Idag gick vi på katolsk högmässa i Asamkyrkan mitt inne i München. Asam är känd för sin barockinredning och själv hade jag lite svårt att koncentrera mig på vad som hände under mässtimmen då mina ögon vandrade mellan tavlor, bladguld, träsniderier, takmålningar och ett och annat ljus. Kyrkan är inte stor, men väl värd att besöka om du skulle ha vägarna förbi! Själv fick jag en hostattack som blev så påträngande att jag fick springa ut ur kyrkan och hosta färdigt. Det var en sådan där hosta som aldrig tar slut och tårarna sprutade samtidigt som jag klöktes av allt hostande. Jag hittade ett litet hörn utanför klädbutiken intill där jag kunde stå tills jag kunde uppföra mig som en normal människa igen. Hemskt!

Dagen fortsatte i autencitetens tecken. Vi åkte ut till Starnberger See och badade tillsammans med alla andra münchnare som också kände sig varma i den 30-gradiga solen. Det var riktigt mysigt även om jag själv bara tog ett snabbt dopp för att inte utmana hälsan.

Efter lagom många solstrålar var det dags att åka tillbaka mot stan. Vi passade på att utforska gatan där svärfars föräldrar bodde och där Jakob Bernpaintner var slaktare. Vi hittade också deras familjegrav där några fler släktingar ligger begravna.

Dagen avslutades med en långpromenad och en mysig middag i en Biergarten i Westpark med alldeles för mycket mat och livemusik (äkta tysk umpaumpaschlager och en knökfull dansbana med dansanta gäster i alla åldrar). Verkligen trevligt! Vi satt kvar länge och njöt av sorlet, av att spana in en massa olika slags människor, av musiken och stämningen. En sak verkar de där katolikerna vara bra på – livsglädje! ❤️

Tysklandssemestern närmar sig sitt slut, men vi har några dagar till att klämma in besök hos sista fastern och lite mer Mittenwald med makens kusin och hans dotter som alltså är våra barns syssling. Det har varit underbart trevligt att vara här!

Hur vackert kan ett landskap vara? Idag var det dags för slottsdagen som jag hade önskat. Vi gav oss iväg till Ludwig II:s skrytbyggen Neuschwanstein och Linderhof. Vägen dit och hem var som hämtad ur boken om den lilla alpflickan Heidi. Så vackert!

Nu ligger jag här med helveteshosta och feber och hoppas att hälsan vänder i natt. Den här resan är för viktig för att ätas upp av ett träligt virus…

Jag tar en massa sommarbilder med min kamera, men jag kan inte lägga upp några här i bloggen förrän jag kommer hem i augusti igen. Jag märker när jag scrollar att telefonkamerans fotografier är erbarmligt trista. Det ber jag om ursäkt för. De skrivna orden låter inte heller lika bra då jag skriver på telefonen som då jag har tid att sitta vid datorn och begrunda mina texter. Nåja. Jag säger som min väninna T… This too shall pass!

I fredags hade vi festligheter med föräldrar, alla syskon inklusive vår tyska extrasyster och diverse ingifta och avkommor. Härligt! Min gulliga svägerska som är fotograf kom och förevigade oss gamlingar och jag längtar verkligen efter att få se resultatet av den fotosessionen!

Jag och äldsta dottern gav oss av rätt tidigt för att jag inte skulle frestas att sitta uppe halva natten och tjattra med alla godbitar. Vi gav oss istället in till Karlskrona och sov över i min syrras hus eftersom vi skulle ge oss av så tidigt nästa morgon. (På vägen hann jag också säga hej till min gamla kollega som jag bara pratat i telefon med de senaste åren. Hon råkar vara gift med min gamle psykologilärares son och trots att vi ofta varit i Blekinge ungefär samtidigt har vi inte lyckats få till en riktig träff förrän nu…)

Lördagen blev en lång resa genom södra Sverige, Danmark och Tyskland. Vi plockade upp maken på Kastrup, fick vänta 2,5 h på färjan i ett olidligt hett Rødby, hämtade yngsta dottern utanför Lübeck och åkte hela vägen ner till München. Allt gick bra, vägarna var fina och luftkonditioneringen i bilen var guld värd. Halleluja!

Nu ska vi ge oss iväg till Ks kusin och släktträffen han har ordnat.

1. Mammas sista omgång med cellgifter gick bra att genomföra då proverna visade sig vara helt okej! Skönt. Nu är det ”bara” alla efterkontroller och skiktröntgen kvar…
2. Vissa stunder är oförglömligt fina. Den här eftermiddagen till exempel. Kroppkakor, strandhäng, Sommarpratare i radion med mig själv utslängd på ett bekvämt liggunderlag, umgänge med brorsdottern som är hysteriskt rolig och lite annat smått och gott. Jag somnar nog ovaggad i kväll.

I går morse åkte jag och yngsta dottern in till stan för att hjälpa svägerskan och hennes familj att flytta. Framåt 23-tiden var vi tillbaka på Sturkö igen efter en dag som blev lång och effektiv. Nu är släktingarna inflyttade i en större lägenhet och vi är några människor i Karlskronatrakten som vet var kroppen gömmer diverse muskler som bara ger sig till känna efter en stor flyTt.

Sommaren drog för övrigt igång idag. Det känns skönt att äntligen ha fått ligga i gräset i skuggan under päronträdet då det var för varmt i solen. Nu vänder det!

Denna veckan drar vi ihop alla syskon. Det ska bli så mysigt att ha alla här, till och med vår tyska syster! Extra bra känns det då att väderprognosen ser lite bättre ut. Peace!

Det ser åtminstone ut som att vi ska få liiiite bättre väder.

I går hade jag den stora ynnesten att träffa mina tre äldsta vänner, de som har känt mig längst förutom mina familjemedlemmar och släktingar förstås. Vi träffas alltid en gång varje sommar och stöter och blöter det som hänt i våra liv sedan vi sågs sist. I går hade C gjort en fantastisk quinoasallad som serverades med hummus, rökt lax och god dricka. Just i går talade vi i många timmar om hälsa och hur man bäst tar hand om sin kropp. Vi fyller alla 45 i år och på olika sätt tror jag att vi alla har upplevt hur livet liksom börjar ta ut sin rätt. En av oss har helt bytt riktning i livet och håller på att omskola sig, en är väldigt stressad av jobb och ”livet” (sjukdom, död, hälsa), en har varit deltidssjukskriven under en tid och har tagit till alternativa metoder då vanliga vården mest erbjuder ”du kanske är deprimerad, ta ett piller” vilket inte alls har gjort henne frisk. Själv har jag haft mina slagsmål med allt som hänt de senaste åren och är så glad över Dr Brian, yogan och kostomläggningen som jag är säker har hjälpt mig att hålla näsan över vattenytan! Vi hann också tala om barnuppfostran, musik, hiv, invandring, ekonomi och ansvar. Dessvärre löste vi inte världens alla problem, men jag åkte hem lycklig över att dessa goda vänner. (Det är också uppfriskande att känna att man inte alls behöver tycka och tänka likadant för att vara vänner.)

Det var sent då vi packade ihop och jag satte på radion i bilen för att ha lite sällskap. Åh, vad jag älskar programmet Sommar i P1! Åtminstone då det är spännande sommarpratare som stökar till bland mina tankar, människor som har rolig och varierad musiksmak och människor som har livsöden som väcker starka känslor. I går hann jag lyssna på Heléne Andersons sista 20 minuter och det gav mersmak. Heléne är Karlskronadäka och blekingskan sitter där den ska trots att hon har bott i Stockholm i många år. Jag ska lyssna på programmet från början någon dag då det finns tid. Just nu sitter jag och lyssnar på Kalle Moraeus. Synnerligt trevligt måste jag säga. Vill du veta vad jag är mest inställd på att lyssna på i sommar kan du spana in de rödmarkerade dagarna. Ska vädret fortsätta på det här viset blir det inga problem med att sitta inne och lyssna på radio…