Lördagen blev väldigt effektiv, men kanske inte på det vis jag hade räknat med. Jag kom ut i ladan och städade upp det jag hade planerat, hittade en del av vad jag räknat med och bestämde att det som inte låg där antagligen befinner sig på vinden. Sommaren 2018, året efter våra föräldrars död, gick vi igenom det sista av deras grejer. Mammas dagböcker ställde vi i Bredavik och fotografier och dokument tog jag med mig hem. Jag fotograferade allt, men har fortfarande inte hittat rätt system för att generationerna efter ska ha nytta av det. Fotografier utan namn är t.ex. mer eller mindre värdelösa, så jag har fortfarande en del att göra gällande det. Föräldrarnas syskon och mammas kusin har varit till god hjälp med fotona och dokument är i princip alltid självförklarande. Nog tänkte jag att jag trodde att de hade sparat mer, men funderade inte mer över det. De fyra lådor (sådana som går att ställa under sängar) jag hittade i ladan igår och gick igenom visade sig vara en guldgruva. En del har hunnit förlora sin charm på drygt sex år och fick åka i sopsäcken, men annat var kanske ännu mer värdefullt. Alla mammas släktforskningspapper låg där utan vidare struktur. Jag hittade bl.a. denna korrespondens gällande mormors mormor, Augusta Jenny Maria, som mamma letade information om fram tills hon inte längre orkade släktforska. De svenska husförhören och prästernas noggranna anteckningar gör att Sverige tillhör de länder som är ”lättast” att släktforska i. Det ska gå att hitta alla som föddes 1849, men mamma hittade henne inte någonstans. Jag visade maken de här pappren och han sa att det är klart att hon finns någonstans! Han är betydligt bättre än jag på det metodiska letandet och kan riksarkivets tjänster inifrån och ut. Istället för att öva på att själv skriva kalligrafi fick jag därför öva på uttyda 1800-talsskrift efter att han hade lett mig rätt. Snart sögs jag in och hamnade i det nästintill meditativa sökartillståndet.

Efter flera timmar fick jag det där slaget i magen som jag önskar att mamma hade kunnat få. Tack vare all hennes forskning blev jag åtminstone rätt ledd och som en bi-anteckning hittade jag till slut lilla Augusta!!! Anledningen till att hon inte har stått att hitta var att hon ”föddes under en resa” och inte hade alla sina namn i anteckningen. Jag hittade henne på ”fel ställe” i födelseboken för Lösens församling där hon döptes flera månader efter födelsen. Så många frågor… Barnen döptes vanligtvis bara dagar efter födseln, varför tog det flera månader innan Augustas dop? 1855 var uppenbarligen Augusta fosterbarn då hennes mamma hade dött. När dog mamman? Redan vid födseln? Varför togs Augusta från Karlskrona Stadsförsamling fast hennes mamma tillhörde Amiralitetsförsamlingen då hon föddes? Nu försöker jag hitta mamma Inga/Ingrid Maria Pettersdotters födelsedatum och känner mig nöjd över att det finns mer information för att kunna fortsätta leta.

Jag gick och lade mig efter midnatt, helt snurrig i huvudet. Har letat igenom hela Amiralitetsförsamlingens dödsbok från 1849 fram till 1855, men har inte säkert hittat mamman än. (Jag har hittat ett par intressanta ledtrådar.) Däremot hittade jag en massa information som visar på allas vår jämlikhet inför döden, men även bevis på hur livet har förändrats här i min hemstad. Femtionioårige Öfverste Lieutenanten vid Kongl. Marin. Regt. Ridd. af K.L.O Högv. Friherren och den två månader gamle Gossen af okända föräldrar står båda på raderna efter varandra och dog båda av ”slag”. Överstelöjtnanten har en egen artikel på Wikipedia. Jag undrar om någon sörjde då den lille pojken dog? Så många män dog genom ”af våda drunknad”. De flesta småbarn dog av ”slag”, det som väl närmast kan kallas plötslig spädbarnsdöd, men även äldre fick dödsorsaken då läkaren helt enkelt inte kunde bestämma orsak. ”Cholera” (bakteriell magsjukdom som gjorde att man p.g.a. våldsamma kräkningar och diarréer dog), ”wattusot” (ödem) och olika inflammationer var vanliga. Då och då hängde sig flottans män frivilligt och någon hittades ihjälfrusen på isen. Många, många var det som dog ”af våda drunknad”! Att lära sig simma tillhör dagens baskunskaper och att det blivit så har sin tydliga förklaring då man läser om dessa onödigt tidiga bortgångar. Nu fortsätter jag leta så får vi se hur länge jag orkar underhålla entusiasmen. Jag gillar iallafall denna bubbla.