Här ute på ön är dimma ingen ovanlig företeelse vid den här tiden på året. Jag gillar absolut inte att köra i tjockan, men annars har jag ingenting emot den! Rätt kläder för rätt väder och allt det där. Jag började måndagen med en telefonkonsultation angående min hälsporre medan jag stod och kollade ut på den dimmiga trädgården där livet ligger och trycker på bakom svällande knoppar och grävande rötter. Kurre Ekorre bor inte i vår tall i år, men var och hälsade på en stund och gjorde mig glad. De två mössen som hade flyttat in i verandan har däremot båda medelst musfällor fått gå in i andra dimmors dal. Det räcker att mössen får ta del av fågelfrön som fallit från fågelmataren.
Det är något med dimman som gör allt lite mjukare i kanterna och dämpar både färger och ljud. Det var tyst i Ryd då jag stannade till en stund för att njuta av utsikten som inte gick att se vid Ryamad. Det finns något att hämta också i det som bara kan anas eller som har upplevts vid tidigare tillfälle. Tystnaden bröts bara av någon enstaka bil som svischade förbi. Antagligen hemtjänstens bilar eller kanske någon som skulle ut till kyrkogården?
Jag vet, det är dumt att handla på måndagar här ute. Mamma lärde mig att varutransporterna kommer på tisdagar, men jag skulle ändå inte ha något som behövde vara toppfräscht. Sanningen är att det var riktigt bra att jag kom när jag kom, för personalen hade ställt ut några lite ledsna tulpanbuketter med ”varsågod och ta” eftersom det stod en ny låda inne i blomsterhörnan. Jag lovade mig själv att ta med en bukett hem om det fanns någon kvar efter handlingen. Sagt och gjort. Att de andra lila buketterna mest dög till att fylla ut trött jord med gjorde inte mig något, för jag tog hem en gulröd bukett med femton riktigt fräscha godingar som nu står i köket och gör mig glad. Tack för det, ICA Nära! Bästa måndagsöverraskningen.
Eller nej, jag tar tillbaka. På eftermiddagen stod jag i vanlig ordning och kikade lite på fågelmataren och njöt av pippisarna som flög in och ut, även kajorna som pickade omkring på lagom avstånd. Rätt vad det är hajade jag till. Kunde det vara?! Men visst var det väl? Jo, men helt säkert! Men en hona är aldrig ensam (iallafall har aldrig jag varit med om det), så fram åkte kikaren och jag flackade försiktigt fram och tillbaka över päronträdet…
… och där satt ju ett par kompisar! Det HÄR slog gratis tulpaner. Det är så sällan vi har besök av domherrar, men jag blir lika sprallig varje gång det händer. Jag kan inte säga att vi matar fåglar för att få besök av just domherrar, men det gör inte saken sämre. Förlåt alla kajor som ställer upp i ur och i skur. Jag ska ge er lite mer cred, men idag handlar det faktiskt mest om dessa skönheter.
I fredags satte vi oss i bilen som var preppad med barnbarnets bilstol och gav oss ut i halkan. Morgonen bjöd på underkylt regn och det hade varnats för dåligt väglag. Jag satt vid ratten och körde mycket försiktigt och med goda avstånd till framförvarande fordon medan maken satt i passagerarsätet och jobbade. Vi stannade på Willys och fyllde på med den bästa inflyttningspresent jag vet, ett storköp med basvaror! Efter det svischade tiden fram i ett disigt och småregnigt landskap medan jag lyssnade på gillade låtar sedan Spotifys begynnelse. Det finns SÅ mycket bra musik! Jag kom dock på att jag borde ha en lista med ”gillade förut-låtar” som jag av någon anledning inte längre ser storheten i. Innan Öresundsbron bytte vi plats och maken fick ta över föraransvaret. Vi mötte upp äldsta dottern och hennes familj på Kastrup och tog en stunds AH och OH med Lillan innan vi for vidare mot Van Gogh-utställningen. Där mötte vår yngsta dotter upp med sin man.
Det går inte att inte tycka något om Van Gogh. Han var med all tydlighet en man med stora känslor och en mental ohälsa som påverkade hans mående mycket. Han var bara 37 år gammal då han tog sitt liv och vid det laget hade han ännu inte hunnit bli känd. Numera finns det dock verk som går för över 20 miljoner dollar. Det finaste jag tog med mig var Van Goghs tankar runt fotografier. Varför sätta upp foton på personer man älskar då ett målat porträtt kan rymma så mycket mer kärlek? I slutet av utställningen kommer den del där man har skapat ett levande konstverk av Van Goghs tavlor med hjälp av ljus, ljud och modern teknik. Alla fascinerades, från ettåringen till 54-åringen. Det här är mycket snyggt gjort. Om du har chansen att gå på någon av dessa utställningar (Monet och Van Gogh har jag varit på, det kommer säkert fler) så gör det!
Det ligger något i detta citat. Fram för mer passion i livet.
Efter Van Gogh var vi hungriga och drog vidare till Gao Dumpling. Trevligt ställe, prisvärt (utom vattnet som kostade 20 dkk) och mycket gott! Vi beställde en massa från menyn och delade allt. Den översta konstnärliga bilden tog maken när vi hade tryckt i oss allt. Vid det laget var alla mer än mätta och belåtna. Vi for vidare för att möta upp svärsonens familj och en viktig stund för oss. Jag är så glad att vår dotter har en extrafamilj som hon känner sig trygg med. Det betyder mycket.
Efter några timmar for vi vidare mot Pizzeria da Gigi där dottern och svärsonen bjöd oss på middag. Vilket mysigt ställe! En ”äkta” italienare som bjöd på riktigt bra pizza. Det fanns även glutenfri pizza, men jag lyxade till det med entrecote och gorgonzolasås. Mmmmm. Vi blev sittande länge och hade det riktigt bra. Jag är glad att dotterdottern är så ”lätt” att ha med sig på offentliga ställen. Hon är social och hejar och interagerar med folk och det bjuds på leenden från alla håll. Pizzan funkade mycket bra på henne också.
När vi steg ut ur restaurangen så sprang vi rakt in i brorsonen, hans fästmö och hennes föräldrar som skulle på bröllop på lördagen. Somliga möten är lite för otroliga för att vara slump. Vi visste att de var i stan, men vad var chansen att restaurangen de skulle gå på var granne med den vi var på? Obefintlig… Hur stor är stan, hur många personer rör sig i Köpenhamn en fredagskväll? Hur roligt som helst.
Familjerna med småbarn åkte vidare och vi gamlingar hängde med våra ”barn” till en bowlinghall med liv och rörelse. Där hade svärsonen bokat shuffleboard. Sååå kul. En av mina bästa skolaktiviteter som tonåring var curling. Inte var jag särskilt bra, men jag hade roligt. Shuffleboard är helt enkelt en miniversion där sand minskar på friktionen. Vi körde ”drengene vs. pigerne” en omgång och en omgång ”Sverige vs. Danmark”. Vi tjejer vann stort, men dessvärre gick det inte lika bra för Sverige. En härlig gin fizz mocktail kunde de sno ihop utan problem! Det är verkligen viktigt att leka mer i livet. Att ta ansvar, men samtidigt inte ta sig själv för på stort allvar är nog en bra kombination.
Efter en god natts sömn i fint bäddade sängar hemma hos dottern och svärsonen och en god frukost var det dags att upptäcka Vordingborg, den historiska stad de nyligen flyttat till. Den har anor från 1100-talet, något som naturligtvis fått mig mycket intresserad. Tänk att känna historiens vingslag genom allt från gammalt tegel till arkeologiskt uppgrävda kvarlämningar. Jag njöt i flera timmar och längtar redan till nästa gång jag får komma hit. Då kanske den botaniska trädgården har kommit igång efter vinterns vila?
Det enda som finns kvar och inte hamnat i ruiner är stadens stolthet, Gåsetornet. Vi köpte biljetter som gav inträde till tornet, det fina muséet och de containrar där utställningen fortsätter. Väl investerade pengar.
Hela vägen upp i tornet bjöds det på en monsterkavalkad. Så roligt att läsa om de olika monstren och att betrakta hantverket bakom. Jag sa till dottern att hon hade varit livrädd för att gå där då hon var liten och allt var läskigt. Vi såg dock några gossar som verkade tycka att det var precis lagom läskigt. En av dem fick dock spel då han kom ut och det visade sig att han var hemskt höjdrädd. Stackaren! Att bära en femåring nerför rangliga trätrappor kan inte ha varit det roligaste hans mamma gjort. Så ledsen han var…
Efter att ha funderat över intrikata lösningar på bekvämlighetsproblem för hundratals år sedan och imponerats av hantverk, beständighet, kungligheter, fred och ofred och det jobb som lagts ner på denna plats (batteriet i kameran tog slut och lika bra var väl det, annars hade detta inlägg blivit flera kilometer långt) var det dags att styra kosan tillbaka till dottern och svärsonen. Där fick jag ligga och vila min hälsporre medan det fixades lunch. Jag gillar visst verkligen att bli bortskämd. Vi spelade spel och fortsatte skratta och äta choklad tills det var dags att packa ihop och bege oss hemåt. Väl hemma i mörkret var det fint att tas emot av den tända utelampan och lite ljus i fönstren. Borta bra, men nog är det härligt att komma hem också. Tack kära familj och Danmark för några härliga dagar!
Min syrra skickade en artikel till alla oss syskon (allt från gravid till vuxna barn med barnbarn) som handlade om robusta barn. Titeln från denna artikel i Svenska Dagbladet var ”Professor: Ångestdrivna föräldrar problemet idag”. Professor Mariana Brussoni har lett forskningsinitiativet ”The outside play lab” under många år. Genom detta studeras barns utelek och hur vi bedömer risk i förhållande till detta. Brussoni uppmanar till att låta barn leka utan övervakning. Leken behöver vara spännande, ske i viss ovisshet och fysisk skada ska lura i faggorna. Vafalls?! Jag tänker på alla EU-godkända lekplatser där man försöker bygga bort alla faror i jämförelse med alla skogsgläntor på skolgårdar genom åren. Det lurar faror överallt i livet och i vår iver att skydda barnen får de aldrig chansen att riskbedöma själva och lär sig inte heller att hantera tuffa situationer. Många av de skydd vuxenvärlden erbjuder ger en falsk känsla av säkerhet och farliga situationer får ingen särställning ”för vi har ju hjälm, staket, lås och gummi under gungorna”. Ett citat som jag fastnade för var ”för att stora olyckor ska kunna undvikas måste små olyckor få hända”. För mig som växte upp med en otroligt ängslig mamma är det så mycket som slår an i mig och tankesättet i artikeln resonerar väl med mig. Samtidigt får jag utmana mig själv för att inte föra över ångest och oro på nästa generation, det känns otroligt viktigt. Tänk så mycket roligt man missar i livet genom att alltid undvika sådant som är minsta lilla farligt.
Hur som helst, nu är det sportlov här i Blekinge och jag har fått chans att öva. Så länge jag orkar, och jag hoppas att det blir länge än, vill jag ha sportlovskul hos faster/moster/mormor beroende på vad som är aktuellt. Den här gången var det några av mina brorsors barn som hängde här i ett par dagar. Jag känner livet i mig i sällskap med barn och tycker det är så roligt! Och utmattande, jag måste gå och lägga mig tidigare än vanligt, hahaha! Min yngste brorson går i förskoleklass och är sålunda sex år gammal. Hans kommentar var så gullig: ”Jag önskar jag var pensionär, Monna. Då skulle jag komma till dig varje dag.” Hoppas att han verkligen hittar glädjen i skolan snart, för det känns jobbigt att ägna 60 år att längta efter att få ledigt.
Vi hade hittat ett roligt sätt att använda vanliga pärlplattepärlor för att göra ursnygga armband. Här finns tipset för dig som kanske också vill testa. (Sätt på fläkten, det osar lite om den smälta plasten.) Det var på sin plats att hälsa på farbror som var på bygget och fixade ett inbyggt skafferi (oj, det blir fint) och bjuda in kusinerna till nästa dags aktiviteter. Resten av dagen var det full fart, mest i den snygga kojan i soffan (på bilden agerar kuddarna gömställe). Vi avslutade kvällen på klassiskt sportlovssätt, nämligen att titta på film. Den här gången blev det Trassel, en historia med många mörkt psykologiska fenomen att fundera runt för vuxna, men som också barnen verkligen gillade.
Nästa dag anslöt tre av kusinerna (fast storebror pluggade mest till sitt uppkommande körkortsprov, han är mycket ambitiös) och vi var nere på isen vid campingen, ritade roliga vikgubbar, trädde fler armband, hade skattjakt i ladan, löste kluringar, lekte kurragömma, spelade Blokus och så var det pannkaksfest. Tre vuxna karlar och fyra barn åt upp plättor och pannkakor för nästan 12 portioner. Bra jobbat! Vi hade värsta pannkaksbuffén som serverades till. Saknar du något i följande lista: hjortronsylt, hallonsylt, färska jordgubbar, vispad grädde, vaniljglass, sirap, socker, banan, hasselnötskräm? Kanske hade ungarna inte så mycket chans att öva på ängsligheten, för jag ville inte att de skulle gå så långt ut på isen, men jag hade iallafall kul! Tankarna går till alla lovdagar ensam med våra barn och jag inser att jag inte är fullt lika tråkig som jag ibland beskyller mig för att vara. Framförallt gillar jag att leka själv, något som jag liksom missade i ganska många år. Fram för mer skratt i tillvaron och färre rynkor mellan ögonen!
Tänk att vi skriver -25, jag kan fortfarande inte riktigt ta in hur tiden går. Vad skiljer sig från 1975, 1985, 1995, 2005, 2015? Inte mycket när det gäller somligt, allt då det gäller annat.
När jag sitter vid mitt skrivbord idag är det som att jag är någon av mammas alla släktingar som bodde på Sturkö 1925. När jag själv var barn kändes det orimligt att jag själv skulle befinna mig på andra sidan sekelskiftet och skriva -25 i ett brev en dag. -85 hade jag så smått börjat med brevvänner, något som under tonåren blev ett av mina stora intressen. Igår pratade jag med fröken Kerstin, min mellanstadielärare. Tryggheten själv att höra hennes röst som fortfarande låter som 38 år och småbarnsmamma. Hon fixade så att vi fick en klass att brevväxla med i Hillerød i Danmark, och tänk så tacksam jag är för Sanne som blev min vän genom detta infall! Jag borde skriva henne ett långt brev för hand igen, med ”Sturkö -25” uppe i högra hörnet.
Trollhasselgrenarna inhandlades i en blomsterhandel till yngsta dotterns bröllop och hänger nu i köksfönstret. Jag har varit fascinerad av trollhassel sedan jag sprang på en i en av alla trädgårdar som jag (lite ofrivilligt, för det var pinsamt) fick kolla in tillsammans med far och mamma någon gång då de fortfarande bodde kvar i Bostorp och vi var ute och åkte. Far såg en trädgård han gillade och frågade om vi fick gå in och kolla. Helt rimligt beteende, eller? Hahaha, idag skulle jag kunna göra samma sak själv!
Päronträdet sattes en gång av Anton och Elsa. Eller hade Elsa gått bort när Anton satte det i jord? Det är inte rimligt att det är lika gammalt som jag, ett päronträd brukar inte ge frukt i över 50 år. Väder och vind har gett det en vacker form och jag älskar frukten den ger oss i rikligt mått. För tio år sedan hade svägerskan inte börjat odla sitt intresse för naturen och var ännu inte trädgårdsmästare. Nu är det hon som med sina konstnärliga ögon och kärlek till det som växer trollar fram former som hjälper träden att må bra och klara tyngden av frukt.
Denna solnedgång har sett liknande ut i många långa år. Har Lars-Olof stått här? Elsa? Anton? Kjell? Förundrats över de vackra färgerna på baksidan av huset, bort mot familjerna som haft dessa ägor i hundratals år? Det är bara familjemedlemmarna som bytts ut. Människor har fötts, levt, åldrats och flyttat eller dött här, samarbetat med naturen, slutat sina dagar på kyrkogården några hundra meter bort. Vi är de första som inte tillhör släkten på gården på väldigt låg tid, även om de sista två generationerna inte varit biologisk familj. Marken har gått i arv från föräldrar till barn om och om och om igen.
När jag avslutar dagen med ett fotbad tänker jag att jag blivit min mamma. Cirkeln är sluten. Detta var något av det bästa hon visste och jag förstår henne. När brorsbarnen kommer hit på sportlov vill de säkert ha spa, det gillar de också! Kärleken för att omhuldas och skämma bort kroppen har gått i arv i flera led. Det här skulle jag ha gjort då jag var trettiofem och barnen var små. Avslutat dagen med ett fotbad och mjukt tvättat bort det som inte skulle följa med till nästa dag. Bättre sent än aldrig. Det finns alltid chans till en ny början.
Igår träffade jag en av mina närmaste vänner i Kalmar. Det var en speciell dag, för hon hade bjudit in mig till ett öppet NA-möte (Anonyma Narkomaner), en talardag om relationer, där hon skulle hålla tal. Vi träffades för att först äta lunch på Blomlöfs, tog en kort runda till vattnet för att träffa det vackra slottet och sedan for vi vidare till lilla Nybro. ”Jag har ingen aning om hur många som kommer att vara där, det kan vara få eller ganska många.” Det var det senare. Har du en föreställning om vem som är ”beroende” (så kallar sig alla där, det används inga imperfekt och pratas inte om att det var något man var)? Glöm det. Nu visste jag redan detta med tanke på min kompis. Det aktiva beroendet ligger många, många år tillbaka i tiden, men att gå på möten och att gå igenom 12-stegsprogrammet om och om igen är lika självklart för henne som resten av måstena i livet.
Sällan har jag känt mig så älskad som då jag kom hit. Jag fick kramar och uppmärksamhet utan att någon var påflugen, hade jag varit där för första gången hade jag inte kunnat falla genom stolarna. Jag fick veta att alla är välkomna till dessa öppna möten, men att det inte är så vanligt att familj och vänner kommer. Varför, undrade jag, men förstår att detta är en del i ens liv som kan vara oerhört skrämmande och överväldigande. Somliga såg ut att ha levt tuffa liv, andra såg ut som vilken chef som helst.
Temat för dagen var relationer och talare från olika delar av Sverige var inbjudna. När det var dags för min vän delade hon ”talarsoffan” med en av sina vänner från annat håll. Min väns situation känner jag väl till och vi har pratat så mycket om den att jag mest var så imponerad av hennes mod. När killen bredvid hade haft ordet en stund fick jag däremot hålla mig från att inte börja hulka. Tårarna rann under hans halvtimme och hela jag kände mig som kastad in i ett betongfundament. Vem är jag att tro att jag vet någonting om livet? Den trygghet jag fått uppleva på så många olika plan? Jag har haft bra koll på det i hela mitt vuxna liv, men nu hände något i mig och jag förstod precis hur stort detta är. Jag gråter bara jag tänker på det. Jag är så innerligt tacksam för alla som engagerar sig i beroendevården efter att själva ha varit fast i aktivt beroende. Jag tror att man måste ha levt det för att förstå både hur det är och hur det faktiskt inte längre behöver vara.
Vi avslutade genom att hela rummet ställde sig i en cirkel och höll varandra om ryggen för att läsa sinnesrobönen. Jag kan den utantill, men kunde inte säga ett pip eftersom jag var så tagen av stunden och bara grät. Denna stund var helig, det är det enda sättet jag kan förklara det på. Tack för att jag fick vara med om denna omskakande upplevelse.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Resten av bönen brukar man kanske inte höra så ofta, men den är också viktig.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet.
Februari brukar inte direkt vara min favoritmånad. Den kommer och går, oftast i ruggighet. Egentligen gillar jag bäst då vi har en kall februari med snö, men det händer inte särskilt ofta. Det är dock tillräckligt kallt för att inte trädgårdsarbete känns som något förstahandsval. Istället håller jag mig inomhus. Jag håller på att sortera mammas gamla papper om släktforskning, sådant som allmänt är intressant ur historieperspektiv och ännu några foton. (Föräldrarnas fotografier digitaliserade jag och syrran för några år sedan, det gick många timmar till att scanna och försöka bestämma vem som var med på bilderna och jag är fortfarande inte nöjd med systemet jag valde.) Min systers projekt, mormors- och morfarsboken till vår yngsta systers barn, har lett till att vi letat efter viktig information som vi hade glömt eller missat i informationsmängden. Syrran hade en intervju med far att ta till, jag hade gett mamma en massa frågor och en tom anteckningsbok som hon fick skriva i själv. En skatt! Jag rekommenderar dig som fortfarande har dina föräldrar i livet att göra detsamma.
PostNord gör väl vad de behöver nu när folk inte längre skickar brev. Eftersom det kostar ungefär lika mycket att skicka ett vykort som att skicka ett paket så valde jag det senare till några av småflickorna i släkten för att jag saknar dem och tänker att jag åtminstone kan vara med då de läser böcker där hemma.
Jobbar man hemma kan man bjuda på lunch en vanlig tisdag. Jag har kört Alla hjärtans-tema i flera veckor. Säsongen med egna blommor från trädgården har dragit igång igen. Min favoritvas till snödroppar, en grön underbar liten skapelse som vi fick av svärmor för många år sedan, åkte dessvärre i vasken förra året och gick i tusen bitar. Jaja, det är världsligt och snapsglas och småvaser med smal hals funkar också. Vi bor i ett blåshål och får vänta ett tag till innan snödropparna är långa och kraftiga. De här gullisarna gör mig dock glad. Att stoppa näsan i dem och njuta av att doftsinnet sitter där som det ska gör mig också glad.
Nu har plasthyllan som agerar kylskåpshylla i verandan fram tills det är dags att förodla fått flytta upp till syrummet. Planttantstiden är redan igång, men nu är det på riktigt. Eftersom jag inte är med på sociala medier eller i trädgårdsgrupper har jag missat detta. Nu drar nämligen folk igång sina sådder i rullar! Jag var tvungen att googla då min kompis som läser till trädgårdsmästare frågade om jag börjat. Jag har inte börjat och jag vet ingenting om att odla i rulle/snäcka. Det vet dock En plats under solen och där finns det mycket information att hämta för den som är intresserad! Vi får se hur jag väljer att göra, jag har åtminstone såjord här hemma som jag tänkte sterilisera i ugnen innan jag drar igång. Må årets odlingsperiod bli fruktsam!
Känslan av djup förtvivlan och oro hängde kvar igår morse. Jag åkte hemifrån för att lämna en vän på vårdcentralen (hon fick sedan penicillin för lunginflammation) för att själv fortsätta till hudkliniken på sjukhuset. Jag ringde i april förra året och har haft oron hängande i bakgrunden sedan dess. Lyckligtvis fick jag lugnande besked med uppmaningen att fotografera de förändringar som oroat med jämna mellanrum. Jag vill inte vara besvärlig, men jag vill inte heller vara dum. Somligt ska man inte ta lätt på. Mina steg var lätta ut från behandlingsrummet. Jag gladdes åt det härliga konstverket på den guldgula väggen i korridoren och tänkte att jag gillar den där enprocentsregeln. ”Enprocentsregeln är en ekonomisk princip för offentlig konst som innebär att cirka en procent av den totala budgeten avsätts för konstnärlig gestaltning vid ny-, om- och tillbyggnad.”
Jag hade varit inne i byggnad 28 och gick in i 46:an för att hälsa på de underbara akrobaterna där inne. Karlskronas vackraste allmänna konst? Dessa små figurer klättrar sig upp och finns i hela detta trapphus och gör mig så glad!
Efter att ha hängt blommor på dörren till svärmor hämtade jag fröerna jag beställt från Blomsterlandet och kände förväntan pirra. Ljuset fortsatte att sprida sig! Jag satte gravbuketter på svärfars och mammas gravar, tänkte att jag kanske borde ha tagit bort den där kransen? Äh, det kan fortfarande komma mer snö. Fler uppdateringar om hälsoutmaningar hos flera släktingar kom, men det finns god hjälp på de sjukhus där de är inlagda. Tack för det!
Väl hemma kraschade jag i soffan och somnade väl av anspänningen. Jag vaknade till detta och tänkte att ljuset är tillbaka. Ljuset är verkligen tillbaka! Strax efter detta gick solen ned, men innan dess hade vi bjudits på både blå himmel, rosa moln och lätta skyar.
Jag tryckte ner ett gäng revor av hjärtan på en tråd i en liten kruka förra året då jag ofrivilligt men helt och hållet slet sönder min favorit som frodats i pilasterhyllan sedan 2017. Moderplantan kämpar fortfarande, men de där revorna har exploderat och mår otroligt bra! Det är väl som det ska vara. Den yngre generationen tar stafettpinnen och leder vägen fram. Vet inte varför jag valde att visa den, men visst är det också ljus, det där med att saker och ting ofta inte är körda trots att det känns så i stunden?
Nu på morgonen fortsatte ljuset göra sig påmint. Det är som att kära Moder Jord skickar hälsningar som fyller oss med ljus om vi är redo att ta emot det! Tack för det. Tack.
Efter en själsligt fin helg men med ont huvud var det dags att runda av genom en tur in till Stockholm för att uträtta en del ärenden. Min huvudstad, en av de städer som jag håller lite extra rum för i mitt hjärta, platsen där jag känt mig svenskare än svensk och som värsta utbölingen, staden som välkomnande bjuder upp till dans med ena handen och puttar ut med den andra om du inte riktigt passar in. Jag kommer oftast inte mycket längre än stråket mellan Centralen och Djurgården med en sväng runt Drottninggatan eller kanske en tur bort mot Gamla Stan.
Igår hade jag inte mycket tid och höll mig runt Drottninggatan. Jag observerade de asiatiska turisterna i grupp som nästan alla hade munskydd på sig och ryste till då jag i tankarna drogs tillbaka till den mörka tiden med pandemilagstiftning. Gick förbi juveleraren som precis hade blivit rånad av en tomte (?! Ja, så stod det i tidningen) och undrade hur det egentligen är att vara polis. Att få möta så många människoöden och inte direkt mänsklighetens vackraste sidor måste slita på en. Jag strosade in på stora Åhléns som alltid varit min favoritbutik. Där for jag illa av den tunga doften av parfym i entrén eftersom jag efter utmattningen för ett gäng år sedan fortfarande är doftkänslig. Jag brukade älska att bära parfym, åh, jag njöt av alla dofter som passerade genom olika perioder av mitt liv. Det började med Exclamation och Anaïs Anaïs i tonåren, fortsatte med Lancômes Trésor och så fortsatte det ända tills för sju år sedan. Trist. Men nu förstår jag alla doftkänsliga och den ödmjukheten sitter inte fel.
Jag tittade på tjusiga kläder som aldrig kommer att vara lagom mig och lyfte på en massa saker som inte behövs. Jag gillar vackra ting, hittar njutning i att ha det ”fint” omkring mig, men inser att jag har allt jag behöver och mer därtill. Sörjde lite över förståelsen för vad överkonsumtion leder till, för med upplysning kommer ett ansvar. Ja, sorg kan se olika ut och jag skäms inte över att jag sörjde över att jag inte längre finner någon glädje i att lyfta på en fin kudde och tänka att jag skulle vilja ha den i min soffa. Skulle precis gå ut då en ung, tjusig kvinna blev fast för snatteri och funderade lite över vad hon stulit och hur hon kommit fram till detta dåliga beslut. Undrade över hennes kompis, låg det något i hennes fickor också?
Sedan kom jag fram till Centralen och åt en liten mesig sallad för dyra pengar och drack en god rabarberdryck för att fira ett nytt litet liv. Jag gillar att vara i god tid och stod utanför Pressbyrån och väntade. Jag såg väl ut som en lagom generös tant, för tre unga män med olika långt hår och snälla ögon kom och bad om pengar till de organisationer de representerade. En undrade om jag inte ville få slut på barnäktenskap, en undrade om jag inte ville få slut på kriget i Gaza och en ville gärna att jag skulle bli medlem i Naturskyddsföreningen. Jag var vänlig och trevlig mot dem och sa som jag brukar, att man kan inte hjälpa alla och att vi i vår familj skänker pengar dit vi hoppas de hjälper bäst. De blev besvikna, en i taget, men fortsatte sina lovar runt andra väntande passagerare. På väg upp till plattformen gav jag kvinnan som sålde Situation Stockholm ett leende (den fjärde på bara några timmar, och en sålde en tidning jag inte sett förut som hjälper hemlösa). Väl på tåget insåg jag att den lite deppiga känslan, det grå filtret, som hängde över mig säkert kom efter migränhelgen och besvikelsen över att inte kunna ta del av den till hundra procent. Ett lågtryck med yrsnö över oss alla gjorde väl inte saken bättre. Tack ändå, Stockholm i mitt hjärta. Jag vet att du bara hade en dålig dag och att det kommer solsken och vattenglimmer och festklädda människor och skratt och grönska i parkerna.
Numera får jag väldigt sällan migränanfall, men tyvärr drabbades jag i helgen av ett rejält sådant. Igår träffade jag några kära bekanta i mina föräldrars ålder. Alla kämpar de med diverse hälsoproblem… Mammas väninna sa ”tänk om jag hade vetat hur tacksam jag skulle vara för min hälsa då jag var yngre”. Problemet är att vi inte kan leva i framtiden. Vi har här och nu, men faktum kvarstår. Vi behöver då och då påminna oss om att det kommer en framtid som påverkas av de val vi gör idag.
Idag mår jag bättre än de senaste dagarna och är tacksam för det. Påminnelsen om vad jag har att vara tacksam för var på sin plats för mig den här gången. ”Imorgon är en annan dag”, som Christer Björkman sjöng.
