny form. Jag är tacksam för allt hon bidrog med i mitt liv, inte minst att hon ivrigt skakade mig ur min fyrkantiga låda. Hennes bakgrund var fundamentalt olik min egen och mycket av det hon lärde mig om livet har jag fortfarande stor nytta av. Idag hade jag velat visa henne det som ska bli vår syrenhäck, jag hade velat höra hennes hjärtliga skratt som tog så mycket plats, jag hade velat ha hennes tips om gardinuppsättningar och jag hade velat sitta och prata om ditten och datten, om våra barn och om irriterande klimakteriebesvär. Tack livet för att jag fick ha V i mitt liv!
Något av det bästa jag lärde mig av mamma var att ha en presentlåda. Vad är en sådan då? Det är en plats där man samlar sådant som passar bra om man skulle bli bjuden hem till någon eller behöver en gåva med kort varsel. Ja, eller kort varsel behöver det inte heller vara, grejen är ju att man ska ha en samling gåvor utan ”bäst före-datum” som ska kunna kännas personliga då man ger bort dem. Själv gillar jag god kvalitet på saker och ting, så jag brukar passa på att fylla på mitt lilla presentlager då jag stöter på utförsäljningar vid säsongsbyte, bokreor, ”halva priset på rean”, när något utgår ur sortimentet eller andra tillfällen då man får mycket för pengarna. Alla uppskattar inte att få gåvor från second hand, men jag försöker ha koll på vilka som gör det och kan då hitta gåvor till specifika personer. Jag köper även vackra gå bort-vaser för en billig peng som jag sedan kan sätta egna blommor i. Denna jättefina vas med tung botten (ser handblåst ut, buketterna trillar inte) var skitig och dan på hyllan på Pingstkyrkans second hand, men jag såg potentialen i höstas. Den blev som ny efter bara en runda i diskmaskinen och plockades fram till lyxtulpanerna då en nittioåring skulle uppvaktas.
Här kommer sådant som jag brukar hålla ögonen öppna efter:
kökshanddukar
fina anteckningsböcker och pennor
ljusstakar
bebiskläder i basfärger/basmodeller
barnböcker, faktaböcker eller fyll i-böcker, aldrig romaner
blåsbubblor
servetter
ljus
disktrasor med fina motiv (perfekt att skicka)
second hand-vaser
vita second hand-krukor att ge bort krukväxter från sticklingar i
sällan något ätbart pga bäst före-datum (däremot tycker jag att ätbara gåvor i allmänhet är jättebra)
extra fina kort/ramar
pyssel- och hobbyprylar
säsongsdekorationer
sällan smycken, men det händer
grejer som kan kombineras i tema (ex. bricka/tekopp/teburk)
Är det något jag har missat och som hade passat bra att lägga i en presentlåda?
Det är inte dåligt att få till en hel dag med bara sådant som tillhör mina favoritsysselsättningar. Trädgårdsglädje, ordning och reda, umgänge med härliga människor och så ljuvlig stämsång! Nej, bättre hade det bara kunnat bli om jag kunnat klämma in ännu fler människor som jag älskar.
Perennrabatten är i allra högsta grad fortfarande ett utvecklingsprojekt. Jag försöker se vad som trivs där och vad som passar tillsammans. För att kunna bilda mig något slags framtidsvision om hur det ska kunna bli ännu bättre gjorde jag efter att fått ner ett tiotal växter på bättre platser igår ett gediget arbete för att sätta in varenda planta i en skalenlig modell (digitalis och akleja fick kryss och skuggor som symboler då de står helt oorganiserat på flera ställen). Det är så lätt att tro att man vet precis vad som finns och hur det hamnade där, men åtminstone mitt minne är inte helt tillförlitligt gällande detta! Målet är att det ska bli mer ”böljande” och att varje växt i rabatten ska ta mer plats. Till hösten hoppas jag därför kunna dela flera av dessa godingar medan några ska flyttas till andra ställen i trädgården. (Den buckliga, vattenskadade och jordskitiga skissen ska renskrivas och allt ska digitaliseras för bättre överblick tänker jag. Ambitioner kan man ju ha…)
Efter lunch var det dags att packa in körpåsen och blå klänningen i bilen och plocka upp några av mina körkompisar på vägen. Målet var Önnestads kyrka utanför Kristianstad. Där tog kören Trekvart emot på ett förtjänstfullt sätt och vi fick en fantastisk eftermiddag och kväll! Det är alltid utvecklande att träffa andra dirigenter och se hur de arbetar. Dessutom har denna kör en repertoar som också har lite mer profana inslag då de är en spännande blandning av kyrkokör och körförening. Vi sjöng ett helt gäng gemensamma låtar och några egna favoriter. Trekvart förärade oss bland annat med en av mina favvofavoriter, Butterfly, denna ljuvliga komposition med härliga harmonier och vacker text. Efter konserten var vi inbjudna till samkväm i församlingshemmet mitt över gatan. Där hade husmor Sofie dukat upp en måltid värdig en kung. En av körmedlemmarna är bonde, så salladen vi fick var byggd runt grödor som kommer från hennes gård Fagraslätt. Fantastiskt gott! Tänk att ha en husmor som fixar och donar så fint… Vi åt och drack gott och sjöng en hel massa från ”Ficksångbok för körsångare” och insåg att vi också måste införskaffa denna bok till våra körmedlemmar. Glada och nöjda begav vi oss hemåt i den ljusa vårkvällen. Jag rullande in på gårdsplanen några minuter innan midnatt och somnade ovaggad. Fler sådana här dagar, tack!
När barnen var små försökte vi få dem att undvika uttrycka att de hatade något eller tyckte att det var otäckt. Därmed uppkom det mycket användbara ”jag älskar inte det”. Här kommer ett par helt osorterade listor med sådant, både högt och lågt, som gör mig extrasupermegaglad och sådant som jag helt enkelt inte älskar. Det sägs att man alltid ska sluta med det positiva för att ta med sig en go’ känsla, så jag väljer att göra precis det.
Sådant jag inte älskar
fuktiga eller blöta ärmslut
grus i dojan
rapmusik
färdiga såser
silverfisk och kackerlackor
strumpor som stasar
upprivna naglar som fastnar i saker
osköna människor som inte hälsar tillbaka då man nickar, hejar eller vinkar
när det självrensande kylskåpet kläggar igen och det rinner ut vatten på golvet när jag ska ta något i nedersta lådan
toaletter där det syns att ingen använder toaborste typ någonsin
att vara försenad
att behöva göra någon besviken
känslomässiga snyltare
skumt ljus när jag ska läsa eller handarbeta
släkt- och grannfejder som jag ofrivilligt blir delaktig i
vuxna som dricker sig berusade bland barn
när andra bestämmer vad någon ska tycka och skriva dem på näsan
personer som agerar på sina böjelser eller sin oförmåga att styra sitt temperament utan att ta hänsyn till de som kommer i deras väg eller söka hjälp
att ringa obekväma samtal
felinställda glasögon som inte fått riktigt rätt styrka
personer som aldrig frågar tillbaka
skräp i vägkanten och folk som inte använder soptunnor för att de tror att ingen ser dem
känslan varje gång ”kejsaren har inga kläder”-situationer uppstår i samhället och människor jag tänker är smarta ändå vägrar se att gubben är naken där han går mitt i vägen
dåligt trädgårdsväder när jag har en ledig dag på sommarhalvåret
långsinthet
sladdtrassel och dåligt placerade kontakter i ett rum
otrevlig servicepersonal och att se otrevliga kunder in action
min egen oförmåga att låta bli sådant som uppenbarligen är rent tidsslöseri eller dåligt för mig
att bränna sig på tungan och gå omkring med den känslan i flera dagar
att känna sig besviken på någon man älskar
Livsglitter
barnskratt
promenad i väldoftande natur (när kaprifolen blommar inte minst)
tvätt som fått torka i sol och vind
när något i trädgården blir ännu bättre än vad jag drömt om
att få träffa våra vuxna barn och barnbarnet
djupa diskussioner om sådant som berör
att känna förundran i denna makalösa värld
att gråtknarka med riktigt blödiga filmer eller musik när det behöver lättas på det känslomässiga trycket
sova vid öppet fönster
bad i havet
hitta skor som sitter perfekt
att få flow i handarbete av alla de slag
att inte kunna släppa en bok som får en att glömma tid och rum
oväntade smakexplosioner
småprat med medmänniskor
en kopp med morgonte
att se solen stråla in genom blyglasfönster
att hitta vinstbesked, vykort, brev och personliga paket som inte beställts i brevlådan
livemusik som får rysningar att trilla ner längs ryggraden, tårar att rinna längs kinderna eller alla hämningar att släppa och publiken att dansa
att varken svettas eller frysa, utan vara perfekt lagom varm
sprakande brasor
djurungar av alla de slag
när en växt har tagit sig riktigt bra på sin plats i trädgården
läppglans som inte är för klibbigt eller glittrigt och som lämnar läpparna mjuka när man ”ätit upp” det
att känna sig helt trygg med någon i en sårbar situation
vakna utan smärta efter att ha haft ont under en längre tid
sol i ansiktet vid husväggen i takdropp efter en lång vinter
äta ute och tycka att det är så gott att det är värt pengarna
nybäddad säng i släta lakan
att se barn frimodigt stå framför spegeln, beundra vad de ser och tycka att de duger
Vad intressant det är att se hur ens hjärna snurrar på när man släpper den loss med ett särskilt tema. När jag läste igenom mina listor (oredigerade för övrigt) tänkte jag att de väl representerar vem jag är, även om de inte på något vis är kompletta. Nu ska jag ta mig an denna fredag som inleder en förhoppningsvis fin helg. Tack livet!
Nej, inte ska jag väl klaga, men aj! Varenda liten muskel i hela kroppen känner sig förnärmad, överarbetad och underbetald efter gårdagens trädgårdsfix. Själva själen är dock mycket nöjd. Jag sprang med löjligt många kannor vatten över hela gården (vattenpumpen utanför brunnen vid växthuset har inte kommit på plats än), grävde upp syrenrotskott i brorsans grannträdgård (han hade gett lov), grävde och skyfflade på flera ställen och lät skottkärran jobba hårt då den fick köra allt från just syrener till att agera blandkärl för jord och gödsel.
Varje vår är det som att jag vaknar upp och undrar varför jag inte tagit bättre hand om min kropp under vintern. Jag är duktig på promenader, men det är smärtsamt uppenbart hur dåligt dessa bygger muskler. Skottlandssyrran har kommit igång med somatisk yoga och det påminner mig om hur härligt det var att ha goda yogarutiner. Ett instick här och ett där, till slut… Vår yngsta dotter har ett yogakonto där hon lägger upp olika inspirationsinlägg och olika komplicerade yogarutiner. Jag undrar hur det hade varit att ha en kropp som hennes, men inser att jag har en kropp som jag och behöver utgå från den. Bättre ett yogapass än inget, bättre två än ett.
Mammas kusin introducerade begreppet ”fordon” som benämning av kroppen. Jag gillar verkligen detta och ser framför mig hur jag väljer bra bränsle och smörjer, stärker och servar allt från leder till muskler. Tänk vad viktigt det är att vi underhåller vår kropp för att den ska hålla så länge som möjligt. Inte att den bara ska starta och ta sig framåt, utan att den ska fungera problemfritt. Jag vill inte behöva byta ut några delar, vill inte behöva äta mediciner som ger biverkningar, vill inte täcka upp för att tidigare ha gjort dåliga val. Jag vill känna mig stark och smidig! (Du skulle se mig när jag ska ta mig upp från marken, mitt högra knä fortsätter att bråka med mig och jag får jobba förbi det på olika vis.)
Just idag tackar jag för påminnelserna min kropp skickat till mig om allt det här den senaste tiden. Det är som att den bokstavligen skickat meddelanden in i mitt medvetande: ”ät bättre, drick vatten, sträck ut höfterna i duvan (yogaposition), lägg dig i tid”. Våren lockar väl fram detta av en anledning. Det är bara att göra bättre idag än igår. Det är härligt att ha tillgång till en kropp som ändå funkar! Kanske behöver jag dock visa lite större tacksamhet både i ord och handling? Hej och hå, med det kämpar vi vidare.
Finns det något festligare än en fladdrande flagga i vinden mot en blå himmel? Igår firade vi mina föräldrars bröllopsdag, kungens födelsedag och vårens sprakande finalmånad med just en sådan.
Det är MAJ! Det sägs att tiden går fortare ju äldre man blir. Det stämmer till och med logiskt på vissa plan. För varje sekund som går blir varje sekund en mindre del av resten av livet. Det känns som att det aldrig varit mer sant än idag. Jag firade Valborg på otraditionellt sätt, men samtidigt på samma sätt som vanligt. Flagga, blommor, eld, grill och skrålandes Sköna maj. Vår egen flagga, tulpaner istället för vitsippor, björnbärsrisbrasa istället för grillplats i vitsippshav, banan istället för korv och en solostämma istället för med kör. Sköna maj, du är verkligen välkommen!
